Myterna om a-kassan, dess finansiering och alliansens "jobblinje"
Analys apropå en hearing om a-kassan:
Myterna om a-kassan, dess finansiering och alliansens "jobblinje" - ett dyrbart experiment
Det är lätt att få intrycket av alliansregeringens planerade försämringarna av a-kassan och retoriken om bidragsberoende och massarbetslöshet att de arbetslösa skulle vara stora penningslukare. Att det handlar om en miljardrullning som tär på statskassan och tränger undan andra satsningar på välfärden.
Nej, det är sant att Reinfeldts alliansregering inte heller påstått något sådant. Men som även framgick av arbetsmarknadsutskottets hearing om a-kassan den 21 november är det snarare de fackliga organisationerna och a-kassornas samorganisation, SO, än den nya regeringen som försökt hyfsa bilden och beskriva verkligheten sådan den faktiskt är.
Exempelvis att arbetslöshetsförsäkringen, via kombinationen arbetsmarknadsavgiften plus egenavgifter, redan idag är kraftigt överfinansierad. Av finansieringsskäl finns med andra ord varken anledning att höja avgifterna för dem som har jobb eller att göra arbetslösa ännu fattigare, via flerdubblade egenavgifter och försämrad ersättning från a-kassan.
Problemet är att den enskilde inte ser vad han eller hon i praktiken betalar till a-kassan mer än just den synliga egenavgiften. Den stora och helt dominerande finansieringskällan är i stället den så kallade arbetsmarknadsavgiften på drygt fyra procent av lönen, som ingår som en del i de sociala avgifter som arbetsgivaren betalar in till skatteverket.
Det här systemet bygger inte på att arbetsgivarna av någon slags allmän välvilja betalar dessa avgifter. I stället handlar det - som så mycket annat i vår svenska modell - om ett samhällskontrakt, där staten (via skatteverket) administrerar avgiften mot att löntagarna har avstått från att ta ut ett visst löneutrymme. I stället för lite högre kontaktlön har Sveriges löntagare fått en stabil och trygg omställningsförsäkring - i form av a-kassa.
I nuläget dras 50 miljarder kr årligen in via arbetsmarknadsavgiften. Av dessa används dock bara hälften, 25 miljarder kr, som basfinansiering för arbetslöshetsförsäkringen. Resten går direkt in i statskassan. Med den Reinfeldt-ledda regeringens förslag nu till kraftigt sänkta ersättningsnivåerna och högre egenavgifterna i a-kassan kommer överfinansieringen att öka ytterligare.
Men i retoriken beskrivs det här attacken mot de arbetslösa från alliansregeringens sida som ett sätt att "återupprätta arbetslinjen". En helt annan sak är sedan - och det vill inte alliansen låtsas om - att de hittills inte kunnat göra klart hur sänkta ersättningar och flerdubblade egenavgifter till a-kassan bidrar till att jobben blir fler. Inte ens den forskning de säger sig hänvisa till - OECD-rapporter m fl - ger stöd för något sådant (se bl a professor Howells, Spånts och Mörtviks artikel i SvD 22 nov.) Inget entydigt forskarbelägg finns för att sänkt a-kassa ger fler jobb. Så är det.
Under hela valrörelsen viftade m-ledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt sådana frågeställningar. Inte heller arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förmådde att skingra dimmorna och tydliggöra hur sänkt a-kassa ger fler jobb i arbetsmarknadsutskottets hearing i riksdagen häromdagen.
Kritiken mot förslaget riktades vid den här hearingen inte enbart mot de illa motiverade sänkningarna av ersättningsnivåerna och avgiftshöjningarna. De riktades också mycket hårt kritik mot regelverket som sådant i regeringsförslaget, exempelvis det synnerligen korttänkta att studerande i fortsättningen inte har rätt till a-kassa om de hamnar i arbetslöshet efter studierna.
För de svenska kommunerna innebär den här regeländringen direkt en kostnad på 500 miljoner kronor, som då måste tas från annan angeläget. Om de lägre nivåerna leder till att arbetslösa med lägre a-kassa också tvingas söka socialbidrag (inkomststöd) är det ännu fler miljoner som då måste tas från barnomsorgen, skolan, vården och omsorgen. Knappast särskilt klokt.
Alliansens variant till s k arbetslinje är i själva verket en gigantisk resursöverföring. Den redan i dag överfinansierade arbetslöshetsförsäkringen ska användas till att finansiera deras sänkta förmögenhetsskatter.
Dessutom är det mer än tveksamt om deras s k jobbavdrag innebär mer än möjligen någon enstaka krona netto mer i plånboken för den vanlige löntagaren, när den flerdubblade a-kasseavgiften, borttagna skatteavdraget för fack- och a-kasseavgiften, hemdatorskatten och den höjda trafikförsäkringen räknats av. Ostridigt är nog också att för de riktigt lågavlönade lär den här hushållskalkylen sluta med att de går back på den samlade effekten av regeringens olika budgetförslag.
Lägg så till detta att det blir kommunerna som får ta smällen när skaran av nyfattiga, nyutbildade utan a-kassa och långtidsarbetslösa med kraftigt sänkt dagpenning kommer att bli fler. Priset för alliansens s k jobblinje kan visa sig bli mycket högt.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Myterna om a-kassan, dess finansiering och alliansens "jobblinje" - ett dyrbart experiment
Det är lätt att få intrycket av alliansregeringens planerade försämringarna av a-kassan och retoriken om bidragsberoende och massarbetslöshet att de arbetslösa skulle vara stora penningslukare. Att det handlar om en miljardrullning som tär på statskassan och tränger undan andra satsningar på välfärden.
Nej, det är sant att Reinfeldts alliansregering inte heller påstått något sådant. Men som även framgick av arbetsmarknadsutskottets hearing om a-kassan den 21 november är det snarare de fackliga organisationerna och a-kassornas samorganisation, SO, än den nya regeringen som försökt hyfsa bilden och beskriva verkligheten sådan den faktiskt är.
Exempelvis att arbetslöshetsförsäkringen, via kombinationen arbetsmarknadsavgiften plus egenavgifter, redan idag är kraftigt överfinansierad. Av finansieringsskäl finns med andra ord varken anledning att höja avgifterna för dem som har jobb eller att göra arbetslösa ännu fattigare, via flerdubblade egenavgifter och försämrad ersättning från a-kassan.
Problemet är att den enskilde inte ser vad han eller hon i praktiken betalar till a-kassan mer än just den synliga egenavgiften. Den stora och helt dominerande finansieringskällan är i stället den så kallade arbetsmarknadsavgiften på drygt fyra procent av lönen, som ingår som en del i de sociala avgifter som arbetsgivaren betalar in till skatteverket.
Det här systemet bygger inte på att arbetsgivarna av någon slags allmän välvilja betalar dessa avgifter. I stället handlar det - som så mycket annat i vår svenska modell - om ett samhällskontrakt, där staten (via skatteverket) administrerar avgiften mot att löntagarna har avstått från att ta ut ett visst löneutrymme. I stället för lite högre kontaktlön har Sveriges löntagare fått en stabil och trygg omställningsförsäkring - i form av a-kassa.
I nuläget dras 50 miljarder kr årligen in via arbetsmarknadsavgiften. Av dessa används dock bara hälften, 25 miljarder kr, som basfinansiering för arbetslöshetsförsäkringen. Resten går direkt in i statskassan. Med den Reinfeldt-ledda regeringens förslag nu till kraftigt sänkta ersättningsnivåerna och högre egenavgifterna i a-kassan kommer överfinansieringen att öka ytterligare.
Men i retoriken beskrivs det här attacken mot de arbetslösa från alliansregeringens sida som ett sätt att "återupprätta arbetslinjen". En helt annan sak är sedan - och det vill inte alliansen låtsas om - att de hittills inte kunnat göra klart hur sänkta ersättningar och flerdubblade egenavgifter till a-kassan bidrar till att jobben blir fler. Inte ens den forskning de säger sig hänvisa till - OECD-rapporter m fl - ger stöd för något sådant (se bl a professor Howells, Spånts och Mörtviks artikel i SvD 22 nov.) Inget entydigt forskarbelägg finns för att sänkt a-kassa ger fler jobb. Så är det.
Under hela valrörelsen viftade m-ledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt sådana frågeställningar. Inte heller arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förmådde att skingra dimmorna och tydliggöra hur sänkt a-kassa ger fler jobb i arbetsmarknadsutskottets hearing i riksdagen häromdagen.
Kritiken mot förslaget riktades vid den här hearingen inte enbart mot de illa motiverade sänkningarna av ersättningsnivåerna och avgiftshöjningarna. De riktades också mycket hårt kritik mot regelverket som sådant i regeringsförslaget, exempelvis det synnerligen korttänkta att studerande i fortsättningen inte har rätt till a-kassa om de hamnar i arbetslöshet efter studierna.
För de svenska kommunerna innebär den här regeländringen direkt en kostnad på 500 miljoner kronor, som då måste tas från annan angeläget. Om de lägre nivåerna leder till att arbetslösa med lägre a-kassa också tvingas söka socialbidrag (inkomststöd) är det ännu fler miljoner som då måste tas från barnomsorgen, skolan, vården och omsorgen. Knappast särskilt klokt.
Alliansens variant till s k arbetslinje är i själva verket en gigantisk resursöverföring. Den redan i dag överfinansierade arbetslöshetsförsäkringen ska användas till att finansiera deras sänkta förmögenhetsskatter.
Dessutom är det mer än tveksamt om deras s k jobbavdrag innebär mer än möjligen någon enstaka krona netto mer i plånboken för den vanlige löntagaren, när den flerdubblade a-kasseavgiften, borttagna skatteavdraget för fack- och a-kasseavgiften, hemdatorskatten och den höjda trafikförsäkringen räknats av. Ostridigt är nog också att för de riktigt lågavlönade lär den här hushållskalkylen sluta med att de går back på den samlade effekten av regeringens olika budgetförslag.
Lägg så till detta att det blir kommunerna som får ta smällen när skaran av nyfattiga, nyutbildade utan a-kassa och långtidsarbetslösa med kraftigt sänkt dagpenning kommer att bli fler. Priset för alliansens s k jobblinje kan visa sig bli mycket högt.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 11:36 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home