En värld bortom Verona - men vem förmår bäst att tydliggöra detta?
En värld bortom Verona - visst finns den. Men vem förmår bäst att tydliggöra detta?
För många är i vår del av världen är problemet att vi får för mycket information, "störande brus" men också reell kunskap. I grunden är detta dock en förmån, om än ojämnt fördelad. Särskilt så i ett globalt perspektiv. Det handlar om den digitala klyftan, the digital divide. Det finns t ex fler datorer i New York än i hela Afrika. Denna ojämna fördelning av kunskap och verktyg för kunskapsförmedling är en stor orättvisa, såväl inom som mellan länder.
Numera kan man även färdas oerhört snabbt över hela världen. Men baksidan är att sjukdomar som fågelinfluensa sprids 100 gånger snabbare än för 20 år sedan.
Ett annat av globaliseringens janusansikten är pressfriheten. Rätten att läsa sin tidning är något mycket värdefullt. Men vad är pressfriheten värd om man inte kan läsa? I ett antal av världens länder är det en brutal realitet att hela 80 procent av befolkningen inte kan läsa och skriva.
Bank- och valutatransaktionerna - de globala kapitalrörelserna - är ett annan företeelse i världen som har både positiva och negativa sidor. Klart negativt är alla dessa transaktioner som sammantaget har lett till en ny form av brottslighet. Det har blivit lättare med pengatvätt.
Narkotikaförsäljningen i världen omsätter 400 miljarder dollar. Och lika omfattande är den illegala handeln med vapen och prostitution. Denna brottslighet är ett av de riktigt stora internationella hoten eftersom den underminerar demokratin och rättsstaten.
Trots alla dessa och ytterligare andra, negativa aspekter av globaliseringen överväger sannolikt ändå det positiva. Men förutsatt då att vi kraftfullare än hittills bekämpar de negativa och risksidorna med globaliseringen – detta såväl av sakliga och av politiska skäl. Annars kommer alltid någon att fiska i de grumliga politiska vattnen och framställa omvärlden som ett hot.
Ett sätt att mäta tillståndet i världen är att utgå från FN:s åtta millenniemål, som världssamfundet förbundit sig att uppfylla till 2015. Inom många områden går utvecklingen åt rätt håll, till exempel har barna- och mödradödligheten aldrig varit så låg som i dag. Men takten måste höjas om målen ska vara uppfyllda år 2015.
Det är bara när det gäller tillgången till rent vatten och den globala fattigdomen som utvecklingen håller tillräckligt hög takt. Andelen fattiga som lever på mindre än en dollar om dagen har till exempel minskat från 28 till 14 procent sedan 1990. Men den minskningen beror nästan helt och hållet på att fattigdomen minskar i Asien. I Afrika söder om Sahara ökar den, liksom i många av republikerna i det forna Sovjetunionen och i dagens Ryssland.
Det finns också ett millenniemål där utvecklingen absolut har går bakåt – det är förekomsten av hiv/aids.
Och vad är då kostnaden för att missa millenniemålen? Jo, det är otaliga döda människor, och ännu många fler som utnyttjas och exploateras på olika sätt. Därför kan vi inte vara nöjda med det nuvarande tillståndet i världen. Också om det blivit bättre på många håll i världen. Men takten i förändringarna måste snabbas på ytterligare.
En annan slutsats är att globaliseringen går att förbättra genom att det internationella samarbetet förstärks. Såväl FN som EU kan - rätt hanterat - förbättras och förstärkas.
En enad fackföreningsrörelse kan också göra mer, bland annat genom att påverka institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken. I samband med att dessa beviljar lån till ett land kan det till exempel ställa krav på att grundläggande rättigheter i arbetslivet - ILO-konventioner och annat - också ska respekteras.
Sveriges identitet i 2000-talets globaliserade värld är inte bara den svenska. Därutöver finns också sedan många år en nordisk identitet, och numera allt mera också en Östersjöidentitet, en europeisk identitet och så slutligen en global identitet.
Ensam är inte stark, tillsammans är vi däremot starka, starkare än om vi är oss själva nock.
Så i grunden hade den brittiske dramatikern Shakespeare helt rätt: det finns en värld utanför Verona. Nu mer än någonsin tidigare.
En helt annan sak är sedan att vi ingalunda alltid har ett ledarskap som på ett tydligt och tillräckligt pegagogiskt övertygande sätt förmår att visa hur dessa olika identiteter hänger ihop och är omsesidigt beroende av varandra. Också på den punkten finns mer att önska av våra viktigaste politiska och fackliga ledare.
Ett ledarskap som gärna kan hämta inspiration av en som verkligen kunde den konsten bättre än de flesta - socialdemokraten Olof Palme. Han hade i sina bästa stunder en förmåga som få att knyta ihop det lokala och vardagsnära med den stora världen utan att det kändes krystat eller haltande. Han stimulerade också människor att ha politiska drömmar.
Det känns som tiden är mogen nu att knyta an till detta. Som det är dags nu att kräva lite mer av hans drömmar, visioner och lokal-globala perspektiv av de ledare som Sverige och världen behöver för att bemästra och lösa 2000-talets globala orättvisor och utmaningar såväl som bekämpa just nu växande inhemska klassorättvisor. Det bör också vara ett centralt kriterium för den s-partiledare som i mars nästa år ska anses lämpligast att leda arbetarrörelsen mot en valseger år 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com )
För många är i vår del av världen är problemet att vi får för mycket information, "störande brus" men också reell kunskap. I grunden är detta dock en förmån, om än ojämnt fördelad. Särskilt så i ett globalt perspektiv. Det handlar om den digitala klyftan, the digital divide. Det finns t ex fler datorer i New York än i hela Afrika. Denna ojämna fördelning av kunskap och verktyg för kunskapsförmedling är en stor orättvisa, såväl inom som mellan länder.
Numera kan man även färdas oerhört snabbt över hela världen. Men baksidan är att sjukdomar som fågelinfluensa sprids 100 gånger snabbare än för 20 år sedan.
Ett annat av globaliseringens janusansikten är pressfriheten. Rätten att läsa sin tidning är något mycket värdefullt. Men vad är pressfriheten värd om man inte kan läsa? I ett antal av världens länder är det en brutal realitet att hela 80 procent av befolkningen inte kan läsa och skriva.
Bank- och valutatransaktionerna - de globala kapitalrörelserna - är ett annan företeelse i världen som har både positiva och negativa sidor. Klart negativt är alla dessa transaktioner som sammantaget har lett till en ny form av brottslighet. Det har blivit lättare med pengatvätt.
Narkotikaförsäljningen i världen omsätter 400 miljarder dollar. Och lika omfattande är den illegala handeln med vapen och prostitution. Denna brottslighet är ett av de riktigt stora internationella hoten eftersom den underminerar demokratin och rättsstaten.
Trots alla dessa och ytterligare andra, negativa aspekter av globaliseringen överväger sannolikt ändå det positiva. Men förutsatt då att vi kraftfullare än hittills bekämpar de negativa och risksidorna med globaliseringen – detta såväl av sakliga och av politiska skäl. Annars kommer alltid någon att fiska i de grumliga politiska vattnen och framställa omvärlden som ett hot.
Ett sätt att mäta tillståndet i världen är att utgå från FN:s åtta millenniemål, som världssamfundet förbundit sig att uppfylla till 2015. Inom många områden går utvecklingen åt rätt håll, till exempel har barna- och mödradödligheten aldrig varit så låg som i dag. Men takten måste höjas om målen ska vara uppfyllda år 2015.
Det är bara när det gäller tillgången till rent vatten och den globala fattigdomen som utvecklingen håller tillräckligt hög takt. Andelen fattiga som lever på mindre än en dollar om dagen har till exempel minskat från 28 till 14 procent sedan 1990. Men den minskningen beror nästan helt och hållet på att fattigdomen minskar i Asien. I Afrika söder om Sahara ökar den, liksom i många av republikerna i det forna Sovjetunionen och i dagens Ryssland.
Det finns också ett millenniemål där utvecklingen absolut har går bakåt – det är förekomsten av hiv/aids.
Och vad är då kostnaden för att missa millenniemålen? Jo, det är otaliga döda människor, och ännu många fler som utnyttjas och exploateras på olika sätt. Därför kan vi inte vara nöjda med det nuvarande tillståndet i världen. Också om det blivit bättre på många håll i världen. Men takten i förändringarna måste snabbas på ytterligare.
En annan slutsats är att globaliseringen går att förbättra genom att det internationella samarbetet förstärks. Såväl FN som EU kan - rätt hanterat - förbättras och förstärkas.
En enad fackföreningsrörelse kan också göra mer, bland annat genom att påverka institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken. I samband med att dessa beviljar lån till ett land kan det till exempel ställa krav på att grundläggande rättigheter i arbetslivet - ILO-konventioner och annat - också ska respekteras.
Sveriges identitet i 2000-talets globaliserade värld är inte bara den svenska. Därutöver finns också sedan många år en nordisk identitet, och numera allt mera också en Östersjöidentitet, en europeisk identitet och så slutligen en global identitet.
Ensam är inte stark, tillsammans är vi däremot starka, starkare än om vi är oss själva nock.
Så i grunden hade den brittiske dramatikern Shakespeare helt rätt: det finns en värld utanför Verona. Nu mer än någonsin tidigare.
En helt annan sak är sedan att vi ingalunda alltid har ett ledarskap som på ett tydligt och tillräckligt pegagogiskt övertygande sätt förmår att visa hur dessa olika identiteter hänger ihop och är omsesidigt beroende av varandra. Också på den punkten finns mer att önska av våra viktigaste politiska och fackliga ledare.
Ett ledarskap som gärna kan hämta inspiration av en som verkligen kunde den konsten bättre än de flesta - socialdemokraten Olof Palme. Han hade i sina bästa stunder en förmåga som få att knyta ihop det lokala och vardagsnära med den stora världen utan att det kändes krystat eller haltande. Han stimulerade också människor att ha politiska drömmar.
Det känns som tiden är mogen nu att knyta an till detta. Som det är dags nu att kräva lite mer av hans drömmar, visioner och lokal-globala perspektiv av de ledare som Sverige och världen behöver för att bemästra och lösa 2000-talets globala orättvisor och utmaningar såväl som bekämpa just nu växande inhemska klassorättvisor. Det bör också vara ett centralt kriterium för den s-partiledare som i mars nästa år ska anses lämpligast att leda arbetarrörelsen mot en valseger år 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com )
posted by rbjorkenwall at 3:51 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home