En valanalys måste gå djupare än vad Göran Persson gör i en tidningsintervju
I den första stora intervjun efter valnederlaget - back 4,9 procent i väljarstöd för S - ägnar sig den avgående socialdemokratiska partiledaren Göran Persson i Norrskensflamman åt en betydande självkritik av både sin egen roll och hela partiledningens insats i valrörelsen. Men i grunden blir självkritiken ändå tämligen vag och undanglidande. Det är nästan som om Göran Persson ännu inte fullt ut tagit till sig eller velat inse vad som i mångt och mycket grundlade valförlusten, nämligen att s-regeringen satt för bekvämt tillbaka lutad och gjorde för lite för att visa att jobben fortfarande var den viktigaste frågan för S.
Visserligen erkänner han i Flamman-intervjun att valmanifestet inte var tillräckligt offensivt vad det gäller sysselsättningen för att det skulle bli ett tillräckligt tydligt alternativ till alliansens s k jobbskapande politik. En politik som svenska folket numera börjar inse också innebär ett hårt slag mot de arbetslösa, a-kassan och de vuxenstudernade i komvux.
I Göran Persson-intervjun i Flamman blir det tyvärr aldrig riktigt klartlagt hur det kunde komma sig att socialdemokraterna de sista regeringsåren och i valrörelsen fullständigt tappade greppet om jobben, denna sin klassiska paradfråga. Vad var det för mekanismer som möjliggjorde detta?
Det räcker inte att som Göran Persson gör komma med förklaringen att man var för senfärdig med att angripa arbetslösheten 2003-2004. Visserligen är det sant. Men varför var man i så fall för senfärdig?
Jo, i mångt och mycket berodde det på en underskattning av stämningsläget i nationen Sverige. Regeringen förlitade sig för mycket på att den accelererande högkonjunkturen - och det egna "jobben kommer"-budskapet - i sig skulle skulle vara tillräcklig draghjälp för att vinna valet. Man trodde med andra ord för mycket på att det räckte med att sitta still i båten i stället för att kavla upp ärmarna, vässa den egna jobbprofilen - och sedan kraftfullare gå till närkamp med motståndarna i alliansen.
Men i stället för något sådant blev det för mycket av en s-valrörelse i filttofflor. Och statsminister Göran Perssons första valduell med alliansledaren Fredrik Reinfeldt blev därtill ett rejält misslyckande för Perssons del. Egentligen var det nog bara i en av de TV-sända debatterna där Göran Persson var riktigt lyckad och i "gammalt gott slag". Så inte heller dessa gav partifolket ute i valstugorna den stimulans de hade behövt. Det var och förblev från s-regeringshåll i stället för mycket av egen förnöjsamhet (stolt) och för lite av samhällskritiskt, långtifrån nöjd-tonfall som kom att prägla det socialdemokratiska valupplägget.
Finansminister Pär Nuders försäkringar i s-regeringen att Sverige "befinner sig i den bästa av världar" var säkert sann för vissa men långt ifrån alla väljare. För hade den det, hade inte s-regeringen och Göran Persson backat hela 4,9 procent i väljarstöd på valdagen den 17 september. Och det gjorde partiet i en, som Persson själv säger, "dundrande högkonjunktur" och då alla kurvor pekade åt rätt håll.
Ändå förlorade regeringen. Bland annat därför att det fanns en hel del socialdemokratiska väljare som inte kände igen sitt parti. De upplevde inte att deras gamla parti företrädde dem längre. Allra tydligast var det exempelvis bland de äldre väljarna.
Också bland dessa, liksom bland de "i utanförskap" (missnöjda utan jobb etc) och bland tjänstemän, förlorade socialdemokraterna valet. Det är den andra förklaringen - vid sidan av den för stora förnöjsamheten och bristande jobbstrategin.
Det minskade stödet var inget som skedde över en natt eller ens under valrörelsens sista månader. Socialdemokraterna var ändå tidigt medvetna om den negativa attityden bland vissa väljargrupper, såsom t ex de äldre. Små försök gjordes väl också med att skicka ut populära gamla statsråd i landet, men det räckte inte alls.
Detta därför att i botten fanns ett långvarigt, eroderat förtroende i pensionärsgrupperna och vad det berodde på borde inte minst den centrala, andnorska valanalysgruppen ta en rejäl funderare på. En utgångspunkt finns redan i det som kommit från Medieakademin, nämligen att socialdemokratin i krissaneringen bedrev en omfördelningspolitik som upplevdes mest gynna de redan rejält välbärgade i den besuttna medelklassen, medan de breda kollektiven noterade att den klassutjämnande inslagen politiken var och förblev små. Klassklyftorna har, som bekant, ökat också i vårt land de senaste tio åren. Inte heller detta förmådde en lite för förnöjsam och egenstolt s-regering under senare år ta tag i och försöka vända till en offensiv mot klassorättvisorna i samhället.
I det häradet ligger också den tredje förklaringen till valförlusten. Nämligen att många väljare inte upplevde att det fanns någon tydlig konflikt och skiljelinje mellan högern och vänstern. Till det bidrog både vänstersidans suddiga och lite lojt självgoda profil och alliansens och den mediesmarta Reinfeldts mjukisstrategi.Detta att t ex inte för tydligt tala om hur deras planerade åtgärder på a-kasseområdet, komvux och annat verkligen skulle slå vid ett praktiskt genomförande.
Göran Persson konstaterar på den punkten i sin Flamman-intervju följande: Så deras (alliansens) "retorik var, om ni röstar på oss, får ni något slags sosse-variant light, det blir inte sämre. Och folk sade, det går ju så jävla bra nu, så vi kan väl pröva".
Korrekt. Många - visar bl a s-väljartappet på 4,9 procent - tog chansen att prova. Och har, som färska Sifo- och Temo-mätningar i november visar, redan ångrat sig. När de fick se vad alliansens jobbstrategi i praktiken innebar för de arbetslösa, komvuxstuderande och andra i "utanförskapets Sverige".
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Visserligen erkänner han i Flamman-intervjun att valmanifestet inte var tillräckligt offensivt vad det gäller sysselsättningen för att det skulle bli ett tillräckligt tydligt alternativ till alliansens s k jobbskapande politik. En politik som svenska folket numera börjar inse också innebär ett hårt slag mot de arbetslösa, a-kassan och de vuxenstudernade i komvux.
I Göran Persson-intervjun i Flamman blir det tyvärr aldrig riktigt klartlagt hur det kunde komma sig att socialdemokraterna de sista regeringsåren och i valrörelsen fullständigt tappade greppet om jobben, denna sin klassiska paradfråga. Vad var det för mekanismer som möjliggjorde detta?
Det räcker inte att som Göran Persson gör komma med förklaringen att man var för senfärdig med att angripa arbetslösheten 2003-2004. Visserligen är det sant. Men varför var man i så fall för senfärdig?
Jo, i mångt och mycket berodde det på en underskattning av stämningsläget i nationen Sverige. Regeringen förlitade sig för mycket på att den accelererande högkonjunkturen - och det egna "jobben kommer"-budskapet - i sig skulle skulle vara tillräcklig draghjälp för att vinna valet. Man trodde med andra ord för mycket på att det räckte med att sitta still i båten i stället för att kavla upp ärmarna, vässa den egna jobbprofilen - och sedan kraftfullare gå till närkamp med motståndarna i alliansen.
Men i stället för något sådant blev det för mycket av en s-valrörelse i filttofflor. Och statsminister Göran Perssons första valduell med alliansledaren Fredrik Reinfeldt blev därtill ett rejält misslyckande för Perssons del. Egentligen var det nog bara i en av de TV-sända debatterna där Göran Persson var riktigt lyckad och i "gammalt gott slag". Så inte heller dessa gav partifolket ute i valstugorna den stimulans de hade behövt. Det var och förblev från s-regeringshåll i stället för mycket av egen förnöjsamhet (stolt) och för lite av samhällskritiskt, långtifrån nöjd-tonfall som kom att prägla det socialdemokratiska valupplägget.
Finansminister Pär Nuders försäkringar i s-regeringen att Sverige "befinner sig i den bästa av världar" var säkert sann för vissa men långt ifrån alla väljare. För hade den det, hade inte s-regeringen och Göran Persson backat hela 4,9 procent i väljarstöd på valdagen den 17 september. Och det gjorde partiet i en, som Persson själv säger, "dundrande högkonjunktur" och då alla kurvor pekade åt rätt håll.
Ändå förlorade regeringen. Bland annat därför att det fanns en hel del socialdemokratiska väljare som inte kände igen sitt parti. De upplevde inte att deras gamla parti företrädde dem längre. Allra tydligast var det exempelvis bland de äldre väljarna.
Också bland dessa, liksom bland de "i utanförskap" (missnöjda utan jobb etc) och bland tjänstemän, förlorade socialdemokraterna valet. Det är den andra förklaringen - vid sidan av den för stora förnöjsamheten och bristande jobbstrategin.
Det minskade stödet var inget som skedde över en natt eller ens under valrörelsens sista månader. Socialdemokraterna var ändå tidigt medvetna om den negativa attityden bland vissa väljargrupper, såsom t ex de äldre. Små försök gjordes väl också med att skicka ut populära gamla statsråd i landet, men det räckte inte alls.
Detta därför att i botten fanns ett långvarigt, eroderat förtroende i pensionärsgrupperna och vad det berodde på borde inte minst den centrala, andnorska valanalysgruppen ta en rejäl funderare på. En utgångspunkt finns redan i det som kommit från Medieakademin, nämligen att socialdemokratin i krissaneringen bedrev en omfördelningspolitik som upplevdes mest gynna de redan rejält välbärgade i den besuttna medelklassen, medan de breda kollektiven noterade att den klassutjämnande inslagen politiken var och förblev små. Klassklyftorna har, som bekant, ökat också i vårt land de senaste tio åren. Inte heller detta förmådde en lite för förnöjsam och egenstolt s-regering under senare år ta tag i och försöka vända till en offensiv mot klassorättvisorna i samhället.
I det häradet ligger också den tredje förklaringen till valförlusten. Nämligen att många väljare inte upplevde att det fanns någon tydlig konflikt och skiljelinje mellan högern och vänstern. Till det bidrog både vänstersidans suddiga och lite lojt självgoda profil och alliansens och den mediesmarta Reinfeldts mjukisstrategi.Detta att t ex inte för tydligt tala om hur deras planerade åtgärder på a-kasseområdet, komvux och annat verkligen skulle slå vid ett praktiskt genomförande.
Göran Persson konstaterar på den punkten i sin Flamman-intervju följande: Så deras (alliansens) "retorik var, om ni röstar på oss, får ni något slags sosse-variant light, det blir inte sämre. Och folk sade, det går ju så jävla bra nu, så vi kan väl pröva".
Korrekt. Många - visar bl a s-väljartappet på 4,9 procent - tog chansen att prova. Och har, som färska Sifo- och Temo-mätningar i november visar, redan ångrat sig. När de fick se vad alliansens jobbstrategi i praktiken innebar för de arbetslösa, komvuxstuderande och andra i "utanförskapets Sverige".
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 2:21 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home