Europaparlamentet och facket om flexicurity

(Införd i bl a Arbetarbladet 5 dec. 2007)

Observerat:
Europaparlamentet och facket ense om flexicurity på arbetsmarkanden

Europaparlamentet har med bred majoritet antagit en rapport om flexicurity. Europafacket EFS/ETUC är mycket nöjt med innehållet.
Nu ligger bollen hos arbetsmarknadsministrarna som möts nästa vecka.

För att en flexibel arbetsmarknad ska vara möjlig kräver det trygga villkor för de anställa och ett starkt socialt skyddsnät.Det slås fast i Europaparlamentets rapport om flexicurity som antagits med 496 röster mot 92.

Europafacket EFS/ETUC:s generalsekreterare John Monks välkomnar beslutet och säger att det visar att flexicurity inte handlar om att ge fritt fram för att avskeda arbetare.

Parlamentet är på flera punkter kritiskt mot EU-kommissionens program och ligger nära fackets ståndpunkter.

– Parlamentet har flyttat fokus från kommissionens förslag till en försämring av arbetsrätten till offensiva satsningar på utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, främjande av den sociala dialogen och trygga socialförsäkringssystem, säger Jan Andersson (s) som är ordförande i sysselsättningsutskottet.

Den 5 december behandlas frågan i ministerrådet. Inför det mötet försöker ordförandelandet Portugal få så bred uppslutning som möjligt.

Just nu ser det ut som om man kommer att kunna ena sig kring de väsentlgaste principerna för flexicurity, det vill riktlinjer för hur balansen mellan flexibilitet och trygghet ska utformas. Dessa ska därefter behandlas av stats- och regeringscheferna vid EU-toppmötet 13-14 december, som utgör slutpunkten på det portugisiska EU-ordförandehalvåret.

Till grund ligger EU-kommissionens förslag från sommaren 2007, Europaparlamentets ställningstagande och den gemensamma analys av utmaningarna på arbetsmarknaden som parterna på den europeiska arbetsmarknaden presenterade vid det sociala toppmötet i Lissabon i mitten av oktober 2007.

Debatten om hur Europa ska möta globaliseringen och andra utmaningar har på senare tid koncentrerats kring begreppet flexicurity. Med det menas att skapa balans mellan kravet på flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden. Striden gäller hur denna balans ser ut, var tonvikten ska ligga.

Arbetet syftar inte till att utforma någon lagstiftning på området. Innehållet och avvägningarna i politiken gör medlemsländerna själva.

Ändå kommer de principer som EU antar att få betydelse flera år framöver. Dessa ska nämligen föras in i riktlinjerna för EU:s sysselsättningsstrategi. Det betyder att medlemsländerna varje år kommer att få redovisa vilka åtgärder de vidtar för att främja så kallad flexicurity.

Riktlinjerna blir därmed styrande också för debatten i de enskilda medlemsländerna. Hur dessa utformas kan därför få stor betydelse. Sannolikt kommer både de som vill ha en avreglering och försämrad arbetsrätt och de som betonar vikten av trygghet i förändringen att hitta argument i riktlinjerna. Så brukar det nämligen vara med EU-riktlinjer eftersom de sist och slutligen handlar om kompromisser och en och annan snorhal formulering blir resultatet när ibland rätt oförenliga ståndpunkter och intressen ska vägas samman till en rimligt acceptabel helhet.

Den som vill läsa mer om Europafacket EFS/ETUC:s syn på flexicurity gör det enklast via länken: http://www.etuc.org/a/4288
Robert Björkenwall

EG-dom den 18 dec. om Laval-domen om Vaxholm-målet

Noterat:
Snart kommer EG-domen om det lettiska skolbygget i Vaxholm

Den 18 december offentliggör EG-domstolen sitt beslut i det så kallade Laval-målet (Waxholms-skolbygget). Det är en vecka senare än som ursprungligen var planerat.

Ursprunget till EG-domstolens ärende är den konflikt om kollektivavtal som blossade upp hösten 2004 mellan fackförbundet Byggnads och det lettiska byggföretaget Laval un partneri Ltd.

Byggföretaget, som fått i uppgift att bygga om en skola i Vaxholm, vägrade att teckna kollektivavtal med svenska byggnads. Företaget sattes då i blockad. Byggföretaget väckte talan i Arbetsdomstolen (AD) i syfte att få stridsåtgärderna förklarade som olovliga.

Den svenska arbetsdomstolen, AD, tyckte sig dock inte kunna avgöra målet utan att först ha frågat EG-domstolen huruvida svensk arbetsrätt stod i överensstämmelse med EG-rätten och dess regler om den så kallade fria rörligheten.

EG-domstolens beslut är avgörande för vilka kollektivavtalsvillkor svenska
fackföreningar kan kräva av utländska företag verksamma i Sverige, liksom om facket får vidta stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal.


En intressant detalj i sammanhanget är att t ex Dagens nyheter ännu inte på nyhetsplats publicerat och rättat uppgiften att de lettiska byggjobbarna ingalunda erbjöds några 80 kr i timmen utan långt mycket mindre. Det mesta tyder på att de lettiska byggjobbarna snarare fick 35 kr i timmen, inte uppgivna 80 kr. Enligt svenskt kollektivavtal hade de rätt till betydligt mer än så, åtminstone några tior över hundralappen i timmen. Inte skamligt låga 35 kr i timmen, som man sannolikt faktiskt fick innan innan det lettiska skolbygget i Vaxholm stoppades.

Sannolikt kommer EG-domstolen den 11 december konstatera att svenskt kollektivavtal ska gälla i Sverige - också när utländska firmor anlitas för jobb i Sverige.

Ett annat utslag än detta skulle i praktiken innebära att den nordiska modellen med kollektivavtalsreglering i stället för lagreglering (av minimilöner och annat och som tillämpas i vissa andra EU-länder) skulle däremot innebära ett grundskott mot den traditionella, nordiska arbetsmarknadsmodellens princip att parterna själva i kollektivavtal reglerar och tar ansvar för lönebildningen och övriga anställningsvillkor.

Det är knappast troligt att EG-domstolen skulle gå på en sådan linje - och dessutom vara ett brott mot de löften Sverige fick när vi för tolv år sedan blev medlemmar i EU.

Robert Björkenwall

Några observationer om nya regeringen i Australien

Vice premiärministern Julia Gillard från Mellbourne får både ansvar för utbildning ("utbildningsrevolutionen" i Labors valprogram) och för att avveckla den antifackliga work choice-lagstiftningen i Kevin Rudds nya aussie-regering down under. Och det förefaller klokt; gammal arbetsrättsadvokat som hon är...

Den smarta 46-åriga Gillard blir en verklig nyckelperson i nya Rudd-regeringen i Canberra i landet "down under". Såväl Kevin Rudd som Julia Gillard blev invalda i parlamentet i Canberra för Labor första gången så sent som 1998.

Ett par fackliga, nya Labornamn i parlamentet som tidigare gruvarbetarbossen Bill Shorten och tidigare ACTU-gen.sekr Greg Combet har också fått inskolningsjobb som statssekr./parlamentariska sekr. åt två Labor-statsråd för senare befordran som ministrar, enligt löfte av Kevin Rudd. Låter också klokt. Först lite parlamentarisk erfarenhet och sedan statsråd. Samma sak gäller för Maxine McKew som slog ut självaste John Howard, f d premiärminister, i en Sydney-valkrets.

Och tänk: Rudd tillsätter en särskild IT-minister också med ansvar för "bredband och digital ekonomi" och gör den gamle rocksångaren Peter Garrett till miljöminister.
Så visst blåser förändringens vindar i Australien just nu. Nu när Labor får regera med 22 mandats övervikt i nya parlamentet i Canberra.

Den liberalkonservativa oppositionen vågar nu inte annat än att säga att de stödjer Kevin Rudd när han vill skriva på Kyotoprotokollet och driva en offensivare miljöpolitik på klimatmötet på Bali. Ja, de säger nu även att de gick för långt i sin antifackliga work choice-lagstiftning.

Tänk om USA också kunde få en lite schystare regim som inte motarbetar facket och en progressiv klimatpolitik. Men dödar det demokratiska "inbördeskrig" som nu hotar mellan Obama och Clinton demokraternas chanser i nästa presidentval i USA?
/Robert Björkenwall
/robert.bjorken@telia.com/

En varningssignal - högerpopulismen på frammarsch

(Krönika i bl a tidningen Ångermanland 29/11-07 m fl)

Analys

Den politiska högerpopulismens chanser ökar för riksdagsplats - om varningssignalerna inte nu tas på allvar

Facket har fått allt för stort inflytande, arbetsrättslagarna bör försämras, lagen om anställningsskydd låser in folk och medbestämmandelagen ska skrotas.
Nej, det är inte det nyliberala gänget inom Stureplanscentern som är i farten här - den här gången. Även om de skulle kunnat vara "bratsen" bland centerfolket i inneställena i Stockholms city. Nä, det här är bara några utdrag ur de populistiska Sverigedemokraternas, SD:s, handlingsprogram.

I likhet med andra högerpartier vill man ändra på maktbalansen på svensk arbetsmarknad - till arbetsgivarens favör. Det som den konservativa och nyliberala Howard-regim gjort i Australien men som nu fått respass av väljarna i ett färskt val.

Om detta som SD i grunden står för må vi påminna fler och oftare. Framför allt alla dem som fortfarande går omkring och tror att Sverigedemokraterna är ett litet "rart" folkhems- och välfärdsparti på högerkanten. Inte minst apropå det faktum att det nu visar sig att var tolfte industriarbetare skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag. Det är resultatet av den opinionsundersökning som tidningen Dagens Arbete - industriarbetarnas fackliga månadsmagasin - låtit genomföra ihop med Expo bland medlemmarna i fackförbunden IF Metall, Grafikerna och Pappers.

Sammanlagt skulle knappt sex procent av industriarbetarna kunna rösta på främlingsfientliga och antifackliga SD-partiet. Helt lätt att begripa sånt är det inte.

Men visst, sociologiforskaren Stefan Svallfors i Umeå universitet har ju i undersökningar av väljarkåren kunnat visa att väljarkårens åsikter är mer sammansatta än vad en enkel höger-vänstergraf förmår fånga in och visa.

Radikalitet -i t ex skatte- och välfärdsfrågor - på vissa områden kan inte sällan vara parade med konservatism (och en och annan fördom, t ex mot främlingar) i andra frågor.

Ändå är det inte helt lätt att begripa att 6-talet procent av industriarbetarna skulle kunna rösta på ett parti som inte bara är främlingsfientligt utan också har ett program som är antifackligt och förespråkar ett skrotande av det mesta av svensk arbetsrätt. Åtgärder som inte precis är någon kungsväg till att återta det förlorade inflytande och en lösning på den frustration över samhällsutveckling som man i många industrimiljöer och arbetsplatser känner av.

Inte minst för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen borde det här som nu framkommit tas som en tydlig signal att "vässa" sin politik och upplysningsverksamhet.Satsa mer på skolning av sina egna samtidigt som man gör mer för att få frågorna om rättvis fördelning, makt och inflytande och den folkliga vardagens drömmar och förhoppningar om en rimligare värld att ta en ökad plats i det politiska och fackliga vardagsarbetet.

Lyckas man inte med detta, lär det i grunden antifolkliga men populistiska lösningarns SD-parti tyvärr ha en hyfsat god chans att ta sig in i riksdagen redan i kommande riksdagsval i september 2010.

ROBERT BJÖRKENWALL

Skiljelinjerna blir gradvis allt tydligare i svensk inrikespolitik

Analys:

Äntligen börjar skiljelinjerna i svensk inrikespolitik få en tydligare beskrivning

I en kraftfull och effektiv bredsida på DN debatt söndagen den 25 november tydliggör oppositionsledaren Mona Sahlin några avgörande skiljelinjer mellan moderaten Fredrik Reinfeldts alliansregering och den socialdemokratiska oppositionen. Reinfeldts regering har gjort försämringar i a-kassan så att 350 000 personer varit tvungna att lämna den. På vad sätt bryts det så kallade utanförskapet genom det, frågar Sahlin med rätta.

Dessutom räknar regeringen själv med att 1 085 000 personer står utanför arbetsmarknaden år 2010. Utanförskapet består alltså under Reinfeldt.
Det nya arbetarpartiet liknar i sin praktiska politik det gamla högerpartiet.

Så här skriver Sahlin i en annan central passus i sin DN debattare: ”I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats ’överklassnära’ tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.

Regeringens politik leder bort från målet att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens – inte med låga löner. Hade inte en så viktig förändring behövt underställas väljarna?”

Det här Sahlin-citatet ur DN debatt tydliggör några viktiga prioriteringar och skillnader i synen på arbete och utveckling samtidigt som det också påvisar en viktig skillnad i människosyn.

Sveriges överlevnadsförmåga stavas, enligt regeringen och de nya moderaterna, låglönemarknad, skatterabatter och mindre vuxenutbildning. Vard blir då konsekvensen av en sådan politik? Jo, en amerikanisering av arbetsmarknaden - med försämrad rörlighet, med fler lågutbildade fastlåsta med låg lön och låg utbildning. Arbetande fattiga som inte klarar sin egen försörjning på ett jobb utan behöver ha en och en halv till två jobb för att överleva ekonomiskt.

Alternativet till denna "arbetande fattiga"-strategi är att i stället satsa på det livslånga lärandet, skapa en vision där alla med­borgare uppmuntras att släppa loss sin fulla potential. Tillåtas och ges möjlighet att förverkliga sina bästa stämningars längtan, för att tala med Hjalmar Brantings allra vackraste formuleringskonst.

”Hur många låginkomsttagare tror regeringen känner sig som vinnare? Är det landets alla pensionärer med låga inkomster”, undrar Mona Sahlin.

Sveriges konkurrensfördel gentemot övriga världen är utbildning. Mycket tyder på att vår förmåga att hålla bra flöden till högskol­orna och ge arbetstagare möjlighet att vidareutbilda sig när arbetsmarknaden förändras kommer att bli allt viktigare.

Som bekant lever vi i en allt mera globaliserad värld. Då är det befängt och helt feltänkt att tro att Sverige skulle kunna konkurrera med bristande kompetens, låga löner och dåliga villkor. Det vägvalet - med allt fler arbetande fattiga - bygger på och förutsätter ett skifte i strategi, en kraftigt nyliberal vridning av den nuvarande, svenska arbetsmarknaden. Rimligen borde inte ens en svensk högerregering som när åtminstone någon liten förhoppning om att kunna bli omvald 2010 våga ta det steget fullt ut?

I vart fall inte nu – under denna mandatperiod. En helt annan sak är sedan om - vilket dock verkar osannolikt just nu - de "nya" moderaterna och Reinfeldts alliansregering skulle råka bli omvalda. Då kan det verkligt stora systemskiftet komma - på såväl svensk arbetsmarknad, inom bostadspolitiken samt sjukvården och äldreomsorgen.

Först i ett sådant läge skulle vi få uppleva de fulla konsekvenserna av de "nya" moderaternas och Reinfeldt-alliansens orättfärdiga klasspolitik i full blom.

Men är verkligen svenska folkets majoritet beredda att en gång till köpa de PR-snorhala moderaternas nyspråksretorik att säga ett och sedan göra något helt annat - när man väl fått makten? Tvivlar starkt på det.

I vilket fall som helst var det bra att oppositionsledaren Sahlin nu talar klarspråk och visar tydligt var skiljelinjerna går i svensk inrikespolitik mellan regering och opposition.

Nu gäller det dock att fortsätta på det spåret. En svala gör ingen sommar.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Som väntat blev det nu maktskifte till Labor i Australien

(Krönika publicerad i bl a Gotlands tidningar och Aktuellt i politiken 27 nov. 2007)

Analyserat och värderat:
Maktskifte i Australien efter elva år av konservativt styre

Det blev som jag tidigare trott maktskifte i Australien i valet den 24 november. Lite drygt 80 av det australiska parlamentets 150 mandat tillfallet Kevin Rudd och hans Laborparti, som efter elva år i opposition nu tar över makten i den federala regeringen i Canberra.

Det kom inte helt överraskande Labor sedan nästan ett halvår tillbaka stadigt legat runt eller drygt åtta procent över den sittande konservativa koalitionsregeringen John Howard i alla opinionsmätningar det senaste halvåret. På valdagen visade det sig sedan att Labor fick runt 7 procents större väljarandel än den sittande liberal-konservativa koalitionsregeringen. Det ger Labor en mandatövervikt på 22 platser över oppositionen, den f d Howard-koalitionsregeringen.

Ett mått på valnederlagets storlek för de liberal-konservativa är att även premiärminister John Howard tappar sitt mandat i en valkrets Bennelong, i Sydney-regionen samtidigt som också flera andra av hans statsråd nu även de blir utan plats i det nya parlamentet i huvudstaden Canberra. Det säger det mesta om storleken på Labors och hittillsvarande oppositionsledaren Kevin Rudds valseger.

Nya vindar blåser nu i Australien. Med Labors valseger följer nya mål och en annan och mera progressiv riktning i politiken. Det gäller såväl arbetsmarknads- och utbildningspolitiken som klimat- och utrikespolitiken; bland annat med ett gradvis borttagande av de australiska trupperna i Irak, accepterande av Kyotoprotokollet och en aktivare, klimat- och miljöpolitik i kommande internationella avtal på klimatområdet.

De tidigare antifackliga arbetsmarknadslagarna som John Howard i nyliberal anda genomfört i Australien kommer också att reformeras och göras om nu när Kevin Rudd och Labor tar makten i Canberra. Flera Laborpolitiker med facklig bakgrund väntas ingå i Rudds kommande regering. Främst då den tidigare aussie-LO, ACTU-generalsekreteraren Greg Combet - hjärnan bakom Labors tv-kampanjen mot Howards fackföreningsfientliga arbetsmarknadslagar - och f d. gruvfackbossen Bill Shorten väntas båda få ledande poster i den nya Labor-ministären i Canberra. Vice premiärminister blir den mycket dugliga, ledande Labor-kvinnan Julia Gillard och finansminister blir Labors ekonomiska talesperson Wayne Swan, en vad det verkar kunna bli synnerligen duglig ministär. Med skiftet är det drygt decennielångt konservativt och nyliberalt styre nu över i landet "down under".

Det i förtid av premiärminister John Howard utlysta valet den 24 november satte punkt för den konservativa liberaleren John Howards drygt elva år vid makten, en slug politisk räv som länge trodde att han skulle kunna få ännu en period som landets premiärminister och Bush-kompis i det allt mera impopulära "kriget mot terrorismen" under USA-kommando.

Men redan tidigt på valdagen, i takt med att valresultaten började ticka in, erkände sig John Howard besegrad av den yngre och mera dynamiske Laborledaren Kevin Rudd:

– Jag tar fullt ansvar för liberalernas partikampanj och därför tar jag också fullt ansvar för koalitionens förlust i valkampen, sade Howard i ett tv-tal på valdagen den 24 november inför en "aussiebefolkning" som nu sade tack och adjö till Howards långvariga styre. "Min politiska karriär är nu över", sade han till aussiepressen.

Mera överraskande var att även hans nästan givne efterträdare Peter Costello, f d finansminister, samtidigt valde att kliva av politiken helt efter Howard-koalitions stora valförlust. Nu oppositionsledare blir sannolikt nu i stället den tidigare miljöministern Malcolm Turnbull.

Nu blåser nya vindar i kontinentnationen Australien. En Sverige-vän, tidigare diplomat och politisk reformatör tar nu över i Canberra - och det är bra inte bara för australier i gemen utan också för världen i stort.

Det kommer att märkas redan i kommande klimatavtalsförhandlingar i Bali. Rudd lär av allt att döma personligen åka till det internationella miljömötet på Bali för att markera att Australien nu bytt fot också i denna centrala överlevnadsfråga.

Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com)



Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com)

Reinfeldts klarspråk om regeringens brutala förändringsagenda

Observerat
Reinfeldts klarspråk i TV-Aktuellt och förutsättningarna inför valet 2010

Följande Reinfeldt-replik i TV-Aktuellt kan vara värt att lägga på minnet - nu när statsministerutfrågningarna i riksdagen bara ytterst sällan ger några riktiga besked.

"Varför har moderaterna gått tillbaka fem procentenheter sedan efter valet", frågade Aktuellts studiereporter Fredrik Reinfeldt måndagen den 19 november och statsministern svarade: "Det har varit en lite för brutal förändringsagenda."

Se där ett erkännande som tydligt kopplar opinionsläget för den borgerliga alliansregeringen till det politiska innehållet i deras politik i regeringsställning.

Det påminner ju till en del om vad statsvetarprofessorn Sören Holmberg tidigare sagt: "Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt", sade Sören Holmberg under SCB:s demokratidag. "Regeringen måste först ta sig upp ur den opinionsmässiga grop de nu hamnat i och sedan måste den slå snittet", konstaterar han också.

Men därmed inte sagt att socialdemokraterna redan vunnit valet i september 2010. Det sker nog inte utan hårt jobb och en politik som därtill upplevs ha mest förtroende och svarar bäst mot vad väljarna vill och önskar efter "Reinfeldt-parentesen" i Rosenbad. Utöver då att tydliggöra för väljarna de löpande konsekvenserna av Reinfeldt-ministärens orättfärdiga klasspolitik utifrån dess "lite för brutal(a) förändringsagenda". Hög trovärdighet, en stark egen politik och tydlighet i alternativen är alltid bra för den som vill vinna väljarnas stöd i val.

Så var det inte riktigt i valet i september 2006 men bör rimligen kunna bli i valet hösten 2010.
Robert Björkenwall
/robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Förtroendebarometer: försämrad moral

Försämrad moral - men överraskar det någon?

48 PROCENT av de tillfrågade i MedieAkademiens årliga förtroendebarometer (den elfte i ordningen) tycker att Sveriges politiker har dålig eller mycket dålig moral. Även journalisters och företagsledares moral har försämrats enligt enkäten.

Professor Sören Holmberg i Göteborgs universitet ansåg det här vara synnerligen alarmerande när förtroendebarometern presenterades häromdagen.

Bara 14 procent anser att politikers moral är bra eller mycket bra. Somliga undrar nog om det kan vara så att de som svarat så själva är politiker?

Att årets förtroendebarometer skulle visa så negativa tal för moralsynen är inte särskilt förvånande. Inte minst den borgerliga alliansregeringen - med dess många avslöjade skandaler, svartaffärer och annat likande - ger rimligen anledning att ge politiker som grupp dåligt betyg, eftersom kritiken spiller över på hela kåren.

Forskare är den yrkesgrupp som har högst förtroende.

Bland företagare/institutioner återfinns än en gång Sveriges Radio som etta tillsammans med Ikea, universitet och högskolor.

Av de politiska partierna har socialdemokraterna gått förbi moderaterna som det parti som har störst förtroende i riksdagen. Det måste - i skandalernas spår inom alliansregeringen - dock räknas in i kategorin lätta segrar. Särskilt moderaterna har i regeringsställning gett den politiska omoralen ett fult ansikte som kan bli svårt för dem att tvätta bort och tillsammans med deras synnerligen impopulära klass-och ojämlikhetsskapande politik kan komma att ge dem ett svidande nederlag i valet om knappt tre år. Dock med den reservationen att det politiska minnet inte sällan visar sig vara överraskande kort.

Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com);

Odell - kan han inte göra något rätt när han ska sälja statlig egendom?

Analyserat och värderat
Odell, strändigt denne Odell - kan han inte göra något rätt?

Ska det vara helt omöjligt för alliansens utförsäljningsminister Mats Odell, kd, att hitta någon som kan leda privatiseringen av statliga företag?
Efter att statssekreterare Urban Funehed och utförsäljningsgeneral Karin Forseke, båda från skandalbolaget Carnegie, avgått måste frågan ställas på nytt. Nye ordföranden för bolagsförsäljningen, Bengt-Åke Nilsson, har nämligen också han, visar det sig, stora intressen i företag (Handelsbanken m fl) som kan komma att beröras av privatiseringarna. Exempelvis utförsäljningen av statliga bolånepressaren SBAB och delstatliga banken Nordea.

Dagens Nyheters genomgång visar att Nilsson äger aktier för totalt drygt fyra miljoner kronor. Bland annat aktier i Handelsbanken för cirka en miljon kronor - ett företag som kan tänkas vara en köpare av statens aktier i banken Nordea. Dessutom aktier för omkring 450 000 i fastighetsbolagen Fabege och Hufvudstaden som kan tänkas vara en möjlig köpare till statliga Vasakronan.

Under mandatperioden planerar regeringen att sälja statlig verksamhet för 200 miljarder kronor, tvåhundra tusen miljoner kr. Ingen liten slant precis. Förutom de ovan nämnda bolagen handlar det också om Telia Sonera, SBAB, OMX samt Vin & Sprit.

Stora värden står med andra ord på spel. Oron för hur det ska gå blir inte direkt mindre av att det är ständigt denne Mats Odell som är ansvarigt statsråd för den här miljardrean av offentlig egendom. Redan under sin tid som ekonomisk talesman i riksdagen för kristdemokraterna var han en ökänd sifferdribblare av rang, en skjutjärnsretoriker som hellre byggde verbala luftslott än presenterade en politik som höll ihop. Ens hjälpligt.

Undra på att Odell behöver någon som kan leda utförsäljningsprocessen. Men den personen måste stå över varje misstanke om jäv och om att själv kunna tjäna en hacka på utförsäljningen genom eget aktieinnehav i köpande bolag.

Den ena personen efter den andra ifrågasätts och tvingas bort, därför att Odell uppenbarligen inte klarar uppdraget som statsråd.

Bäst vore om Mats Odell kunde plockas bort från uppdraget och att det blev stopp för den lättsinniga privatiseringen av medborgarnas gemensamma egendom. I stället borde man återgå till att förvalta medborgarnas kapital på det pragmatiska och förnuftsstyrda sätt som svenska folket har rätt att kräva.

Men så lär tyvärr inte ske så länge ideologienögdhet styr hanteringen av folkets gemensamma egendom. Och tyvärr är det ännu långt kvar till nästa val då chansen finns att pensionera bort kd-politikern Mats Odell från ett jobb som han redan visat sig inte vara vuxen.

Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

(Krönika i bl a Gotlands tidningar den 21 november 2007)

Arbetarpressen 100 år - svensk presshistoria

(Krönika i bl a Vasabladet 21/11-07 m fl)

Analys
Arbetarpressen 100 år - svensk s-tidningshistoria

Den 15 november 2007 var ett närmare 80-tal s-pressveteraner och yngre dito, många silverrävar, samlade på ett boksemininarium på Sveavägen 68 i Stockholm. Där fanns veteraner som Ny Tids chefredaktör Kaj Björk som senare blev diplomat i Kina, den tidigare Dala Demokraten-redaktören Villy Bergström som senare blev vice riksbankschef, f d Västgöta-Demokraten-redaktören och tidigare pressrådet i Washington, Stig Hadenius, pensionerad professor i journalistik, Björn Elmbrant, känd från radions studioett och med förflutet i Nya Norrland (numera fusionerad s-tidning i tidningen Ångermanland), Arbetet-redaktören Mats Ekdahl som sedan blev generaldirektör för Psykförsvaret, Ann-Marie Lindgren från gamla Stockholms-Tidningen (nedlagd 1984), ett antal gamla och nya tidningsdirektörer och många andra. Också många nu verksamma s-redaktörer fanns givetvis också med på s-kansliet i Stockholm för att fira att arbetarpressen fyller 100 år. 2007 är det nämligen 100 år sedan de socialdemokratiska tidningarna organiserade sig i Arbetarpressens samorganisation, A-pressen. Och med anledning av detta har en antologi - Arbetarpressen 100 år (Premiss förlag) - med olika uppsatser tagits fram under entusiastiskt redaktörsskap av Östra Småland/Nyheternas politiska chefredaktör Jan G. Andersson

Oprofessionalism
Resultatet är en prydlig bok, väl illustrerad och med många läsvärda nedslag i den socialdemokratiska pressens ingalunda alltid så glansfulla historia. Och där särskilt den på många sätt smärtsamma A-presskonkursen den 10 februari 1992 spelar en central roll och även ger en och annan nyttig lärdom om vikten av att utse VD-ar, tidningsstyrelser och revisorer med omsorg och professionalism.

Men redan i och med det ekonomiskt dyrbara äventyret med och nedläggningen av Stockholms-Tidningen, Stocken, den 24 augusti 1984 lades egentligen grunden till A-presskonkursen 1992. Dels för Stocken-äventyren (1981-84) drog mycket stora resurser, dels för att bankerna och andra kreditgivare efter Stocken-konkursen började kräva borgen och garantier också av de andra s-tidningarna. Ett antal misslyckade affärer och köp av tryckerier och bokmånglarverksamhet (Bertmarks förlags kostade 120 mille) etc brände därtill så mycket av A-pressens kassa att tidningskoncernen saknande styrka nog att stå emot den lågkonjunktur (på annansmarknaden och i stort) som drabbade Sverige 1990-91. Samtidigt som man inom A-pressen dröjde flera år för länge med att i tid lägga ner kraftigt förlustbringande tidningar som Västgöta-Demokraten i Borås, Kronobergaren i Växjö, Smålands Folkblad i Jönköping, Örebro-Kuriren m fl också gjorde sitt till för att bädda för den konkurs för hela A-presskoncernen som låg i tangentens riktning när lågkonjunkturen slog till med full kraft fr o m 1990.

Brist på branschkunnande i koncernledning, bolagsstyrelse och en mycket svag revisorskompetens gjorde slutligen att hela skutan gick i kvav och konkursen för A-pressen var ett faktum den 10 februari 1992. Och ytterligare några år senare (i sept. 2000) försvann så Arbetet, socialdemokraternas flaggskepp på morgontidningsmarknaden.

Det är i kort sammanfattning några av kärnpunkterna i ett par av kapitlet i boken "Arbetarpressen 100 år".

Ett annat intressant kapitel i boken tar upp "styvbarnet " Aftontidningen, AT. Tidningen var den av LO 1942 grundade och ägda kvällstidningen, fram till dess då borgerliga Aftonbladet köptes år 1956 av LO. Samtidigt lade man ner AT. Under en period på 40-talet fördubblade AT sin upplaga, till 100 000 exemplar.

Och det var betydelsefullt också med tanke på att LO drog igång AT som en tydlig antinazistisk motvikt mot då nazivänliga Aftonbladet och med tanke på att tidsandan då var att många länge trodde att utgången av andra världskriget skulle leda till en seger för Hitlertyskland.

Men framgångstrenden för AT bröts på 50-talet på grund av kärvare ekonomi några år under Koreakrigs-inflationen då tidningen fick dålig ekonomisk uppbackning av sin ägare samtidigt som konkurrenterna, Expressen och Aftonbladet, på kvällstidningsmarknaden fick ekonomiskt stöd av sina ägare.

När sedan LO köpte Aftonbladet 1956 så var AT:s öde besegrat och en nedläggning följde.

Ett annat intressant kapitel i arbetarpressboken handlar om Länstidningen i Östersund, LT. En verklig s-pressens framgångssaga under 1970- och början av 1980-talet. På några få år nästan tredubblade den upplagan, från cirka 11 400 exemplar 1974 till 28 300 1982, med nya grepp: trycktekniskt, utseendemässigt och journalistiskt, då den gick om konkurrenten Östersunds-Posten i såväl totalupplaga som i upplaga i centralorten Östersund.

Detta är bara ett litet axplock ur en intressant presshistorisk bok om en socialdemokratisk tidningsvärld, där många goda redaktörer, tidningsdirektörer, framsynt teknisk och journalistisk förnyelse haft sin första och viktig "drivbänk" och talangskola - och som sedan också kommit annan, icke-arbetarpress till godo på många håll i landet.

Givetvis ställdes också frågan på såväl själva bokseminariet som under fikapauserna om papperstidningens framtid. Jo, papperstidningen kommer att finnas kvar inom överskådlig tid. Det som står där försvinner inte ut i cyberrymden. Men utan goda och kompletterande satsningar på webben står man sig slätt i konkurrensen. Ja, renodlade dagliga webbtidningar lär vi nog också se fler av i framtiden. När kommer en sådan offensiv satsning på mediaområdet från arbetarrörelsehåll? Passivitet är däremot knappast någon framgångsväg om man vill vara kvar på banan i mediesammanhang.

Särskilt inte om det skulle visa sig - som ryktena ibland säger - Reinfeldt-regeringen vill fasa ut (med eller utan EU:s hjälp) presstödet. Hur många s-tidningar ute i landet som idag ägs av huvudkonkurrenterna skulle gå längre finnas kvar på mediamarknaden? Sannolikt inte så många.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/


Fotnot: NSD, Luleå, Piteå-tidningen, Piteå, Västerbottens Folkblad, Umeå, tidningen Ångermanland (med liberal och s-ledarsida) i Härnösand, Dagbladet i Sundsvall, LT i Östersund, Dala-Demokraten i Falun/Borlänge, Arbetarbladet i Gävle, Gotlands tidningar (c- och s-ledarsida) i Visby, Folket i Eskilstuna, Folkbladet i Norrköping, Värmlands Folkblad i Karlstad, Östra Småland/Nyheterna i Kalmar och Oskarshamn, Sydöstran i Karlskrona samt kvällsdraken Aftonbladet som ju ägs av norska Schibsted.

Av dessa är dock bara tre helt självständiga och ägs inte av den större konkurrenten, nämligen Östran/Nyheterna, Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten.
Alla andra ägs av huvudkonkurrenten - ex.vis är Norrköpings tidningar är huvudägare till Gotlands tidningar, Folkbladet i Norrköping, NSD och Piteå-tidningen samt borgerliga Norrbottens-Kuriren, Mittmedia i Gävle är huvudägare till bl a LT i Östersund, Dagbladet, Arbetarbladet samt borgerliga Gefle Dagblad och Sundsvalls tidning, Folket har liberala Eskilstuna-Kuriren som huvudägare, Sydöstran ägs av ägargruppen bakom liberala Blekinge Läns tidning...

Mittmedia eller Norrköpings tidningar är ett par troliga köpare till Bengtsson-familjens Dalarnas tidningar (Falu-Kuriren, Borlänge tidning etc.) och kan inte heller uteslutas bli ägare till även Dala-Demokraten i en någorlunda nära framtid.

I regel har de huvudkonkurrentägda s-tidningarna ett mindre lokalt arbetarrörelseägande på runt 9 procent av aktiekapitalet. Men den dag nuvarande presstöd/driftstöd "parkerat" på obestämd tid för prövning i EU av nuvarande borgerliga regering) kan komma att bli avvecklat är det ju inte precis givet att dessa huvudkonkurrentägda regionala s-tidningar - undantaget de i sin respektive region dominerande NSD, Piteå-tidningen och Gotlands tidningar - kommer att finnas kvar på tidningsmarknaden.

Så visst har journalisten Östen Johansson något centralt på spåren när han i senaste idétidskriften Tiden nr 6 (dec. -07) reser frågan om möjligheten att starta en daglig, tryckt tidning som mer eller mindre en "omöjlighet".

Å andra sidan: i Tyskland har 47 000 prenumeranter och några tusen idealister lyckats starta och hålla den riksspridda Die Tagezeutung, TAZ, ekonomiskt flytande med bara 7 600 privatpersoners aktiekapital á 5000 kr var i insatt kapital. Så helt omöjligt kanske det ändå inte skulle kunna vara - därest en ny s-regering år 2010 också skulle kunna åstadkomma en reformering av presstödet som en ytterligare möjlig grundplåt för ett sådant editionerat försök i kombination med en bra webbtidning och med våra tre storstadsregioner som primär läsarbas. Tanken ändå inte ska avskrivas helt?
Robert Björkenwall

Anders Fogh regerar vidare i Danmark

Observerat:
Fortsatt borgerligt styre i Danmark - Anders Fogh får fortsätta som statsminister

Inte heller denna gång gick det för vänstersidan att besegra de borgerliga med venstre-ledaren och statsministern Anders Fogh Rasmussen. Valresultatet i danska folketingsvalet den 13 november innebär att Venstre, de konservative och det främlingsfientliga stödpartiet Dansk Folkeparti (Pia Kjaersgaard) tillsammans får 89 mandat mot oppositionsblockets - socialdemokraterna (back 2 mandat till 45, Socialistiskt folkeparti, Sf, fördubblade mandat från 12 till 23 mandat och De radikales 9 (minus 8) mandat - 81 mandat samt Ny Alliances (Nasser Khaders nybildade parti) med dess 5 mandat i en vågmästarposition. Men troligen får Fogh Rasmussen borgerliga block stöd att ett av de två färöiska mandaten och då räcker 90 mandat precis för att bilda en majoritet också utan stöd av Nasser Khaders nybildade parti. Också om Ny Alliance-partiet redan i valets slutsked sagt sig föredra Fogh Rasmussen som statsminster framför socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt, vars vänsterblock också har stöd av två grönländska mandat. Men det räcker inte när de borgerliga under Fogh Rasmussen samlar 89-90 mandat, dvs tillräckligt många för att han ska kunna fortsätta ytterligare ett antal år som statsminister - med främlingsfientliga Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis stöd. Nu när Dansk Folkeparti höll ställningarna, ökade med ett mandat och med sina totalt 25 mandat fortsatt blir folketingets tredje största parti.

Visst var det en liten vänstervind i valet - men inte för socialdemokraterna. Man gick faktiskt tillbaka några tiondelar och tappade två mandat till totalt 45 mandat; inte alls i linje med vad man hoppats på från de optimistiska danska socialdemokraternas sida. Den vänstervind som fanns gynnade i stället det effektivt kampanjande Socialistiskt folkeparti, Sf, som nära nog fördubblade sin mandatandel från 12 till 23 mandat.Och när sedan också vänsterblockets tredje hjul - De radikale - och vänsterliberala partiets - bl a genom Nasser Khaders nybildade partiskapelses 5 mandat - tappade 8 mandat och bara fick 9 i nya folketinget, så var det kört för socialdemokraternas Thorning-Schmidts förhoppningarna om ett maktskifte. Trots en hyfsad personlig valinsats i valspurten från hennes sida och ett rekordhögt valdeltagande på runt 86 procent. Ändå blev det ett nytt mandattapp och "bara" runt 25,5 procents väljarandel i folketingsvalet den 13 november. Knappast vad hon och partiet hoppas på. Faktiskt är det det längsta väljarandelen för de danska socialdemokraterna sedan 1906. Det borde man nog inte vara riktigt nöjd med vid en närmare analys.

Därför stundar ytterligare ett antal år i den politiska kylan för de danska socialdemokraterna och ytterligare kanske tre år till med Fog Rasmussen och hans borgerliga koalition. Utöver de sex år han redan regerat i dansk politik. Och det kan dansk socialdemokrati inte vara riktigt nöjda med. Först om socialdemokraterna förmått gå fram något och därtill även De radikale (vänsterliberalerna) förmått hålla ställningarna lite bättre hade det tillsammans med Socialistiskt folkepartis starka valframgång räckt för ett maktskifte.

Men nu blev det inte så. Inte heller denna gång. Tråkigt nog för den nordiska socialdemokratin som varken i Danmark eller Finland precis rosat marknaden de senaste åren. Och när så även Nordens starkaste socialdemokrati, den svenska, är försatt i opposition tre år till så är det bara Norge som de närmaste åren har en socialdemokratisk statsminister. Helt överraskande att det är så kan jag inte säga att det är.

Det blir nu för de danska socialdemokraterna att rannsaka och begrunda vad som inte riktigt fungerade i såväl trovärdighet i regeringsförmåga som innehåll i valprogram och själva kampanjarbetet för socialdemokraterna i mötet med de danska väljarna i 2007 års val. Förvissa ett litet fall framåt i vissa avseenden (partiledaren mer statsministerfäig än senast etc) men ändå inte tillräckligt bra för att det skulle gå hela vägen heller nu.

Socialistiskt Folkeparti, SF, och dess populära partiledare Willy Sovndal bedömdes uppenbarligen ha ett bättre och för många vänsterväljare mera lockande program än socialdemokraterna eftersom man i det höga valdeltagandet spår förmådde öka sin väljarandel från 7 till 13 procent och marschera in i nya folketinget med 12 nya mandat. De danska socialdemokraternas ledare måste med viss besvikelse till slut därför konstatera att den samlade vänstersidans budskap inte var tillräckligt gott för att en majoritet av de danska väljarna ens denna gång ville ha ett maktskifte.

Därför blir Danmark fortsatt borgerligt under ytterligare en mandatperiod. Därför heter Danmarks statsminister fortsatt Anders Fogh Rasmussen från det konservativa Venstre.

Men sannolikt lär socialdemokraterna inte byta partiledare. Detta trots att Helle Thorning-Schmidt inte heller denna gång lyckats besegra Ander Fogh och hans borgerliga koalitionsregering.

Robert Björkenwall

(Krönika i bl a Arbetarbladet 15 nov. m fl)

Montefiore och hans två lysande Stalin-biografier

Den ganska nyutkomna boken "Den unge Stalin" (Prisma förlag) av den engelske historikern Simon Sebag Montefiore är en lysande skildring av den man som styrde Sovjetunionen längre än någon annan i bolsjevikrikets historia.

I åtskilliga frågor var Lenin den tuffe och pådrivande, Stalin den kompromissvillige och återhållande. Den gängse bilden av att den kyligt intellektuella akademikern höll tillbaka hetsporren från Kaukasiens Georgien stämmer alltså inte, framgår av Montefiores lysande nya Stalinbiografi.

När Sovjetmakten var etablerad röt den "permanenta revolutionens" banerförare Leo Trotskij: "Vi måste en gång för alla sätta punkt för papisternas och kväkarnas trams om människolivets helgd." Det var hårdingar av den typen Lenin behövde. Både Stalin och Trotskij höll måttet i bolsjevikledaren Lenins ögon.

Montefiore har dykt djupt i arkiv och funnit unikt, tidigare okänt källmaterial om Josef Stalin. Men han har också mötts av olika svårigheter. Dels de lögnaktiga officiella bilderna av Lillefar. Inte minst Stalin själv var som tämligen allenarådande ledare för det jättelika bolsjevikriket noga med att redigera sin bakgrund så att den skulle passa hans syften. Dels också för av de motståndare som beskriver Stalin som en hornprydd och halvimbecill galning. Förenklingar åt båda håll är skadliga och bidrar inte till förståelsen av hur det var möjligt för Stalin att bli den tämligen allenarådande Lillefar och ledare som kan blev ända in på 50-talets början i det sovjetryska riket.

Stalin var, visar Monefiore, en mycket beläst person. Enligt Montefiore rent av den mest beläste ledare Ryssland haft. Och Stalin hade också intresse för de sköna konsterna. Den georgiske skomakarsonen som tog sig namnet Stalin var en skicklig politiker, slug och med utmärkt personkännedom. Och samtidigt med detta: en cynisk, oberäknelig mördare som mycket väl kunde låta skjuta också den han just semestrat med. Stalin var en sammansatt person och ledare - intelligent, slug, beläst men också ont och brutal. Allt rymdes i hans komplexa personlighet som Sovjetunionens diktatoriska ledare under hans många år vid makten.

Montefiore har på ett mycket övertygande och väldokumenterat sätt skildrat en komplicerad människa. De två böckerna - Den röde tsaren och Den unge Stalin - om skomakarsonen från Gori kommer rimligen att få status som standardverk och referenslitteratur om bolsjevismen och Stalin-eran. I bästa fall kan Montefiores två Stalinbiografier också fungera som ett någorlunda verksamt vaccin mot den överdrivna tron på olika former av diktatur.
Robert Björkenwall

Chockdoktrinen - Naomi Kleins bok om katastrofkapitalismen

Analyserat och värderat
Chockdoktrinen - om katastrofkapitalismen, enligt bestsellerförfattaren Naomi Klein

Det kinesiska tecknet för kris är samma som tecknet för möjlighet. Enligt den kanadensiska journalisten och författaren Naomi Kleins nya bestsellerbok -

"Chockdoktrinen - katastrofkapitalismens genombrott" (Ordfront förlag) - är det här en sanning som nyliberalismen har utnyttjat fullt ut. Den är själva grundantagandet för hur man med religiös iver och till ett fruktansvärt pris tryckt på länder i Latinamerikan och på andra håll massiva privatiseringar och plundrat dem på företag och naturtillgångar. Chockdoktrinen är en viktig men inte oproblematisk historieskrivning över marknadsfundamentalismens härjningar.

En av de främsta idégivarna till den här nyliberala marknadsdoktrinen med så lite politik som möjligt och helst maximal frihet för marknadskrafterna var den vid Chicagouniversitetets ekonomiska fakultet arbetade ekonomiprofessorn Milton Friedman. Han skulle långt senare få ta emot ett synnerligen omstritt ekonomipris till Alfred Nobels minne av den svenska kungen. Många år efter det att professor Friedman extraknäckt som den chilenska diktatorn Augusto Pinochets ekonomiska rådgivare efter kuppen mot den folkvalde presidenten Salvador Allende på 70-talet. Redan under 1950-talet satt Milton Friedman tillsammans med de andra ekonomerna i vad som skulle komma att kallas för Chicagoskolan och utarbetade teorier om nödvändigheten av att i de heliga marknadskrafternas namn privatisera, avreglera och skära ned den offentliga, samhällsstyrda sektorn av ekonomin.

Naomi Kleins 600-sidiga bok är en detaljerad beskrivning av det politiska maskineri som sedan dess har använts av Världsbankens och Internationella valutafondens emissarier för att tvinga Chicagoskolans ekonomiska recept på mer eller mindre tredskande och ovilliga patienter runt om i världen. Nästan ingenstans har dess doktriner fått makten genom fria val, ändå har de genomförts med bara alltför ofta rent katastrofala följder.

I sin väldokumenterande bok visar Naomi Klein hur professor Friedmans doktriner trycktes på länder inte enbart genom Internationella valutafondens strukturanpassningsprogram utan även genom undantagstillstånd, öppet våld, terror och i vissa fall ren tortyr. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg” som Lenin sägs ha sagt. Professor Friedman hade en snarlik syn när han sade: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring”. Eller med andra ord: chockterapin som förändringsmetod. På den punkten finns en likhet i metod mellan bolsjeviker och marknadsfundamentalister av dess mest extrema sort.

I stället för att invänta någon slumpmässig kris kan och bör man försöka iscensätta en sådan. Menar de. I det rika oljelandet Irak har katastrofkapitalismen, enligt Klein (och färsk medierapportering), skapat en ny bransch. Staten (läs USA-administrationen) lägger ut säkerhetsbevakningen på privat entreprenad till företag som slukar miljarder i skattemedel. Företag i samma bransch har sedan kontrakt på att sköta själva kriget, krig är bara eller ens primärt ett krig utan handlar snarast om framtida investeringsmöjligheter. I fallet Irak - att lägga beslag på landets "söta", lågsvavliga och raffineringsbilliga olja som därtill är världens näst största i storlek och omfattning. (Jag har själv en gång för ett antal år sedan klättrat runt bland oljeplattformarna i irakiska Rumeila-fälten i Basra-regionen och sett vilka enorma värden det här handlar om.)

En tillgångar som via skräddarskydd lagstiftning hamnar hos utländska bolag - ofta amerikanska eller brittiska - på kontrakt som löper på 30 år eller mer. I stället för att komma det irakiska folket i gemen till goda i deras gigantiska återuppbyggnadsbehov. Om nu staten Irak alls överlever det "chockterapiexperiment" som nu pågår där.

Endast genom en skapad och iscensatt kris finns, menar Klein, finns den reella möjligheten att ändra på spelreglerna i grunden. Långt från ett folkligt inflytande över naturtillgångar och andra nationella resurser som borde komma alla, och inte bara vissa, till del. Som nu har skett i Irak. En sönderfallande nation där befolkningen nu är fullt upptagen med att försöka överleva, allt medan storbolagen från utlandet plockar åt sig tillgångarna och skor sig hänsynslöst.

Visst förenklar Naomi Klein – världsberömd för sin bestsäljande bok ”No Logo” (Ordfront, år 2000) – ett och annat. Och annat kunde måhända ha strukits ner samtidigt som man kunde önska sig lite mer av det som hon är allra bäst på – reporternärvaron på plats.

Men dessa och andra brister till trots, så ”Chockdoktrinen” ändå ett i det stora hela gott arbete i nära nog samma klass som No Logo och förtjänar många läsares studium och eftertanke. Inte minst just för alla goda observationer, berg av fakta och reportagebilder som väl beskriver de sociala katastrofer som bara alltför ofta följer i spåren av en brutalt tillämpad nyliberal ekonomskolans marknadsfundamentalism utan mänskliga hänsyn. Ty några slumpmässiga sidoeffekter handlar det inte om när "chicagoskolans" skrivbordsrecept ska och har överförts till en komplex och motspänstig verklighet.

Vare sig det nu har handlat om oljelandet Irak, tangon Argentina (har numera frigjort sig från valutafondens bojor), militärkuppens Chile (samma sak här) eller på andra håll i världen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

(Krönika i bl a Piteå-tidningen den 10 november 2007)

Det goda arbetet och mer och bättre utbildning

Analyserat och observerat:
LO vill se en rejäl satsning på utbildning och fler - och bättre jobb

Att kräva bättre jobb är inget argument för att acceptera färre arbeten än de dagens politik faktiskt skapar, sade Erik Åsbrink på LO-seminariet fler - och bättre jobb häromdagen. Seminariet i LO-borgen häromdagen var ett av flera inslag i förberedelsearbetet inför kommande LO-kongress senvåren 2008.
Seminariets bärande del utgjordes av ett antal kommentarer och en längre föredragning om några av huvudpunkterna i LO-rapporten ”Fler jobb – bättre jobb”, och där särskilt avsnittet om utbildning och yrkesprofessionaliseringen fick mycket beröm. Utöver nämnda Erik Åsbrink, f d finansminister, fanns i den vackra ljusgården i LO-borgens inre också tidigare närings- och utbildningsministern Thomas Östros, nu s-rådsslagsutredare om jobben, Sacos alltid lika glada ordförande Anna Ekström och den lika underfundiga som skarpa analytikern professor Joakim Palme från Institutet för framtidsstudier. På diskussionspanelens högernytterkant fanns Teknikföretagens brutaltuffa förhandlingschef Karl-Olof Stenkvist. Han är så långt ifrån en human och empatisk arbetsgivareföreträdare som man kan vara i arbetsgivare-Sverige.


Enigheten var - bortsett från Stenkvist - stor om att socialdemokraterna förlorade valet på att man släppte arbetslinjen och lät moderaterna och alliansen ta över denna tidigare paradfråga från socialdemokraterna. Där låg mycket av orsaken till maktskiftet i september 2006. Inte minst Erik Åsbrink och Thomas Östros var tydliga på den punkten. Landets politiska framtid de kommande åren kommer också till stor del att avgöras av hur väl eller illa arbetarrörelsen förmår möta den utmaning som den borgerliga alliansen och dess arbetsmarknadspolitiska lösningar - med sänkt a-kassa, subventionerade tjänstejobb (överklassnära tjänster och vissa branscher som frisörer, restauranger m fl).

I det arbetet att formulera ett s-alternativ till denna a-kassesänkande och konkurrenssendvridande subventionslinje borde rimligen LO:s röst tungt. Särskilt som fackföreningsrörelsen dessutom har en nyckelroll i vården av den svenska modell, där parterna själva reglerar det mesta av arbetslivets villkor i kollektivavtal. En modell som nära nog alla hyllar idag. Också "kollektivavtalskramande" moderater som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och andra.

En annan entusiastisk vän av kollektivavtalen är Sacos ordförande Anna Ekström: "Jag har talat med franska storföretagsdirektörer som fått tårar i ögonen när de tänker på att ha en ansvarsfull motpart som de svenska facken".

Riktigt så generös är inte den hårdföre arbetsgivaren Karl-Olof Stenkvist från verkstadsindustrins Teknikföretagen. Visserligen säger också han sig gilla starka fackliga organisationer som det går att göra upp med och skapa ordning och reda på arbetsplatserna. Men han han samtidigt inte låta bli och köra den gamla vanliga gnällvalsen från det hållet om hur facken för mycket dikterar villkoren. Samtidigt som han också uttalar sitt gillande över alliansregeringens politik så visar han sig vara rätt kallsinnig när LO:s Wanja Lundby-Wedin och andra talar om växande antal belastningsskador och andra arbetsmiljöproblem, och om det goda arbetet. Barskt konstaterar K-O Stenkvist då:

– Vi kan inte leva i en drömvärld där alla vill ha fina, och väl betalda, jobb, slog han fast på LO-seminariet om "Fler - och bättre jobb".


Utbildning och ännu mera utbildning I LO-rapporten lyft en huvudtrend fram alldeles särskilt, utöver då det krympande statliga engagemanget i arbetsmarknadsutbildningen och annat som globaliseringen och nya ägarförhållanden (riskkapitalisterna) i näringslivet.

Allt fler arbeten, också bland LO:s medlemmar, ställer större krav på speciella yrkeskunskaper och en speciell yrkesutbildning. En utveckling utbildningssystemet inte förmått leva upp till. På den här punkten är LO-rapporten mycket tydlig i sin kritik - såväl av den förra s- som nuvarande borgerliga alliansregeringen.

Resultatet av den här utvecklingen på svensk arbetsmarknad kan bli en mera skiktad och delad arbetsmarknad. En del där traditionella och stolta yrkesarbetare står starka och en annan del där anställda med kortare utbildning och mindre erfarenhet får ta de villkor som erbjuds.

– Jag tror inte på något riktigt låglöneträsk på svensk arbetsmarknad, sade LO-rapportens föredragande Irene Wennemo. Wennemo är chef för LO:s näringspolitiska enhet och huvudansvarig för rapporten "Fler - och bättre jobb".

Däremot är hon betydligt mera orolig för att vi går mot en utveckling med allt fler osäkra och tillfälliga jobb med varierade arbetstider. Något som i sin tur tvingar allt fler att leva på låga och osäkra inkomster (gör det svårare att få banklån och etablera sig på bostadsmarknaden). För den enskilda är det här dock i praktiken ofta det samma som en lönesänkning.

Och, som bekant, är alliansregeringens politik här att satsa på skattesubventionerade, överklassnära hushållstjänster och subvention via sänkta arbetsgivareavgifter till vissa tjänstebranscher. Detta i förhoppning att just dessa i sin tur sedan ska anställa den som saknar yrkesutbildning. LO:s väg är inte denna.

I stället vill LO ha en bra, inte dumsnål a-kassa (omställningsförsäkring) i kombination med en kraftfullare satsning på utbildning; inte minst då kvalificerad yrkes- och arbetsmarknadsutbildning. Utbildning i ungdomsskolan och i vuxenutbildningen, i högskolan och inte minst i arbetsmarknadspolitiken - bl a med inriktning på olika bristyrken. Och då en ökad satsning på kvalitet, mera än mängd.

Detta på tvärs mot den sittande regeringens kraftiga nedskärningar i komvux och arbetsmarknadsutbildningen.

Men får man döma av Teknikarbetsgivarnas förhandlingschef K-O Stenkvists buttra och ogenerösa framtoning på seminariet kan det nog bli mycket tufft att få åtminstone delar av arbetsgivarevärlden att ta sin del av ansvaret för ökad satnsing på kompetensutveckling av sin mest värdefulla resurs - arbetskraften - för en fortsatt god konkurrensförmåga i en allt mera globaliserad värld.

Trots LO-jobbseminariets nära nog unisona lovsång över kollektivavtalet och partsgemensamma lösningar.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Om ett chockat Finland efter Tusby-skolmorden

Om ett chockat Finland och en värld som blivit lite farligare

Jag förstår att hela finska nationen är djupt chockad efter Tusby-händelsen med de åtta morden på sju skolbarn och en kvinnlig rektor i en skola där onsdagen den 7 november.

Men en fråga man nog med rätta nu bör ställa sig är: hur är det möjligt att en 18-åring kan få vapenlicens så sent som i oktober i år för en automatpistol som 22 Sig Sauer Mosquito. Mördaren, en skolgrabb på 18 år med "skruvade politiska värderingar", var givetvis medlem av en pistolskytteklubb. Där hade han lärt sig allt som sedan kom till användning i skolan i Tusby på ett så chockerande brutalt sätt.

Självklart borde nog finska polisen i preventivt syfte nu "scannas av" och undersöka sådana skytteklubbar lite närmare.

Ty där kan tyvärr finnas fler presumtiva mördare, knäppa personer, som är beredda att göra vad som helst för en stunds berömmelse i strålkastarljuset.

Men världen har blivit bra konstig när man söker berömmelse på sätt som
detta. Och tyvärr just därför ännu lite farligare att leva i.

Själv har jag varit i det så numera skenbart idylliska Tusby (femtalet mil norr om Helsingfors) för ett antal år sedan och åkt runt på en liten "kulturresa" utmed Tusby strandväg - besökt Ainola (Jean Sibelius hem), Aleksis Kivis sista enkla hem (han med Sju bröder) m fl konstnärs- och författarhem som utgör lite av finska kulturens vagga.

Många av dessa boningar ligger alldeles i kanten av den vackra Tusby-sjön där förresten Sibelius såg den svanar han gjorde musik av i Tuunela svan. Ett sanslöst vackert stycke musik - och så oändligt fjärran från den skruvade verklighet som kom att forma en 18-årig skjutgalen grabbs djupt omänskliga och motbjudande sätt att söka berömmelse för en dag eller två.
Robert Björkenwall

EU-kommissionsrapport om Turkiet och dess brister i fackliga fri- och rättigheter

Turkiet, bristerna i fackliga fri- och rättigheter och andra hinder för ett möjligt EU-medlemskap

Inte bara inskränkningar i yttrandefriheten uppmärksammas i EU-kommissionens rapport om EU-kandidatlandet Turkiet. Även när det gäller fackliga rättigheter och förhållandena på arbetsmarknaden finns stora brister.

Under det senaste året har Turkiet gjort alltför små framsteg för att förbedra landet för ett framtida, tänkbart medlemskap i EU om ett antal år. Nu krävs reformer för att förbättra yttrandefriheten och skärpa den civilia kontrollen av militären, skriver EU-kommissionen i sin rapport om utvidgningen som presenterades den 6 november av den ansvarige EU-kommissionären, finländaren Olli Rehn.

Enligt rapporten finns även stora brister på arbetsmarknaden. I sammantaget har framstegen varit mycket begränsade när det gäller fackliga rättigheter, social dialog, jämställdhet och kampen mot barnarbete.

Visserligen har bestämmelsen i turkisk lagstiftning som kräver tio års anställning för att kunna bli fackligt förtroendevald strukits. Men, enligt EU-kommissionen, uppfyller Turkiet inte de krav som ställs i ILO-konventionerna om rätten att organisera sig fackligt, strejka och förhandla kollektivt.

Positivt är dock, enligt EU-rapporten, att barnarbetet har minskat från 10,3 procent till 5,9 mellan åren 1999 och 2006. Men fortfarande finns stora luckor i lagstiftningen när det gäller att skydda barn från exploatering.

Turkiet lever inte heller upp till EU:s bestämmelser när det gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Den sociala dialogen är svagt förankrad. Praktiskt taget inga framsteg har heller gjorts när det gäller antidiskriminering och lika möjligheter på arbetsmarknaden.

I sin sammanfattning på områdena över mänskliga rättigheter och arbetsmarknaden påpekar EU-kommissionen i sin Turkiet-rapport som särskilt viktigt att fullständiga fackliga rättigheter respekteras, att kampen mot svartjobb intensifieras och att större uppmärksamhet riktas mot bekämpande av barnarbete och bristande jämställdhet på den turkiska arbetsmarknaden.
Robert Björkenwall

Statsministerns krishanteringsförmåga kraftigt ifrågasatt

Analys
Sveriges statsministers krishanteringsförmåga har fått sig en allvarlig knäck

Den främsta politiska tjänstemannen i Sverige, statsministerns statssekreterare Ulrika Schenström, avgick den 1 november. Knappt ett år efter det att hon tillträdde. Den var åtminstone den tillfälliga slutpunkten på den affär som har döpts till Schenströmaffären.

Spiken i kistan var när medieföretaget TV4:s krognota häromdagen visade att statssekreterare Ulrica Schenström, statsminister Fredrik Reinfeldts högra hand och nära förtrogna, hade ljugit för statsminister om sin berusningsgrad samtidigt som hon hade krisjouren i regeringskansliet. Hon inte bara druckit litet vin, som hon framställt det för honom, utan hällt i sig så ungefär en fem stora glas, vilket motsvarar 1,5 flaska vin per person för 945 pix.

Reinfelt var, som han sade i riksdagshuset "förd bakom ljuset" av sin närmaste medarbetare och i det läget var loppet kört för henne. Hennes försök på onsdagskvällen att ta time-out var bara ett desperat hopp om det hela skulle blåsa över, men det fanns ingen sådan möjlighet sedan sanningen om det våta krogbesöket med TV4-reportern Pihlblad uppdagats.

Reinfeldts formulering "fakta bryter förtroende" visar det politiska livets villkor. Precis som när det en gång på 80-talet uppdagades att Ove Rainer som justitieminister ljugit för Olof Palme om sina skatteaffärer och fick ta den yttersta konsekvensen.

Men Schenströms nu avslöjade ljugande och respass från regeringskansliet natten mot den 1 november betyder inte att den här historien är överstånden för statsminister Reinfeldt (m). Han är redan KU-anmäld av miljöpartiets språkrör Peter Eriksson som vill ha utrett den minst sagt förvirrade krishanteringen i statsrådsberedningen den aktuella kvällen och hur statsministern agerade. Om det förekommit bestickning och mutbrott i samband med krogbesöket ska också utredas av polis och åklagare.

Reinfeldts ansvar för att den här konflikten fick så stora konsekvenser kan han inte springa ifrån. Varför kontrollerade han inte Schenströms uppgifter bättre innan han gick ut och anklagade medierna för att fabricera hela historien?

På presskonferensen efter riksdagsutfrågningen på eftermiddagen den 1 november fick han den befogade frågan varför han varit avsnäsande när journalister ställt frågor om Schenström.

Han bad då om ursäkt och sade att det inte hade varit hans mening, men han trodde då att historien var överstånden, vilket visade sig vara ett fatalt misstag.

En statsminister måste ageralitet kyligare, även om det handlar om nära vänner. Det bör bli en lärdom för honom liksom att kolla upp saker och ting bättre i fortsättningen innan han blåser upp sig om han har ambitioner att försöka överleva som statsminister mandatperioden ut.

Den här gången gjorde han alla tänkbara fel i krishanteringens grundläggande ABC. Kanske borde han för framtiden nu hyra in en svindyr konsulthjälp från någon moderaterna närstående PR-byrå, exempelvis JKL. Man lär ju där ha kompetent folk som vet en del om krishantering som fungerat och icke fungerat. Tidigare case att lära av finns ju redan övernog av att dra nyttiga lärdomar från.

Fram till den 1 november hade tre ministrar, alla moderater, avgått. Det hade också en statssekreterare och en expert hos det kristdemokratiska statsrådet Odells i finansdepartemetnet också gjort, på grund av kopplingar till skandalomsusade finansbolaget Carnegie. Och den 1 november var det så statsminister Reinfeldts egen högra hand, statssekreterare Ulrica Schenström, som fick lämna en allt mera sneseglade regeringsskuta.

Sammantaget - och särskilt så efter Schenström-affären - har regeringschefens egen gloria hämnat rejält på sniskan. Den minst sagt usla och oproffsigt klantiga krishanteringen från statsminister Reinfeldts sida kommer att kleta fast länge vid hans egen person. Trovärdigheten i hans förmåga att krishantera i skarpt läge har fått sig en rejäl knäck.

Att hos något utlandsbaserat spelbolag tippa Reinfeldt som statsminister också efter valet i september 2 010 borde rimligen ge tämligen höga odds.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Reinfeldts statssekreterare Schenström hade krisjour när hon gick på krogen

Det är nu bekräftat av statsministern själv i riksdagen den 1 november att Ulrica Schenström hade jour och att detta i kombination med att hon drack några flaskor vin och inte hade lämnat ifrån sig jourberedskapet till någon annan och heller inte berättade exakt vad som hade hänt för Reinfeldt själv gjorde att hon fick gå natten mot den 1 november.
Det är nu alltså bekräftat. Men vem är egentligen förvånad?
/Robert Björkenwall

Reinfeldts krishanteringsförmåga - bättre i träning än på match

Observerat
Ännu ett offer i statsminister Reinfeldts nära omgivning orsakad av bristande krisberedskapsförmåga

Oproffsigt är bara förnamnet på det som nu har skett i Schenström-affären och i Sveriges statsminister FredrikReinfeldts regeringskansli. Reinfeldts högra hand, statssekr. Schenström tvingas nu avgå efter en veckas mediakris och hur det egentligen stod till med Sveriges krisberedskap när statssekr. Schenström var på krogen med en TV4-journalist och drack vin och öl för mer än 900 spänn.

Kanske för att de nya moderaterna uppenbarligen trivs lite för bra tillsammans och därför uppenbarligen också uppträder bunkermässigt. När det blir riktigt skarpt läge. Då är de nya moderaterna möjligen bra på träning men kassa när det blir riktig match. Logiskt tvingas nu Reinfeldts högra hand, statsekreterare Schenström - "glad i hatten" på krogen - nu kasta in handduken och avgå för att hon dolde att hon inte hade lämnat över krisberedskapsjouren till någon annan när hon gick på krogen med en journalist. Och statsminister Reinfeldt ändå alltför länge valde att försvara henne i stället för att erkänna som det var.

Den moderata statsministern Fredrik Reinfeldts förhoppning var uppenbarligen att affären kring statssekreterare Ulrica Schenströms sena krogkväll med en TV4-reporter skulle självdö eller enbart handla om en politisk reporters trovärdighet. Men den felspekulationen höll inte, och nu är det bye bye för statssekreterare Ulrica Schenström. Och det skadar Fredrik Reinfeldt personligen eftersom hon stod Reinfeldt nära och länge har varit hans högra hand i praktiskt taget allt som Reinfeldt företagit sig i politiska sammanhang.

Jag ser det här som ett illustrativt exempel på att de moderat-inspirerade PR-byråer (JKL, Prime, Kreab etc) som Reinfeldt i hög grad rekryterat ifrån har sina uppenbara brister, kanske rent av är rätt värdelösa på just kriskommunikation i riktigt skarpt läge. (De är bara ytterst sällan värda de höga löner de får i regeringskansliet eller firmorna de dyra konsulträkningar som de skickar.) Det gäller uppenbarligen när det blir riktigt skarpt läge, då gör man bort sig gång på gång.

Fredrik Reinfeldts eget lederskap har skadats ännu mer av Schenström-affären än den i och för sig också minst sagt usla krishanteringen tidigare av Borelius- och Stegö-Chilò-affären och, delvis, även vid försvarsministern Odelbergs avgång.Det är mycket på bara ett år i regeringsställning och allt har drabbat just det ledande regeringspartiet de nya moderaterna.

Hög trovärdighet i regeringskompetens - en av tre framgångsfaktorer om man ska vinna val - är nog inte precis den här alliansregeringens bästa gren. Det här kan visa sig få besvärande svåra konsekvenser för en regeringschef och regering som när förhoppningar om att bli omvald. Trots vetskapen om att det politiska minnet brukar vara rätt kort.
Robert Björkenwall