Montefiore och hans två lysande Stalin-biografier

Den ganska nyutkomna boken "Den unge Stalin" (Prisma förlag) av den engelske historikern Simon Sebag Montefiore är en lysande skildring av den man som styrde Sovjetunionen längre än någon annan i bolsjevikrikets historia.

I åtskilliga frågor var Lenin den tuffe och pådrivande, Stalin den kompromissvillige och återhållande. Den gängse bilden av att den kyligt intellektuella akademikern höll tillbaka hetsporren från Kaukasiens Georgien stämmer alltså inte, framgår av Montefiores lysande nya Stalinbiografi.

När Sovjetmakten var etablerad röt den "permanenta revolutionens" banerförare Leo Trotskij: "Vi måste en gång för alla sätta punkt för papisternas och kväkarnas trams om människolivets helgd." Det var hårdingar av den typen Lenin behövde. Både Stalin och Trotskij höll måttet i bolsjevikledaren Lenins ögon.

Montefiore har dykt djupt i arkiv och funnit unikt, tidigare okänt källmaterial om Josef Stalin. Men han har också mötts av olika svårigheter. Dels de lögnaktiga officiella bilderna av Lillefar. Inte minst Stalin själv var som tämligen allenarådande ledare för det jättelika bolsjevikriket noga med att redigera sin bakgrund så att den skulle passa hans syften. Dels också för av de motståndare som beskriver Stalin som en hornprydd och halvimbecill galning. Förenklingar åt båda håll är skadliga och bidrar inte till förståelsen av hur det var möjligt för Stalin att bli den tämligen allenarådande Lillefar och ledare som kan blev ända in på 50-talets början i det sovjetryska riket.

Stalin var, visar Monefiore, en mycket beläst person. Enligt Montefiore rent av den mest beläste ledare Ryssland haft. Och Stalin hade också intresse för de sköna konsterna. Den georgiske skomakarsonen som tog sig namnet Stalin var en skicklig politiker, slug och med utmärkt personkännedom. Och samtidigt med detta: en cynisk, oberäknelig mördare som mycket väl kunde låta skjuta också den han just semestrat med. Stalin var en sammansatt person och ledare - intelligent, slug, beläst men också ont och brutal. Allt rymdes i hans komplexa personlighet som Sovjetunionens diktatoriska ledare under hans många år vid makten.

Montefiore har på ett mycket övertygande och väldokumenterat sätt skildrat en komplicerad människa. De två böckerna - Den röde tsaren och Den unge Stalin - om skomakarsonen från Gori kommer rimligen att få status som standardverk och referenslitteratur om bolsjevismen och Stalin-eran. I bästa fall kan Montefiores två Stalinbiografier också fungera som ett någorlunda verksamt vaccin mot den överdrivna tron på olika former av diktatur.
Robert Björkenwall