Det goda arbetet och mer och bättre utbildning
Analyserat och observerat:
LO vill se en rejäl satsning på utbildning och fler - och bättre jobb
Att kräva bättre jobb är inget argument för att acceptera färre arbeten än de dagens politik faktiskt skapar, sade Erik Åsbrink på LO-seminariet fler - och bättre jobb häromdagen. Seminariet i LO-borgen häromdagen var ett av flera inslag i förberedelsearbetet inför kommande LO-kongress senvåren 2008.
Seminariets bärande del utgjordes av ett antal kommentarer och en längre föredragning om några av huvudpunkterna i LO-rapporten ”Fler jobb – bättre jobb”, och där särskilt avsnittet om utbildning och yrkesprofessionaliseringen fick mycket beröm. Utöver nämnda Erik Åsbrink, f d finansminister, fanns i den vackra ljusgården i LO-borgens inre också tidigare närings- och utbildningsministern Thomas Östros, nu s-rådsslagsutredare om jobben, Sacos alltid lika glada ordförande Anna Ekström och den lika underfundiga som skarpa analytikern professor Joakim Palme från Institutet för framtidsstudier. På diskussionspanelens högernytterkant fanns Teknikföretagens brutaltuffa förhandlingschef Karl-Olof Stenkvist. Han är så långt ifrån en human och empatisk arbetsgivareföreträdare som man kan vara i arbetsgivare-Sverige.
Enigheten var - bortsett från Stenkvist - stor om att socialdemokraterna förlorade valet på att man släppte arbetslinjen och lät moderaterna och alliansen ta över denna tidigare paradfråga från socialdemokraterna. Där låg mycket av orsaken till maktskiftet i september 2006. Inte minst Erik Åsbrink och Thomas Östros var tydliga på den punkten. Landets politiska framtid de kommande åren kommer också till stor del att avgöras av hur väl eller illa arbetarrörelsen förmår möta den utmaning som den borgerliga alliansen och dess arbetsmarknadspolitiska lösningar - med sänkt a-kassa, subventionerade tjänstejobb (överklassnära tjänster och vissa branscher som frisörer, restauranger m fl).
I det arbetet att formulera ett s-alternativ till denna a-kassesänkande och konkurrenssendvridande subventionslinje borde rimligen LO:s röst tungt. Särskilt som fackföreningsrörelsen dessutom har en nyckelroll i vården av den svenska modell, där parterna själva reglerar det mesta av arbetslivets villkor i kollektivavtal. En modell som nära nog alla hyllar idag. Också "kollektivavtalskramande" moderater som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och andra.
En annan entusiastisk vän av kollektivavtalen är Sacos ordförande Anna Ekström: "Jag har talat med franska storföretagsdirektörer som fått tårar i ögonen när de tänker på att ha en ansvarsfull motpart som de svenska facken".
Riktigt så generös är inte den hårdföre arbetsgivaren Karl-Olof Stenkvist från verkstadsindustrins Teknikföretagen. Visserligen säger också han sig gilla starka fackliga organisationer som det går att göra upp med och skapa ordning och reda på arbetsplatserna. Men han han samtidigt inte låta bli och köra den gamla vanliga gnällvalsen från det hållet om hur facken för mycket dikterar villkoren. Samtidigt som han också uttalar sitt gillande över alliansregeringens politik så visar han sig vara rätt kallsinnig när LO:s Wanja Lundby-Wedin och andra talar om växande antal belastningsskador och andra arbetsmiljöproblem, och om det goda arbetet. Barskt konstaterar K-O Stenkvist då:
– Vi kan inte leva i en drömvärld där alla vill ha fina, och väl betalda, jobb, slog han fast på LO-seminariet om "Fler - och bättre jobb".
Utbildning och ännu mera utbildning I LO-rapporten lyft en huvudtrend fram alldeles särskilt, utöver då det krympande statliga engagemanget i arbetsmarknadsutbildningen och annat som globaliseringen och nya ägarförhållanden (riskkapitalisterna) i näringslivet.
Allt fler arbeten, också bland LO:s medlemmar, ställer större krav på speciella yrkeskunskaper och en speciell yrkesutbildning. En utveckling utbildningssystemet inte förmått leva upp till. På den här punkten är LO-rapporten mycket tydlig i sin kritik - såväl av den förra s- som nuvarande borgerliga alliansregeringen.
Resultatet av den här utvecklingen på svensk arbetsmarknad kan bli en mera skiktad och delad arbetsmarknad. En del där traditionella och stolta yrkesarbetare står starka och en annan del där anställda med kortare utbildning och mindre erfarenhet får ta de villkor som erbjuds.
– Jag tror inte på något riktigt låglöneträsk på svensk arbetsmarknad, sade LO-rapportens föredragande Irene Wennemo. Wennemo är chef för LO:s näringspolitiska enhet och huvudansvarig för rapporten "Fler - och bättre jobb".
Däremot är hon betydligt mera orolig för att vi går mot en utveckling med allt fler osäkra och tillfälliga jobb med varierade arbetstider. Något som i sin tur tvingar allt fler att leva på låga och osäkra inkomster (gör det svårare att få banklån och etablera sig på bostadsmarknaden). För den enskilda är det här dock i praktiken ofta det samma som en lönesänkning.
Och, som bekant, är alliansregeringens politik här att satsa på skattesubventionerade, överklassnära hushållstjänster och subvention via sänkta arbetsgivareavgifter till vissa tjänstebranscher. Detta i förhoppning att just dessa i sin tur sedan ska anställa den som saknar yrkesutbildning. LO:s väg är inte denna.
I stället vill LO ha en bra, inte dumsnål a-kassa (omställningsförsäkring) i kombination med en kraftfullare satsning på utbildning; inte minst då kvalificerad yrkes- och arbetsmarknadsutbildning. Utbildning i ungdomsskolan och i vuxenutbildningen, i högskolan och inte minst i arbetsmarknadspolitiken - bl a med inriktning på olika bristyrken. Och då en ökad satsning på kvalitet, mera än mängd.
Detta på tvärs mot den sittande regeringens kraftiga nedskärningar i komvux och arbetsmarknadsutbildningen.
Men får man döma av Teknikarbetsgivarnas förhandlingschef K-O Stenkvists buttra och ogenerösa framtoning på seminariet kan det nog bli mycket tufft att få åtminstone delar av arbetsgivarevärlden att ta sin del av ansvaret för ökad satnsing på kompetensutveckling av sin mest värdefulla resurs - arbetskraften - för en fortsatt god konkurrensförmåga i en allt mera globaliserad värld.
Trots LO-jobbseminariets nära nog unisona lovsång över kollektivavtalet och partsgemensamma lösningar.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/
LO vill se en rejäl satsning på utbildning och fler - och bättre jobb
Att kräva bättre jobb är inget argument för att acceptera färre arbeten än de dagens politik faktiskt skapar, sade Erik Åsbrink på LO-seminariet fler - och bättre jobb häromdagen. Seminariet i LO-borgen häromdagen var ett av flera inslag i förberedelsearbetet inför kommande LO-kongress senvåren 2008.
Seminariets bärande del utgjordes av ett antal kommentarer och en längre föredragning om några av huvudpunkterna i LO-rapporten ”Fler jobb – bättre jobb”, och där särskilt avsnittet om utbildning och yrkesprofessionaliseringen fick mycket beröm. Utöver nämnda Erik Åsbrink, f d finansminister, fanns i den vackra ljusgården i LO-borgens inre också tidigare närings- och utbildningsministern Thomas Östros, nu s-rådsslagsutredare om jobben, Sacos alltid lika glada ordförande Anna Ekström och den lika underfundiga som skarpa analytikern professor Joakim Palme från Institutet för framtidsstudier. På diskussionspanelens högernytterkant fanns Teknikföretagens brutaltuffa förhandlingschef Karl-Olof Stenkvist. Han är så långt ifrån en human och empatisk arbetsgivareföreträdare som man kan vara i arbetsgivare-Sverige.
Enigheten var - bortsett från Stenkvist - stor om att socialdemokraterna förlorade valet på att man släppte arbetslinjen och lät moderaterna och alliansen ta över denna tidigare paradfråga från socialdemokraterna. Där låg mycket av orsaken till maktskiftet i september 2006. Inte minst Erik Åsbrink och Thomas Östros var tydliga på den punkten. Landets politiska framtid de kommande åren kommer också till stor del att avgöras av hur väl eller illa arbetarrörelsen förmår möta den utmaning som den borgerliga alliansen och dess arbetsmarknadspolitiska lösningar - med sänkt a-kassa, subventionerade tjänstejobb (överklassnära tjänster och vissa branscher som frisörer, restauranger m fl).
I det arbetet att formulera ett s-alternativ till denna a-kassesänkande och konkurrenssendvridande subventionslinje borde rimligen LO:s röst tungt. Särskilt som fackföreningsrörelsen dessutom har en nyckelroll i vården av den svenska modell, där parterna själva reglerar det mesta av arbetslivets villkor i kollektivavtal. En modell som nära nog alla hyllar idag. Också "kollektivavtalskramande" moderater som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och andra.
En annan entusiastisk vän av kollektivavtalen är Sacos ordförande Anna Ekström: "Jag har talat med franska storföretagsdirektörer som fått tårar i ögonen när de tänker på att ha en ansvarsfull motpart som de svenska facken".
Riktigt så generös är inte den hårdföre arbetsgivaren Karl-Olof Stenkvist från verkstadsindustrins Teknikföretagen. Visserligen säger också han sig gilla starka fackliga organisationer som det går att göra upp med och skapa ordning och reda på arbetsplatserna. Men han han samtidigt inte låta bli och köra den gamla vanliga gnällvalsen från det hållet om hur facken för mycket dikterar villkoren. Samtidigt som han också uttalar sitt gillande över alliansregeringens politik så visar han sig vara rätt kallsinnig när LO:s Wanja Lundby-Wedin och andra talar om växande antal belastningsskador och andra arbetsmiljöproblem, och om det goda arbetet. Barskt konstaterar K-O Stenkvist då:
– Vi kan inte leva i en drömvärld där alla vill ha fina, och väl betalda, jobb, slog han fast på LO-seminariet om "Fler - och bättre jobb".
Utbildning och ännu mera utbildning I LO-rapporten lyft en huvudtrend fram alldeles särskilt, utöver då det krympande statliga engagemanget i arbetsmarknadsutbildningen och annat som globaliseringen och nya ägarförhållanden (riskkapitalisterna) i näringslivet.
Allt fler arbeten, också bland LO:s medlemmar, ställer större krav på speciella yrkeskunskaper och en speciell yrkesutbildning. En utveckling utbildningssystemet inte förmått leva upp till. På den här punkten är LO-rapporten mycket tydlig i sin kritik - såväl av den förra s- som nuvarande borgerliga alliansregeringen.
Resultatet av den här utvecklingen på svensk arbetsmarknad kan bli en mera skiktad och delad arbetsmarknad. En del där traditionella och stolta yrkesarbetare står starka och en annan del där anställda med kortare utbildning och mindre erfarenhet får ta de villkor som erbjuds.
– Jag tror inte på något riktigt låglöneträsk på svensk arbetsmarknad, sade LO-rapportens föredragande Irene Wennemo. Wennemo är chef för LO:s näringspolitiska enhet och huvudansvarig för rapporten "Fler - och bättre jobb".
Däremot är hon betydligt mera orolig för att vi går mot en utveckling med allt fler osäkra och tillfälliga jobb med varierade arbetstider. Något som i sin tur tvingar allt fler att leva på låga och osäkra inkomster (gör det svårare att få banklån och etablera sig på bostadsmarknaden). För den enskilda är det här dock i praktiken ofta det samma som en lönesänkning.
Och, som bekant, är alliansregeringens politik här att satsa på skattesubventionerade, överklassnära hushållstjänster och subvention via sänkta arbetsgivareavgifter till vissa tjänstebranscher. Detta i förhoppning att just dessa i sin tur sedan ska anställa den som saknar yrkesutbildning. LO:s väg är inte denna.
I stället vill LO ha en bra, inte dumsnål a-kassa (omställningsförsäkring) i kombination med en kraftfullare satsning på utbildning; inte minst då kvalificerad yrkes- och arbetsmarknadsutbildning. Utbildning i ungdomsskolan och i vuxenutbildningen, i högskolan och inte minst i arbetsmarknadspolitiken - bl a med inriktning på olika bristyrken. Och då en ökad satsning på kvalitet, mera än mängd.
Detta på tvärs mot den sittande regeringens kraftiga nedskärningar i komvux och arbetsmarknadsutbildningen.
Men får man döma av Teknikarbetsgivarnas förhandlingschef K-O Stenkvists buttra och ogenerösa framtoning på seminariet kan det nog bli mycket tufft att få åtminstone delar av arbetsgivarevärlden att ta sin del av ansvaret för ökad satnsing på kompetensutveckling av sin mest värdefulla resurs - arbetskraften - för en fortsatt god konkurrensförmåga i en allt mera globaliserad värld.
Trots LO-jobbseminariets nära nog unisona lovsång över kollektivavtalet och partsgemensamma lösningar.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 4:53 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home