Skiljelinjerna blir gradvis allt tydligare i svensk inrikespolitik
Analys:
Äntligen börjar skiljelinjerna i svensk inrikespolitik få en tydligare beskrivning
I en kraftfull och effektiv bredsida på DN debatt söndagen den 25 november tydliggör oppositionsledaren Mona Sahlin några avgörande skiljelinjer mellan moderaten Fredrik Reinfeldts alliansregering och den socialdemokratiska oppositionen. Reinfeldts regering har gjort försämringar i a-kassan så att 350 000 personer varit tvungna att lämna den. På vad sätt bryts det så kallade utanförskapet genom det, frågar Sahlin med rätta.
Dessutom räknar regeringen själv med att 1 085 000 personer står utanför arbetsmarknaden år 2010. Utanförskapet består alltså under Reinfeldt.
Det nya arbetarpartiet liknar i sin praktiska politik det gamla högerpartiet.
Så här skriver Sahlin i en annan central passus i sin DN debattare: ”I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats ’överklassnära’ tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.
Regeringens politik leder bort från målet att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens – inte med låga löner. Hade inte en så viktig förändring behövt underställas väljarna?”
Det här Sahlin-citatet ur DN debatt tydliggör några viktiga prioriteringar och skillnader i synen på arbete och utveckling samtidigt som det också påvisar en viktig skillnad i människosyn.
Sveriges överlevnadsförmåga stavas, enligt regeringen och de nya moderaterna, låglönemarknad, skatterabatter och mindre vuxenutbildning. Vard blir då konsekvensen av en sådan politik? Jo, en amerikanisering av arbetsmarknaden - med försämrad rörlighet, med fler lågutbildade fastlåsta med låg lön och låg utbildning. Arbetande fattiga som inte klarar sin egen försörjning på ett jobb utan behöver ha en och en halv till två jobb för att överleva ekonomiskt.
Alternativet till denna "arbetande fattiga"-strategi är att i stället satsa på det livslånga lärandet, skapa en vision där alla medborgare uppmuntras att släppa loss sin fulla potential. Tillåtas och ges möjlighet att förverkliga sina bästa stämningars längtan, för att tala med Hjalmar Brantings allra vackraste formuleringskonst.
”Hur många låginkomsttagare tror regeringen känner sig som vinnare? Är det landets alla pensionärer med låga inkomster”, undrar Mona Sahlin.
Sveriges konkurrensfördel gentemot övriga världen är utbildning. Mycket tyder på att vår förmåga att hålla bra flöden till högskolorna och ge arbetstagare möjlighet att vidareutbilda sig när arbetsmarknaden förändras kommer att bli allt viktigare.
Som bekant lever vi i en allt mera globaliserad värld. Då är det befängt och helt feltänkt att tro att Sverige skulle kunna konkurrera med bristande kompetens, låga löner och dåliga villkor. Det vägvalet - med allt fler arbetande fattiga - bygger på och förutsätter ett skifte i strategi, en kraftigt nyliberal vridning av den nuvarande, svenska arbetsmarknaden. Rimligen borde inte ens en svensk högerregering som när åtminstone någon liten förhoppning om att kunna bli omvald 2010 våga ta det steget fullt ut?
I vart fall inte nu – under denna mandatperiod. En helt annan sak är sedan om - vilket dock verkar osannolikt just nu - de "nya" moderaterna och Reinfeldts alliansregering skulle råka bli omvalda. Då kan det verkligt stora systemskiftet komma - på såväl svensk arbetsmarknad, inom bostadspolitiken samt sjukvården och äldreomsorgen.
Först i ett sådant läge skulle vi få uppleva de fulla konsekvenserna av de "nya" moderaternas och Reinfeldt-alliansens orättfärdiga klasspolitik i full blom.
Men är verkligen svenska folkets majoritet beredda att en gång till köpa de PR-snorhala moderaternas nyspråksretorik att säga ett och sedan göra något helt annat - när man väl fått makten? Tvivlar starkt på det.
I vilket fall som helst var det bra att oppositionsledaren Sahlin nu talar klarspråk och visar tydligt var skiljelinjerna går i svensk inrikespolitik mellan regering och opposition.
Nu gäller det dock att fortsätta på det spåret. En svala gör ingen sommar.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Äntligen börjar skiljelinjerna i svensk inrikespolitik få en tydligare beskrivning
I en kraftfull och effektiv bredsida på DN debatt söndagen den 25 november tydliggör oppositionsledaren Mona Sahlin några avgörande skiljelinjer mellan moderaten Fredrik Reinfeldts alliansregering och den socialdemokratiska oppositionen. Reinfeldts regering har gjort försämringar i a-kassan så att 350 000 personer varit tvungna att lämna den. På vad sätt bryts det så kallade utanförskapet genom det, frågar Sahlin med rätta.
Dessutom räknar regeringen själv med att 1 085 000 personer står utanför arbetsmarknaden år 2010. Utanförskapet består alltså under Reinfeldt.
Det nya arbetarpartiet liknar i sin praktiska politik det gamla högerpartiet.
Så här skriver Sahlin i en annan central passus i sin DN debattare: ”I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats ’överklassnära’ tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.
Regeringens politik leder bort från målet att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens – inte med låga löner. Hade inte en så viktig förändring behövt underställas väljarna?”
Det här Sahlin-citatet ur DN debatt tydliggör några viktiga prioriteringar och skillnader i synen på arbete och utveckling samtidigt som det också påvisar en viktig skillnad i människosyn.
Sveriges överlevnadsförmåga stavas, enligt regeringen och de nya moderaterna, låglönemarknad, skatterabatter och mindre vuxenutbildning. Vard blir då konsekvensen av en sådan politik? Jo, en amerikanisering av arbetsmarknaden - med försämrad rörlighet, med fler lågutbildade fastlåsta med låg lön och låg utbildning. Arbetande fattiga som inte klarar sin egen försörjning på ett jobb utan behöver ha en och en halv till två jobb för att överleva ekonomiskt.
Alternativet till denna "arbetande fattiga"-strategi är att i stället satsa på det livslånga lärandet, skapa en vision där alla medborgare uppmuntras att släppa loss sin fulla potential. Tillåtas och ges möjlighet att förverkliga sina bästa stämningars längtan, för att tala med Hjalmar Brantings allra vackraste formuleringskonst.
”Hur många låginkomsttagare tror regeringen känner sig som vinnare? Är det landets alla pensionärer med låga inkomster”, undrar Mona Sahlin.
Sveriges konkurrensfördel gentemot övriga världen är utbildning. Mycket tyder på att vår förmåga att hålla bra flöden till högskolorna och ge arbetstagare möjlighet att vidareutbilda sig när arbetsmarknaden förändras kommer att bli allt viktigare.
Som bekant lever vi i en allt mera globaliserad värld. Då är det befängt och helt feltänkt att tro att Sverige skulle kunna konkurrera med bristande kompetens, låga löner och dåliga villkor. Det vägvalet - med allt fler arbetande fattiga - bygger på och förutsätter ett skifte i strategi, en kraftigt nyliberal vridning av den nuvarande, svenska arbetsmarknaden. Rimligen borde inte ens en svensk högerregering som när åtminstone någon liten förhoppning om att kunna bli omvald 2010 våga ta det steget fullt ut?
I vart fall inte nu – under denna mandatperiod. En helt annan sak är sedan om - vilket dock verkar osannolikt just nu - de "nya" moderaterna och Reinfeldts alliansregering skulle råka bli omvalda. Då kan det verkligt stora systemskiftet komma - på såväl svensk arbetsmarknad, inom bostadspolitiken samt sjukvården och äldreomsorgen.
Först i ett sådant läge skulle vi få uppleva de fulla konsekvenserna av de "nya" moderaternas och Reinfeldt-alliansens orättfärdiga klasspolitik i full blom.
Men är verkligen svenska folkets majoritet beredda att en gång till köpa de PR-snorhala moderaternas nyspråksretorik att säga ett och sedan göra något helt annat - när man väl fått makten? Tvivlar starkt på det.
I vilket fall som helst var det bra att oppositionsledaren Sahlin nu talar klarspråk och visar tydligt var skiljelinjerna går i svensk inrikespolitik mellan regering och opposition.
Nu gäller det dock att fortsätta på det spåret. En svala gör ingen sommar.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 12:32 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home