Arbetarpressen 100 år - svensk presshistoria
(Krönika i bl a Vasabladet 21/11-07 m fl)
Analys
Arbetarpressen 100 år - svensk s-tidningshistoria
Den 15 november 2007 var ett närmare 80-tal s-pressveteraner och yngre dito, många silverrävar, samlade på ett boksemininarium på Sveavägen 68 i Stockholm. Där fanns veteraner som Ny Tids chefredaktör Kaj Björk som senare blev diplomat i Kina, den tidigare Dala Demokraten-redaktören Villy Bergström som senare blev vice riksbankschef, f d Västgöta-Demokraten-redaktören och tidigare pressrådet i Washington, Stig Hadenius, pensionerad professor i journalistik, Björn Elmbrant, känd från radions studioett och med förflutet i Nya Norrland (numera fusionerad s-tidning i tidningen Ångermanland), Arbetet-redaktören Mats Ekdahl som sedan blev generaldirektör för Psykförsvaret, Ann-Marie Lindgren från gamla Stockholms-Tidningen (nedlagd 1984), ett antal gamla och nya tidningsdirektörer och många andra. Också många nu verksamma s-redaktörer fanns givetvis också med på s-kansliet i Stockholm för att fira att arbetarpressen fyller 100 år. 2007 är det nämligen 100 år sedan de socialdemokratiska tidningarna organiserade sig i Arbetarpressens samorganisation, A-pressen. Och med anledning av detta har en antologi - Arbetarpressen 100 år (Premiss förlag) - med olika uppsatser tagits fram under entusiastiskt redaktörsskap av Östra Småland/Nyheternas politiska chefredaktör Jan G. Andersson
Oprofessionalism
Resultatet är en prydlig bok, väl illustrerad och med många läsvärda nedslag i den socialdemokratiska pressens ingalunda alltid så glansfulla historia. Och där särskilt den på många sätt smärtsamma A-presskonkursen den 10 februari 1992 spelar en central roll och även ger en och annan nyttig lärdom om vikten av att utse VD-ar, tidningsstyrelser och revisorer med omsorg och professionalism.
Men redan i och med det ekonomiskt dyrbara äventyret med och nedläggningen av Stockholms-Tidningen, Stocken, den 24 augusti 1984 lades egentligen grunden till A-presskonkursen 1992. Dels för Stocken-äventyren (1981-84) drog mycket stora resurser, dels för att bankerna och andra kreditgivare efter Stocken-konkursen började kräva borgen och garantier också av de andra s-tidningarna. Ett antal misslyckade affärer och köp av tryckerier och bokmånglarverksamhet (Bertmarks förlags kostade 120 mille) etc brände därtill så mycket av A-pressens kassa att tidningskoncernen saknande styrka nog att stå emot den lågkonjunktur (på annansmarknaden och i stort) som drabbade Sverige 1990-91. Samtidigt som man inom A-pressen dröjde flera år för länge med att i tid lägga ner kraftigt förlustbringande tidningar som Västgöta-Demokraten i Borås, Kronobergaren i Växjö, Smålands Folkblad i Jönköping, Örebro-Kuriren m fl också gjorde sitt till för att bädda för den konkurs för hela A-presskoncernen som låg i tangentens riktning när lågkonjunkturen slog till med full kraft fr o m 1990.
Brist på branschkunnande i koncernledning, bolagsstyrelse och en mycket svag revisorskompetens gjorde slutligen att hela skutan gick i kvav och konkursen för A-pressen var ett faktum den 10 februari 1992. Och ytterligare några år senare (i sept. 2000) försvann så Arbetet, socialdemokraternas flaggskepp på morgontidningsmarknaden.
Det är i kort sammanfattning några av kärnpunkterna i ett par av kapitlet i boken "Arbetarpressen 100 år".
Ett annat intressant kapitel i boken tar upp "styvbarnet " Aftontidningen, AT. Tidningen var den av LO 1942 grundade och ägda kvällstidningen, fram till dess då borgerliga Aftonbladet köptes år 1956 av LO. Samtidigt lade man ner AT. Under en period på 40-talet fördubblade AT sin upplaga, till 100 000 exemplar.
Och det var betydelsefullt också med tanke på att LO drog igång AT som en tydlig antinazistisk motvikt mot då nazivänliga Aftonbladet och med tanke på att tidsandan då var att många länge trodde att utgången av andra världskriget skulle leda till en seger för Hitlertyskland.
Men framgångstrenden för AT bröts på 50-talet på grund av kärvare ekonomi några år under Koreakrigs-inflationen då tidningen fick dålig ekonomisk uppbackning av sin ägare samtidigt som konkurrenterna, Expressen och Aftonbladet, på kvällstidningsmarknaden fick ekonomiskt stöd av sina ägare.
När sedan LO köpte Aftonbladet 1956 så var AT:s öde besegrat och en nedläggning följde.
Ett annat intressant kapitel i arbetarpressboken handlar om Länstidningen i Östersund, LT. En verklig s-pressens framgångssaga under 1970- och början av 1980-talet. På några få år nästan tredubblade den upplagan, från cirka 11 400 exemplar 1974 till 28 300 1982, med nya grepp: trycktekniskt, utseendemässigt och journalistiskt, då den gick om konkurrenten Östersunds-Posten i såväl totalupplaga som i upplaga i centralorten Östersund.
Detta är bara ett litet axplock ur en intressant presshistorisk bok om en socialdemokratisk tidningsvärld, där många goda redaktörer, tidningsdirektörer, framsynt teknisk och journalistisk förnyelse haft sin första och viktig "drivbänk" och talangskola - och som sedan också kommit annan, icke-arbetarpress till godo på många håll i landet.
Givetvis ställdes också frågan på såväl själva bokseminariet som under fikapauserna om papperstidningens framtid. Jo, papperstidningen kommer att finnas kvar inom överskådlig tid. Det som står där försvinner inte ut i cyberrymden. Men utan goda och kompletterande satsningar på webben står man sig slätt i konkurrensen. Ja, renodlade dagliga webbtidningar lär vi nog också se fler av i framtiden. När kommer en sådan offensiv satsning på mediaområdet från arbetarrörelsehåll? Passivitet är däremot knappast någon framgångsväg om man vill vara kvar på banan i mediesammanhang.
Särskilt inte om det skulle visa sig - som ryktena ibland säger - Reinfeldt-regeringen vill fasa ut (med eller utan EU:s hjälp) presstödet. Hur många s-tidningar ute i landet som idag ägs av huvudkonkurrenterna skulle gå längre finnas kvar på mediamarknaden? Sannolikt inte så många.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Fotnot: NSD, Luleå, Piteå-tidningen, Piteå, Västerbottens Folkblad, Umeå, tidningen Ångermanland (med liberal och s-ledarsida) i Härnösand, Dagbladet i Sundsvall, LT i Östersund, Dala-Demokraten i Falun/Borlänge, Arbetarbladet i Gävle, Gotlands tidningar (c- och s-ledarsida) i Visby, Folket i Eskilstuna, Folkbladet i Norrköping, Värmlands Folkblad i Karlstad, Östra Småland/Nyheterna i Kalmar och Oskarshamn, Sydöstran i Karlskrona samt kvällsdraken Aftonbladet som ju ägs av norska Schibsted.
Av dessa är dock bara tre helt självständiga och ägs inte av den större konkurrenten, nämligen Östran/Nyheterna, Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten.
Alla andra ägs av huvudkonkurrenten - ex.vis är Norrköpings tidningar är huvudägare till Gotlands tidningar, Folkbladet i Norrköping, NSD och Piteå-tidningen samt borgerliga Norrbottens-Kuriren, Mittmedia i Gävle är huvudägare till bl a LT i Östersund, Dagbladet, Arbetarbladet samt borgerliga Gefle Dagblad och Sundsvalls tidning, Folket har liberala Eskilstuna-Kuriren som huvudägare, Sydöstran ägs av ägargruppen bakom liberala Blekinge Läns tidning...
Mittmedia eller Norrköpings tidningar är ett par troliga köpare till Bengtsson-familjens Dalarnas tidningar (Falu-Kuriren, Borlänge tidning etc.) och kan inte heller uteslutas bli ägare till även Dala-Demokraten i en någorlunda nära framtid.
I regel har de huvudkonkurrentägda s-tidningarna ett mindre lokalt arbetarrörelseägande på runt 9 procent av aktiekapitalet. Men den dag nuvarande presstöd/driftstöd "parkerat" på obestämd tid för prövning i EU av nuvarande borgerliga regering) kan komma att bli avvecklat är det ju inte precis givet att dessa huvudkonkurrentägda regionala s-tidningar - undantaget de i sin respektive region dominerande NSD, Piteå-tidningen och Gotlands tidningar - kommer att finnas kvar på tidningsmarknaden.
Så visst har journalisten Östen Johansson något centralt på spåren när han i senaste idétidskriften Tiden nr 6 (dec. -07) reser frågan om möjligheten att starta en daglig, tryckt tidning som mer eller mindre en "omöjlighet".
Å andra sidan: i Tyskland har 47 000 prenumeranter och några tusen idealister lyckats starta och hålla den riksspridda Die Tagezeutung, TAZ, ekonomiskt flytande med bara 7 600 privatpersoners aktiekapital á 5000 kr var i insatt kapital. Så helt omöjligt kanske det ändå inte skulle kunna vara - därest en ny s-regering år 2010 också skulle kunna åstadkomma en reformering av presstödet som en ytterligare möjlig grundplåt för ett sådant editionerat försök i kombination med en bra webbtidning och med våra tre storstadsregioner som primär läsarbas. Tanken ändå inte ska avskrivas helt?
Robert Björkenwall
Analys
Arbetarpressen 100 år - svensk s-tidningshistoria
Den 15 november 2007 var ett närmare 80-tal s-pressveteraner och yngre dito, många silverrävar, samlade på ett boksemininarium på Sveavägen 68 i Stockholm. Där fanns veteraner som Ny Tids chefredaktör Kaj Björk som senare blev diplomat i Kina, den tidigare Dala Demokraten-redaktören Villy Bergström som senare blev vice riksbankschef, f d Västgöta-Demokraten-redaktören och tidigare pressrådet i Washington, Stig Hadenius, pensionerad professor i journalistik, Björn Elmbrant, känd från radions studioett och med förflutet i Nya Norrland (numera fusionerad s-tidning i tidningen Ångermanland), Arbetet-redaktören Mats Ekdahl som sedan blev generaldirektör för Psykförsvaret, Ann-Marie Lindgren från gamla Stockholms-Tidningen (nedlagd 1984), ett antal gamla och nya tidningsdirektörer och många andra. Också många nu verksamma s-redaktörer fanns givetvis också med på s-kansliet i Stockholm för att fira att arbetarpressen fyller 100 år. 2007 är det nämligen 100 år sedan de socialdemokratiska tidningarna organiserade sig i Arbetarpressens samorganisation, A-pressen. Och med anledning av detta har en antologi - Arbetarpressen 100 år (Premiss förlag) - med olika uppsatser tagits fram under entusiastiskt redaktörsskap av Östra Småland/Nyheternas politiska chefredaktör Jan G. Andersson
Oprofessionalism
Resultatet är en prydlig bok, väl illustrerad och med många läsvärda nedslag i den socialdemokratiska pressens ingalunda alltid så glansfulla historia. Och där särskilt den på många sätt smärtsamma A-presskonkursen den 10 februari 1992 spelar en central roll och även ger en och annan nyttig lärdom om vikten av att utse VD-ar, tidningsstyrelser och revisorer med omsorg och professionalism.
Men redan i och med det ekonomiskt dyrbara äventyret med och nedläggningen av Stockholms-Tidningen, Stocken, den 24 augusti 1984 lades egentligen grunden till A-presskonkursen 1992. Dels för Stocken-äventyren (1981-84) drog mycket stora resurser, dels för att bankerna och andra kreditgivare efter Stocken-konkursen började kräva borgen och garantier också av de andra s-tidningarna. Ett antal misslyckade affärer och köp av tryckerier och bokmånglarverksamhet (Bertmarks förlags kostade 120 mille) etc brände därtill så mycket av A-pressens kassa att tidningskoncernen saknande styrka nog att stå emot den lågkonjunktur (på annansmarknaden och i stort) som drabbade Sverige 1990-91. Samtidigt som man inom A-pressen dröjde flera år för länge med att i tid lägga ner kraftigt förlustbringande tidningar som Västgöta-Demokraten i Borås, Kronobergaren i Växjö, Smålands Folkblad i Jönköping, Örebro-Kuriren m fl också gjorde sitt till för att bädda för den konkurs för hela A-presskoncernen som låg i tangentens riktning när lågkonjunkturen slog till med full kraft fr o m 1990.
Brist på branschkunnande i koncernledning, bolagsstyrelse och en mycket svag revisorskompetens gjorde slutligen att hela skutan gick i kvav och konkursen för A-pressen var ett faktum den 10 februari 1992. Och ytterligare några år senare (i sept. 2000) försvann så Arbetet, socialdemokraternas flaggskepp på morgontidningsmarknaden.
Det är i kort sammanfattning några av kärnpunkterna i ett par av kapitlet i boken "Arbetarpressen 100 år".
Ett annat intressant kapitel i boken tar upp "styvbarnet " Aftontidningen, AT. Tidningen var den av LO 1942 grundade och ägda kvällstidningen, fram till dess då borgerliga Aftonbladet köptes år 1956 av LO. Samtidigt lade man ner AT. Under en period på 40-talet fördubblade AT sin upplaga, till 100 000 exemplar.
Och det var betydelsefullt också med tanke på att LO drog igång AT som en tydlig antinazistisk motvikt mot då nazivänliga Aftonbladet och med tanke på att tidsandan då var att många länge trodde att utgången av andra världskriget skulle leda till en seger för Hitlertyskland.
Men framgångstrenden för AT bröts på 50-talet på grund av kärvare ekonomi några år under Koreakrigs-inflationen då tidningen fick dålig ekonomisk uppbackning av sin ägare samtidigt som konkurrenterna, Expressen och Aftonbladet, på kvällstidningsmarknaden fick ekonomiskt stöd av sina ägare.
När sedan LO köpte Aftonbladet 1956 så var AT:s öde besegrat och en nedläggning följde.
Ett annat intressant kapitel i arbetarpressboken handlar om Länstidningen i Östersund, LT. En verklig s-pressens framgångssaga under 1970- och början av 1980-talet. På några få år nästan tredubblade den upplagan, från cirka 11 400 exemplar 1974 till 28 300 1982, med nya grepp: trycktekniskt, utseendemässigt och journalistiskt, då den gick om konkurrenten Östersunds-Posten i såväl totalupplaga som i upplaga i centralorten Östersund.
Detta är bara ett litet axplock ur en intressant presshistorisk bok om en socialdemokratisk tidningsvärld, där många goda redaktörer, tidningsdirektörer, framsynt teknisk och journalistisk förnyelse haft sin första och viktig "drivbänk" och talangskola - och som sedan också kommit annan, icke-arbetarpress till godo på många håll i landet.
Givetvis ställdes också frågan på såväl själva bokseminariet som under fikapauserna om papperstidningens framtid. Jo, papperstidningen kommer att finnas kvar inom överskådlig tid. Det som står där försvinner inte ut i cyberrymden. Men utan goda och kompletterande satsningar på webben står man sig slätt i konkurrensen. Ja, renodlade dagliga webbtidningar lär vi nog också se fler av i framtiden. När kommer en sådan offensiv satsning på mediaområdet från arbetarrörelsehåll? Passivitet är däremot knappast någon framgångsväg om man vill vara kvar på banan i mediesammanhang.
Särskilt inte om det skulle visa sig - som ryktena ibland säger - Reinfeldt-regeringen vill fasa ut (med eller utan EU:s hjälp) presstödet. Hur många s-tidningar ute i landet som idag ägs av huvudkonkurrenterna skulle gå längre finnas kvar på mediamarknaden? Sannolikt inte så många.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Fotnot: NSD, Luleå, Piteå-tidningen, Piteå, Västerbottens Folkblad, Umeå, tidningen Ångermanland (med liberal och s-ledarsida) i Härnösand, Dagbladet i Sundsvall, LT i Östersund, Dala-Demokraten i Falun/Borlänge, Arbetarbladet i Gävle, Gotlands tidningar (c- och s-ledarsida) i Visby, Folket i Eskilstuna, Folkbladet i Norrköping, Värmlands Folkblad i Karlstad, Östra Småland/Nyheterna i Kalmar och Oskarshamn, Sydöstran i Karlskrona samt kvällsdraken Aftonbladet som ju ägs av norska Schibsted.
Av dessa är dock bara tre helt självständiga och ägs inte av den större konkurrenten, nämligen Östran/Nyheterna, Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten.
Alla andra ägs av huvudkonkurrenten - ex.vis är Norrköpings tidningar är huvudägare till Gotlands tidningar, Folkbladet i Norrköping, NSD och Piteå-tidningen samt borgerliga Norrbottens-Kuriren, Mittmedia i Gävle är huvudägare till bl a LT i Östersund, Dagbladet, Arbetarbladet samt borgerliga Gefle Dagblad och Sundsvalls tidning, Folket har liberala Eskilstuna-Kuriren som huvudägare, Sydöstran ägs av ägargruppen bakom liberala Blekinge Läns tidning...
Mittmedia eller Norrköpings tidningar är ett par troliga köpare till Bengtsson-familjens Dalarnas tidningar (Falu-Kuriren, Borlänge tidning etc.) och kan inte heller uteslutas bli ägare till även Dala-Demokraten i en någorlunda nära framtid.
I regel har de huvudkonkurrentägda s-tidningarna ett mindre lokalt arbetarrörelseägande på runt 9 procent av aktiekapitalet. Men den dag nuvarande presstöd/driftstöd "parkerat" på obestämd tid för prövning i EU av nuvarande borgerliga regering) kan komma att bli avvecklat är det ju inte precis givet att dessa huvudkonkurrentägda regionala s-tidningar - undantaget de i sin respektive region dominerande NSD, Piteå-tidningen och Gotlands tidningar - kommer att finnas kvar på tidningsmarknaden.
Så visst har journalisten Östen Johansson något centralt på spåren när han i senaste idétidskriften Tiden nr 6 (dec. -07) reser frågan om möjligheten att starta en daglig, tryckt tidning som mer eller mindre en "omöjlighet".
Å andra sidan: i Tyskland har 47 000 prenumeranter och några tusen idealister lyckats starta och hålla den riksspridda Die Tagezeutung, TAZ, ekonomiskt flytande med bara 7 600 privatpersoners aktiekapital á 5000 kr var i insatt kapital. Så helt omöjligt kanske det ändå inte skulle kunna vara - därest en ny s-regering år 2010 också skulle kunna åstadkomma en reformering av presstödet som en ytterligare möjlig grundplåt för ett sådant editionerat försök i kombination med en bra webbtidning och med våra tre storstadsregioner som primär läsarbas. Tanken ändå inte ska avskrivas helt?
Robert Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 5:20 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home