Jobben, självgodheten och bristen på samhällskritik avgjorde valet

Analys
S-valanalysen: jobben, avsaknaden av samhällskritiken och en enig borgerlighet avgjorde valet 2006

Socialdemokraterna förlorade valet på jobbpolitiken, konstaterar Berit Andnor, ordförande i socialdemokraternas valanalysgrupp på pressträffen den 29 mars.

Det är en inofficiell realitet att offentliggörandet av den socialdemokratiska valanalysen sköts på framtiden för att inte sammanfalla med partiets avtackning av Göran Persson under partikongressen 17-18 mars. Detta bland annat för att inte vid den tidpunkten genera Göran Persson för att han personligen bär ett stort men ingalunda ensamt ansvar för socialdemokraternas svåra valnederlag den 17 september 2006. Men det är långt ifrån bara han som i den blir föremål för kritik i den nu offentliggjorda socialdemokratiska valanalysen i Sverige.

En gedigen rapport på 168 sidor och inte bara en "tunn stencil på en handfull sidor som annars är så vanligt förekommande med partiernas valanalysrapporter", som en journalist sade efter pressträffen på s-högkvarteret i Stockholm. Men visst kunde man, i rättvisans namn, varit lite tydligare i rapporten om den i valrörelsen så trötte och oengagerade statsminister Göran Persson och hans personliga del (med herrgårdsbygget i Sörmland och annat som retade) i och missgrepp i s-valrörelsen 2006.

Valanalysgruppen lyfter fram främst tre avgörande orsaker till valnederlaget mitt i en dånande högkonjunktur:

1) Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. 2) Socialdemokraterna tappade bort samhällskritiken och "glömde bort" att gå i opposition mot samhällets orättvisor. 3) De borgerliga partierna var genom alliansbygget mer enad än tidigare.

Detta, tillsammans med en kluven självbild (för nöjda med vad man redan gjort etc), stod mellan s och en möjlig ny valseger, fastslår socialdemokraterna i Sverige i sin självkritiska valanalys som presenterades den 29 mars på en välbesökt presskonferens på Sveavägen 68 i Stockholm.

I s-valanalysen finns en del intressanta uppgifter, grundade på en Synovate Temo-undersökning. om hur väljarna uppfattade de olika partiernas huvudbudskap i valrörelsen. Där framgår att 21 procent av väljarna uppfattade att socialdemokraterna fokuserade på jobben och arbetsmarknaden. En för socialdemokraterna, s, i Sverige traditionellt stark fråga men så icke i valet 2006. Däremot så tyckte hela 46 procent av väljarna att moderaterna, m, gjorde detsamma. Så där vann moderaterna matchen om jobben som central dagordningsfråga i valrörelsen. 14 procent av väljarna uppgav i Temo-undersökningen att de var osäkra på vad s talade mest om, medan bara 8 procent svarade detsamma om m. Detta bekräftar bilden att moderaterna vann klart när väljarna i undersökningen har angett vilket parti de tycker kom bäst ut med sitt budskap i valrörelsen. Detta i sin tur gjorde det så mycket lättare att - nu när de borgerliga dessutom var mera eniga än tidigare och pratade mycket om jobben - efter tolv år med s-styre våga/vilja pröva någonting nytt.

"Time for a change"-argumentet bar denna gång bättre för de borgerliga partierna än i tidigare riksdagsval.

Det fackliga folket inom LO-förbunden hängde trots det kvar vid sitt stöd till socialdemokraterna men i de rörligare grupperna av tjänstemän och medelklass lockades man av de borgarnas nya enighet och nedtonade budskap om skattesänkningar samt större fokus på jobben. "De lät ju ofta som socialdemokraterna", som det ibland sades.

Att så många pensionärer också övergav s i valet och i stället röstade på moderaterna, förklarar valanalysgruppen med att främst de yngre, äldre pensionärsväljarna inte nöjer sig med att spela rollen som "glad pensionär" som efterfrågar bra hemtjänst, vård och andra traditionella pensionärsfrågor. Dessa yngre pensionärer ställer högre krav än tidigare pensionärsgenerationer, bland annat på samma inkomstutveckling som löntagare och yrkesaktiva. Hur man nu får ihop detta med det faktum att just pensionärerna faktiskt inte får del av det jobbavdrag (sänkt skatt) som yrkesaktiva skulle få om moderaterna och alliansen kom till makten.

På just den här punkten är valanalysen lite svårköpt. Hur kom de sig att just dessa yngre pensionärer - utanför arbetslivet - ändå röstade på alliansen, trots att de i praktiken fick höjd skatt jämfört med de i arbetslivet verksamma? Må sedan vara att de yrkesverksamma fått betala en stor del av den skattesänkningen (jobbavdraget) genom sänkt a-kassa och flerdubblade egenavgifter till a-kassan samt borttaget skatteavdrag för a-kasseavgiften.

(De fulla konsekvenserna och nu efteråt i väljarkåren impopulära - jfr de dåliga opinionssiffrorna för alliansregeringen efter januari 2007 - av a-kasseförsämringarna gör uppenbarligen att många nu efteråt verkar ångra det val de gjorde den 17 september 2006.)

I valrörelsen betonade ju alliansens gång på gång att det tillgängliga budgetutrymmet främst skulle användas för att skapa jobb och på att sänka skatten för de som arbetade (jobbavdraget) - inte för att ge de utanför arbetsmarknaden mer i plånboken. Men baksidan av det här myntet - de kraftiga besparingarna på de arbetslösa och deras trygghet - har däremot hunnit ifatt väljarna först ett halvår efter valet. De senaste månadernas dåliga opinionssiffror för Reinfeldt och hans alliansregering är ett tydligt kvitto på just detta.

Lika klart som varför socialdemokraterna efter tolv år i regeringsställning förlorade valet den 17 september 2006 är inte vad valanalysgruppen anser måste göras för att återta makten i nästa riksdagsval hösten 2010. Att ta kommandot över dagordningen är lätt att säga men kan vara betydligt svårare att genomföra i praktiken. I vart fall så länge socialdemokraterna i oppositionsställning ännu inte satt ner foten vad gäller hur en trovärdig och väljarvinnande s-jobbpolitik ska se ut och hur man från partiets sida vill att en ny och reformerad trygghetsförsäkring för de arbetslösa, a-kassan, ska utformas. När man möter väljarna i kommande riksdagsval.

Ett omfattande internt arbete lär förestå innan dessa konsekvenser av valanalysens nu redovisade rapport omsatts i en ny och väljarvinnande strategi och konkret politik är mogen att presenteras för en bredare allmänhet.

A-kassan och dess framtida utformning är lackmustestet för den stukade arbetarrörelsen nu. Förmår inte rörelsen nu samla ihop sig - LO och partiet - och tydligt visa hur man vill reformera och återställa den till en rimligt acceptabel nivå med höjt tak, en bra ersättning (= minst 80 % av inkomstbortfallet) och ett regelverk i övrigt som har legitimitet, så kan vägen tillbaka bli allt annat än enkel. Men varför inte börja nu snart med att ge ett tydligt besked om a-kassan? Visa folket att rörelsens ledning har förstått budskapet i valet och nu åter vill visa att man både kan och vill något mer än bara förvalta och administrera Sverige när chansen åter kommer hösten 2010.

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin borde tillsammans sätta ner foten nu och skriva en artikel ihop om a-kassan, berätta hur man vill återskapa en bra och trygg omställnings- och trygghetsförsäkring för de arbetslösa. Sedan är det dags att ta nästa steg och mejsla fram en bra sysselsättningspolitik samt skatte- och fördelningspolitik som bär också i valrörelsen 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL robert.bjorken@telia.com ;
http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Förmögenhetsskattens avskaffande och dess effekter

Analys
Om förmögenhetsskattens avskaffande och "var blev du av ljuva drömmar om en rimligare värld"

Intresset ljuger aldrig brukar det heta. Med rätta. Och den borgerliga alliansregeringen är i mångt och mycket en koalition av intresseföreträdare för dem som redan har mest och är mest gynnade i samhället. Sedan må man kalla sig för "nya arbetarpartiet" (moderaterna) och annat liknande för att, likt kameleonten, dölja sin egentliga färg och intressekärna.

När regeringen Reinfeldt nu avskaffar förmögenhetsskatten, som betalas av hushåll med mer än 3 miljoner kr i nettoförmögenhet (när skulderna är bortdragna), och t ex ger Ericsson-chefen Carl-Henric Svanberg en årlig återbäring på 12,5 miljoner kr enbart genom den borttagna förmögenhetsskatten så är det bara ännu ett uttryck för att regegingen Reinfeldt verkar efter devisen "till dem som har skola varda givet". De rika ska nu bli ännu lite rikare i Reinfeldts och Maud Olofssons Sverige.

Visserligen påstår regeringen, helt felaktigt, att förmögenhetsskatten skulle utgöra ett hinder för investeringar i Sverige. Knappast så i en värld där Sverige redan nu har Europas högsta andel riskkapitalinvesteringar i förhållande till landets BNP och kapitalet i växande grad är gränslöst och främst styrs av hur lönsamma investeringarna kan förväntas bli. Dessutom är det ju så att utländska aktörer inte heller betalar svensk förmögenhetsskatt. Så argumentet om investeringsviljan har i praktiken noll relevans med vår inhemska förmögenhetsskatt.

Däremot så fungerar dess borttagande nu i praktiken som en fördelningspolitisk orättvisa och ny skattegåva till de redan rika i samhället. Som för Ericsson-chefen Svanberg och andra.

Sant är däremot att förmögenhetsskatten idag har låg legitimitet därför att den är svåröverskådlig och blivit ett lappverk av olika regler. Men det är inget bärande motiv för att avskaffa en skatt som ändå drar in 4,8 - 5 miljarder till statskassan och har tydliga fördelningspolitiska motiv, eftersom det alltjämt är de rikaste hushållen som betalar merparten av förmögenhetsskatten. Varför ska man ge de redan rika ytterligare 5 miljarder kr att dela på för att regelverket kring förmögenhetsskatten är snårig? Snarare borde man då rimligen reformera, inte avskaffa, förmögenhetsskattens regelverk och ha kvar pengarna för angelägna satsningar på samhälleliga bristområden - som t ex äldreomsorgen eller som grundplåt till en bra tandvårdsreform.

Dessutom är det fördelningspolitiskt rätt att ha den kvar eftersom runt 80 procent av förmögenhetsskattens ca 5 miljarder kr årligen betalas av de 10-20 procent rikaste hushållen i vårt land. Samma hushåll som nu får miljongåvor i nya förmåner från Reinfeldts alliansregering när förmögenhetsskatten nu ska tas bort.

Den socialdemokratiska oppositionen borde kraftfullare än som hittills varit fallet från Tomas Östros m fl:s sida gå till motoffensiv och påvisa vilken "rikehushållspolitik" som den nya alliansregeringen faktiskt på nytt nu visar att man i praktiken för. Förmögenhetsskatten är däremot i behov av en reform - inte avskaffande - så att regelverket blir bättre och legitimiteten ökar i detta fördelningspolitiskt motiverade komplement till kapitalinkomstskatten, riktad just mot de rikaste hushållen i vårt alltmera klassorättfärdiga samhälle.

Manna från himlen till de rika medan näringslivets organisationer förmenar de handelsanställda och andra lågavlönade ens någon hundralapp i månaden i lönelyft. Så ser det ut ett drygt halvår efter senaste riksdagsvalet.

Ska förmögenhetsskatten slopas, borde det åtminstone för en ideologiskt klarsynt socialdemokrati vara en självklarhet att den i så fall ersätts med någon annan skatt som har likartade fördelningseffekter, dvs. en tydlig progressiv fördelningsprofil. Ytterligare mannaregn över de redan välmående i samhället måste bemötas kraftfullt så att folk förstår att det finns andra och bättre alternativ än det som nu håller på att ske i det allt mera utpräglade klassorättvisa gamla svenska folkhemmet som vi tidigare tyckte inte borde vara uppdelat i "styvbarn och kelgrisar".

Men "var blev du av ljuva drömmar om en rimligare värld"? Är det bara eliterna som nu ska få sitt och smularna bli kvar för alla andra? Och hur ser det ut i SVerige om vi drar ut perspektivet till 2010 - och framåt? För alla andra som inte tillhör den gynnade eliten.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Göran Persson och hans TV-dagbok - på sin höjd halvbra

Analys
Göran Persson och hans TV-dagbok - lämnar mycket övrigt att önska

Göran Persson och hans ”dagbok” i Sveriges Televisions "Ordförande Persson"-dokumentär finns inget historiskt perspektiv. Där finns bara politisk nutid, ögonblicksbilder och en huvudperson som ganska grötmyndigt och ibland rent av som ett argt barn kommenterar sin omgivning och sitt pågående fögderi inför öppen kamera innan liken efter de dagspolitiska konfrontationerna har hunnit kallna samt distansen och eftertankens perspektiv hunnit ge olika företeelser någorlunda rimliga proportioner. Just bristen på det senare gör dokumentären till en politisk dokusåpa och personomdömena åtminstone bitvis rätt obehagliga att ta del av. Om de politiska övervägandena och olika vägvalsbeslut och dess förspel under Göran Perssons tio år som statsminister får vi däremot nästan ingenting veta.

Konstateras kan också att dokumentären om Göran Persson tyvärr kom att få en vacklande form som inte heller kunde ge tittarna en vettig berättelse om Göran Persson och hans tid. Det får krönikören, SVT-journalisten Erik Fichtelius ta på sig. Ansvaret här är odelat hans. Må sedan vara att Erik Fichtelius sannolikt också varit störd av den misstro han råkade ut för när Persson-projektet avslöjades år 2002 och han varken vågade eller ville ställa de kritiskt uppföljande frågorna eller att fullt ut leva sig in i huvuvpersonen Persson på det sätt som hade behövts för att bättre än som nu blev fallet kunnat ge dramaturgisk nerv, känsla och en sammanhållande röd tråd åt skildringen av ordförande Perssons tid vid makten.

Däremot har vi fått rikliga inblickar i hur alla som inte dansar efter hans pipa utsätts för karaktärsmord. Svikaren Leif Pagrotsky. ”Gamla Margareta” (Winberg). Mona Sahlin som inte kan tänka men är en bra kommunikatör. Margot Wallström som vägrade komma hem från Bryssel när Göran Persson kallade och ville ge henne vice statsministerposten. Och många, många andra. Mest av allt har det är dock sumpat ner och sänkt Göran Persson själv. Ändå är det synd att den fyra timmar långa "Ordförande Persson"-dokumentären på bästa sändningstid i SVT inte gav en mer perspektivdjup bild av den tämligen mångfacetterade och inte sällan som psykologisk gåta beskrivna maktpolitikern Göran Persson och hans tio år som statsminister.

Den nya partiordföranden Mona Sahlin får nu börja sitt uppdrag med att försvara sig mot tio år gamla anklagelser. Ingen direkt bra start för en nyvald s-partiledare som tänker sig vinna nästa val hösten 2010.

Men så kan det ibland också vara i politikens inte alltid så glassiga medieljus.

För egen del undrar jag vad en sådan rutinerad partiräv som den "evige partisekreteraren", f d social- och utrikesministern med mera Sten Andersson hade tyckt och tänkt om det här - om han fått leva ett drygt halvår till. Men jag kan ju ana efter vårt samtal i samband med Sten Anderssons sista offentliga möte i Älvsjö ungefär två veckor innan han dog strax innan valet hösten 2006...
Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com

Höjda lägstlöner bättre än jämställdhetspotter

Noterat apropå höjda lägstlöner bättre metod än jämställdhetspotter

I den nyutkommen boken "Ett liv i Metall" av 70-talets kloka Metallordförande Bert Lundin, nu en pigg 85-åring, och journalisten Rolf Jansson, beskrivs hur de starkt eftersläpande kvinnolönerna kraftfullt angreps på den tiden. Lösningen var att konsekvent höja lägstalönerna i avtalen, en metod som ledde till att kvinnolönerna på 10 år steg från 70 procent till 95 procent av männens genomsnittslöner. I likhet med LO-tidningens chefredaktör Tommy Öberg undrar jag varför denna framgångsrika modell övergavs. Idag är skillnaderna lika stora som för 10 år sedan. Höjda lägstalöner framstår som en klart träffsäkrare väg än jämställdhetspotter. Varför uppfinna hjulet på nytt när det redan fanns - och som dessutom visade sig fungera bra?
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

PS. Bert Lundin var den som en gång i tidigt 1980-tal rekryterade mig till Metalls ordförandekansli på en krog i London...

Wallström, Erlander, Persson och regeringsjobbets baksida

1. Många har nog närt förhoppningar om Margot Wallström. Men jag tror inte Margon kommer tillbaka på någon framtida regeringspost. Hon är beredd att göra en insats för att stötta Sahlin i nya jobbet, vara med i en utrikespolitisk arbetsgrupp ihop med Jan Eliasson. Men längre sträcker sig inte hennes åtagande.
2. Ingen kan väl vara helt säker men nog är intrycket nu - och sedan en tid tillbaka - rätt klart att hon själv bestämt sig för att ha gjort sitt som statsråd och framgent vill göra något helt annat när hennes sista period som kommissionär går ut 2009.
3. Margot Wallström gillar uppenbarligen inte baksidan (mediegranskningen etc) av statsrådsjobbet - utrikesminister vore annars en möjlighet - tillräckligt mycket för att låta sig övertalas. Ens av kompisen Sahlin. I nuläget - och, tror jag inte heller, inför valet 2010.
   Kan hon komma att ändra sig? Mja, tror inte det.
   Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
   
   PS. Jag har - som många - läst Tage Erlanders dagböcker. De ger en bra bild av vår längste statsminister, av alla kval, all beslutsångest och tvekan och oro. Erlander var mycket frispråkig. (Egentligen ännu mer än Göran Persson nu men det var ju inte TV utan dagböcker som kom 50 år senare.) Bland annat skrev han om pottorna och krattorna i regeringen, alltså den regering han själv ledde. "Vilket liv det skulle bli om någon idag sa eller skrev något sådant", var det en journalist som sade vid en middag på Harpsund för nu ett antal år sedan när Göran Persson var statsminister och värd. Göran åhörde detta skrattande...Kanske tänkte han redan då på den pågående inspelningen av Fichtelius-dokumentären.
   Som Carl Bildt i olika sammanhang kommit att mobba dävarande utrikesministern Lennart Bodström kanske han inte är rätt man att gnälla nu över Göran Perssons personomdömen i Figge-dokumentären.../Robert Bj

De nya kameleonterna och vuxenmobbningen av arbetslösa

Analys
Den moderata kameleonten och dess tuffa vuxenmobbing av arbetslösa

Regeringens och arbetsmarknadsminister Littorins nya regler för a-kassaersättningen till såväl heltidare som de säsongsanställda innebär att ersättningen drastiskt minskar. För den säsongsanställde med en månadslön på 24 000 kronor innebär det en minskad a-kasseersättning på 3 000 kronor i månaden de första 100 arbetslösa dagarna i jämfört mot nuvarande ersättning.

Det här är bara ett av många exempel på på konsekvensen av den osäkerhet som Reinfeldt-regeringens genomförda urholkning av trygghetssystemet innebär. I grunden kan den beskrivas som en mobbning av de arbetslösa. Genom att kraftigt dra ner ersättningen till olika kategorier av hel-, deltid- och säsongsarbeteslösa ska de arbetslösa intresseras för att söka arbete, sannolikt till lägre lön än tidigare.

Genom att trappa ner ersättningen ska de arbetslösa intresseras för att söka arbete, sannolikt till lägre lön än tidigare Arbetslösheten får ett än högre socialt pris, något som ökar motståndet mot förändringar. Att yrkes- och vuxenutbildningen därtill rustas ner kraftigt gör löntagarnas utsatthet än större.

Lägg därtill borgerligt styrda kommuners utförsäljningar av allmännyttans hyresbeståbd och att regeringen genom avskaffat räntebidrag nu dessutom drar ner byggandet av nya bostäder sker i ett läge när det redan är svårt, mycket svårt att få tag på hyreslägenheter i de "heta" arbetsmarknadsområdena i landet. Ska man tälta på Sergels torg i Stockholm om den arbetslöse och dennes familj nu skulle flytta och få jobb i Stockholms-området?

Regeringens arbetsmarknadspolitik kan möjligen öka antalet sökande till de arbeten som finns. I dagens högkonjunktur är det inte oviktigt. Däremot skapar vare sig sänkt a-kassa, hårdare tag på arbetsförmedlingarna eller nya låglönejobb den kompetens som kan utveckla svensk ekonomi. Regeringen Reinfeldts jakt på de arbetslösa trappas upp. Redan första dagen utan jobb ska den arbetslöse vara beredd att i princip ta vilket jobb som helst, var som helst i landet.

Annars väntar indragen a-kassa.I grunden handlar regeringens a-kasse- och arbetsmarknadspolitik i grunden om människosyn, om ett förakt för svaghet och vuxenmobbning av de arbetslösa.

Jag hörde själv häromdagen på ring p1 i SR en hustru till arbetslös i Sundsvall med 4 barn, varav två autistiska, berätta att hennes man nu erbjudits jobb påIrland men att de två sjuka barnen krävde mycken tid och framför allt ett rutinmässigt regelbundet liv. Ska också dessa ryckas upp och flytta med pappan till Irland och det erbjudna jobbet där?De som har det sämst i samhället får redan nu ta de sämst betalda jobben.

Men nu ska den arbetslöse redan från första arbetslöshetsdagen tvingas ta i princip vilket jobb som helst eller så väntar indragen a-kassa. Uppenbarligen också att ta ett jobb långt under den arbetslöses kompetensnivå. Snacka om vuxenmobbning och tuffa bestraffningsåtgärder mot den som redan har det sämst!

Nu, om någonsin, blir det allt tydligare vilken slags kameleont som dolde sig bakom "den nya moderaternas" så kallade jobbpolitik. Hur många väljare insåg det när de röstade i riksdagsvalet den 17 september 2006? Att den mjuka och retoriskt smarta m-valretoriken i grunden bara dolde och kamouflerade det gamla vanliga högern och dess klasspolitik att gynna de redan välmående i samhället samtidigt som man mobbar och bestraffar alla dem som redan har det tuffast och sämst i samhället.

Inte undra på då att det nu - när det visar sig vad som dolde sig under ytan på den flotta valretoriken - också resulterat i ett massivt fall i regeringen Reinfeldts opinionssiffror månad efter månad. Ty väljarna gillar inte vad de ser - nu i praktiken. Det sker samtidigt som den rikaste tiondelen, visar färsk SCB-statistik, redan nu har en förmögenhet på 3,3 miljoner i snitt samtidigt som 40 procent av svenskarna inte har någon förmögenhet alls. Det gapet lär, med den högerdominerade regeringen, bli ännu lite större innan väljarna på nytt har chansen i september 2010 att visa vad de tycker om regeringens vuxenmobbning av arbetslösa och gynnande av dem som redan har så det klarar sig mer än väl.

Men allt enligt devisen: "till dem som har skola varda givet". Så ser den dolda dagordningen ut hos de nya kameleonterna i kanslihuset.
ROBERT BJÖRKENWALL

om maktnarcisister och Carl Bildt förmåga att slinka undan journalister

SR-journalisten journalisten Björn Häger undervisar andra journalister i intervjuteknik och kallar sina föredrag:"Konsten att intervjua Carl Bildt".

Hägers genomgång visar att Bildt nästan alltid vinner, hur än journalisterna nu bär sig åt och agerar. En TV-klassiker är när Adaktusson intervjuar Bildt 1991 om hans uttalande om att Sverige är det land som har Europas äldsta bilar. Det slutar med att Adaktusson, när Bildt lustmördat hans argument, desperat frågar: "Har du varit i norra Grekland?Och sett bilarna där?". Bildt lägger huvudet på sned och säger: "Men norra Grekland är inget land. Det är på sin höjd en region."

Det är retoriskt skickligt och säger en del om den så självsäkre och ironiske samt maktnarcisistiska Carl Bildt, eller hur? Och varför han även var en svårfjällad motståndare för den Göran Persson som nu figurerar i fullformat i Figges politiska dokusåpa "Ordförande Persson". Och som sagt: begrep GP aldrig att det skulle bli en dokusåpa med begränsade eller inga speglingar av processerna bakom olika politiska beslut de senaste tio åren!?

Men mest av allt sänker GP sig själv med alla sina personomdömen och påhopp. Sanna ibland kanske, mindre sanna ibland och rent önsketänkande eller felaktiga ibland.
Robert Björkenwall

Strindbergs Dödsdansen och Fichtelius Persson-dokumentär

Observerat
Strindbergs "Dödsdansen" och Fichtelius "Ordförande Persson"

Har så här efteråt slagits av hur klokt det för egen del var att med hustrun gå och se Strindbergs Dödsdansen i en kanonföreställning på Dramaten med Stina Ekbland och Örjan Ramberg samt den ofta så underskattade Björn Granat dagarna dagen innan s-kongressen och som förberedelse inför bl a Fichtelius-dokumentären om Persson och kvällstidningarnas olika uppföljningar av denna i bästa dokusåpastil. Månne Göran Persson på allvar begrep att det skulle bli så här det hela skulle redigeras? Som en politisk dokusåpa, ingenting för politiska nördar som vill veta mer om processen bakom olika politiska beslut.

I Dödsdansen - denna underskattade Strindbergs-pjäs - finns ju allt av narscisism (baksidan av karisman), skenäktenskap, personskvaller och intriger etc som nu även i rätt stora doser flyter upp i Persson-dokumentären! Visst märks det att Fichtelius redigerat sina 100-timmars råfilm som en politisk dokusåpa.

Många är de forna statsråd och politiska motståndare som i dokumentären fått och får sina fiskar varma av den före detta statsministern Göran Persson från Torp. Och visst, somt är måhända befogat och somt av det mera orättvisa slaget. Men så blir det när man skjuter från höften och inte har efterklokhetens filter för ögonen. Mest av allt skadar det här dock Göran Persson själv och antalet vänner lär nog krympa nu. Rimligtvis.

Göran Perssons både ideologiska och klassmässiga motpol i svensk politik är nuvarande utrikesministern (något år till) och optionsklipparen Carl Bildt. Han är en lite annan variant och personlig exponent av dessa makt-narscisister som ledarskapsrekryterare så ofta vittnar om att de ofta söker vid valet också av ledare i näringsliv, media och politik. Psykopatidrag som somliga kanske döljer hyfsat bra och hyfsat länge medan åter andra knappt hinner bli varma i kläderna i ämbetet innan dessa slår ut i full blom. Och med ibland rätt vådliga konsekvenser för en mer eller mindre hukande omgivning. (För några år sedan kom en amerikansk studie som visade att minst en av fyra börsmäklare är "psykopater".)

Efter det här återstår bara att nu för egen del se biofilmen om Idi Amin - The last king of Scotland - med den tydligen lysande Oscar-statyettvinnaren Forest Withaker i huvudrollen som Amin...Där ser man den mest extrema formen i narscisism fullt ut tillämpad. De som har sett den filmen säger att den är högst sevärd.

Robert Mugabe i Zimbabwe är den nutida kanske bästa exponentem för just denna extrema form av narscism och maktarrogans i sina mest dystra och vådliga konsekvenser...

Men visst kommer jag också att "plåga" mig igenom återstående avsnitt av Fichtelius "ordförande Persson"-dokumentär för att se vad mer i den här genren den möjligen har att uppvisa. Däremot lär jag nog få söka mig till andra källor för att lära mig mer om processerna bakom olika stora politiska beslut om Göran Perssons tio år som statsminister. På den punkten sviker oss Fichtelius dokusåpe-redigerade dokumentär högst avsevärt
Robert Björkenwall

Värna de kärleksfulla kritikerna

”Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.”

Så skrev Anna Lindh i en eftervalsanalys efter socialdemokraternas svåra förlustval hösten 1991. Mona Sahlin citerade orden i sitt linjetal söndagen den 18 mars 2007. Hon tillade att kritik inte är farligt: ”Vi har kärleksfulla kritiker i vårt parti också idag”.

Det är ord värda att ta fasta på - och nu försöka leva upp till. Ty det kan behövas om socialdemokraterna ska ha en chans att vinna valet i september 2010.

Robert Björkenwall

Ordförande Persson och hans elva år

Analyserat och observerat
Ordförande Persson och hans tid vid makten

Den 19 mars började SVT sända Erik Fichtelius tv-serie "Ordförande Persson". Lite Mao-Kina-stuk där på titeln. Delvis kan väl också Göran Persson också beskrivas som en röd patriark. Däremot var nog den tuffa krisbekämpningspolitiken och det som sedan följde på 2000-talet i huvudsak tämligen mitten-blek. Inte alltför radikal och mycket pragmatisk.

Perssons 11-åriga partiledartid har varit lång - med nutida politikermått mätt. Särskilt som han också samtidigt varit statsminister och regerat landet i drygt tio år. Tveklöst - det framgår också av Fichtelius-dokumentären - har Göran Persson varit rasande skicklig på att manövrera så att han hållit s kvar vid regeringsmakten, med stöd än från höger/mitten i form av c (under Olof Johanssons c-ledning) och än från vänster med v och mp. I den konsten har han haft få om ens några övermän/kvinnor.

Samtidigt har dock socialdemokratin under Göran Perssons ledning i en väl ohälsosam grad varit toppstyrd - av partiledaren själv. Mycket få har kunnat eller vågat sticka ut - vid sidan av ordförande Persson. Där har det, på gott och på ont, mest varit jaget och bara sällan laget. Det är i sig en paradox i ett folkrörelseparti.

Nåja, folkrörelse och folkrörelse. Under Göran Perssons tid har socialdemokraterna tappat 80 000 medlemmar och består numera bara av 124 000. Hyfsat många, visst. Men långtifrån den folkrörelse den en gång var. Och Göran Persson tog över ett 45-procentsparti och lämnade efter sig ett 35-procentsparti i valet 2006. Så nog finns att göra för den nyvalda efterträdaren Mona Sahlin och hennes omgivning i VU och partistyrelse.

Men för att återvända till Erik Fichtelius tv-dokumentär - som sedare också blir en bok och en dvd - så bör man nog främst se den som ett tidsdokument med många kommentarer "fällda i steget". Redan i första avsnittet sänkte Göran Persson Mona Sahlins tankekapacitet och tyckte att Carl Bildt är dålig och en person att närmast tycka synd om. Tja, vad ska man säga om den förre statsministern och partiordförandens omdöme mer än att det är ord fällda i steget och i några fall för tio år sedan

Det är naturligtvis intressant främst i ett historiskt perspektivt och sett utifrån att kommentarerna från Göran Persson levereras i ögonblicket.

Inte med eftertankens och tillrättaläggandets filter för ögonen. För vem trodde väl, ärligt, 1997-98 att Mona Sahlin skulle komma tillbaka som partiledare eller att Carl Bildt skulle bli utrikesminister tio år senare i den tidigare och av Carl Bild själv utfryste Fredrik Reinfeldt i hans nya regering?

En lärdom kan dock redan dras av Fichtelius-intervjuerna - om framtiden vet vi oftast intet mer än att den kommer. Men givetvis fortsätter vi att titta på "Ordförande Persson"-dokumentären. Men möjligen då just med denna insikt i åtanke.
Robert Björkenwall

PS. Nog finns mer än en likhet mellan Göran Persson och Finlands Paavo Lipponen och deras tid som partiledare och statsminister? Trots att de också i en del avseenden var konkurrenter på EU-planet om mediautrymmet. Men står Sverige och Finland nu lika nära som de ändå gjorde under deras tid vid makten? Kanske ändå inte.

Några bra avsnitt ur partiledaren Sahlins linjetal

Observerat
Några bra passager och avsnitt ur partiledare Sahlins linjetal på s-kongressen i Sverige

”Moderaternas partisekreterare Schlingmann säger att de ska ut och jaga kvinnorna, mitt råd - spring!” Detta apropå att moderaterna nu ska satsa mer på att nå kvinnliga väljare i bl a offentliga sektorn.

Och apropå regeringens angrepp på a-kassan och arbetsmarknadspolitiken:
”Tala om att gå i otakt. Littorin är regeringens svar Lasse Brandeby i Let`s Dance. Med den skillnaden att Brandeby faktiskt bönat och bett att få bli bortröstad…”

– Vi ska ha en bra och stark a-kassa. Vi har inte råd med en dålig a-kassa, för vi har inte råd med att vända människor ryggen. Det kommer det att stå strid om också i nästa val, slog hon fast.

Välfärdens detaljstyrda stuprörsmodell behöver göras om. Sahlin tog i sitt linjetal upp att hon nu vill speciellt titta på den norska modellen med trygghets- och välfärdskontor, där socialkontor, försäkringskassa och arbetsförmedling ser hela människan. Människor som hamnat mellan stolarna har skäl att ta till sig detta.

Mona Sahlins löfte att ”lyssna på sina kärleksfulla kritiker - kritik är inte farligt” bådar också gott. Så har det tyvärr inte precis alltid varit under senare år. Kanske får vi nu, äntligen en både frimodig och vass framtids- och idédebatt igen inom det socialdemokratiska partiet. Förhoppningsvis gäller det också i synen på EU och hur arbetarrörelsen ska förhålla sig till detta projekt utan att bli alltför idealistisk.

Det här var några bra inslag i Sahlins retoriskt skickliga tal, värda att lyfta fram och reflektera över från hennes linjetal söndagen den 18 mars 2007 på s-kongressen.

I sitt tal visade hon ett starkt engagemang i ungdomars livssituation, markeringen om orättvisa kvinnolöner - och föreslog ett rådslag (s) om framtiden. Det var de viktigaste nyheterna i Mona Sahlins tal. Rådslaget i sann f d partisekreterare Sten Andersson-anda var ett bra grepp av henne och jag tror att det kommer att engagera partimedlemmarna.

Det framgick också att Mona Sahlin inte tänker ducka från den bittra medicin som valanalysen måste bli. Det sade hon i sitt linjetal på extrakongressen. Och hon gjorde också fullständigt klart hur viktigt hon anser att samarbetet med facket är. Ett besked som också gillades av många på kongressen.

Nu vänder partiet blad och en ny ledartid börjar inom det stora oppositionspartiet socialdemokraterna - med sikte på nästa ordinarie kongressen 2009 och valet i september 2010.

Robert Björkenwall

Finska riksdagsvalet - lågt valdeltagande och misslyckade för S

Finska riksdagsvalet ett misslyckande för sossarna

Det gick t o m något sämre än väntat vad gäller valdeltagandet och socialdemokraternas väljarandel i finska riksdagsvalet söndagen den 18 mars. De finska socialdemokraterna, SDP, tappade rejält och är nu "bara" tredje största parti med lite drygt 21 procent i väljarstöd eftersom samlingspartiet kom starkt i valspurten och knep andra platsen med sina drygt 22 procent i väljarandel. Sannolikt berodde det är delvis på att sdp-ledaren Eero Heinäluoma inte gjorde någon riktigt bra valrörelse och att valdeltagandet dessutom sjönk till lite drygt 67 procent mot runt 70 procent i det förra riksdagsvalet. Många tidigare sdp-väljare i bl a stor-Helsingfors förorter stannade hemma i stället för att gå och rösta.

Klart störst och valets segrare blev centern och den sittande statsministern Matti Vanhanen som gjorde en väntat bra valrörelse och samlade lite drygt 23 procent av väljarnas röster och nu kommer att få uppdraget att bilda en ny koalitionsregering. Med vilka parter återstår att se.

Trots att de finska socialdemokraterna bara blev tredje störst i den nya finska riksdagen kan det inte ändå inte helt uteslutet är det på nytt kan bli en ny rödmylleregering med centern och finska sossarna under valsegraren centerns och statsminister Matti Vanhanens ledning.
Robert Björkenwall

Mona Sahlins linjetal på s-kongressen mottogs väl av ombuden

Från S-kongressen:
Mona Sahlin linjetal som s-partiledare väl mottaget av ombuden

Klockan 09.15 söndagen den 18 mars i snöglobigt Stockholm gick Mona Sahlin, klädd i svart och vitt och följd av rungande applåder, upp i talarstolen på socialdemokraternas extrakongress i Folkets hus för att hålla sitt första tal som partiledare.

I sitt tal visade hon ett starkt engagemang i ungdomars livssituation, markeringen om orättvisa kvinnolöner - och föreslog ett rådslag (s) om framtiden. Det var de viktigaste nyheterna i Mona Sahlins tal. Rådslaget i sann f d partisekreterare Sten Andersson-anda var ett bra grepp av henne och jag tror att det kommer att engagera partimedlemmarna.

Det framgick också att Mona Sahlin inte tänker ducka från den bittra medicin som valanalysen måste bli. Det sade hon i sitt linjetal på extrakongressen i dag. Och hon gjorde också fullständigt klart hur viktigt hon ser på samarbetet med facket.

– Just den här stunden, oj – vad jag har längtat efter den, inledde Sahlin sitt tal. Hon fortsatte med att berätta att hon var stolt över att ha blivit vald som den första kvinnliga socialdemokratiske ledaren.

Kamp tillsammans med facket för kollektivavtalen och a-kassan

Efter den inledningen övergick Mona Sahlin till att tala om fackföreningskampen och gick till angrepp mot alliansens arbetsmarknads- och fördelningspolitik:

– Den moderatstyrda regeringen genomför nu dramatiska försämringar, för det är det verkligen, på arbetsmarknaden. De gör det snabbt, det är slarvigt. Utan att lyssna på fackföreningsrörelsens varningar.

– Vi tar fighten nu (...) och vi gör det tillsammans. Sida vid sida. Partiet och LO, fortsatte Sahlin och harangerade sitt nära samarbete med LO-basen Wanja Lundby-Wedin. Precis som hon gjorde på den fackliga demonstrationen om kollektivavtalet dagen innan i snålblåsten på Sergels torg i Stockholm.

Sahlin talade om att partiet nu står i opposition, och att det behövs förändringar.

– Men vi måste också ägna tid åt att förstå varför vi står här i dag som ett parti just i opposition. Vad fick människor att tvivla på vårt politiska alternativ?

–Vi uppfattades inte som bärare av en tillräckligt stark vision. Vi lyckades inte tydliggöra våra drömmar, vår ilska, vad socialdemokratin ville och att det spelar roll vem som regerar. Bort från fossilsamhället

Sahlin fortsatte med att tala om Klimatfrågan.

– Det inte är det land om sist tar steget ur fossilsamhället som vinner, det är precis tvärtom. Sahlin vill ta över företrädaren Göran Perssons mål om att bryta beroendet att fossila bränslen till 2020. Hon vill fortsätta utveckla miljöteknik och alternativa bränslen.

– Vi ska kunna älska bilen, men hata bensinen. Sahlin föreslog att socialdemokraterna ska bjuda in livsmedelsbranschen och transportbranschen för att ta fram en konsumentmärkning för de människor som vill ta miljöansvar i sitt vardagsliv.

Hon kritiserade moderaterna för att inte vilja göra någonting alls under fyra år, och kritiserade dem för att vägra lägga ner kärnkraften. Sahlin vill att den gröna frågan i framtiden ska engagera alla, och jämförde den med kampen mot klassamhällen. – Så stor måste den frågan bli för oss alla. Nu.

"Vi ska bli ett parti för småföretagare"

Sedan gick Sahlin över till jobben.

– Vi ska ha en bra och stark a-kassa. Vi har inte råd med en dålig a-kassa, för vi har inte råd med att vända människor ryggen. Det kommer det att stå strid om också i nästa val.

Sahlin talade också varmt om småföretagarna/entreprenörerna.
– Företagaren eller entreprenören behöver – precis som alla vi andra – trygghet för att våga satsa mer och trygghet för att kunna möta globaliseringen.

Vi socialdemokrater kan också bli entreprenörernas parti – vi borde egentligen redan vara det.

Hon kom också in på jobben inom den offentliga sektorn, och kritiserade högern för att bara tycka att jobb i den privata sektorn är "riktiga":

– För oss är alla jobb riktiga, men få jobb är viktigare än dem i den offentliga sektorn. Hon menade att s måste utveckla arbetsplatserna och titta på kvinnolöner, inte minst lönerna i kvinnodominerade yrkesgrupper som vården, äldreomsorgen och barnomsorgen. "Vi ska visa att vi är feminister"

– Som kvinna vill jag också att vi tar klivet, med sylvassa klackar, och visar att vi är feminister, sade Sahlin.

Sahlin tog också upp sin vision av framtidens välfärd. Hon vill starta en debatt om hur välfärden kan omorganiseras för att bättre passa individuella behov.

– Jag vill att vi socialdemokrater kanske också prövar en idé om en ny organisation i delar av välfärden. Som finns på orten. "Unga utsätts för stress" Sedan talade Sahlin om de unga. Hon tycker att partiet måste bli bättre på att engagera sig i de ungas situation, och inte bara barnens. Hon kritiserade skolminister Jan Björklunds (fp) skolpolitik för att innebära ytterligare stress "när sjuåringar ska bedömas och få höra om de är godkända eller inte godkänna".

– Det finns en jämförelsestress som drabbar ungdomarna och som oroar mig. – Vi kan inte utforma våra visioner för framtiden utan att känna de ungas behov, deras oro och krav, önskningar och drömmar om framtiden. Så när vi nu vänder oss ut i samhället, för det måste vi göra, för att diskutera politik och långsiktiga visioner, så måste vi bjuda in de unga och bjuda ut oss själva till deras verklighet, sa hon och uppmanade sina partivänner att stötta SSU.

Eliasson och Wallström ska utveckla utrikespolitiken för S
Sahlin övergick sedan till att ta upp utrikespolitiken: Hon ansåg att situationen i Afrika är ett område som bör prioriteras. – Vi måste också bidra i kampen mot hiv/aids. Hon talade också om ockupationen av Irak och sade att USA måste lämna Irak på ett sätt som världssamfundet kan acceptera. Sahlin uppmanade också socialdemokraterna att engagera sig mer i EU.

– EU är den bästa motkraft vi har mot kapital som flyter fritt över gränser och mot supermakten USA:s dominans, sade s-ledaren.

– Nu är det dags all lämna debatten om ja eller nej till EU. Samtidigt bad hon Jan Eliasson ("världens bästa diplomat") och Margot Wallström (vännen och EU-kommissionären) att resa på sig, och tillkännagjorde att de ska leda en ny internationell arbetsgrupp för att utveckla utrikespolitiken inför nästa val.

– Margot, välkommen tillbaka, sade Sahlin till sin kompis Wallström. Somliga uppfattade nog den indirekta sparken mot företrädaren Göran Perssons minst sagt frostiga relationer med det tidigare mångåriga s-statsrådet (social- och kulturminister) och nuvarande EU-kommissionären Wallström.

Zlatan är svensk men Sverigedemokraterna osvenska
Hon talade sedan om flyktingpolitiken, och sade att stödet för flyktingpolitiken blivit vekare i Sverige, trots att behovet ökat. – Nu måste vi ta debatten mot Sverigedemokraterna. De som till exempel nu senast sade att Zlatan (fotbollsproffset från Rosengård i Malmö) var en osvensk företeelse. Men Zlatan är svensk – det är Sverigedemokraterna som ska förbli en osvensk företeelse.

- Under valrörelsen skrev jag tio brev till Reinfeldt (då oppositionsledare, nu statsminister) utan att få ett enda svar. I dag är jag s-partiledare och som sådan vänder jag mig till honom direkt. Låt oss mötas i debatt, Jag förväntar mig att du ställer upp. Jag längtar efter det, sade s-partiledare Mona Sahlin.

– Slå vakt om tryggheten, omfamna äventyret, avslutade Sahlin sitt första tal som partiledare, efter att ha talat nästan Gunnar Sträng-länge - i cirka en timme och femton minuter. Ett tal som uppenbarligen gick hem bland ombuden och mottogs med ett starkt applådbifall. I småpratet efteråt utanför kongressalen gick det inte att ta miste på att Sahlins linjetal var kongressens stora behållning.

Nu har partiet vänt blad och en ny tid börjar efter Göran Perssons elva år som s-partiordförande och tio år som statsminister i Sverige.
Robert Björkenwall

Fackföreningsrörelsen i en allt mera globaliserad värld

Analys
Om fackföreningsrörelsen i en allt mera globaliserad ekonomi

Det är, som bekant, ingalunda problemfritt att parallellt med den allt mera globaliserade ekonomin, så sker också försämringar i form av ökad otrygghet för löntagarna (sämre a-kassa, nedskuren vuxenutbildning, mindre resurser till arbetsmiljöarbetet och arbetslivsforskningen m m) och olika avregleringar av olika tjänster m m.

Samtidigt med detta har också den fackliga organisationsgraden sjunkit kraftigt i ett stort antal industriländer i världen. Därmed har också löntagarnas inflytande på hela samhället minskat och andra krafter med andra intressen (aktieägare och globalt ”hemlöst” kapital etc) ökat sitt inflytande och makt. Ju lägre andel fackligt organiserade och ju svagare resurser facket besitter desto svårare blir det att tillvarata löntagarnas intressen. Lägg därtill att arbetsgivarna allt oftare och mera militant än tidigare ifrågasätter kollektivavtalets räckvidd och ”lobbar” hårt för bl a begränsningar i konflikträtten för facken.

I det för oss viktiga Tyskland har på 25 år andelen fackligt organiserade sjunkit från över en tredjedel till under en femtedel av arbetskraften och i Storbritannien från hälften till under 30 procent i organisationsgrad. I många länder hålls andelen organiserade uppe av de offentligt anställda där arbetsgivarnas motstånd mot facket ofta är mindre militant än inom den privata sektorn. Ett sådant exempel är USA där för 25 år sedan var femte löntagare var fackligt organiserad mot bara var åttonde (12 %) idag. Men i den offentliga sektorn är i USA över var tredje med i facket mot bara var tolfte i privat sektor. Notera då att den konservativa Bush-administrationen tillhör de historiskt sett mest fackföreningsfientliga i USA.

Det är främst i de nordiska länderna som facket lyckats hyggligt uppehålla tidigare organisationsgrad på runt 80 procent (i Sverige, Danmark och Finland, Norge har dock bara runt 55 % i org.grad).

I många länder i ”tredje världen” har facket lyckats stärka sin ställning parallellt med att ländernas ekonomier tagit fart. I de stora asiatiska länderna (Kina m fl) däremot blockeras facklig organisering av odemokratiska politiska regimer samtidigt som mångmiljonarméer av arbetslösa och undersysselsatta håller nere lönenivåerna och hindrar en organisering.

Orsakerna till den fackliga försvagningen är faktorer som starkt antifacklig lagstiftning, avreglerade marknader, avindustrialisering, tjänstesektorns framväxt, storföretagens relativa stagnation och egna, fackliga misstag m m.

Trenden mot allt svagare facklig organisering kan dock brytas. I t.ex. USA valdes nyligen i såväl senaten som i representanthuset in en majoritet av demokrater med en avsevärt mindre antilöntagarprofil än den tidigare republikanska majoriteten. Ett av de första besluten blir att stegvis höja minimilönerna från ca 35 kronor i timmen till ca 50 kronor. Dessa i och för sig blygsamma steg kommer att lyfta många miljoner löntagares ekonomi, välfärd och självrespekt. En politisk majoritet som står närmare löntagarna skulle också bättre stå emot politiska beslut som ensidigt gynnar kapitalägarintressena.

Svenska löntagare och fack har ett egenintresse av de fackliga organisationerna blir starkare och att göra mer för att ”stötta” deras organisationsarbete på olika håll i världen. En helt annan sak är sedan att det – i ett kortare perspektiv – tyvärr också finns helt orealistiska förväntningar på vad dessa fackliga internationaler gemensamt kan utföra i Europa och globalt. Realism och tålamod är att föredrag – också i sammanhang som dessa.

Den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen är inte precis ”ledande” ens i EU. Än mindre så i världen i stort. Även om många säkert skulle önska att just detta är inte fallet.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Göran Persson - en hel liten "industri"

SVT-medarbetaren Erik Fichtelius omtalade intervjuprojektet med Göran Persson har uppenbarligen blivit en egen liten industri. Med start på måndag den 19 mars, dagen efter s-partikongressen, drar det igång med det första av fyra entimmesprogram.

Men det räcker inte med det. I april kommer en bok med en utskrift av en stor del av de närmare 100 timmarna intervjumaterial. Som grädde på moset släpps sedan tv-programmen som dvd och de övriga timmarna kommer också att göras tillgängliga.

Göran Persson-marknaden torde därmed vara mättad ända fram till memoarerna kommer ut i höst.
Robert Björkenwall

Moderaternas kulturpamflett och behovet av att underlätta framtida m-statsrådsrekryteringar

Noterat att moderaterna i sitt titelmässigt mycket anspråksfulla Kulturen 2.0-alster att de bl a vill avskaffa tv-licensen. Månne om det här i grunden förs fram för att underlätta framtida statsrådsrekryteringar från moderat håll, eftersom de så ofta visat sig att presumtiva sådana överraskande ofta systematiskt har skubbat från tv-licensen under en lång följd av år. Inte på grund av slarv utan av ideologiska motiv.
Robert Björkenwall

Dyra pigjobb till välbeställda men få nya jobb

Dyra pigjobb till de välbeställda på alla andras bekostnad

Införandet av skatteavdrag på 50 procent på alla hushållsnära tjänster (pigjobb) som städning, trädgårdsskötsel, barnhämtning och barnpassning med maximalt 50 000 kronor om året, vilket motsvarar 12 timmar i veckan, kommer nu den 1 juli som utlovades i valrörelsen av borgerligheten.

En ny förändring direktriktad till den välbeställda medelklass som gläds åt att det blir billigare att låta någon annan ta hand om skiten. 7 000 nya pigjobb blir det, tror Anders Borg. Vi som närmare följt de finländska varianten tror på kanske 1 500 nya jobb. För, som det heter, "enklare arbeten som inte kräver specialistkunskaper". Alltså sådant som friska vuxna klarar själva och ens hemmaboende ungdomar mår väl av att lära sig. Däremot inte för sådant som man verkligen inte utan vidare kan fixa själv.

Ungefär samma sorts jobb som den borgerliga danska regeringen tog bort häromåret när de kraftigt bantade sin hemservicesubvention med följande argument: "Det vi har skrivit bort är först och främst hemservice till välbeställda grupper. Men det vi bevarat är hemservicen till mindre bemedlade grupper", som statsminister Fogh Rasmussen sade i en debatt i folketinget.

Men i Sverige väljer den borgerliga regeringen att bortse från de danska erfarenheterna. Här gör man snarare tvärtom och gynnar med utformningen av sitt förslag den välbärgade medelklassen. Inte så dumt med upp till tolv timmars städning och så i veckan - förutsatt att någon annan betalar hälften. Ën skattesubvention på någon miljard kr för kanske 1 500 jobb är mycket dyra jobb - utöver att det fördelningsmässigt kommer att gynna de bättre ställda i samhället på alla andra skattebetalares bekostnad. Allt enligt devisen:"till dem som har skola varda givet".
Robert Björkenwall

Tam finsk valrörelse ger en ny trolig ny finsk rödmylle-regering

Analys
Tam finsk valrörelse lär nog ge en ny finsk "rödmylle-regering"

Den i Finland helt dominernade tidningsdraken Helsingin Sanomat berättade härom veckan om att de två största politiska partierna, sdp och centern, var opinionsmässigt jämnstarka inför det lama riksdagsvalet den 18 mars.

Socialdemokraterna, SDP, stöddes i den mätningenav 23,5 procent av finländarna, centern av 23,3 procent. Skillnaden ryms inom felmarginalen. Det tredje stora partiet, samlingspartiet, hade för en vecka sedan 21,1 procent av väljarna bakom sig. När mindre än två veckor återstår till riksdagsvalet den 18 mars, torde styrkeförhållandet mellan de största partierna vara i stort det samma. Enligt samma opinionsmätning har 63 procent av finländarna bestämt sig för att rösta i riksdagsvalet. I valet för fyra år sedan deltog 70 procent av väljarna. En sorgligt liten andel. Finland må ha haft allmän rösträtt i 100 år - men fortfarande hör vår östliga och "mesta" granne vi till demokratiernas problembarn.

De trognaste väljarna finns bland pensionärerna och tjänstemännen. De flesta soffliggarna i landets östra, glesbefolkade delar samt i förorterna i huvudstadsregionens Storhelsingfors. Det svaga valdeltagandet är ett tydligt symptom på att allt inte står rätt till - och det som inte "fungerar demokratiskt" är att riksdagsvalet inte ger uttryck för folkets vilja på samma sätt som tidigare.

På 1980-talet kunde en tydlig väljarprotest (att överraskande många röstade på ett parti som länge befunnit sig i opposition, till exempel) påverka regeringsbildningen på ett avgörande sätt. Men nu år 2006, när riksdagen agerar i kraft av majoritetsbeslut, dominerar de partier som bildar majoritetsregering politiken oberoende av vad som händer med oppositionen. Nästan alltid är den ena parten socialdemokraterna och den andra antingen centern eller samlingspartiet

Presidentens maktbefogenheter har genom författningsändringar beskurits och i inrikespolitiken är de ledande partier som formar landets majoritetsregeringar tämligen suveräna dominanter. De partier som befinner sig i opposition - just nu bl a det stora borgerliga partiet samlingspartiet - kan ingenting göra under riksdagsperioden annat än vänta på nästa riksdagsval, och jobba för och hoppas på att valet ger ett gynnsamt utgångslänge inför regeringsbildningen. Men där finns föga hopp. Det finländska valresultatet har i stort varit det samma i det ena valet efter det andra.

Centern dominerar nordöstra Finland, sossarna, SDP, och samlingspartiet landets övriga delarna. Särskilt då området mellan och kring de tre stora städerna i söder, den befolkningstäta triangeln Tammerfors, Åbo och Helsingfors. Riksdagen har nästan alltid borgerlig majoritet. Men de regeringar som formas är blocköverskridande. På riksnivå är det just nu mest spännande inför valet om sittande statminister Matti Vanhanen och hans centerparti eller finansminister Eero Heinäluoma och hans socialdemokrater, SDP, ska bli största parti och få flest platser i den nyvalda riksdagen.

Principen i Finland är att det största partiet levererar statsministern: antingen centern Matti Vanhanen eller SDP Eero Heinäluoma, som i sin tur bildar regering (Just nu har Heinäluoma och SDP ett mycket litet med dock övertag över Vanhanen och centern.) Sedan blir steg två att vinnaren Vanhanen går ihop med Heinäluoma eller möjligen samlingspartiledren Katainen eller så är vinnaren SDP:s Heinäluoma och han går ihop med centerns Vanhanen eller möjligen Katainen från samlingspartiet samt ett lite mindre parti som det svenska folkpartiet, SFP, eller det gröna förbundet. I något av dessa alternativ hamnar regeringsbasen också nu - efter valet den 18 mars.

Dessa tre partiledare - Heinäluoma från SDP, Vanhanen från CP och Katainen från Saml. är alla tre potentiella samarbetspartners. Men lite beroende på hur vinden blåser i valet hamnar en av dem i opposition medan de två andra, sannolikt Heinäluoma och Vanhanen på nytt tar hand om de två ledande posterna i regeringen. Men det här gör att ingen av "de tre stora" gärna och alltför tydligt vill hoppa på varandra i den finska valdebatten. Också detta bidrar till att de finska valrörelserna blir rätt tama, och så har det onekligen varit också i valrörelsen 2006.

Helt avgörande i valet blir i vilken mån de tre stora i finsk politik får sina traditionella väljare att verkligen gå och rösta. Risken nu, som nästan alltid, är ett lågt valdeltagande. Kanske och i bästa fall runt 65 eller möjligen 70 procent, alltså minst 30 procent valskolkare.

Centern i Finland är fortfarande i hög grad ett bondeparti, socialdemokraterna, SDP, en intresseparti för löntagarna och samlingspartiet ett borgerligt storstadsalternativ som även samlar bönder och en del löntagare. De inte alltid så tydliga skiljelinjerna mellan partierna går igen i främst skattepolitiken, jobben och vad man bedömer att statsfinanserna klarar av för åtaganden. Men riktigt heta blir valdebatterna sällan i Finland - numera och sedan en tid tillbaka.

Visserligen försöker man öka trycket något genom att försöka göra riksdagsvalet till ett "statsministerval". Men det räcker sällan till att sätta så mycket större fart på valdebatterna.

Presidentvalet - som nu senast när SDP-aren Tarja Halonen blev omvald - har därför blivit det intressantaste valet i Finland. Det är mera av ett folkval och brukar också få ett högre valdeltagande än det tamare riksdagsvalen och ännu tamare kommunvalen (skillda från riksdagsvalen). Stämningen i presidentvalen är klart hetare. Men när valet väl är över framstår segraren som allas gemensamma kandidat. Så fungerar det i det politiska Finland.

Men ska vi gissa så kanske socialdemokraten Eero Heinäluoma ändå denna gång har en viss chans att bli ny finsk statsminister efter valet den 18 mars. Men det kan lika gärna bli Matti Vanhanen från centern igen. Men en fortsättning på "rödmylleregeringen" ser det ändå ut att bli en period till.
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com)

Europadomstolens dom och den falska tillvitelsen

Observerat
Europadomstolen, byggenas granskningsavgifter och den falska tillvitelsen

I brottsbalkens 15:e kapitel står det så här om falsk tillvitelse:
"6 § Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader."

Nu har det visat sig att Europadomstolens dom för någon vecka just byggde på ett sådant märkligt resonemang. Fem oorganiserade byggnadsarbetare tilldömdes då skadestånd för att deras äganderätt kränkts när så kallad granskningsavgift skulle ha dragits på deras lön. Men det var en falsk tillvitelse.

I själva verket hade ingen av de fem betalat någon granskningsavgift alls, visar det sig nu vid en närmare koll. Trots detta har företrädaren för de fem byggnadsarbetarna, Tommy Evaldsson, inför Europadomstolen och medier talat om att man "betalat in massor av pengar till Byggnads."
Ett falskt påstående som inte bara fört domstolen utan också media och den breda allmänheten bakom ljuset.

Nu väntar vi bara på en överklagan av Europadomstolens utslag, nu när det visat sig att deras tidigare dom bygger på en bluff. En bluff iscensatt som ytterligare ett slagträ i den allmänna nyliberala hetsen mot allt vad fackligt arbete heter. Eller "maffiametoder" som det så ofta heter i Timbrohögerns allt annat än stringenta vokabulär när de värsta verbala slagskämparna är ute och reser.

Nu visar det sig alltså att sanning - precis som i krig - blev det första offret i kampen mot fackföreningsrörelsen.

Lärdomen nu, som så många gånger förr, är att kolla aldrig en bra story för då spricker det ofta - som bekant. Nog borde en klädsam rodnad sprida sig på åtminstone en och annan ansvarig i de mediaföretag som mest okritiskt "hängde på" den här storyn om de fem oorganiserade byggnadsarbetarna som "betalat in massor av pengar till Byggnads". Och hur står det till - efter den här avslöjade bluffen - med anletsdragen hos byggarbetsgivarna i dessa avtalsrörelsetider?

Rimligen borde man kunna hålla sig för skratt, snarare skämmas en smula. Men har man vett att göra det?
Robert Björkenwall

Skatteförmån för borgerliga kärnväljare men ingen satsning på bristyrkesutbildning

Borgerliga kärnväljare får en ny skatteförmån på alla andras bekostnad

Två vuxna personer i samma hushåll som köper t ex barnpassning, trädgårdsskötsel, kemtvätt och städning av personer/firmor med F-skatt kan, efter 1 juli 2007, göra ett maximalt skatteavdrag på 100 000 kronor/år. Det är innebörden i ett förslag som finansminister Anders Borg (m) och näringsminister Maud Olofsson (c)presenterade den 1 mars.

En rejäl skattesänkning således - rakt ner i fickorna på borgerliga kärnväljargrupper. Särskilt jobbskapande - sannolikt på sin höjd kanske ettusen femhundra jobb eller så - lär det sannolikt inte heller bli men däremot kosta miljarder för alla skattebetalare att sticka skattepengar rakt i händerna på en liten och mycket välavlönad grupp av företrädelsevis höginkomsttagare.

Men borgerliga kärnväljare får med det här förslaget en ny skatteförmån på alla andras bekostnad.

Däremot anser sig regeringen Reinfeldt varken ha råd eller lust att satsa nödvändiga resurser på att utbilda arbetslösa till truckförare, svetsare, fritidspedagoger och andra bristyrken som AMS-ledningen nyligen har föreslagit.

Åter ett exempel på att (eget)intresset aldrig ljuger - ens i svensk inrikespolitik
Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com


PS. Uppgifter cirkulerar, apropå presstödet, att regeringen tänker nöja sig med att skicka en tjänsteman på näringsdepartementet till Bryssel för att förklara vikten av det svenska presstödet inför EU:s konkurrensbyråkrater. Om detta är korrekt är det avslöjande för vilken vikt regeringen lägger vid frågan.

I riksdagen sjunger visserligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) numera presstödets lov, men anser samtidigt sig tydligen inte ha tid eller lust att åka till Bryssel och övertyga EU-byråkraterna. Ett agerande som säkert applåderas av dem som i hennes eget parti och i folkpartiet aldrig dolt att de hatar presstödet.

Men varför finner sig centern och kristdemokraterna i Reinfeldts alliansregering i ett sådant agerande från kulturministerns sida?

Moderaternas segerkoncept från valet 2006 låter sig inte så lätt kopieras år 2010

Moderaterna vann arbetarnas men inte kvinnornas röster i valet 2006
- men i valet 2010 är villkoren helt andra för moderaterna

Statsminister Fredrik Reinfeldts parti moderaterna har nu analyserat varför man gjorde sitt bästa val under efterkrigstiden och kommit fram till att det här att kalla sig arbetarparti var en riktig snilleblixt. Plötsligt kunde moderaterna, i sin extrema "make over" som nya moderaterna, locka väljare till och med bland de förvärvsarbetande LO-förbundens medlemmar. Och det utan särskilt stor omläggning av själva det politiska innehållet. Det räckte långt med den nya framtoningen som det nya arbetarpartiet och att man bytte den traditionella, djupa moderatblå färgen mot en ljusblå i typsnittet för att besegra ett lite håglöst och tröttkört socialdemokratiskt regeringsparti.

Det faktum att de nya moderaterna också - jämfört med det stora förlustvalet 2002 - sluta prata så mycket skatter men desto mera om jobben och utanförskapet gjorde också att man vann matchen mot socialdemokraterna om den politiska dagordningen. Från att i valet 2002 ha varit ett borgerligt parti hemmahörande på högerkanten blev man i valet 2006 uppfattat som ett parti tillhörande den politiska mittfåran.

Moderaternas valframgången den 17 september 2006 innehöll med andra ord en god blåkopia på just de framgångsfaktorer som statsvetare brukar säga utgör receptet för ”att vinna ett val”. De nya moderaterna hade: 1) en ny partiledare (Reinfeldt hade ersatt valförloraren Bo Lundgren), 2) partiledaren Reifeldt (m) var en klar kontrast mot motståndarnas ledare, en "maktägande", lite trött Göran Persson (s), 3) moderaterna framstod som en del i ett enat regeringsalternativ och 4) och moderaterna och dess regeringsalternativ (alliansen) framstod som attraktivt och valbart för många väljare.

När de sedan dessutom lyckades sno den i svensk politik centrala jobbfrågan från de regerande socialdemokraterna och göra den till sin paradfråga var socialdemokraterna i ett rätt tidligt skede i valrörelsen besegrade av det "nya" och fräscha alternativet. Det kommer inte, däri har Carl Cederskiöld och hans moderata valanalysgrupp helt rätt, att låta sig kopieras i valet 2010. Det blir då ett helt annat val än valet 2006.

Men i valet 2006 funkade det bra. Också därför att - som framgår av idétidskriften Tiden(s) februarinummer - socialdemokraterna uppträdde så föga samhällskritiskt men desto mera då som ett regeringsparti som ville ha väljarnas mandat för det man redan gjort. Inte för det man tänkte göra under kommande mandatperiod. Också därför blev socialdemokraterna ett överraskande lätt offer för den borgerliga, moderatledda oppositionens tacker mot statsminister Göran Persson och den bild som målades upp av socialdemokraterna som ett enmansparti.

Försöken från socialdemokraterna att under valrörelsen visa upp ett bredare ledarskap var tafatta samt visionerna om framtiden och det samhällskritiska perspektivet lyste för mycket med sin frånvaro för att regeringspartiet socialdemokraterna skulle kunna lyckas med ett fjärde omval på raken.

Så mycket viktigare då att ha med allt detta som centrala punkter när socialdemokraterna nu har att hantera i sin egen valanalys, och dra de "rätta" slutsatserna inför valet 2010. Omvänt gäller nu för moderaterna - vilket deras valanalysgrupp nu inte är sen att påpeka - att inse att det koncept och valtaktik som bar till framgång hösten 2006 inte låter sig köras i repris i valet 2010. Därest man har ambitionen att bli omvalda, vilket i nuläget och med nuvarande opinionssiffror ingalunda är troliga.

Men 3,5 år en lång tid i politiken och hur det ser ut med väljaropinionen när vi går in i valåret 2010 är ännu en helt öppen fråga.
ROBERT BJÖRKENWALL