Moderaternas segerkoncept från valet 2006 låter sig inte så lätt kopieras år 2010
Moderaterna vann arbetarnas men inte kvinnornas röster i valet 2006
- men i valet 2010 är villkoren helt andra för moderaterna
Statsminister Fredrik Reinfeldts parti moderaterna har nu analyserat varför man gjorde sitt bästa val under efterkrigstiden och kommit fram till att det här att kalla sig arbetarparti var en riktig snilleblixt. Plötsligt kunde moderaterna, i sin extrema "make over" som nya moderaterna, locka väljare till och med bland de förvärvsarbetande LO-förbundens medlemmar. Och det utan särskilt stor omläggning av själva det politiska innehållet. Det räckte långt med den nya framtoningen som det nya arbetarpartiet och att man bytte den traditionella, djupa moderatblå färgen mot en ljusblå i typsnittet för att besegra ett lite håglöst och tröttkört socialdemokratiskt regeringsparti.
Det faktum att de nya moderaterna också - jämfört med det stora förlustvalet 2002 - sluta prata så mycket skatter men desto mera om jobben och utanförskapet gjorde också att man vann matchen mot socialdemokraterna om den politiska dagordningen. Från att i valet 2002 ha varit ett borgerligt parti hemmahörande på högerkanten blev man i valet 2006 uppfattat som ett parti tillhörande den politiska mittfåran.
Moderaternas valframgången den 17 september 2006 innehöll med andra ord en god blåkopia på just de framgångsfaktorer som statsvetare brukar säga utgör receptet för ”att vinna ett val”. De nya moderaterna hade: 1) en ny partiledare (Reinfeldt hade ersatt valförloraren Bo Lundgren), 2) partiledaren Reifeldt (m) var en klar kontrast mot motståndarnas ledare, en "maktägande", lite trött Göran Persson (s), 3) moderaterna framstod som en del i ett enat regeringsalternativ och 4) och moderaterna och dess regeringsalternativ (alliansen) framstod som attraktivt och valbart för många väljare.
När de sedan dessutom lyckades sno den i svensk politik centrala jobbfrågan från de regerande socialdemokraterna och göra den till sin paradfråga var socialdemokraterna i ett rätt tidligt skede i valrörelsen besegrade av det "nya" och fräscha alternativet. Det kommer inte, däri har Carl Cederskiöld och hans moderata valanalysgrupp helt rätt, att låta sig kopieras i valet 2010. Det blir då ett helt annat val än valet 2006.
Men i valet 2006 funkade det bra. Också därför att - som framgår av idétidskriften Tiden(s) februarinummer - socialdemokraterna uppträdde så föga samhällskritiskt men desto mera då som ett regeringsparti som ville ha väljarnas mandat för det man redan gjort. Inte för det man tänkte göra under kommande mandatperiod. Också därför blev socialdemokraterna ett överraskande lätt offer för den borgerliga, moderatledda oppositionens tacker mot statsminister Göran Persson och den bild som målades upp av socialdemokraterna som ett enmansparti.
Försöken från socialdemokraterna att under valrörelsen visa upp ett bredare ledarskap var tafatta samt visionerna om framtiden och det samhällskritiska perspektivet lyste för mycket med sin frånvaro för att regeringspartiet socialdemokraterna skulle kunna lyckas med ett fjärde omval på raken.
Så mycket viktigare då att ha med allt detta som centrala punkter när socialdemokraterna nu har att hantera i sin egen valanalys, och dra de "rätta" slutsatserna inför valet 2010. Omvänt gäller nu för moderaterna - vilket deras valanalysgrupp nu inte är sen att påpeka - att inse att det koncept och valtaktik som bar till framgång hösten 2006 inte låter sig köras i repris i valet 2010. Därest man har ambitionen att bli omvalda, vilket i nuläget och med nuvarande opinionssiffror ingalunda är troliga.
Men 3,5 år en lång tid i politiken och hur det ser ut med väljaropinionen när vi går in i valåret 2010 är ännu en helt öppen fråga.
ROBERT BJÖRKENWALL
- men i valet 2010 är villkoren helt andra för moderaterna
Statsminister Fredrik Reinfeldts parti moderaterna har nu analyserat varför man gjorde sitt bästa val under efterkrigstiden och kommit fram till att det här att kalla sig arbetarparti var en riktig snilleblixt. Plötsligt kunde moderaterna, i sin extrema "make over" som nya moderaterna, locka väljare till och med bland de förvärvsarbetande LO-förbundens medlemmar. Och det utan särskilt stor omläggning av själva det politiska innehållet. Det räckte långt med den nya framtoningen som det nya arbetarpartiet och att man bytte den traditionella, djupa moderatblå färgen mot en ljusblå i typsnittet för att besegra ett lite håglöst och tröttkört socialdemokratiskt regeringsparti.
Det faktum att de nya moderaterna också - jämfört med det stora förlustvalet 2002 - sluta prata så mycket skatter men desto mera om jobben och utanförskapet gjorde också att man vann matchen mot socialdemokraterna om den politiska dagordningen. Från att i valet 2002 ha varit ett borgerligt parti hemmahörande på högerkanten blev man i valet 2006 uppfattat som ett parti tillhörande den politiska mittfåran.
Moderaternas valframgången den 17 september 2006 innehöll med andra ord en god blåkopia på just de framgångsfaktorer som statsvetare brukar säga utgör receptet för ”att vinna ett val”. De nya moderaterna hade: 1) en ny partiledare (Reinfeldt hade ersatt valförloraren Bo Lundgren), 2) partiledaren Reifeldt (m) var en klar kontrast mot motståndarnas ledare, en "maktägande", lite trött Göran Persson (s), 3) moderaterna framstod som en del i ett enat regeringsalternativ och 4) och moderaterna och dess regeringsalternativ (alliansen) framstod som attraktivt och valbart för många väljare.
När de sedan dessutom lyckades sno den i svensk politik centrala jobbfrågan från de regerande socialdemokraterna och göra den till sin paradfråga var socialdemokraterna i ett rätt tidligt skede i valrörelsen besegrade av det "nya" och fräscha alternativet. Det kommer inte, däri har Carl Cederskiöld och hans moderata valanalysgrupp helt rätt, att låta sig kopieras i valet 2010. Det blir då ett helt annat val än valet 2006.
Men i valet 2006 funkade det bra. Också därför att - som framgår av idétidskriften Tiden(s) februarinummer - socialdemokraterna uppträdde så föga samhällskritiskt men desto mera då som ett regeringsparti som ville ha väljarnas mandat för det man redan gjort. Inte för det man tänkte göra under kommande mandatperiod. Också därför blev socialdemokraterna ett överraskande lätt offer för den borgerliga, moderatledda oppositionens tacker mot statsminister Göran Persson och den bild som målades upp av socialdemokraterna som ett enmansparti.
Försöken från socialdemokraterna att under valrörelsen visa upp ett bredare ledarskap var tafatta samt visionerna om framtiden och det samhällskritiska perspektivet lyste för mycket med sin frånvaro för att regeringspartiet socialdemokraterna skulle kunna lyckas med ett fjärde omval på raken.
Så mycket viktigare då att ha med allt detta som centrala punkter när socialdemokraterna nu har att hantera i sin egen valanalys, och dra de "rätta" slutsatserna inför valet 2010. Omvänt gäller nu för moderaterna - vilket deras valanalysgrupp nu inte är sen att påpeka - att inse att det koncept och valtaktik som bar till framgång hösten 2006 inte låter sig köras i repris i valet 2010. Därest man har ambitionen att bli omvalda, vilket i nuläget och med nuvarande opinionssiffror ingalunda är troliga.
Men 3,5 år en lång tid i politiken och hur det ser ut med väljaropinionen när vi går in i valåret 2010 är ännu en helt öppen fråga.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 6:15 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home