Thursday, November 14, 2019

Hur ska Socialdemokraterna rusta för framtiden

I socialdemokratins historia och tradition har partisekreteraren haft en central roll. Nämligen att löpande leda partiet oavsett om det har regeringsmakten eller inte. Partiet ska vara en balanserande faktor, organisatoriskt och ideologiskt, tryggt borta från regeringsmakten. Från Gustav Möller, Sven Aspling och Sten Andersson finns en obruten linje. Regeringsmakten är till låns och kan förloras, men partiets roll är vidare och måste bestå och förbli stark. Där har partisekreteraren stått som garant för socialdemokratins idé och värderingar och för att debatten i partiet hålls levande. Men hur är det med den saken nu? När partiets nu sittande partisekreterare Lena Rådström–Baastad från Örebro tillsattes var argumentet att hon ansågs vara en valvinnare. Men det kom till korta i det för S svaga valet 2018. Och nu – när opinionssiffrorna är faller mer för S - och hon intervjuas i radions studio ett (29/10) så inleder hon varje svar med ”jag tror” och fortsatte sedan utan tydliga besked om politiken. Vaddå tror? I stället för att prata runt borde hon som partisekreterare ärligt erkänna - ja, januariavtalet har kostat väljare för oss som parti. Det behöver inte betyda krav på att avtalet ska brytas, men partisekreterarens roll är inte att vara regeringens talande docka utan att långsiktigt värna partiets själ och vad partiet vill. Inte med nödvändighet försvara vad man i regeringskompromissandet tvingas göra som bundna av januariavtalet med C och L. För partisekreteraren borde huvuduppgiften däremot vara att rusta partiet för framtiden; öka chanserna att vinna kommande val. Vinna kampen om det strategiskt viktiga problemformuleringsprivilegiet och politiska dagordningen. Sedan 2010 har det blivit allt sämre med en allt mera tun och blodfattig partiorganisation. När vi nu snart går in i 2020 är läget inte bra. Partiet mår kort sagt inte bra och den frånvarande partisekreteraren verkar inte vara uppdraget vuxen att värna och rusta partiet för att klara en allt tuffare politisk motvind. LO-utredaren Marika Lindgren Åsbrink har rätt vad gäller behovet av en ny partiorganisation för att socialdemokraternas och inte bara den av januariavtalet bakbundna regeringens röst ska höras i debatten. Allt fler socialdemokrater lyfter fram behovet av att partiet ska träda fram och tala med en egen tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Idag saknas den rösten. Om socialdemokraterna ska kunna återvinna sin ställning som den trovärdiga omformaren av samhället och försvararen av ett jämlikt och väl fungerande välfärdssamhälle krävs en tydlig och vass partisekreterare med förmåga att och gå i täten, lyssna på partiet och visa vägen - en partisekreterare väl förankrad i hela landet, frimodigt självständig också visavi regeringen och dess olika statsråd. I den rollen ingår inte minst att stimulera partiet och dess medlemmar och tydligt visa att de har rätt att oberoende av vad regeringen kan göra vara i opposition mot en allt ojämlikare verklighet. Partisekreterarens idag kanske viktigaste roll är att stimulera till det breda samtalet med målet att i dagens verklighet försöka ge svar på den klassiska frågan “Vad vilja socialdemokraterna”. Den dialogen saknas idag men är en nödvändighet om framtida val alls ska kunna vinnas! Ansvaret för den ligger tung hos partisekreteraren. Det blir minst sagt knepigt att försvara januariöverenskommelsen, mittensamverkan och fortsatt regerande utan att samtidigt ha en kraftfull egen politik, rent av omöjligt om valet 2022 ska klaras hyfsat bra. Arbetarrörelsen är inget - och får heller inte bli ett - verktyg för att administrera det bestående samhället. Vad som nu behövs är en politisk vision som betyder något konkret för folkflertalets framtid. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland och Arbetarbladet 6/10 m fl)

Monday, May 13, 2019

Bättre odds än på länge att Trump ersätts av en demokrat i Vita huset 2020

På Manhattan nära Central park står jag och pratar med Pete och hans kompis som håller på att laga en gasläcka. Han tjänar 41 dollar i timmen (ca 410 kr/tim), har 40 timmars arbetsvecka och med jourjobb ibland och då blir ersättningen 610 dollar/tim (ca 610 kr/tim), är som andra i samma jobb kollektivavtal med “fullt försäkringsskydd” och är,givetvis, fackligt organiserad. Och är det för oss som jobbar i New York city, säger Pete. Typiskt nog har The Museum of the City of New York på femte Avenyn just nu i maj en alldeles utmärkt utställning om fackföreningsrörelsen, som var fint upplagt och väl värd ett besök. I Stadsfullmäktige i NY är 47 av 50 förtroendevalda demokrater så Big apple är nästan så fjärran från Trumpland som man kan komma i USA. Samma sak gäller för övrigt USAs folkrikaste delstat Kalifornien. Det är däremot hemmaplan för Joe Biden, Bernie Sanders, Elisabeth Warren och andra demokrater som nu slåss om att bli demokraternas utmanare i nästa års presidentval mot republikanernas Donald Trump. Har de – oavsett vem – då någon chans mot Trump? Kan de vinna i viktiga delstater som rostbältets Pennsylvania, Wisconisin, Michigan och soliga vågmästardelstaten Florida? Också med tanke på hur stark den amerikanska ekonomin – med sjunkande arbetslöshet och växande antal nya jobb – borde det väl inte vara möjligt att besegra en sittande president som Trump. En faktor, bland flera, som talar för att det ändå är möjligt är att Trumps “gudfaderliv” kan bädda för demokraterna, säger även annars så Trumpvänliga Fox News i en analys. Ingen, inte ens presidenten står över lagen. Den mera balanserade CNN är inne på samma linje och menar att det faktum att presidenten medveten systematiskt mobbar allt och alla som är emot honom. Hans extremt polariserande budskap – också utrikespolitiskt via sina “torpeder” urikesminister Pompeo och den högaktige säkerhetspolitiske rådgivaren John Bolton är ett riskabelt vågspel som Trump till slut kan få betala för i kommande val. Denna mobbing och smutskastning av alla som är tveksamma eller klart kritiska till Trumps många utspel och där han i sin “gudfaderupphöjdhet” inte förstår att inte ens en president står över lagen kommer att till slut gynna demokraterna, anser Fox News. Robert Muellers omfattande utredning om Trump och hans kampanjteam kommer att bli utmärkt ammunition för den demokrat – just nu mest sannolikt f d vice president Joe Biden - som till slut blir demokraternas presidentkandidat att i valrörelsen köra en kampanj om att ena, inte dela, USA och och att vilja ha ett skandalfritt Vita huset. Och ett Vita hus som respekterar den folkvalda kongressen som en likvärdig part med presidenten och för lag och ordning – i motsats till Trumps föraktfulla och mobbande syn. Det borde, menar Fox News liksom CNN m fl, kunna räcka för att tillräckligt många “Trumpdemokrater” i Pennsylvania, Florida m fl överger Trump och i stället röstar på demokraterna i presentvalet i november 2020. Här finns – oavsett oenighet i sakfrågor som sjukförsäkring för alla, högre minimilöner och högre skatter för de rika etc – mellan olika demokratiska kandidater ändå skapa en tillräckligt bred enighet bland unga, pensionärer, medelklassen, moderata och mera progressiva liberaler som lyfter den bäst skickade demokraten med det bredaste stödet in i Vita huset nästa år. Och just nu är det Joe Biden – men kan också bli någon annan – som med sitt dubbelt så stora opinionsstöd jämfört med näst starkaste och mera vänsterinriktade Bernie Sanders som ligger bäst till för att finna också vågmästardelstater (Pennsylvania, Wisconsin m fl) som i förra valet knappt gick till Trump. Och det särskilt som Biden är tämligen populär i också arbetarväljarkretsar, har många fackligas stöd och bland afroamerikaner, vilket framgick när han nyligen framträdde i stålindustrin Pittsburgh i Pennsylvania. Också ekonomipristagaren, professor Paul Krugman – även med vissa reservationer – har i krönikor i NYTimes utvecklat sin syn på varför demokraterna nu har en större chans än på länge att nästa år ta tillbaka Vita huset från den slirige och ständigt fake news-twittrande Trump. Förutsatt att de rätt sköter sina kort och har en tydligt reformagenda i valet. Men enligt Krugman behöver Biden – om det blir han, gärna med Kamel från Kalifornien som vice – frigöra sig lite från Obama-arvet och han en tydligare egen agenda för att lyckas fullt ut. Bland folket på gatan i storstaden råder det dock ingen tvekan om hur djupt impopulär Trump är. Men stödet behöver vara tillräckligt starkt också på andra håll om demokraterna ska lyckas höste 2020 att göra sig av med en president som skämt ut landet och solkat ner Vita huset-ämbetet. Oddsen för det är dock bättre nu än på mycket länge. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Tuesday, February 05, 2019

Nordisk socialdemokrati – största parti i alla nordiska länder utom Island

Enligt färska opinionsmätningar från slutet av januari är Socialdemokraterna större än sina konservativa, borgerliga konkurrenter i samtliga nordiska länder utom Island. Både S–ledaren Mette Frederiksen i Danmark med opinionsstöd på 26,8 procent och SDP-ledaren Antti Rinne i Finland har mycket goda utgångslägen inför de val som väntar i våra nordiska grannländerna i år. I Finland är nästa riksdagsval den 14 april och där är de finska socialdemokraterna, SDP, det senaste året stadigt legat på första platsen och samlar nu i januari fortsatt runt 21 procent i stöd mot 19,6 procent för näst största partiet, Samlingspartiet (ingår nu i en borgerlig Center-ledd regering). Troligen klarar SDP och partiledaren Rinne att behålla detta överläge och skulle därmed på valdagen bli den som i egenskap av största parti får uppdraget att forma en ny SDP-ledd koalitionsregering med sannolikt De gröna, Vänsterförbundet, Sv folkpartiet och något av de stora borgerliga partierna Samlingspartiet eller just nu minskande Centerpartiet, lett av impopulära statsministern Sippilä. Han avgår troligen som C-ledare om partiets valnederlag blir stort. En del av det förväntade tappade C-rösterna kan dock gå till populistiska SannFin som mycket väl kan göra ett bättre val i april än som opinionssiffrorna nu antyder. Men SDP och dess ledare Rinne (oturligt drabbad av sjukhussjuka vid årsskiftet) bör ändå klara av att bli största parti i valet i april. Går det som det nu ser ut under 2019 kan Sveriges statsminister Stefan Löfven mycket väl snart ha sällskap av först Antti Rinne och sedan Mette Frederiksen - ytterligare två S-märkta statsministerkollegor - på EU:s toppmöten i Bryssel i höst. Och det vore bra inte minst för försvaret och vakthållandet av den nordiska välfärdsmodellen visavi andra EU-länder. (Norge med lösligare EU-anknytning (EES-avtal) styrs ännu något år till av en Höyre-ledd borgerlig regering men där S-partiet AP stadigt är fortsatt största parti med runt 28 procent i opinionsstöd.) Idémässigt och praktiskt vore detta en klar tillgång med ytterligare två S-ledare vid beslutsbordet i Bryssel. Särskilt som den nordiska modellen – i hög grad just format av svensk och nordisk socialdemokrati – allt oftare åter lyfts fram som en ekonomisk och social förebild för övriga världen. Så även av progressiva demokrater i USA. En solidariskt uppbyggd skattepolitik som finansierar en välutbyggd välfärdspolitik – om också med vissa brister –, starka arbetsmarknadsparter som i kollektivavtal reglerar löntagarnas villkor och med en robust arbetsrätt i ryggen har tillsammans gjort de nordiska länderna både ekonomiskt, socialt och i livskvalitet till föredömen för andra. Därför är det heller ingen tillfällighet att de nordiska länderna ligger i topp som de bästa länderna att leva i - som en rad, årliga internationella jämförelser och livskvalitetindex visar. Bland de faktorer som lyfts fram om Sverige som ett mycket bra land att leva i framhålls att Sverige är bra för barn, att det är lätt att leva miljövänligt i Sverige och att de medborgerliga rättigheterna är starka. Och i det globala innovationsindexet ligger Sverige på en stark tredjeplats och i andra index placeras Sverige i topp som det land som har allra bäst rykte i hela världen. Värt att påminna om här är när de nordiska statsministrarna träffade Barack Obama i Vita Huset den 13 maj 2016. Då talade den dåvarande och nu så saknade amerikanska presidenten Obama med stor beundran om den nordiska modellen. Han framhöll också att det typiska nordiska samhället präglas av pålitlighet, jämställdhet, generositet, ansvarstagande och individuell lycka. Obamas maning till andra blev därför: ”Var mer som skandinaverna!”. Nästan generande fint sagt. Men i ett internationellt och globalt perspektiv bor vi – trots ting som borde vara ännu bättre – i Sverige och övriga norden i den bästa av världar. En helt annan sak är sedan att det finns en hel del övrigt att önska vad gäller t ex den på senare tid växande ojämlikheten, arbetslösheten som borde vara lägre och klyftorna mellan stad och land mindre än de är för tillfället i vårt i grunden ännu lyckliga hörn av världen. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 4/2 - https://demokraatti.fi/nordisk-socialdemokrati-storsta-parti-i-alla-nordiska-lander-utom-island -, Östra Småland 8/2 m fl)

Tuesday, December 04, 2018

Hjalmar Lundbohm – ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat i gruvstaden Kiruna

Nyligen kom forskaren och författaren Curt Persson ut med en populärvetenskaplig biografi om “Hjalmar Lundbohm – ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat”, förlag Älven kultur. Frågan är om den 387 sidor feta och rikligt illustrerade biografin kommer att förändra bilden av mannen som har kallats Kirunas grundare? Jag tror det. Kiruna-födde historikern Curt Persson har åstadkommit en både spännande och väl genomarbetad populärvetenskaplig biografi om gruvstaden Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm. Curt Persson, väl lämpad för uppgiften, har ägnat en stor del av sitt vuxna liv till att studera Hjalmar Lundbohm, mannen som allmänt kallats Kirunas skapare. En stor vinst med hans populärvetenskapliga verk är att Lundbohm blir mera mänsklig med sina stora förtjänster men också med sina fel och brister. Därmed så blir han mera mänsklig, har författaren Curt Persson själv sagt Historiskt har Hjalmar Lundbohm getts en helt avgörande betydelse som mannen skapade Kiruna, Han har bland annat gett namn åt den största gatan och den kommunala gymnasieskolan i gruvstaden Kiruna. Men hur blir det i det nya, flyttade Kiruna centrum som nu uppförs runt nya stadshuset Kristallen med dess länskonstmuseum högst upp? Historikern Curt Persson anser att Lundbohm inte behöver några nya gator och hus uppkallade efter sig. Han behöver inga nya monument, anser biografen Curt Persson. Han står stark utan sånt. Visst kan det synas vara en smula vågat av en tidigare chef för Hjalmarlundbohmsgården – numera flyttad till en säkrare plats i Kiruna jämte andra kulturbyggnader – att ge sig på projektet att doktorera och tillika skriva en populärvetenskaplig volym om den mytomspunne LKAB-disponenten under Kirunas pionjärtid. Många av storföretagsledarna i början av 1900-talet var precis som Hjalmar Lundbohm samtidigt betydelsefulla samhällsbyggare. Efteråt sägs det ibland om att dessa i sin personlighet och gärning “bar tiden”. För den i Kiruna kommun födda och uppvuxna Curt Persson och med föreståndarskap senare för Hjalmarlundbohmsgården och därefter chefsskap vid Norrbottens museum i Luleå var det det logiskt att så doktorera om Lundhohm-gestalten vid Luleå tekniska universitet. Detta med avhandlingen ”Hjalmar Lundbohm – En studie om ledarskap inom LKAB 1898- 1921”, som gjorde Curt Persson till fil doktor i oktober 2015. Ett minst sagt källkritiskt mödosamt arbete emedan Hjalmar Lundbohm lät brodern Sixten bränna brev och andra handlingar inför sitt frånfälle. Ändå har Curt Persson lyckats väl i sina forskarmödor och gräva fram faktamässigt väl underbyggda slutsatser och skapa en mänskligt komplex bild av myten Hjalmar Lundbohm. Därtill har den nu i sin pedagogiskt reviderade form blivit en utmärkt populärvetenskaplig biografi, utgiven hos Älvens kultur hösten 2018. Den ger en både läsvärda och pregnant rikliga gestaltning av Lundbohms persona, rensad från tidigare tidigare panegyrisk “slagg” av förenklingar om “Lapplands okrönte kung” och annat liknande. För det förtjänar Curt Persson beröm. Detta särskilt som Hjalmar Lundbohm i malmfälten kommit att användas som en logotype och ge namn åt den största gatan, en skola m m i Kiruna och en forskningsfond därtill. Med sin avhandling och biografi har historikern Curt Persson därmed också räddat företagsledaren, konstmecenaten och samhällsbyggaren Lundbohm ur mytbildningens klor och gjort honom till en mänskligt komplex personlighet. På köpet har vi fått en både läsvärd och kunskapsrik biografi om en på många sätt fascinerande norrbottnisk pionjär och samhällsbyggare. Lundbohm har i Curts bok blivit en visserligen på många sätt enastående och trovärdig person men samtidigt också mänsklig och med brister och tillkortakommanden som alla andra. Vi vet t ex att han vid minst två tillfällen själv var inställd på att gifta sig med först Emilie Demant (dansk konstnär) och senare den “wallraffande” journalistpionjären Ester Blenda Nordström. De blev dock inte av och Curt Persson avstår själv från spekulera vidare om Lundhohms kärleksliv då verifierbara källor saknas. Men klart är att Blenda Nordström ansåg Hjalmar för gammal och avvisade hans frieri. En i förtid åldrad och sjuklig Hjalmar Lundbohm avled under påskdagen den 4 april 1926 hos sin bror. Lundbohm hade så redan sedan fem år tillbaka – juni 1921 - lämnat alla sina uppdrag i LKAB med hänvisning till sviktande hälsa och försämrade relationer med övriga ledande i koncernen. I praktiken hade hans operativa ledningsuppgifter övertagits av hans efterträdare Granström under första halvåret 1920. Lundbohm reste från Kiruna den sjätte oktober 1920 och återvände sedan aldrig mera till Kiruna. Men han fortsatte att korrespondera och hålla sin vakande, patriarkala hand över allt och alla i Kiruna – och särskilt så vad gäller utbildningsfrågorna. Han ogillade att hans efterträdare Granström i LKAB och landshövding Malm visade bristande intresse för kompetensförsörjningen på lite sikt för bolaget och samhället Kiruna. Med sin rika biografi lyfter Curt Persson fram Hjalmar Lundbohm som en tydlig och profilskarp person i kretsen av andra framgångsrika industri- och samhällsbyggare. Detta var i en tid när flera av de stora svenska verkstads- och tillverkningsföretagen byggdes upp och tidigt kom att också ta för sig på en internationell marknad. Utvinningen av den lappländska järnmalmen och skapandet av LKAB som ända fram till nu och fram över ryms väl i samma industriella mönster. Lägg därtill dess med tiden allt viktigare roll som kassako för svenska staten, liksom gruvbolagets så viktiga roll för inte bara svensk utan även europeisk stålindustri – och som hela EUs “hemmagruva” för vidareförädlad järnmalmspellets. I sin fullödiga biografi om Lundbohm förmår Curt Persson väl visa hur LKABs förste disponent formades genom hans uppväxtmiljö, utbildning, studieresor och vetenskaplig verksamhet och i sitt chefs- och ledarskapet över LKAB och hur han i den funktionen hade stor nytta av sitt goda nationella och internationella nätverk. Lika viktigt var detta också i hans samhällsbyggande, präglat av en bred humanistiska människosyn och stora konstintresse – och som kom att sätta sin prägel på gruvstaden Kiruna så fjärran och olik amerikanska och andra mera torftigt byggda och kulturfattiga gruvsamhällen. Persson visar med sin lödiga och välresearchade biografi att han är medveten om vad biografin som framställningsform av ett historiskt förlopp kräver av ett vetenskapligt förhållningssätt och inte blir bortslarvat i skrivarglädjen. Curts biografi om Lundbohm förtjänar att läsas av alla som har intresse av den stolta gruvstaden Kirunas historia och av den nu i sitt slag helt unika stora stadsflytten och omvandlingen som järnmalmsgruvans expansion nu på 2010-talet kräver. För detta enorma projekt har statens “kassako” LKAB – med årliga utdelningar i mångmiljardklassen - hittills lagt ut dryga 13 miljarder kr på och lär behöva lägga kanske lika mycket till innan allt är klart och hela stadsflytten är genomförd. Perssons Lundbohmbiografi ger historisk bakgrund både till detta och även perspektiv på den norrbottniska industri- och samhällshistorien i stort. Persons “Hjalmar Lundbohm – ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat” ger viktiga perspektiv också i detta nuläge Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Länk: läs gärna om stadsflytten och planeringen av ett klimatsmart och uthålligt nytt Kiruna i The Guardian: https://www.theguardian.com/cities/2018/dec/02/kiruna-swedish-arctic-town-had-to-move-reindeer-herders-in-the-way?CMP=share_btn_fb (Publiceras även i några tidningar såsom Arbetarbladet 10/12 - https://demokraatti.fi/hjalmar-lundbohm-ledare-samhallsbyggare-och-kulturmecenat-i-gruvstaden-kiruna/- Nyfiken Grå 14/12-18, http://www.nyfikengra.se/ny-och-manskligare-bild-av-kirunas-skapare/ m fl)

Thursday, November 29, 2018

Svensk socialdemokrati behöver analyser läget och rusta sig bättre för framtida val

Lördagen den 24 november 2018 genomfördes det årligen återkommande evenemanget Socialistiskt forum i ABF-huset i Stockholm med ett stort antal seminarier av varierande kvalitet. På en av dessa redovisade den av sex fackliga organisationer, 6F-konstellationen, sponsrade tankesmedjan Katalys sin 72-sidor fylliga valanalys av senaste svenska riksdagsvalet. En rubrikmässig snabbversion av denna på många sätt goda analysrapport kan summeras i konstaterandet att det är lite oklart om vilka intressen som Sveriges socialdemokrati försvarar respektive utmanar. Något som i sin tur gjorde att det var lite oklart länge – för länge för valresultatets bästa - för många väljare i valet i september 2018 att riktigt veta vad partiet faktiskt stod för sorts politik. Hade det inte varit för den till slut mycket goda och i valbudskapet tydliga valspurten hade valresultatet kunnat slut betydligt mera illa än de 28,3 procent som S till slut fick i röstandel på valdagen. Just detta faktum att det till slut rätade upp sig och själva spurten blev så framgångsrik är en viktig lärdom för framtiden. Eller som det sägs i Katalys-rapporten om valet så är lärdomen att det tarvas en ”en tydligt vänsterorienterad jämlikhetspolitik, ”ett tydligt ställningstagande mot Sverigedemokraterna” (högerpopulisterna) samt att ”en engagerad och aktiv rörelse är helt centrala delar för en framgångsrik socialdemokrati.” Noteras här ska också att just detta med en aktiv, proaktiv jämlikhetspolitik ligger väl i linje med LO-fackliga, färska “Program för omfördelning – sex punkter för att minska inkomstskillnaderna”; mer rättvis beskattning, utjämna skillnaderna mellan stad och land, bättre ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, en pension som det går att leva på m m. En våren 2018 felfokuserad och bristfälligt kommunicerad valstrategi på “bortaplansfrågor” ihop med en länge alltför bristande, otydlig reformagenda är förklaringar till varför Socialdemokraterna i Sverige gjorde sitt sämsta val på över hundra år. I valet kom Löfvens socialdemokrater att uppfattas – delvis av egen förskyllan och otydlighet - som ett mittenparti, ideologiskt gråmelerad och inte riktigt kämpade för någonting mer än att behålla makten. Och den välfärdsoffensiv som kom i valspurten lanserades alldeles för sent. Det faktum att Socialdemokraterna inte lyckades leverera ett tillräckligt bra resultat vad gäller bekämpandet av arbetslösheten, hattandet kring invandrings- och migrationspolitiken, missnöje med sjukvårdsköer och en valhänt och senfärdig hantering av LSS (samhällets stöd till funktionshindrade) blev faktorer som gjorde många väljare osäkra och minskade stödet för Socialdemokraterna. När tryggheten kändes vara hotad för många arbetarväljare, arbetslösa, sjuka, äldre med låga pensioner och budskapet om att ekonomin går som tåget men inte upplevdes gälla “för oss”, så ledde det till ett fortsatt väljartapp för S. Katalys – liksom fackliga centralorganisationen LO färska rapport om ojämlikhetens bekämpande – analyserar inte enbart utan ger också förslag på politikåtgärder för framtiden. Katalys anser att i en tid där ideologierna åter spelar en större roll kan en mer vänsterorienterad socialdemokrati utmana både högerpopulismen och nyliberalismen. I det perspektivet pekar Katalys på nödvändigheten av en offensivare och mera frimodig ekonomisk politik – med större investeringar, mer jämlika skatter, en mer aktiv klimatpolitik, ett nytt pensionssystem och en social bostadspolitik. Förslag som på flera punkter ligger nära vad LO föreslår i sin färska jämlikhetsrapport. Eller med andra ord: mer av proaktiv politik som tar avstamp i traditionell socialdemokratisk jämlikhetsprofilerad politik med syfte att inom överblickbar närtid åtgärda nulägets växande ojämlikhetsklyftor i det svenska samhället. Detta mot bakgrund av att i alla andra nordiska länder är inkomstskillnaderna numera klart mindre än i Sverige. I dessa avseenden finns det mycket av välkommet värde att hämta i Katalys rapport och inför den eftervalsdebatt som ännu inte på allvar kommit igång inom Socialdemokraterna. Behov finns också av andra och kompletterande analyser att läggas vid sidan av Katalys analys. Ty det behövs för att rusta Socialdemokraterna både programmässigt och organisatoriskt inför kommande val, oavsett om det kommer i förtid eller först i nästa ordinarie val hösten 2022. I det förberedelsearbetet krävs att S återuppbygger sin folkrörelseorganisation nedifrån och upp. Man måste bättre än nu stimulera och oftare hämta in medlemmarnas åsikter och förväntningar på partiets politik samt vässa det egna programarbetet som tyvärr varit undermåligt under de senaste åren. Detta krävs om Socialdemokraterna ska kunna växa, återta förlorade väljare och upplevas som mer relevanta och värda att rösta på i kommande riksdagsval. När väl höstens sällskapslek och sonderingskarusell om vem som ska sitta med vem vid maktens bord i Rosenbad är avklarade till senast mitten av december månad. Och just detta blir inte mindre viktigt även om S-ledaren Löfven möjligen till slut blir den som fortsätter som Sveriges statsminister i minoritetsställning. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 26/11, Gotlands tidningar 29/11, Östra Småland 29/11 m fl; httt://www.ostrasmaland.se/debatt/valfardsoffensiv-kom-for-sent-i-valspurten/

Thursday, October 11, 2018

I högerpopulismens Polen och Östeuropa

Observerat och värderat: Häromveckan när jag med ett gäng seniorjournalister besökte ett stort grannland på andra sidan Östersjön hade jag åter anledning att fundera över detta med högerpopulismen i många europeiska grannländer. Polen styrs sedan några år tillbaka av ett socialkonservativt och högerpopulistiskt parti, PiS, med starkt socialkonservativt och religiöst stuk. Lite mer så än vad som är fallet för deras grannländers högerpopulistiska regerings- eller växande oppositionspartier. PiS är dock – i motsats till vissa andra populistpartier – bland annat med tanke på det omfattande EU-stöd Polen fått och får i sig emot EU, och inte heller Putin- och Rysslandsvänligt. Men PiS-partiledaren Jaroslaw Kaczynski, som i praktiken styr landet utan att ens ingå i regeringen eller är landets president, och styr i stora drag enligt samma modell som Orbáns Fidesz-styrda Ungern. Polens Kaczynski och Ungerns Orbán backar för övrigt nästan alltid backar upp varandra mot EU:s ofta återkommande kritik mot hur Polen och Ungern stryper medias och rättsväsendets oberoende (precis nu, trots EU-varningar, tillsatt egna, regeringsvänliga domare) och rätten att granska hur makten utövas i dessa två partnerländer. Och trots att FN:s klimatpanel IPCC nyss har levererat en ny larmrapport om globala klimathotet tillhör Polen – ihop med andra forna östländer – med sitt stora beroende av fossil uppvärmning och 100 000 kolgruvearbetare den grupp som starkast är emot EU-förslag om kraftigt minska koldioxidutsläpp till 2030. Om PiS – med sin starkt kvinnofientliga, mänskliga rättighetsundergrävande och främlingsfientliga politik - överlever också nästa parlamentsval återstår att se i det politiskt djupt delade Polen. Men beslutet om en sänkt pensionsålder och för polska förhållanden bra barnbidrag ihop med en stark ekonomisk tillväxt har hittills gett PiS-styret ett stabilt folkligt stöd på runt 40 procent av den polska väljarkåren. Men särskilt bland unga, intellektuella och många kvinnor växer protesterna och missnöjet med den djupt konservative högerpopulisten Kaczynski och hans PiS-styre. Men för att välta PiS-styret i nästa parlamentsval krävs också att den hittills så splittrade liberala och socialdemokratiska oppositionspartierna förmår ena sig. Riktigt där är inte 38 miljonerslandet Polen - ännu. I Kaczynskis politiska partner Orbán och hans Fidesz-styre i Ungern har man dock gått ännu längre ut på den främlingsfientliga vägen än Polen. För övrigt något av ett favoritland för Åkesson och hans SD och där Fidesz ännu är ett systerparti till Moderaterna i Europaparlamentet. Ungerns EU-medlemskap har dock hittills hindrat Ungerns regeringschef Viktor Orbán från att gå ännu längre än vad man hittills gjort undergräva de mänskliga rättigheterna och strypa medias frihet i landet. Orbán har i motsats till Kaczynski nära band till Putin. Därtill har Ungern på många sätt blivit något av ett centrum för antidemokratiska och EU-fientliga högerpopulistiska rörelser från stora delar av världen. I senaste parlamentsvalet fick Fidesz fick runt 50 procent i väljarstöd. Lägg därtill att där också finns ett i parlamentet finns ett parti som är ännu mer extremt, nämligen Jobbik. Men på många sätt är de grenar på samma högerextrema träd. Så här behöver de starkt högerextrema inte hymla med sina förebilder. Regeringschefen står ju på samma sida ideologiskt och i konkret politik. I Polens tidigare så brutala ockupationsmakt – besök gärna det fina Andra världskrigsmuseet och Westerplatte där andra världskriget började i Gdansk! - och nuvarande stora, fredliga grannland Tyskland lutar Merkels CDU:s systerparti CSU i Bayern (ingår i förbundsregeringen) mer och mer åt höger. CSU för allt tydligare sin egen flyktingpolitik, delvis av stark oro för konkurrensen från högerpopulisterna (AfD) och väljarflykt till både AfD och De Gröna i sin nu vikande maktbas i Bayern. Ursprungligen var AfD en ren proteströrelse mot euron. Numera är AfD främst ett växande högerextremt och främlingsfientligt parti med särskilt starkast stöd i östra Tyskland (f d DDR). I färska opinionsmätningar har man seglat upp som ett stabilt 18 procentsparti, ungefär på samma nivå som de tyska socialdemokraterna, SPD. En djupt oroande utveckling i det stora och viktiga EU-landet Tyskland. Nu när vi i maj 2019 går mot Europaparlamentsval och val av en ny EU-kommission. Och innan dess ska Brexit och Storbritanniens utträde ur EU vara genomfört – på ena eller andra sättet. Möjligen föregått av ett nyval. Känns det – också med tanke på Trump i USA och nya, akuta klimathot – som vi lever i den bästa av världar just nu? Kanske blir det ännu lite mörkare innan det möjligen ljusnar. Senare. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 14/19 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/i-hogerpopulismens-osteuropa-och-tyskland/ -, Arbetarbladet 16/10; https://demokraatti.fi/robert-bjorkenwall-i-hogerpopulismens-osteuropa-och-tyskland), Nyfiken grå 22/10 http://www.nyfikengra.se/hogerpopulismens-europa-brer-ut sig/,Värmlands Folkblad 26/10 https://www.vf.se/2018/10/25/i-hogerpopulismens-osteuropa-och-tyskland/, Gotlands tidningar/Folkbladet 25/10 m fl

Monday, September 03, 2018

Svenska valet nu handlar om demokratin

Det är bara dagar kvar till valet. Till skillnad från många andra delar av världen har vi i Sverige som medborgare möjlighet att i fria val uttrycka hur vi vill att samhället ska fungera och vilket parti som bäst uppfyller våra önskemål. Demokratin fungerar. Dessutom kan vi i år i Sverige fira 100-årsdagen av det första steget till demokratins genombrott med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Att kunna utnyttja den rätten är en ovärderlig förmån. Efter en strid där högern (den tidens moderater) argumenterade mot en allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor såg de sig i december 1918 tvingade att gå med på en reform. Både män och kvinnor fick rätten att rösta i kommunalvalen. Men utvecklingen skulle snabbt ta ett steg till. I skuggan av de revolutionära rörelser som efter första världskriget drog fram i Europa tog riksdagen den 24 maj 1919 på initiativ från socialdemokrater och liberaler beslutet att rösträtten för både män och kvinnor skulle vidgas och gälla även vid riksdagsval. Sedan dess har den demokratiska modellen utvecklats och tjänat oss väl. Medan det första steget genom det så kallade ”ordentlighetsstrecket” där rätten att få rösta kopplades till krav som att man betalat kommunalskatt, gjort värnplikten, var ostraffad och inte i behov av socialbidrag lämnade många utanför togs efterhand nya steg. Steg där allt fler svenskar fick möjlighet att med sin röst vara med och påverka samhället. Det sista ”ordentlighetsstrecket” försvann 1945. Då blev även den som fick socialbidrag och den som gått i personlig konkurs upprättelse som fullvärdig medborgare med rätt att rösta i val. Samma år sänktes också rösträttsåldern från 23 till 21 år. Sänkningen till 18 år kom 1975. Dock finns det krafter som vill begränsa den och låta en liten elit och marknaden ta över politiken och styrningen av samhället. I en tidigare i år i SVT sänd serie reportage av Jan Scherman om demokrati och politik förklarade företrädare för den svenska bolagshögern att den svenska demokratin är för vid och att det politiska systemet borde utformas så att det blev en liten elit som tog hand om besluten. Den inställning de i reportagen visade till demokratin och rösträtten återfinns också i den så kallade Raelistiska rörelsen. Det är en sektliknande organisation som menar att bara den kan få rösta eller få politiska uppdrag som i en intelligenstest klarat sig bättre än hälften av befolkningen. De hot som riktas mot allmänna rösträtten, och därmed demokratin, kan inte avfärdas. Den strid som en gång gjorde alla i den vuxna befolkningen myndiga behöver åter försvaras. I den bra och fungerande demokratin intar rösträtten, det gemensamma beslutsfattandet och möjligheten för många att ta del i den politiska verksamheten en central plats. Med högt valdeltagande och med många politiska uppdrag fördelade på en stor andel av befolkningen ökar legitimiteten. Deltagardemokratin ger till skillnad från en elitstyrd servicedemokrati alla möjligheten att vara med och styra utvecklingen och förverkliga sina önskemål. Därmed är den allmänna och lika rösträtten en grundbult i demokratin. Trots de brister som demokratin kan visa upp och de besvikelser man kan känna som väljare är det ändå det som bäst kan ge medborgarna makt och frihet. Den amerikanske statsvetaren Robert Dahl har sagt att ett folk av politiskt jämställda som har resurser och institutioner som krävs att styra sig själva förblir ett uppfordrande riktmärke på spaning efter ett samhälle där människor kan leva i fred, respektera varandras lika egenvärde och tillsammans söka ett gott liv. Winston Churchill konstaterade att ”demokratin är den sämsta styresformen som har prövats, bortsett från alla andra som har prövats genom tiderna”. Han konstaterade också att ”demokratin är den enda statsform där fritt meningsutbyte inte slutar med begravning”. Så använd alltid din rösträtt när du har den! Robert Björkenwall med Jaan Ungerson (Publiceras i Arbetarbladet 3 sept (https://demokraatti.fi/debatt-svenska-valet-handlar-om-demokratin) m fl regionala tidningar)