Ordförande Persson och hans elva år
Analyserat och observerat
Ordförande Persson och hans tid vid makten
Den 19 mars började SVT sända Erik Fichtelius tv-serie "Ordförande Persson". Lite Mao-Kina-stuk där på titeln. Delvis kan väl också Göran Persson också beskrivas som en röd patriark. Däremot var nog den tuffa krisbekämpningspolitiken och det som sedan följde på 2000-talet i huvudsak tämligen mitten-blek. Inte alltför radikal och mycket pragmatisk.
Perssons 11-åriga partiledartid har varit lång - med nutida politikermått mätt. Särskilt som han också samtidigt varit statsminister och regerat landet i drygt tio år. Tveklöst - det framgår också av Fichtelius-dokumentären - har Göran Persson varit rasande skicklig på att manövrera så att han hållit s kvar vid regeringsmakten, med stöd än från höger/mitten i form av c (under Olof Johanssons c-ledning) och än från vänster med v och mp. I den konsten har han haft få om ens några övermän/kvinnor.
Samtidigt har dock socialdemokratin under Göran Perssons ledning i en väl ohälsosam grad varit toppstyrd - av partiledaren själv. Mycket få har kunnat eller vågat sticka ut - vid sidan av ordförande Persson. Där har det, på gott och på ont, mest varit jaget och bara sällan laget. Det är i sig en paradox i ett folkrörelseparti.
Nåja, folkrörelse och folkrörelse. Under Göran Perssons tid har socialdemokraterna tappat 80 000 medlemmar och består numera bara av 124 000. Hyfsat många, visst. Men långtifrån den folkrörelse den en gång var. Och Göran Persson tog över ett 45-procentsparti och lämnade efter sig ett 35-procentsparti i valet 2006. Så nog finns att göra för den nyvalda efterträdaren Mona Sahlin och hennes omgivning i VU och partistyrelse.
Men för att återvända till Erik Fichtelius tv-dokumentär - som sedare också blir en bok och en dvd - så bör man nog främst se den som ett tidsdokument med många kommentarer "fällda i steget". Redan i första avsnittet sänkte Göran Persson Mona Sahlins tankekapacitet och tyckte att Carl Bildt är dålig och en person att närmast tycka synd om. Tja, vad ska man säga om den förre statsministern och partiordförandens omdöme mer än att det är ord fällda i steget och i några fall för tio år sedan
Det är naturligtvis intressant främst i ett historiskt perspektivt och sett utifrån att kommentarerna från Göran Persson levereras i ögonblicket.
Inte med eftertankens och tillrättaläggandets filter för ögonen. För vem trodde väl, ärligt, 1997-98 att Mona Sahlin skulle komma tillbaka som partiledare eller att Carl Bildt skulle bli utrikesminister tio år senare i den tidigare och av Carl Bild själv utfryste Fredrik Reinfeldt i hans nya regering?
En lärdom kan dock redan dras av Fichtelius-intervjuerna - om framtiden vet vi oftast intet mer än att den kommer. Men givetvis fortsätter vi att titta på "Ordförande Persson"-dokumentären. Men möjligen då just med denna insikt i åtanke.
Robert Björkenwall
PS. Nog finns mer än en likhet mellan Göran Persson och Finlands Paavo Lipponen och deras tid som partiledare och statsminister? Trots att de också i en del avseenden var konkurrenter på EU-planet om mediautrymmet. Men står Sverige och Finland nu lika nära som de ändå gjorde under deras tid vid makten? Kanske ändå inte.
Ordförande Persson och hans tid vid makten
Den 19 mars började SVT sända Erik Fichtelius tv-serie "Ordförande Persson". Lite Mao-Kina-stuk där på titeln. Delvis kan väl också Göran Persson också beskrivas som en röd patriark. Däremot var nog den tuffa krisbekämpningspolitiken och det som sedan följde på 2000-talet i huvudsak tämligen mitten-blek. Inte alltför radikal och mycket pragmatisk.
Perssons 11-åriga partiledartid har varit lång - med nutida politikermått mätt. Särskilt som han också samtidigt varit statsminister och regerat landet i drygt tio år. Tveklöst - det framgår också av Fichtelius-dokumentären - har Göran Persson varit rasande skicklig på att manövrera så att han hållit s kvar vid regeringsmakten, med stöd än från höger/mitten i form av c (under Olof Johanssons c-ledning) och än från vänster med v och mp. I den konsten har han haft få om ens några övermän/kvinnor.
Samtidigt har dock socialdemokratin under Göran Perssons ledning i en väl ohälsosam grad varit toppstyrd - av partiledaren själv. Mycket få har kunnat eller vågat sticka ut - vid sidan av ordförande Persson. Där har det, på gott och på ont, mest varit jaget och bara sällan laget. Det är i sig en paradox i ett folkrörelseparti.
Nåja, folkrörelse och folkrörelse. Under Göran Perssons tid har socialdemokraterna tappat 80 000 medlemmar och består numera bara av 124 000. Hyfsat många, visst. Men långtifrån den folkrörelse den en gång var. Och Göran Persson tog över ett 45-procentsparti och lämnade efter sig ett 35-procentsparti i valet 2006. Så nog finns att göra för den nyvalda efterträdaren Mona Sahlin och hennes omgivning i VU och partistyrelse.
Men för att återvända till Erik Fichtelius tv-dokumentär - som sedare också blir en bok och en dvd - så bör man nog främst se den som ett tidsdokument med många kommentarer "fällda i steget". Redan i första avsnittet sänkte Göran Persson Mona Sahlins tankekapacitet och tyckte att Carl Bildt är dålig och en person att närmast tycka synd om. Tja, vad ska man säga om den förre statsministern och partiordförandens omdöme mer än att det är ord fällda i steget och i några fall för tio år sedan
Det är naturligtvis intressant främst i ett historiskt perspektivt och sett utifrån att kommentarerna från Göran Persson levereras i ögonblicket.
Inte med eftertankens och tillrättaläggandets filter för ögonen. För vem trodde väl, ärligt, 1997-98 att Mona Sahlin skulle komma tillbaka som partiledare eller att Carl Bildt skulle bli utrikesminister tio år senare i den tidigare och av Carl Bild själv utfryste Fredrik Reinfeldt i hans nya regering?
En lärdom kan dock redan dras av Fichtelius-intervjuerna - om framtiden vet vi oftast intet mer än att den kommer. Men givetvis fortsätter vi att titta på "Ordförande Persson"-dokumentären. Men möjligen då just med denna insikt i åtanke.
Robert Björkenwall
PS. Nog finns mer än en likhet mellan Göran Persson och Finlands Paavo Lipponen och deras tid som partiledare och statsminister? Trots att de också i en del avseenden var konkurrenter på EU-planet om mediautrymmet. Men står Sverige och Finland nu lika nära som de ändå gjorde under deras tid vid makten? Kanske ändå inte.
posted by rbjorkenwall at 2:33 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home