Fackföreningsrörelsen i en allt mera globaliserad värld
Analys
Om fackföreningsrörelsen i en allt mera globaliserad ekonomi
Det är, som bekant, ingalunda problemfritt att parallellt med den allt mera globaliserade ekonomin, så sker också försämringar i form av ökad otrygghet för löntagarna (sämre a-kassa, nedskuren vuxenutbildning, mindre resurser till arbetsmiljöarbetet och arbetslivsforskningen m m) och olika avregleringar av olika tjänster m m.
Samtidigt med detta har också den fackliga organisationsgraden sjunkit kraftigt i ett stort antal industriländer i världen. Därmed har också löntagarnas inflytande på hela samhället minskat och andra krafter med andra intressen (aktieägare och globalt ”hemlöst” kapital etc) ökat sitt inflytande och makt. Ju lägre andel fackligt organiserade och ju svagare resurser facket besitter desto svårare blir det att tillvarata löntagarnas intressen. Lägg därtill att arbetsgivarna allt oftare och mera militant än tidigare ifrågasätter kollektivavtalets räckvidd och ”lobbar” hårt för bl a begränsningar i konflikträtten för facken.
I det för oss viktiga Tyskland har på 25 år andelen fackligt organiserade sjunkit från över en tredjedel till under en femtedel av arbetskraften och i Storbritannien från hälften till under 30 procent i organisationsgrad. I många länder hålls andelen organiserade uppe av de offentligt anställda där arbetsgivarnas motstånd mot facket ofta är mindre militant än inom den privata sektorn. Ett sådant exempel är USA där för 25 år sedan var femte löntagare var fackligt organiserad mot bara var åttonde (12 %) idag. Men i den offentliga sektorn är i USA över var tredje med i facket mot bara var tolfte i privat sektor. Notera då att den konservativa Bush-administrationen tillhör de historiskt sett mest fackföreningsfientliga i USA.
Det är främst i de nordiska länderna som facket lyckats hyggligt uppehålla tidigare organisationsgrad på runt 80 procent (i Sverige, Danmark och Finland, Norge har dock bara runt 55 % i org.grad).
I många länder i ”tredje världen” har facket lyckats stärka sin ställning parallellt med att ländernas ekonomier tagit fart. I de stora asiatiska länderna (Kina m fl) däremot blockeras facklig organisering av odemokratiska politiska regimer samtidigt som mångmiljonarméer av arbetslösa och undersysselsatta håller nere lönenivåerna och hindrar en organisering.
Orsakerna till den fackliga försvagningen är faktorer som starkt antifacklig lagstiftning, avreglerade marknader, avindustrialisering, tjänstesektorns framväxt, storföretagens relativa stagnation och egna, fackliga misstag m m.
Trenden mot allt svagare facklig organisering kan dock brytas. I t.ex. USA valdes nyligen i såväl senaten som i representanthuset in en majoritet av demokrater med en avsevärt mindre antilöntagarprofil än den tidigare republikanska majoriteten. Ett av de första besluten blir att stegvis höja minimilönerna från ca 35 kronor i timmen till ca 50 kronor. Dessa i och för sig blygsamma steg kommer att lyfta många miljoner löntagares ekonomi, välfärd och självrespekt. En politisk majoritet som står närmare löntagarna skulle också bättre stå emot politiska beslut som ensidigt gynnar kapitalägarintressena.
Svenska löntagare och fack har ett egenintresse av de fackliga organisationerna blir starkare och att göra mer för att ”stötta” deras organisationsarbete på olika håll i världen. En helt annan sak är sedan att det – i ett kortare perspektiv – tyvärr också finns helt orealistiska förväntningar på vad dessa fackliga internationaler gemensamt kan utföra i Europa och globalt. Realism och tålamod är att föredrag – också i sammanhang som dessa.
Den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen är inte precis ”ledande” ens i EU. Än mindre så i världen i stort. Även om många säkert skulle önska att just detta är inte fallet.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Om fackföreningsrörelsen i en allt mera globaliserad ekonomi
Det är, som bekant, ingalunda problemfritt att parallellt med den allt mera globaliserade ekonomin, så sker också försämringar i form av ökad otrygghet för löntagarna (sämre a-kassa, nedskuren vuxenutbildning, mindre resurser till arbetsmiljöarbetet och arbetslivsforskningen m m) och olika avregleringar av olika tjänster m m.
Samtidigt med detta har också den fackliga organisationsgraden sjunkit kraftigt i ett stort antal industriländer i världen. Därmed har också löntagarnas inflytande på hela samhället minskat och andra krafter med andra intressen (aktieägare och globalt ”hemlöst” kapital etc) ökat sitt inflytande och makt. Ju lägre andel fackligt organiserade och ju svagare resurser facket besitter desto svårare blir det att tillvarata löntagarnas intressen. Lägg därtill att arbetsgivarna allt oftare och mera militant än tidigare ifrågasätter kollektivavtalets räckvidd och ”lobbar” hårt för bl a begränsningar i konflikträtten för facken.
I det för oss viktiga Tyskland har på 25 år andelen fackligt organiserade sjunkit från över en tredjedel till under en femtedel av arbetskraften och i Storbritannien från hälften till under 30 procent i organisationsgrad. I många länder hålls andelen organiserade uppe av de offentligt anställda där arbetsgivarnas motstånd mot facket ofta är mindre militant än inom den privata sektorn. Ett sådant exempel är USA där för 25 år sedan var femte löntagare var fackligt organiserad mot bara var åttonde (12 %) idag. Men i den offentliga sektorn är i USA över var tredje med i facket mot bara var tolfte i privat sektor. Notera då att den konservativa Bush-administrationen tillhör de historiskt sett mest fackföreningsfientliga i USA.
Det är främst i de nordiska länderna som facket lyckats hyggligt uppehålla tidigare organisationsgrad på runt 80 procent (i Sverige, Danmark och Finland, Norge har dock bara runt 55 % i org.grad).
I många länder i ”tredje världen” har facket lyckats stärka sin ställning parallellt med att ländernas ekonomier tagit fart. I de stora asiatiska länderna (Kina m fl) däremot blockeras facklig organisering av odemokratiska politiska regimer samtidigt som mångmiljonarméer av arbetslösa och undersysselsatta håller nere lönenivåerna och hindrar en organisering.
Orsakerna till den fackliga försvagningen är faktorer som starkt antifacklig lagstiftning, avreglerade marknader, avindustrialisering, tjänstesektorns framväxt, storföretagens relativa stagnation och egna, fackliga misstag m m.
Trenden mot allt svagare facklig organisering kan dock brytas. I t.ex. USA valdes nyligen i såväl senaten som i representanthuset in en majoritet av demokrater med en avsevärt mindre antilöntagarprofil än den tidigare republikanska majoriteten. Ett av de första besluten blir att stegvis höja minimilönerna från ca 35 kronor i timmen till ca 50 kronor. Dessa i och för sig blygsamma steg kommer att lyfta många miljoner löntagares ekonomi, välfärd och självrespekt. En politisk majoritet som står närmare löntagarna skulle också bättre stå emot politiska beslut som ensidigt gynnar kapitalägarintressena.
Svenska löntagare och fack har ett egenintresse av de fackliga organisationerna blir starkare och att göra mer för att ”stötta” deras organisationsarbete på olika håll i världen. En helt annan sak är sedan att det – i ett kortare perspektiv – tyvärr också finns helt orealistiska förväntningar på vad dessa fackliga internationaler gemensamt kan utföra i Europa och globalt. Realism och tålamod är att föredrag – också i sammanhang som dessa.
Den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen är inte precis ”ledande” ens i EU. Än mindre så i världen i stort. Även om många säkert skulle önska att just detta är inte fallet.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 1:27 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home