Tam finsk valrörelse ger en ny trolig ny finsk rödmylle-regering

Analys
Tam finsk valrörelse lär nog ge en ny finsk "rödmylle-regering"

Den i Finland helt dominernade tidningsdraken Helsingin Sanomat berättade härom veckan om att de två största politiska partierna, sdp och centern, var opinionsmässigt jämnstarka inför det lama riksdagsvalet den 18 mars.

Socialdemokraterna, SDP, stöddes i den mätningenav 23,5 procent av finländarna, centern av 23,3 procent. Skillnaden ryms inom felmarginalen. Det tredje stora partiet, samlingspartiet, hade för en vecka sedan 21,1 procent av väljarna bakom sig. När mindre än två veckor återstår till riksdagsvalet den 18 mars, torde styrkeförhållandet mellan de största partierna vara i stort det samma. Enligt samma opinionsmätning har 63 procent av finländarna bestämt sig för att rösta i riksdagsvalet. I valet för fyra år sedan deltog 70 procent av väljarna. En sorgligt liten andel. Finland må ha haft allmän rösträtt i 100 år - men fortfarande hör vår östliga och "mesta" granne vi till demokratiernas problembarn.

De trognaste väljarna finns bland pensionärerna och tjänstemännen. De flesta soffliggarna i landets östra, glesbefolkade delar samt i förorterna i huvudstadsregionens Storhelsingfors. Det svaga valdeltagandet är ett tydligt symptom på att allt inte står rätt till - och det som inte "fungerar demokratiskt" är att riksdagsvalet inte ger uttryck för folkets vilja på samma sätt som tidigare.

På 1980-talet kunde en tydlig väljarprotest (att överraskande många röstade på ett parti som länge befunnit sig i opposition, till exempel) påverka regeringsbildningen på ett avgörande sätt. Men nu år 2006, när riksdagen agerar i kraft av majoritetsbeslut, dominerar de partier som bildar majoritetsregering politiken oberoende av vad som händer med oppositionen. Nästan alltid är den ena parten socialdemokraterna och den andra antingen centern eller samlingspartiet

Presidentens maktbefogenheter har genom författningsändringar beskurits och i inrikespolitiken är de ledande partier som formar landets majoritetsregeringar tämligen suveräna dominanter. De partier som befinner sig i opposition - just nu bl a det stora borgerliga partiet samlingspartiet - kan ingenting göra under riksdagsperioden annat än vänta på nästa riksdagsval, och jobba för och hoppas på att valet ger ett gynnsamt utgångslänge inför regeringsbildningen. Men där finns föga hopp. Det finländska valresultatet har i stort varit det samma i det ena valet efter det andra.

Centern dominerar nordöstra Finland, sossarna, SDP, och samlingspartiet landets övriga delarna. Särskilt då området mellan och kring de tre stora städerna i söder, den befolkningstäta triangeln Tammerfors, Åbo och Helsingfors. Riksdagen har nästan alltid borgerlig majoritet. Men de regeringar som formas är blocköverskridande. På riksnivå är det just nu mest spännande inför valet om sittande statminister Matti Vanhanen och hans centerparti eller finansminister Eero Heinäluoma och hans socialdemokrater, SDP, ska bli största parti och få flest platser i den nyvalda riksdagen.

Principen i Finland är att det största partiet levererar statsministern: antingen centern Matti Vanhanen eller SDP Eero Heinäluoma, som i sin tur bildar regering (Just nu har Heinäluoma och SDP ett mycket litet med dock övertag över Vanhanen och centern.) Sedan blir steg två att vinnaren Vanhanen går ihop med Heinäluoma eller möjligen samlingspartiledren Katainen eller så är vinnaren SDP:s Heinäluoma och han går ihop med centerns Vanhanen eller möjligen Katainen från samlingspartiet samt ett lite mindre parti som det svenska folkpartiet, SFP, eller det gröna förbundet. I något av dessa alternativ hamnar regeringsbasen också nu - efter valet den 18 mars.

Dessa tre partiledare - Heinäluoma från SDP, Vanhanen från CP och Katainen från Saml. är alla tre potentiella samarbetspartners. Men lite beroende på hur vinden blåser i valet hamnar en av dem i opposition medan de två andra, sannolikt Heinäluoma och Vanhanen på nytt tar hand om de två ledande posterna i regeringen. Men det här gör att ingen av "de tre stora" gärna och alltför tydligt vill hoppa på varandra i den finska valdebatten. Också detta bidrar till att de finska valrörelserna blir rätt tama, och så har det onekligen varit också i valrörelsen 2006.

Helt avgörande i valet blir i vilken mån de tre stora i finsk politik får sina traditionella väljare att verkligen gå och rösta. Risken nu, som nästan alltid, är ett lågt valdeltagande. Kanske och i bästa fall runt 65 eller möjligen 70 procent, alltså minst 30 procent valskolkare.

Centern i Finland är fortfarande i hög grad ett bondeparti, socialdemokraterna, SDP, en intresseparti för löntagarna och samlingspartiet ett borgerligt storstadsalternativ som även samlar bönder och en del löntagare. De inte alltid så tydliga skiljelinjerna mellan partierna går igen i främst skattepolitiken, jobben och vad man bedömer att statsfinanserna klarar av för åtaganden. Men riktigt heta blir valdebatterna sällan i Finland - numera och sedan en tid tillbaka.

Visserligen försöker man öka trycket något genom att försöka göra riksdagsvalet till ett "statsministerval". Men det räcker sällan till att sätta så mycket större fart på valdebatterna.

Presidentvalet - som nu senast när SDP-aren Tarja Halonen blev omvald - har därför blivit det intressantaste valet i Finland. Det är mera av ett folkval och brukar också få ett högre valdeltagande än det tamare riksdagsvalen och ännu tamare kommunvalen (skillda från riksdagsvalen). Stämningen i presidentvalen är klart hetare. Men när valet väl är över framstår segraren som allas gemensamma kandidat. Så fungerar det i det politiska Finland.

Men ska vi gissa så kanske socialdemokraten Eero Heinäluoma ändå denna gång har en viss chans att bli ny finsk statsminister efter valet den 18 mars. Men det kan lika gärna bli Matti Vanhanen från centern igen. Men en fortsättning på "rödmylleregeringen" ser det ändå ut att bli en period till.
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com)