A-kasseförsämringen och systemskiftet på arbetsmarknaden

Om a-kasseförsämringen och konsekvensen av skiftet i den svenska arbetsmarknadsmodellen

År 2006 minskade utbetalningarna från a-kassan med 14 procent - 4,3 miljarder mindre betalades ut än 2005. Förklaringen är enkel. Arbetslösheten minskade i hastig takt under senare delen av året när jobben växte fram. Färre fick ersättning färre dagar. I år ser det också ut att bli minskade utbetalningar från a-kassan. Det är naturligtvis bra om det beror på minskad arbetslöshet, men knappast om förklaringen är att de arbetslösa blir fattigare som en följd av alliansregeringens försämringar av a-kassan.

I slutet av januari 2007 deltog Ylva Thörn, Kommunal, Sture Nordh, TCO, och Anna Ekström, Saco, i en hearing i andrakammarsalen i riksdagen under rubriken "systemskifte på arbetsmarknaden. Anna Ekström, ordförande i Saco och Akademikernas a-kassa såg inte den lägre nivån i a-kassan som ett tecken på systemskifte. Saco-förbunden har åtminstone så här än så länge en förhållandevis låg arbetslöshet och framför allt rätt få långtidsarbetslösa. De flesta om än inte alla Saco-medlemmar har dessutom relativt hög lön. Och blir man då arbetslös under en kortare övergångsperiod så svider det inte lika mycket i plånboken som för andra. Relativt sett.

TCO-förbundens medlemmar lever i regel i en tuffare värld. Sture Nordh, TCO-basen, pekade i arbetsmarknadshearingen på den snabba omställningens problem. Varje år skapas cirka 400 000 nya jobb i Sverige, men ungefär lika många försvinner också årligen. Livslängden för varje arbetstillfälle har kortats med 20 procent. Saco-medlemmarna har inte hunnit uppleva effekterna av arbetslöshet på samma sätt som TCO-arna ofta redan gjort och gör.

För Kommunal och många andra LO-förbund med låga löner kan den försämrade a-kassan fr o m år 2007 vara skillnaden mellan överlevnad och ekonomisk katastrof. ”Vi lever under helt olika förutsättningar”, konstaterade Ylva Thörn i hearingen nyligen i andrakammarsalen i riksdagshuset.

Så systemskiftet på arbetsmarknaden har redan inletts. En annan sak är sedan att det uppfattas lite olika av de tre fackliga organisationerna. Anna Ekström från Saco ser exempelvis förslaget om en obligatorisk a-kassa som exempel på systemskifte, men inte de lägre nivåerna i ersättningen från a-kassan. TCO:s Sture Nordh och Kommunals Ylva Thörn är hårdare i sin kritik också av de av alliansregeringen genomförda, sänkta ersättningen från a-kassan.

Statsvetaren Karl-Oskar Lindgren disputerade nyligen med en avhandling om hur arbetslösheten bäst kan bekämpas. Han har jämfört den metod som den borgerliga regeringen använder - i form av sänkta a-kasseersättningar och ökad konkurrens på arbetsmarknaden - med den modell som hittills gällt i Sverige, dvs samordnade löneförhandlingar, större återhållsamhet i lönekraven samt också mindre lägre löneskillnader.

K-O Lindgren har hämtat in data från 20 OECD-länder (västliga industriländer) under åren 1970-1998. Hans slutsats är att båda strategierna fungerar. Däremot får de två arbetsmarknadspolitiska strategierna helt olika fördelningspolitiska effekter. Den modell som regeringen Reinfeldt nu valt - kopiera de anglosaxiska ländernas modell - leder obönhörligen till ökade klass- och löneklyftor i Sverige under de kommande åren.

Vägvalet som gjordes i riksdagsvalet den 17 september 2006 kommer att skapa ett ännu mer delat Sverige än vi hade innan Reinfeldts alliansregering fick makten.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

PS. Kolla samlingen på www.allianscitat.se . En ganska läsning.

Auschwitz, Srebrenica och Rwanda - symbolen för mänsklig grymhet

Auschwitz, Srebrenica och Rwanda - ständigt aktuella symboler för mänsklig grymhet

Lördagen den 27 januari 2007 var det på dagen 62 år sedan de första soldaterna i den första ukrainska fronten nådde fram till staden Oswiecim i sydvästra Polen. En okänd ort om det inte varit för det tyska namnet - Auschwitz.

Men i det jättelika förintelsekomplexet med sina olika delar fanns bara en bråkdel av alla dem som en gång kommit dit kvar i livet. I slavarbetslägret Monowitz fann Röda Armén 600 fångar, i Birkenau 6 000 och i Auschwitz´ huvudläger 1 000.

Inför den sovjetryska anstormningen hade nämligen de fångar som bedömts tillträckligt starka för att arbeta tvingats iväg på det som sedermera blev kallat dödsmarscherna till andra tyska fångläger. De som var för svaga mördades. Men omfattningen av dessa mord var inget mot dem som åren dessförinnan ägt rum i utrotningslägret.

Nutida beräkningar ger vid hand att omkring 1,3 miljoner människor, i huvudsak judar, skickades till Auschwitz. 1,1 miljoner av dem dog där också. De flesta offer för en förintelseapparat av närmast industriell effektivitet med sina tre stationer - ankomst och utsortering, gaskammare och kremering. Vissa dagar försvann tusentals liv upp genom skorstenarna.

Själv påmindes vi på ett kraftfullt sätt om judeutrotningen när Holocaust gick på tv för nu rätt många år sedan. Och sedan också på nytt när Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur för bl a sin lysande deportations- och koncentrationslägerskildring "Mannen utan öde", en av de verkligt stora romanerna i 1900-talslitteraturen. Och när jag häromåret svårt tagen och dämpad gick runt i det som finns kvar och för eftervärdle i dagens sydöstra Polen av de ofattbart grymma lägren i Aschwitz och Birkenau.

I takt med att åren går blir allt färre kvar av både offer och förövare, som kan lämna personliga vittnesmål om den grymhet, det människoförakt och den ideologi som låg bakom folkmordet i centrala Europa i mitten av förra seklet.

För dem som växer upp i dag upplevs det säkert som något som hände för väldigt länge sedan, i en annan tid och i ett annat samhälle.

Men ändock. Det inträffade inte på medeltiden utan faktiskt för mindre än 100 år sedan och i en europeisk nation som trots allt bär på ett högstående kulturellt arv sedan århundraden. Därför är det viktigt att ständigt nya generationer läser böcker som Mannen utan öde och ser filmer som Holocaust.

Vi återkommer ständigt till frågan, den ständigt lika aktuella: Skulle det kunna hända igen? Skulle en ond ideologi och en karismatisk folkuppviglare till ledare åter kunna locka till sig tillräckligt många anhängare och sätta i verket en plan att en viss grupp människor - av religiösa, etniska eller sexuella läggningsmotiv - inte var/är värda att få leva vidare?

Visst kan det hända. Och det skedde för ett decennium sedan i de etniska rensningarnas forna Jugoslavien. Eller folkmorden i den lilla afrikanska republiken Rwanda, lysande fångat i filmen Hotel Rwanda (se den, finns på DVD!). Liksom Auschwitz står Srebrenica som symbol för ett folkmord. För naturligtvis handlade det inte bara om att driva iväg befolkningen från ett område till ett annat. De försvann också, spåren av dem hittas i de massgravar som då och då upptäcks i de bosniska skogarna.

Hittills går de värsta mördarna från de röda kmerenas Kambodja, många av de värsta folkmördarna i Rwanda och i det forna men numera allt mera sönderfallande Jugoslavien fria.

Men för varje dag som går kommer serbgeneralen Ratko Mladic och psykläkaren och politikern Radovan Karadzic från den tidigare serbiska utrytarrepubliken i Bosnien allt närmare krigsförbrytartribunalen i Haag. För precis som de huvudansvariga för Förintelsen ställdes til svars i Nürnberg, måste de två ansvariga bosnienserberna rannsakas för sina brott.

Inte minst för att se till att vi heller aldrig må glömma detta och andra liknande folkmord runt om i världen.
Robert Björkenwall

Apropå privatiseringsivraren Mats Odell och synen på statliga bolag

Noterat apropå den frireligiöse privatiseringsivraren Mats Odell och hans syn på statliga företag

Statliga, lönsamma Vin & Sprit ingår, som bekant, i listan av statliga företag som ska säljas ut. Företag som "mjölkar" bra och ger åtskilliga miljarder tillbaka till staten och skattebetalarna varje år. Men nu ska de säljas ut - för staten ska ju inte äga. Säger "privatiseringsministern" Mats Odell, kd, och andra i Reinfeldts alliansregering.

Den nya "regimen" har på sätt och vis redan börjat. I delstatliga TeliaSonera genom att man kuppartat nyligen slängde ut personer - industrimannen Carl Bennet och det kloka styrelseproffset Lennart Låftman - ur bolagsstyrelsen som kunde tänkas ställa besvärliga frågor i samband med bolagets förestående privatisering.

I statliga, lönsamma Vin & Sprit är det nu också lite av en ny "regim" som föregår dess snara utförsäljning. I Sundsvall har bolagsledningen nu bestämt sig för att lägga ner V&S:s fabrik i staden och flyttar tillverkningen till fabrikerna i Finland och Danmark. Hundratalet jobb försvinner i Sundsvall. Den annars så pratglada näringsministern Maud Olofsson, c, såg väl närmast nollställd ut vid en frågestund i riksdagen häromfredags när hon skulle svara på en fråga från Sundsvalls-politikern Hans Stenberg, s, om beslutet att lägga ner statliga Vin & Sprit-fabriken i Sundsvall. Hon konstaterade bara att hon som minister inte ville påverka styrelsens beslut. Det ska hon förstås inte göra, men ägaren staten kan påverka. Och det hade "bävermorsan" Olofsson visst kunnat öppna för – om hon bara velat.

Hans Stenberg hade också skrivit en interpellation i samma ärende till finansminister Anders Borg, som dock lät en av regeringens riktiga drygputtar, kommunminister Mats Odell svara: ”Regeringen anser inte att ett statligt ägande är ett lämpligt verktyg för att skapa eller försöka bibehålla arbetstillfällen”, sa Odell.Nähä, men Vin & Sprit har ju under åren varit en lönsam verksamhet för staten? Pengar till statskassan i hyggligt flöde varje år är väl bra. Eller hur?

"Krängaren av statliga företag", statsrådet Mats Odell gör då och då rätt märkliga uttalanden. Detta Odell-citat ur fredagens interpellationsdebatt borde inte bara de anställda på spritfabriken i Sundsvall lägga på minnet: ”Om Vin & Sprit skulle behålla fabriken bara för att det är ett statligt bolag skulle verksamheten utvecklas till ett slags Ams-verksamhet där de anställda inte har något att göra”. Vad tycker arbetsförmedlarna och de som administrerar olika så kallade AMS-åtgärder om Odells snorkiga sätt att beskriva deras verksamhet på? Verksamheten - Vin & Sprit-fabriken i Sundsvall som nu läggs ner - är så vitt känt ändå lönsam. Men sådant spelar väl ingen roll i Mats Odells ideologistyrda värld. Statliga jobb (utom då i regeringskansliet förstås) är ju ändå bara Ams-verksamhet! Och där har ju de anställda ändå inte "något att göra", enligt statsrådet Odell. I Mats Odells ögon uträttar man alltså inget, vare sig på AMS eller en statlig ägd fabrik. Vad säger man på andra statliga verksamheter som extremt lönsamma gruvjätten LKAB, på rekordlönsamma Vattenfall, på SJ, Posten, delstatliga TeliaSonera, stålföretaget SSAB, Sveaskog, Nordea etc som tillsammans ger åtskilliga tusen miljoner i årlig återbäring om en sådan föraktfull syn på vad som uträttas i statligt ägda verksamheter från alliansregeringens egen "privatiseringsminister", kd-politikern Mats Odell!? Många har nog goda skäl nu att bli riktigt förbannade. Vilka fasoner från ett centralt statsråd.

Hundra dagar i regeringen räckte för att svenska folket skulle få syn på det tankemönster som styr regeringens främsta banerförare i den ideologiskt motiverade utförsäljningen (rean?) på statliga företag. Synd bara, tänker nog somliga, att det är så långt kvar till nästa val. Men den senaste tidens usla opinionssiffror säger en del om vad svenska folket tycker om den här nya regeringen.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

PS. Även ansedda Financial Times noterade häromdagen omfattningen av Reinfeldt-regeringens utförsäljningsplaner som åtminstone en smula anmärkningsvärda.... hårt ideologistyrda som dessa utförsäljningsaktiviteter i grunden är. Enligt Financial Times innebär det här att Sverige "riskerar att släppa ifrån sig några av sina finanste företag på ett sätt som senare visar sig vara olämpligt, eller till och med naivt".

En lysande stilist och världsreporter har gått ur tiden

En lysande stilist och världsreporter har gått ur tiden - polacken Ryszard Kapuschinski

Världens medier tycks uppriktigt sörja den geniala polska världsreportern och essäisten Ryszard Kapuscinskis inte direkt oväntade men ändå alltför tidiga död. För många var han den som gav journalistiken ett mänskligt ansikte. "Denna moderna journalistikens mästare" var med om om 27 revolutioner, 12 krigsfronter och fyra gånger blev dömd till döden.

Kapuscinski var inte bara beundrad världen över som den lapidariska stilens mästare, utan ännu mera som en skarpsinnig analytiker av politiska omvälvningar och sociala processer, som samtidigt också hade förmågan att göra sina litterära reportage om bl a Etiopiens kejsare Haile Selassie, Shahen av Iran och det sovjetryska rikets sönderfall till stor konst av litterärt nobelprisklass.

I en originell minnesbok, "På resa med Herodotos" (i fin översättning Anders Bodegård), tänker Kapuscinski igenom vad han hållit på med genom åren. Han lägger i detta sitt reflekterande sig mycket nära den grekiske historikern som för 2 500 år sedan drev omkring i östra Medelhavsområdet på ungefär samma sätt som Ryszard Kapuschinski gjort i Afrika, Asien och Östeuropa.

Det finns ingen självklar historia, menar både Kapuschinski och Herodotos. Bara undflyende utsagor som man på bästa möjliga sätt får försöka tyda. Den grekiske historikern och Kapuschinskis föredöme Herodotos var särskilt noga med att ange vem som sagt vad. "Jag har inte trots all möda kunnat få bekräftat, att det finns ett hav på andra sidan Europa", säger han.

Ryszard Kapuschinski var lika professionellt samvetsgrann när han till synes planlöst under 30-talet år med jämna mellanrum drev omkring i Afrika och så småningom kom fram med en egen historia, exempelvis hans lysande "Kejsaren" (om kuppen som 1974 avsatte Etiopiens kejsare Selassie), utkom på svenska 1985. Redan där visade Kapuschinski sin unikt stora förmåga att "tjuvlyssna" och samla in detaljer som öppnade historien och gjorde att man kunde förstå hur det hela i praktiken gått till.

Ryszard Kapuscinski kan sannolikt åtminstone delvis tacka det faktum att han "råkade" arbeta för en fattig polsk nyhetsbyrå, PAP, och inte kunnat göra några pengaslukande, snabba utryckningar, utan i stället oftast suttit på skakande bussar eller tagit sig fram till fots. Och sedan när insamlandet av olika intryck var klart ha kommit med sin historia, en historia som inte liknat något annat. I skarp kontrast till alla andra, bara alltför likartade stories som vi däremot får del av i stort överflöd.

"Kunskapen om världen, då i Libyen och Skytien och nu i norra Kongo", skriver Kapuscinski i På resa med Herodotos (utkom 2005), "formas nämligen horisontellt, vågrätt, och inte vertikalt, i fågelperspektiv, syntetiskt. Jag känner mina närmaste grannar - det är allt."

Det är en bra utgångspunkt, när de färdiga världsbilderna är så påträngande. Kapuschinski har hela sitt yrkesliv sökt just detta - det som finns bortom "det färdiga" och givna. Och haft styrkan i just detta att ha varit pojken från landet och de små omständigheterna som kom ut i världen. Och sedan kunde berätta om det han såg och flitigt lyssnade fick inblick i. Sannolikt blev han just därför också mer svårlurad än andra proffsjournalister. Och aldrig heller blassé.

Boken är en essä som väver ihop Herodotos resor med Kapuscinskis eget resande på ett spännande och perspektivrikt sätt. Det är bara att hoppas att På resa med Herodotos, och gärna också t ex "Ebenholts" (från 2000) sätts i händerna på tillfällighetsresenärer såväl som alla dem som i 2000-talets globaliserade, förvirrade värld reser ut för att tala om för oss andra hur världen ser ut.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
(som själv rest en del - och periodvis även biståndsarbetat -
i Afrika, Indien, Östeuropa m m)

Regeringens dubbla tungor om presstödet och mediemångfalden

Analys
Regeringens dubbla tungor om presstödet och mediemångfalden

"Regeringen ser presstödet som ett viktigt instrument för mångfald på mediemarknaden."

Så skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) i tidningen Journalisten (22/1-07) och viftar bort alla som kritserat regeringens dribblande och frysning av den tidigare beslutade uppräkningen av presstödet med att regeringen bara utlovat en ekonomisk analys av presstödet för EU-kommissionen. Den analysen - av drift- och distributionsstödet (prestödets två delar) - ska vara klar den 9 februari. Kulturministern förnekar å det bestämdaste att hon och regeringen skulle vilja avskaffa presstödet.

Samma dag förklarar dock en annan ministerkollegan Lars Leijonborg (fp) på DN Debatt att en av utgångspunkterna för alliansregeringens mediepolitik bör vara att presstödet avvecklas på tre år. Redan nu är drygt 85 procent av tidningarna är i Sverige borgerliga. Får folkpartiet och Leijonborg som de vill kan det bli drygt 90 procent. Det skulle bli effekten av Leijonborgs förslag om ett avvecklat presstöd.

Det finns med andra ord minst två olika linjer i Reinfeldts alliansregering. Uppenbart är också att det pågår åtminstone en dragkamp i alliansregeringen - där c och kd åtminstone varit för presstödet och m och fp emot - om presstödet och därmed åsiktsmångfalden på tidningsmarknaden. Kanske överlever det tills vidare. Och då talar kulturministern sanning.

Eller så är stödet avvecklat och borta om så där tre år (efter en gradvis avtrappning),och då är det folkpartiet och moderaterna som går segrande ur den här dragkampen om presstödet och med ytterligare tidningsdöd och mera mediaenfald som följd.

Ett förräderi mot demokratin- kallade häromveckan medieforskarna Lars Nord och Gunnar Nygren de lokala mediernas valbevakning i en debatt i Dagens Nyheter. Det samma kan sägas om Lars Leijonborgs förslag att slopa presstödet.

Vi får väl se om vi kan lita på kulturministern eller på utbildningsministern i den här frågan? När valet närmar sig hösten 2010.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Blir det en Clinton igen efter Bush i Vita huset?

Analys

Blir det en ny Clinton efter Bush-familjen i Vita huset?
- Jag är med för att vinna, deklarerade USA:s kanske nästa president, senator Hillary Clinton från New York. Detta lät hon meddela på sin egen hemsida den 20 januari, samma dag som nästa amerikanska president ska installeras år 2009.

Många ser det som fullt möjligt att hon också till sommaren 2008 vinner racet mot hennes största hot senator Barack Obama (ung svart senator från Illinois) och tidigare vice presidentkandidaten och senatorn John Edwards. Hillary Clintons kanske två främsta utmanare till posten som demokratisk presidentkandidat till kommande presidentval.

Vinner sedan Hillary Clinton också matchen om presidentposten mot någon av republikanska partiets huvudkandidat, kanske f d borgmästare Rudolph Giuliani, senator John Mc Cain eller någon guvernör, så har USA haft en Bush eller Clinton i Vita huset i nästan 25 år i rad. Därtill har hon chansen att bli USA: första kvinnliga president - och skapa historia i detta amerikanska, mansdominerade samhälle.

Det överraskande goda valresultatet för demokraterna i kongressvalen till senaten och reprsentanthuset i november 2006 - i spåren av det allt impopulärare Irak-kriget - gör att Hillary Clinton (och utmanaren Barack Obahma) och demokraterna nu vågar tro att de nu också kan vinna presidentvalet i november 2008.

Detta och annat visar att Bush den yngres och republikanernas sista två år i Vita huset inte lär bli särskilt roliga. Men för världen i stort - krisernas Mellersta östern, klimatfrågan, FN:s möjligheter att agera kraftfullare och mycket annat - innebär det dock att hoppet nu ökar för en positivare och mera optimistisk framtid. Och det redan om något år.

Dynastierna Bush och Clinton och Hillarys chans att "gå hela vägen"
Men låt oss för dagen lämna detta och i stället göra en annan observation, en observation om dynastiernas USA. Möjligen är vi nu på väg mot en ännu klarare situation med två dominerande familjer i amerikansk politik: familjen Bush från Texas och familjen Clinton från tidigare Arkansas och numera New York.

President George W Bush är på stark nedgång nu efter republikanernas svåra valnederlag i november 2006 och det allt impopulärare Irak-kriget. Men i två år till sitter han ännu kvar som en allt mera av "lame duck" kvar i Vita huset och skickar ut sina bulletiner. Möjligen kommer han och familjen Bush - om det visar sig möjligt för opinionen - att försöka matcha fram den yngre brodern, f d Floridaguvernören Jeb Bush, till att eventuellt bli en möjlig, republikansk presidentkandidat hösten 2008. Pappan George Bush, som var president i fyra år (vald 1988) är ju superkompis med alla de gamla miljardstinna republikanska sponsorerna i näringslivet och säkerligen snabbt få ihop en tillräckligt stor kampanjkassa - vid behov.

I amerikansk politik är det pengar som talar, också bra politiker utan rik kampanjkassa vinner sällan några tunga politiska val. En helt annan sak är sedan om amerikanska folket just nu verkligen vill ha en Bush till i Vita huset - efter den rätt misslyckade och allt mera impopuläre George W Bush. Men repulikanerna kanske inte vill ha en Bush-kandidat till nu som deras presidentkandidat utan föredrar en mera "valbar" McCain, Rudolph Giuliani etc i kampen mot Hillary Clinton (eller Barack Obama) om presidentposten?

Hur det nu än går på republikanernas sida, så har pappa George Bush besegrare (1992) och ex-presidenten, demokraten Bill Clinton (president 1992-2000) inte precis heller några problem att i nuläget fixa ihop rehält med kampanjstålar och starkt bidra till att matcha fram sin nyligen omvalda New York-senator och hustru Hillary Clinton till en mycket möjlig dominering som demokratisk presidentkandidat sommaren 2008. Nu när hon bekänt färg och sagt att "jag är med" (20/1-07). I ex-presidenten Bill Clinton har hon en utmärkt rådgivare och formidabel kampanjpolitiker på olika "money racing"-sammankomster. Efter sina åtta år i vita huset känner han varenda person värd att känna i det demokratiska partietablissemanget. Och sympatiskt inställda finansiärer från näringslivet - så inte lär Hillary behöva bekymra sig om kampanjkassan när hon nu visat att hon verkligen vill försöka bli USA:s första kvinnliga president.

En annan sak är sedan om det starkt patriarkala politiska USA är moget för också detta? Kanske ändå inte något som längre behöver uteslutas. Hillary Clinton har nog en god chans. Det mera som demokraterna nu seglar i medvind och repulikanerna inte ser ut att - så här långt - ha någon riktigt stark och "valbar" främsta utmanare om presidentposten om två år.

Den karismatiska nya talmannen i representanthuset, demokraten Nancy Pelosi från San Francisco och en stark supporter av Hillary Clinton, har redan visat att det inte är helt omöjligt längre för kvinnliga amerikanska politiker att nå högt. Så kanske ändå att tiden nu är mogen också för Hillary Clinton som en möjlig, trolig amerikansk president i valet 2008!?

De amerikanska primärvalen, där presidentkandidaten vaskas fram, startar dock först om ungefär ett år i ett vintrigt New Hampshire. Men redan nu är senatorerna Hillary Clinton och Barack Obama, ex-senator John Edwards m fl igång med förberedelsearbetet och pengainsamladet. Bara den som till kommande primärvalscirkus om ett år hinner få ihop en tillräckligt stor kampanjkassa - "money talks"-race som amerikansk toppolitik i mångt och mycket handlar om - i kombination med tillräckligt folkligt stöd har en reell chans att nå ända fram till Ovala rummet i vita huset.

Hillary Clinton tillhör de yttersta fåtal som verkligen kan gå hela vägen. Som det just nu ser ut i det amerikanska politiska landskapet.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Socialdemokraterna, folkrörelse-Sverige och framtiden

Det socialdemokratiska partiet, folkrörelse-Sverige och om möjligheterna att lära av sina misstag medans tid är

Jag är inte lastgammal, bara en 50+-are som ännu har många år kvar till min pension. När jag för i år 40 år sedan gick med i socialdemokratiska partiet gick jag med i tron att det var ett samhällsförändrande politiskt parti, en kraft för vanligt folk. Inte en fan club för en viss person/ledargestalt. Nu vete fan om det är så längre idag...

Särskilt mycket samhällsreformerande kraft för vanligt folk och folkrörelseliv finns det väl inte kvar i det en gång så stora och starka socialdemokratiska partiet längre i 2 007 års Sverige.

Visst, det är fortfarande Sveriges särklassigt största parti. Och partiet är fortfarande duktigt på att förvalta - när den har makten. Men hur är det med den egalitära lidelsen, kraften och viljan att reformera? Och möjligen och delvis kanske det här hänger ihop med att allt färre vanliga människor söker sig och vill vara med i partiet. Eliten i samhället klarar sig alltid - och har liksom inte det behovet, behovet av ett stort och brett folkligt parti. Ett parti som är frustande samhällskritiskt och som har styrkan och viljan att förändra och göra tillvaron lite mindre orättvis och tung - för vanligt folk. Den uppgiften är lika aktuell idag. Uppdraget är detsamma som när partiets grundades i slutat av 1800-talet av företrädelsevis fackligt aktiva arbetare.

Fackföreningsrörelsen är med den här utvecklingen med ett allt medlemstommare socialdemokratiskt parti snart den enda rörelse som ännu kan göra skäl för beteckningen folkrörelse...Men med förstatligad a-kassa och lite annat sådant så lär organisationsgraden sjunka med åtminstone 20 procent. En runt 80 %-ig organisationsgrad blir då snart 55-60 procent och styrkan försvagas också där. Det brukar vara tumregeln mellan länder som har a-kassan knuten till facket och dem som inte har det så ordnat.

Det råder med andra ord ingen tvekan om vad som långsiktigt är borgerlighetens och det allt mera militanta privata arbetsgivarevärldens mål. Men alliansregeringen nu vill inte gå för fort fram och äventyra ett möjligt omval år 2 010. Därför säger de bl a sig vilja slå vakt om den svenska modellen och kollektivavtalet. Bara ta strid om a-kassan - och i ett första steg nu försämra a-kasseersättningen och mångdubbla kostnaden för att vara med i fackens a-kassor.

Men det kommer säkerligen mera när väl ett omval är säkrat hösten 2 010.

Då - om inte förr - lär man också klippa till och avskaffa exempelvis presstödet (behövligt för att hålla liv i mediemångfalden) och på allvar ge sig på också villkoren för svenska folkets egen, icke reklamstyrda Sveriges radio och Television. Och göra det ännu lite svårare för socialdemokraterna och arbetarrörelsen i stort att försöka återvinna initiativet i samhällsdebatten (problemformuleringsprivilegiet). Ett initiativ som gick förlorat några år inför senaste valet och resulterade i det, för somliga, oväntat svåra valnederlaget den 17 septemer 2006. Och som medieprofessor Kent Asp så väl visat i sina studier av medierna valrapportering kom att vara partiskt gynnande till högeralliansens fördel i särskilt de stora tidningsdrakarna (DN 10/1-07 och 27/12-06).

De allt färre egna tidningar - starkt beroende av presstödet - som ännu finns kvar utanför storstäderna förmår inte väga upp detta opinionsmässiga underläge. En avsaknad av en tydlig och framtidsinriktad mediestrategi inom arbetarrörelsen gör inte utsikterna bättre i detta avseende inför framtida riksdagsval.

Kampanjstrategi med fokusgrupper och opinionsmätningar i stället för politiska samtal och medlemsrespekt

Lägg så till detta att det generella problemet som alla politiska partier - även det en gång så stora folkrörelsepartiet socialdemokraterna - i ökad grad uppvisar. Nämligen att de - också socialdemokraterna - allt oftare låter sina strategier och politiska agerande styras av opinionsmätningar, fokusgrupper och reklambyråers råd. På bekostnad av det vardagliga politiska samtalen och aktiviteterna bland medlemmarna inom partiet. Den "optionsmätande" och styrande strategin på particentral nivå leder i sin tur till att ännu färre finner det mödan värd att engagera sig i politiska partier. De som ändå blir kvar är huvudsakligen de som redan har uppdrag eller när förhoppningar om att få sådana.

Alla, eller nära nog alla, andra lämnar därför att de som styr och ställer i sina kampanjupplägg och annat visar att de ändå och huvudsakligen mest tar råd och fäster tilltro till resultaten från fokusgrupper, opinionsmätningar etc än till vanliga medlemmars samtal i samhällsfrågor...Och så rullar det på tills de politiska partierna snart är nära nog helt tomma på folk och medlemmar. Bara nomenklaturan/partieliten blir då till slut kvar och borstar varandra på ryggen och håller ihop som en fan club mot en "vrång och otacksam yttervärld"...Precis som en idrottssupporterklubb - "vårt lag är bäst", också när det lirar uselt och stjärnorna inte håller måttet.

Allt färre - några finns - finner det då mödan värt att hålla igång några vardagliga politiska samtal med vanliga, icke-elitära medlemmar. Men för krämarna som finns på den marknad som kränger upplägg för fokusgrupper, opinionsmätningar etc råder allt bättre tider. De politiska partierna - också socialdemokraterna - öppnar sina plånbäcker och efterfrågar allt oftare deras tjänster - i en allt mera desperat jakt på att möjligen få veta: vad tycker folk, egentligen? Vi måste få grepp om vad de tycker.

Men hur är det: vill de egentligen svara? Och hur ärliga kan/vill man då vara? Och blir svaren verkligen representativa för svenska folket i gemen? Kan vi verkligen lita på att man hanterat bortfallsfrekvensen i dessa allt tätare duggande mätningar på ett rimligt bra sätt? Behöver inte underlaget med tillfrågade bli allt större - ungefär som SCB:s stora partisympatimätningar på 9 200 tillfrågade - för att ha ens en rimlig chans att fånga in vad folk egentligen tycker och tänker??

Jo, jag förhåller mig, som synes, allt mera fundersam till vart folkrörelse-Sverige är på väg. Hur mycket av de en gång så stolta svenska folkrörelsena finns kvar om tio år? Och hur är det med det ännu så länge hyggligt stora valdeltagandet i Sverige om säg två val från nu???

Onekligen finns ett och annat att ta tag i för t ex den partiledning som nu ska formeras på kommande s-kongress den 17-18 mars. Men är det inte lite för många och från senaste svåra valnederlag i september 2006 märkta - men i egna ögon "geniala uttolkare" av medborgarnas politiska önskemål och behov - som verkar fortsätta som ingenting har hänt? Ökar det inte risken för nya misslyckanden? Finns inte risken att en nödvändig självkritisk prövning i praktiken blir för halvhjärtat genomförd? Eller behövs ytterligare ett valnederlag innan jobbet blir ordentligt gjort?

ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)

Fotnot: Jag har många års egen erfarenhet som s-föreningsordförande, ingående i arbetarekommuns verkställande utskott, valberedare, ledamot i fullmäktige och kommunstyrelse, kommunal bolagsstyrelse, landstingsnämnd, facklig förhandlare, utredare, sakkunnig i regeringskansliet, journalist m m. Har bott från Kiruna i norr till Göteborg i väster och många år nu i Stockholm stad men också i Stockholms läns kranskommuner - och med ett par undantag besökt landets alla kommuner.

Göran Perssons sorti och efterträdaren Sahlins utmaningar

Analys
Göran Perssons sorti och de utmaningar som efterträdaren Mona Sahlin nu står inför som ny ledare

Efter 30 år som heltidspolitiker lämnade Göran Persson (s) onsdagen den 17 januari 2007 riksdagens partiledarscen – stödd på krycka (efter en höftledsoperation i december) och med gröna gummistövlar i näven.

Formellt slutar han först på s-partikongressen nu den 17 mars men reellt tog allt slut i och med hans sista partiledardebatt i riksdagen den 17 januari. En 11-årig, färgstark partiledarepok stövlade ut ur strålkastarljuset och in i skogarna runt sjön Båvern i Torp i Sörmland. Lite vemodigt kändes det allt.Han gjorde det efter 21 år som riksdagsledamot, 15 år som statsråd, 11 år som partiledare, 10 år som statsminister och 7 år som kommunalråd i sörmländska Katrineholm.

Han deltog i sin sista debatt i kammaren – och kommer inte tillbaka. Nästa gång socialdemokraterna ska opponera mot statsminister Fredrik Reinfeldt (m), vid frågestunden nästa vecka, låter Göran Persson Mona Sahlin ta diskussionen.

Det är inte främst som kraftfull sanerare av statsfinanserna och lysande retoriker som han kommer att bli ihågkommen. Och nu är det hela över - och i kulisserna väntar redan efterträdaren. Den nya partiledaren för Sveriges fortsatt i särklass största politiska parti. Det blir partiets "come back"-girl framför andra, Mona Sahlin.

Hon är dock långt ifrån partiets drömkandidat. Men hon vill och vågar ändå ställa upp och säga ja. Och i detta sitt ja med självförtroende har hon haft stöd av EU-kommissionären och "nej-sägaren" Margot Wallström och en del andra ivriga supportrar. Skulle hon och socialdemokraterna sedan vinna nästa riksdagsval 2010 lär nog Margot Wallström återkomma som statsråd och utrikesminister i en Sahlin-ledd regering.

Efter elva år av berg och dalbana varvat med en hel del personliga katastrofer och inte så lite egenförskyllt slarv med kontokort, obetalda räkningar och annat kallar nu "partiet" åter henne och erbjuder henne den allra högsta förtroendeposten.

Kommer det att gå bra? Mycket beror på om hon på rätt sätt förmår att ta till sig den kritik och skepsis som funnits och ännu finns mot henne som person. I fackföreningsrörelsen finns ännu många skeptiker och kritiker och inte heller precis alla tycker att hon precis är så ideologiskt påläst som önskvärt vore för en partiledare. Somliga undrar nog också hur det står till med hennes syn på klassisk socialdemokratisk välfärds- och sysselsättningspolitik. Kan man lita på henne där?

Så onekligen har hon ett och annat att bevisa innan hon i reell mening blir också hela det stora svenska socialdemokratiska partiets verkliga ledargestalt.

Men LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin öppnade häromdagen i en radiointervju för samarbete med fackföreningsrörelsen. Det lär Mona Sahlin behöva sköta och sköta bra om ska kunna bli en respekterad partiledare i alla läger inom det stora s-partiet.

Om hon inte ska bli socialdemokratins motsvarighet till moderaternas misslyckade partiledare Bo Lundgren (valet 2002) måste hon ta i med hårdhandskarna redan från start och visa att hon förstått varför socialdemokraterna förlorade det annars så "givna" valet 2006. Därtill måste hon, tillsammans med övriga i partiledningen, satsa på att vitalisera och bygga upp den nu rätt nedgångna partiorganisatinen och även visa att man har större respekt för medlemmarna än för opinionsundersökningar, fokusgrupper och reklambyråers inte så sällan rätt beskäftiga råd och dåd.

Annars kan det snabbt - och senast i nästa val - visa sig att Sahlin blir socialdemokraternas svar på Bo Lundgren. Och då blir det inte - som annars är det normala hos de svenska socialdemokraterna - några "minst" tio år som partiledare.

Mona Sahlin som snart vald ny s-ledare har mycket att bevisa och är nog själv, förhoppningsvis, medveten om just detta.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)

Citat och repliker ur partiledardebatten den 17 jan. 2007

Statsministern Fredrik Reinfeledt i början av debatten.
"Det där var ju ett tal som vi känner igen hos . Kraftfullt, svavelosande - och i grunden helt felaktigt."
Detta sedan han lyssnat på Göran Persson.

Och Göran Persson i sitt anförande: "Jag har deltagit i ett 40-tal partiledardebatter och jag har stortrivts i den här talarstolen, eller rättare sagt dess föregångare, som var bättre. Också Sträng hade på sin tid många synpunkter på talarstolar. Jag förväntar mig inte något liknande i dag från centern. Detta av Timbrohögern och Stureplansmänniskorna styrda högerparti."

Och i den fina replikväxlingen om brottet mot pensionsuppgörelsen konstaterade Göran Perssson med utmärkt retorik:

”Varför ska en ung funktionshindrad, kanske trafikskadad, få 1 500 kronor mindre per månad i ålderspension än vad som sades i pensionsreformen?”Cynismen i regeringen Reinfeldts politik blir här uppenbar med Perssons jämförelse: Totalt sparar regeringen in 1,7 miljarder kronor på försämrad ålderspension till dem som nu är förtidspensionärer. Det är lika mycket pengar som den halvering av förmögenhetsskatten som regeringen genomför i år. Mindre till de sämst ställda, och till dem som har skola varda givet.

Några citat och repliker från Göran Perssons sista partiledardebatt den 17 januari 2007

Robert Björkenwall

Någon av dessa tre kan vara USA:s nästa president

Den unge, svarte utmanaren, Barack Obama, senator från Illinois, har nu bestämt sig för att kandidera som demokraternas presidentkandidat. Han blir en intressant konkurrent till Hillary Clinton och John Edwards. Det kan bli ett riktigt spännande race om vem som till slut blir demokraternas kandidat. Någon av dessa kan i början av 2009 vara USA:s nästa president. Här hittar du Obamas hemsida: http://obama.senate.gov/
Robert Björkenwall

Repliker och reflektioner apropå Göran Perssons sista partiledardebatt

Några repliker och reflektioner apropå Göran Perssons sista partiledardebatt 17 januari 2007

Om Vaxholm, kollektivavtalet och Maud Olofsson
Kommer regeringen att lämna arbetsrätten i fred? Oron växer, sa Persson, i fackföreningsrörelsen efter oklara uttalanden av näringsminister Maud Olofsson angående Vaxholmsmålet och kollektivavtalets giltighet och räckvidd. Hon vägrar återigen att svara. Det är märkligt. Regeringen - där hon ingår - företräder ju den gamla regeringens ståndpunkt i EG-domstolen. Regeringen hoppas därför på att Sverige vinner i domstolen. men Maud vägrar att ge besked om också hon tycker detta.

Men hon låter gärna munnen gå - men då om annat än just om svenska kollektivavtal ska vara giltiga och skydda mot lönedumpning i Sverige. Det är bara för socialdemokraterna att fortsätta och jaga Maud Olofsson och centern i denna för dem synnerligen sårbara punkt. Ty här är centern och Olofsson ute på verkligt hal is.

Om förtidspensionärerna och pensionsreformen
FP-ledaren Lars Leijonborg använde sin replik på Persson till att ställa frågor om pensionsreformen. Kan Persson lova att pensionsreformen står fast? Partierna bråkar ju som bekant om det var rätt eller fel av regeringen att besluta om förändringar i ålderspensionen för förtidspensionärer utan att vara överens med socialdemokraterna. Det var ju fem partier som baxade igenom den viktiga reformeringen av ålderspensionen 1994. Man var då överens om att alla förändringar av systemet skulle man vara eniga om, och att de skulle föregås av överläggningar.

Göran Persson svarade inte direkt på frågan. Men rätta kritiserade han dock allianspartierna - och särskilt folkpartiet - för att ha snott förtidspensionerade trafikskadade och i förtid utslitna vårdbiträden och andra på 300 - 500 kr i månaden i framtida ålderspension. Och det är ett brott mot den stora pensionsreformen, ansåg Göran Persson. "Det gör oss socialdemokrater upprörda". Med rätta. Lars Leijonborg blev också svaret skyldig. Han var överhuvudtaget inte i särskilt gott slag i riksdagens partiledardebatt. Samma sak gällde centerns Maud Olofsson.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt - och även Göran Hägglund - klarade sig bättre. Reinfeldt har därtill en stundtals rätt fräck (nästan överfräck) debattstil och känner sig klart tryggare i sin roll som debattör mot Göran Persson än som är fallet för den väl pratiga Maud Olofsson och Lars Leijonborg. (Och hur länge får Leijonborg vara kvar som fp-partiledare?)

Hur det blir med Mona Sahlin - efter ledarvalet den 18 mars - i motsvarande situation som Göran Persson återstår att se.

Är hon så bra som hennes varmaste anhängare säger när det gäller att rå på statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt? Kanske klokt att se tiden an och inte ta ut något i förskott...
ROBERT BJÖRKENWALL

Invändningen - apropå en lika slarvig som historielös ledarskribent på DN

Invändningen
Ledarskribenten Johannes Åman skriver på ledarplats i DN 17/1: "Palmes tid som partiordförande förknippas inte på motsvarande sätt med någon politisk framgång."

Det är väl ledarskribenten obetaget att tycka så. Men är det korrekt? Knappast. Det stora reformverk under några intensiva år på 70-talet på arbetslivets område - lag om anställningsskydd, LAS (1./1-74), förtroendemannalagen, FML (1/1-74), lag om styrelserepresentation för de anställda (1/7-76, studieledighetslagen (1/7-75), medbestämmandelagen, MBL (som trädde i kraft 1/1-77), reformarbetet och lagändringarna i arbetsmiljölagen 1973 och fram till den nya arbetsmiljölagen 1/7-78 m fl - tillkom i praktiken nästan alla under Olof Palmes tid som s-partiordförande och personligt starka engagemang på området under hans tid som statsminister på 1970-talet. Knappast något litet reformbygge hur man nu än råkar jämföra.

Det jävar starkt ledarskribenten Åmans lika historielösa som slarvigt ihopkomna formulering om att Palmes tid inte skulle vara förknippad med "någon politisk framgång".

Jag tror inte tidigare ledarskribenter på DN som den kunnige Svante Nycander och andra släppte ifrån sig epostlar med samma slarv med fakta som den yngre generationens ledarskribenter på DN nu inte så sällan torgför. Och som tyvärr också därför har gjort ledarsidan på Sveriges största morgontidning gradvis allt mindre värd att läsa. Barbro Hedvall är dock ett klart lysande undantag.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

George Clooney och hans viktiga budskap om oljan och oberoende media

Filmhjälten George Clooney och hans viktiga budskap om oljan
Den bildsköne filmhjälten George Clooney har tillsammans med Michael Moore börjat bli en av USAs mest bitska samhällskritiker med ett tydligt vänsterperspektiv. 6-faldigt Oscarsnominerad för "Good night, and good luck" (en suverän film) om McCarthy-epoken på 50-talet, och Oscarsbelönad för "Syriana", en thriller som handlar om kriget om oljan. Båda två tillhörde de absoluta höjdpunkter i filmåret 2006. De som ännu inte sett dessa borde skaffa sig dessa i DVD och kolla in dessa - och på köpet få viktiga budskap om oljan och behovet av en fri och granskande press och etermedia.

Klokt att i tid ställa om energisystemet
Det är onekligen intressant att Clooney har sådana framgångar. Detta trots att hans samhällskritik har en, särskilt i amerikansk åsiktsskala, så tydligt vänsterprägling, och trots att hans filmer ingalunda är av precis den mest lättuggade Hollywood-sorten. Somliga går väl omkring och tror att amerikansk utrikespolitik styrs av konservativa, anti-islamska värderingar och att det är ett slags "ideellt" krig mot terrorismen och de "onda diktaturerna" som Bush anses bekämpa. I vart fall är det den bild "texas-gubben" George W. Bush i Vita huset själv gärna vill ge. Clooneys "Syriana" ger, liksom Michael Moores filmer och böcker, dock en annan bild. I själva verket handlar den sist och ytterst om oljan, om makten över denna avgörande energiresurs som blir allt knappare. Bush egen vicepresident har f. ö själv tidigare varit VD i det oljebolag, Halliburton, som snott åt sig en av de fetaste kontraktsbitarna i inbördeskrigets Irak. I den kampen, om pengar och makt, går den amerikanska federala staten hand i hand med oljebolagens ekonomiska intressen. Och gör så nu kanske mer än någonsin i historien. Bolagen är så starka att de har sin egen underrättelseorganisation, formar en egen utrikespolitik, och skapar - med amerikanska UDs och CIAs hjälp - egna utrikespolitiska allianser, inte minst i Mellanöstern.

Nu står striden om herraväldet över de återstående oljeresurserna stenhård i länder som Kazakstan och Azerbajdzjan, två före detta sovjetryska regioner som blev självständiga när Sovjetunionen föll ihop.

I den kampen finns många aktörer, inte bara USA. Clooney visar hur kineserna nu också snabbt flyttar fram positionerna, i jakt på nödvändiga energiresurser för att slippa bromsa den enorma ekonomiska boom som pågår. Det svåraste hindret för dess fortsatta rekordtillväxt är tillgången på energi.

EU och Europa argumenterar främst för omställning till ett annat energisystem, mer inriktat på besparingar, förnyelsebara energikällor och alternativa bränslen, men också kärnkraft. Samtidigt fortsätter amerikaner, ryssar (via Gazproom där Bildt tjänat sina optionsmiljoner) och kineser att slåss om tillgången till de olje- och gasresurser som fortfarande finns och ännu inte är fullt ut exploaterade.

Dessa tre supermakter verkar bara se till oljeekonomins konsekvenser för deras egen makt och kortsiktiga ekonomiska tillväxt, vilket kommer att kunna få förödande konsekvenser för världen och framtiden.

Men den politiken är kortsiktig. Inte ens i Kina kan man i längden fortsätta elda fossila bränslen. Inte utan att det får katastrofala följder för den globala uppvärmningen, miljön, hälsan - och i slutändan för ekonomin i stort. Tids nog kommer bensinpriset även i USA till sist att stiga till nivåer, som kommer att tvinga fram en ny syn på den bensinslukande bilismen. I delstaten Kalifornien - med en ekonomi lika stor som Italiens - är man delvis redan igång med detta. Tids nog tvingas också andra delar av USA följa i de spåren.

Detta med klimatet och att slippa beroendet av oljebolagen, och det politiska beroendet av stater som USA, Ryssland och diktaturerna i Mellanöstern är de två starkaste argumenten för att nu raska på i arbetet med att ställa om våra energisystem.

George Clooneys filmer - liksom den tidigare vicepresidenten Al Gores dokumentär om klimathotet - lär oss mer om tillståndet och hoten i världen än många aldrig så välskrivna böcker. Och att de därtill hittar en stor publik är hoppfullt i en annars ingalunda för dagen så munter värld.
ROBERT BJÖRKENWALL

Rimligt att LO-facken nu ställer lite tuffare lönekrav

Nu vill LO-facken återhämta lite av det man tidigare avstått ifrån i restaureringen av svensk ekonomi

Den generella lönehöjningsnivån på nära 4 procent i Kommunals (och ungefär samma i andra LO-fackliga organisationers) lönekrav inför årets tuffa lönerörelse är något högre än tidigare år, då lönerna höjts med 2,5-3,5 procent. Följden av dessa tidigare lönerörelser varit en mycket modest löneutveckling som lett till att Sverige rasat ner från en plats i Europatoppen till en mittenplacering på ett årtionde.

Om man så vill, kan man helt korrekt beskriva det som löntagarnas, och särskilt så just arbetarnas, bidrag till Göran Persson och s-regeringens tuffa restaurering av den svenska ekonomin. När detta nu är gjort och svensk ekonomi åter är stark finns det nu ett starkt tryck ute på arbetsplatserna för att återta de positioner man förlorat, dvs avstått ifrån när löneandelen minskat som andel av det samlade produktionsresultatet. Samhällsekonomin går nu på högvarv, produktionskapaciteten är nära taket, vinsterna i industrin har aldrig varit högre, direktörerna har skott sig i aldrig tidigare omfattning, aktieutdelningarna har slagit och kommer att slå nya rekord och kommunsektorn också har ett rejält, samlat budgetöverskott på 19 miljarder kronor.

En färsk sammanställning visar att de 56 verkställande direktörerna på de 100 största företagen, som suttit på sina poster hela perioden 2002 till 2005, under denna period har ökat sina inkomster med 56 procent! Under samma period ökade deras anställdas löner med sammanlagt cirka 10 procent. Om det inte nu är läge att ta ett krafttag för att minska löneskillnaderna och att höja kvinnors löner lite mer än andras? - så lär det nog aldrig bli ett sådant tillfälle.

Kommunal gör helt rätt som nu åter tar fajten för sina lågavlönade kvinnor.
ROBERT BJÖRKENWALL

Partisk valrapportering i media men grunden var egna felgrepp

Analys
Partisk valrapportering i media men i grunden förlorade s valet på egna felgrepp och tillkortakommanden

Hur kunde det komma sig att socialdemokratin i den 17 september 2006 gjorde sitt sämsta val sedan demokratins genombrott, trots att vi befinner oss i den bästa ekonomiska konjunkturen på decennier? Hur kan man förlora i ett sådant guldläge? En del av svaret på den frågan bidrar medieforskaren Kent Asp med i en rapport. Aldrig någonsin har en borgerlig statsministerkandidat skildrats så positivt som 2006 och aldrig har en socialdemokratisk statsminister skildrats så negativt, är hans bedömning.

Samtidigt får det inte förtigas eller bortdefineras att socialdemokratin den 17 september 2006 gjorde en av sina sämsta valrörelser, kanske den allra svagaste i modern tid. Vad denna från s-ledningens sida ganska klantigt skötta valrörelse berodde på går väl inte riktigt att reda ut eller begripa sig på. Kanske var arbetarrörelsen för stukad efter ett par år av motgångar, upprepade skandaler, missskötsel och felbedömningar av främst sysselsättningsfrågan för att kunna orka framstå som regeringsduglig. Men ett avgörande misstag som inte minst s-ledaren och den nu f d statsministern Göran Persson får ta på sig är underskattningen av jobben som en central valfråga. Det var ett avgörande misstag att man lät borgerligheten sno till sig arbetslöshetsfrågan och exploatera den.

Det kunde alliansen göra därför att socialdemokratin redan under 2003-2004 missbedömde vilka insatser som behövdes och redan då grundlade en för stor passivitet i denna för arbetarrörelsen normalt så centrala politiska fråga. Och när detta väl var ett faktum, gjorde socialdemokratin sedan inte heller tillräckligt mycket för att försöka återta initiativet. Bilden av ett land i massarbetslöshet bemöttes inte tillräckligt kraftfullt, och socialdemokratin visade ingen väg ut ur utanförskapet. Valmanifestet (s) var så suddigt och diffust att var tredje väljare överhuvudtaget inte visste vad socialdemokratin stod för. På sådana missgrepp och felsteg vinner man inga val.

Må sedan vara att, som den utmärkta medieforskaren, professor Kent Asp visar i en färsk studie av valet och medierna, att åtta av elva av de största nationella medierna i valrörelsen 2006 satsade mer än någonsin på en borgerlig valseger.

Det gällde alldeles särskilt - se DN debatt 10/1-07 "Aldrig förr har de borgerliga fått så positiv valbevakning" - den alltmer högervridna Bonnierpressen i Stockholm mest av alla. Alliansens favoritfrågor om den påstådda massarbetslösheten fick dominera, medan socialdemokratin inte fick komma till tals i sina starka sakfrågor som den goda ekonomin och sjukvården. Regeringssidan fick istället framträda på defensiven när det gällde arbetslösheten. "Alliansen vann kampen om regeringsdugligheten, kampen om dagordningen och kampen om hur verklighetens Sverige skulle beskrivas" (Kent Asp i DN 10/1-07).

Högeralliansen snodde med andra ord till sig problemformuleringsinitiativet och hade då god draghjälp med det av den borgerligt dominerande pressen. "Alliansen kom att gynnas och socialdemokraterna kom att missgynnas" (Asp). Mest tydligt så i de borgerliga DN och Expressen. Några socialdemokratiska landsortstidningar och riksspridda kvällsdraken Aftonbladet (tillsmmans med Göteborgs-Posten och Sveriges Television mest neutral i sin rapportering) var inte mycket till moteld mot denna övervägande allianspositiva mediakanonad.

Men i de regioner ute i landet där de finns socialdemokratiska morgontidningar (i regel andra-tidningar) höll socialdemokratin sina ställningar bättre och kom över 40 procent i väljarstöd.

I landet i stort - och särskilt så i riksmedia med några undantag - gynnades de borgerliga av mediernas valrapportering, visar professor Kent Asps mediavalstudie, som han nu genomfört för nionde valet i rad.

Negativ medierapportering om Göran Perssons person Framförallt framställdes nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (m) i en väldigt positiv dager i media. Aldrig tidigare - professor Asp har studerat de nio senaste valrörelserna i media - har en borgerlig statsministerkandidat skildrats så positivt som skedde i valet 2006. Och ”aldrig någonsin har en socialdemokratisk statsminister skildrats så negativt”, skriver medieprofessor Asp.

Asp anser samtidigt att när det gäller politiken i stort, så kan medierna inte lastas. Medierna är i grunden bara megafoner som förstorar och förstärker det partierna själva tar fram. När de borgerliga lyckades kidnappa jobbfrågan från socialdemokraterna och sätta dagordningen så förstärkte de i grunden bara den bilden. Så huvudansvaret här för detta får den dåvarande socialdemokratiska regeringen och s-partiledningen själva ta på sig.

Men när det gäller personkarakteristiken i media av Reinfeldt respektive Persson går det inte att med samma trovärdighet lägga det grundläggande ansvaret utanför medierna. Visserligen har de flesta av oss bilden av en trött, bekväm och håglöst uppträdande statsminister Persson, och en ung hungrig utmanare i form av m-ledaren Reinfeldt. Och paret Persson-Steens herrgårdsbygge i sörmländska Torp var inte precis någon mediehit i valrörelsen för socialdemokraternas del. Sammantaget gav det här oppositionen ett klart övertag i media i förhållande till den sittande statsministern och s-ledaren. Må sedan vara, precis som professor Asp skriver, att det kan "diskuteras om mediernas ensidigt negativa bild av Göran Persson var (lika) skälig".

Men som professor Asp konstaterar lönar det sig särskilt mycket att skylla medierna för socialdemokraterna tidigt hamnade i ett underlag som man aldrig under hela valrörelsen 2006 förmådde ta sig ur. De borgerliga lyckades att beskriva sig som både regeringsdugliga och ”ofarliga”, lite "sosse-light" och fullt valbart alternativ. Just detta misslyckades socialdemokraterna i stort sett under hela valrörelsen helt med att peta hål på.

Det har kommit först ett par månader efter valdagen - med den stora opinionssvängning till s-oppositionens klara fördel som kommit efter valet i de stora och pålitliga opinionsmätningarna (SCB-mätningen med dryga 9 200 tillfrågade). Först med verkligheten och genomförandet av alliansregeringens stora nedskärningar i arbetslöshetskassan och annat har det gått upp för väljarna vad de egentligen fick när de valde "det nya arbetarpartiet" moderaterna som ledande parti i regeringsställning.

I valrörelsen misslyckades dock socialdemokraterna kapitalt med att frilägga vad en Reinfeldt-ledd alliansregering verkligen planerade att göra. Därför förlorade man regeringsmakten. Inte primärt för att media i sin valrapportering gav "de borgerliga så positiv valbevakning".

Må sedan vara att särskilt Dagens nyheters och Expressens stora - och i något mindre grad tv-nyhetsprogrammet Rapports - partiskhet är värd kritik och självransakan i nämnda medieföretags redaktionsledningar.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

PS. Det här mot den här bakgrunden minst sagt trist att så många debattörer och partiaktiva nu ägnar personfrågan i kommande partiledarval så stor uppmärksamhet och så lite verkar bry sig om vilken politisk linje och vilka profilfrågor som krävs för att S ska kunna ha en chans att vinna nästa riksdagsval år 2010. Må sedan vara att manegen nu synes vara krattad för Mona Sahlin som ny, trolig s-partiledare den 18 mars 2007. Men hur ser den politiska linjen ut om hon nu blir vald? Vad vilja socialdemokraterna med jobben, de växande klassklyftorna, bostadspolitiken, skolan och mycket annat???

Klokt sagt av tung distriktsordförande inför kommande partikongress

Klokt av en tung distriktsordförande och riksdagsman inför den kommande partikongressen i mars

Peter Hultqvist, ordförande för det socialdemokratiska partidistriktet i Dalarna och riksdagsledamot i bl a utbildningsutskottet, skriver klokt i nr 1/2007 av Aktuellt i politiken, AiP, om partikongressen och partiordförandevalet, “S är mer än ett idé-parti“.
Redan inledningsvis lägger han an tonen på ett sätt som som väl stämmer med hur också jag analyserar debatten:

“Allt oftare dyker åsikten att socialdemokratin i huvudsak är ett idéparti upp. Även ledande partivänner markerar det ibland. För mig är socialdemokratin i grunden ett intresse- och klassparti. Ur detta förhållande har idéerna om ett jämlikt och rättvist samhälle hållits levande genom åren.”

Och det tidigare kommunalrådet i 18 år i Borlänge och nyvalda s-riksdagsmannen på Dalabänken fortsätter:

“Hela den facklig-politiska samverkan är en djup intressegemenskap. De som inte ser det har, som jag ser det, något grundläggande att lära sig om svensk arbetarrörelse. Den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen är två grenar på samma träd. Medlen och rollerna är olika men syftet detsamma, nämligen att värna och tillvarata löntagarnas intressen. Därför är det inte rimligt att karaktärisera socialdemokratin som ett renodlat idéparti.”

Sedan är det bara att instämma i artikelns lika rimliga som riktiga slutkläm:

“När socialdemokratin nu ska välja väg och ny ledare får inte frågor som handlar om rättvisa och en skarp fördelningspolitisk profil glömmas bort. Där finns kärnan i både partiets idé- och intressebas. Att ha det klart för sig varje dag ger god orientering när liberalismens olika kastvindar gör sig gällande i mediabruset. Förnyelse är inte att surfa med på den spelplan som näringslivets lobbyister och kvällspressen erbjuder.”

Det är bara att hoppas att Peter Hultqvists syn också kommer att prägla såväl den politiska kurs som partiledarvalet på s-partikongressen 17-18 mars 2007. Eller är det att hoppas för mycket?
Robert Björkenwall

Carl Bildt - en skrupelfri affärsman

”Carl Bildt är en skrupelfri affärsman som aldrig borde ha blivit utrikesminister.”
Expressens ledarskribent PM Nilsson den 11 januari 2007

Kommentar: Just så är det.

En spännande bokresa i norra Sverige - och världen

En bokresa i norra Sverige som ger både spänning och kunskaper om ett mera "okänt Sverige

Åsa Larsson, mångårig skattejurist men numera heltidsförfattare, kvalar tveklöst in bland deckareliten i Sverige. Och den är, som bekant, i toppklass i världen. Något som bland annat Henning Mankells, Håkan Nessers och Jan Guillous försäljningssiffror i Sverige och utlandet vittnar om.

Men också den lite "färskare" Kiruna-födda skattejuristen Åsa Larsson (med släktband till den berömda skidrännaren "Kiruna-Lasse" från Garmisch vinter-OS 1936) börjar nå ut också i den stora världen med sina fina böcker från lappländska Kiruna-trakter. Debutboken "Solstorm" som kom år 2003 blev direkt en stor kritikersuccé och prisad deckarklassiker. I den boken hittas en frikyrkopastor - långt innan händelserna i Knutby församling exploderade i media - brutalt mördad. En miljö som gjord för en bra deckarförfattare som kan hantverket.

Advokaten Rebecka Martinsson återvänder till sin barndoms Kiruna och byn Kurravaara, dras där in i en allt svartmörk historia kring den slutna frikyrkoförsamlingen. Miljöerna är delvis välkända, delvis också påhittade. Intrigen är både spännande och trovärdigt utförd och upplösningen tämligen ruggig. Deckaren Solstorm är en bra ingång i Åsa Larssons författarskap och för den som vill lära känna lite nya miljöer i det så dynamiska och rekordinvesterande gruvsamhället (LKAB) Kiruna med omgivningar.

Men även uppföljaren "Det blod som spilts" från 2005 har likande religiösa förtecken. Men nu är det en präst i Jukkasjärvi - orten med det berömda ishotellet och Bror Hjorts kyrkomålningar - som bringas av daga på ett närmast rituellt sätt.

Advokat Rebecka Martinsson - tidigt föräldralös - dras på nytt in i händelserna. Men denna gång inte som en hjältefigur, vilket måhända är lite ovanligt i seriedeckarsammanhang. Här är det i stället den jovialiska polisinspektören Anna-Maria Mella och hennes kollega Sven-Erik Stålnacke som nu tar allt större plats, samtidigt som den psykiskt sargade Rebecka Martinsson försöker hitta tillbaka till sig själv efter de ruggiga händelserna i Solstorm-boken.
För den som väl ger sig i kast med dessa två nordliga deckare är det stor risk att det blir sträckläsning genom två bra böcker, som med fördel läses i rätt ordning.

Åsa Larssons nya spänningsroman "Svart stig" är mera fristående och kan, när den nu utkommer i slutet av augusti 2006, läsas oberoende av om man tagit del av henns två fösta Rebecka Martinsson-deckare eller inte.

I den här boken - som även rullade följetong i Svenska dagbladet sommaren 2006 - är det dock åter poliserna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke som tillsammans med den nu uppflyttade Rebecka Martinsson som leder mordutredningen och bringar reda i de trassliga trådhärvorna runt gruvbolaget Kallis Mining. Och med förgreningar till skumraskaffärer i Muzewenis Uganda i Afrika.

Det är ännu en god Åsa Larsson-deckare att njuta av när kvällarna mörknar och vi sitter och väntar på lite snö som lyser upp i kvällsmörkret. Svart stig är Åsa Larssons hittills bästa och mest drivna spänningsroman om Kiruna-poliserna Mella och Stålnacke och om juristen Rebecka Martinsson som nu börjar få lite ordning på sitt liv igen. .
ROBERT BJÖRKENWALL

Tsunamibanden i repris?

Tsunamibanden som damage control-da capo?
När det blåste som värst kring de m-stämplade ministrarna Borelius och Stegö Chilò höll statsminister Fredrik Reinfeldt presskonferens för att berätta att man hittat ett antal krypterade säkerhetskopior av mejl sända under tsunamidagarna. Trots försöket att vända uppmärksamheten tvingades de båda licens- och skattefubbande moderatministrarna avgå. Sedan dess har det i stort sett varit knäpptyst kring de s k tsunamibanden. Nu är självaste utrikesminister Carl Bildt (m) i blåsväder. Dags att damma av tsunamibanden igen? Något nytt går väl ändå att berätta på en ny snabbinkallad presskonferens? Vad säger mediestrategerna i Rosenbad? Dags för ett da capo med banden?
Robert Björkenwall

Carl Bildt, optionsmiljonerna och trovärdigheten

Analys---------------------
Carl Bild, optionsmiljonerna och trovärdigheten
Att trycka till journalister som råkar ställa "fel" frågor är den evige studentpolitikern Carl Bildts gamla paradgren från 1990-talet. Men funkar det i dag när det är hans egen trovärdighet efter alla optionsmiljonerna nu är så starkt ifrågasatt? Knappast

Carl Bildts upprördhet går dock inte att ta miste på. Fram ur garderoberna tar han fram all den arrogans som vi känner igen från hans tämligen misslyckade statsministerperioden 1991-94. Också då anklagades journalister sarkastiskt och maktarrogant för att vara vikarier och koka soppa på en spik när de ställde frågor om den allt mera besvärande ekonomiska krisen i kungariket Sverige. Några månader senare låg räntan på sanslöst höga 500 procent.

Söndagen den 7 januari 2007 handlade journalisternas frågor inte om statens ekonomi utan om utrikesminister Carl Bildts personliga affärer; optionsavtalet med Vostok Nafta som Bildt löste ut med en vinst på 4,8 miljoner kronor strax före jul. Men i stället för att svara på de högst motiverade frågorna gjorde Bildt i stället vad kan kunde för att sätta sig på och misstänkliggöra TV4:s reporter Ulf Kristoffersson. I grunden med samma maktarroganta stil som är och förblir Carl Bildts signum som politiker.

De befogade frågorna om optionsavtalet med Vostok Nafta, kopplingarna till Putins "maktinstrument" Gazprom och gasledningen genom Östersjön, förblev däremot obesvarade när utrikesministern valde att se sig själv som offer. Ett offer för någon sorts politisk konspiration där uppenbarligen också TV4:s reporter uppenbarligen skulle sopas med.

Inget nytt här när det gäller gammalt beprövat Bildt-beteende. Så gör han alltid - när han blir trängd. Plockar fram sin mest dryga maktarrogans. Beteendet är dock sannolikt snarare kontraproduktivt för Bildt själv om han nu anser sig vara visserligen girig men samtidigt också vit som snö - juridiskt sett. Anser han det, så borde han väl snarare vara mer än ivrig att svara på reporterns frågor och att försöka räta ut all frågetecken.

Men nog är det tämligen uppenbart att utrikesminister Bildt - numera mera businessman än politiker - inte hanterat sanningen glasklart. Den första förklaringen att han inte kunde göra sig av med optionerna i Vostok Nafta före ett visst datum har ju visat sig vara en sanning med en rejäl dos modifikation. I själva verket hade Bildt inte rätt till något optioner i 5-miljonersklassen när han klev av bolagets styrelse för att i stället som utrikesminister flytta in i Arvfurstens palats. Men genom ett särskilt beslut i bolagets ledning fick Bildt behålla optionerna som alltså inbringade en nätt vinst på 4,8 miljoner när de löstes in före jul.

Uppenbarligen handlar det här om en god portion ren girighet när Carl Bildt inte ville avstå från sina lönsamma optioner för att han utsågs till utrikesminister. Men en central fråga i sammanhanget är varför Vostok Naftas ledning tog ett särskilt beslut att låta Bildt - tvärtemot reglerna - ändå fick optioner till ett värde av närmare fem miljoner kronor.

Att överåklagare Christer van der Kwast inlett en granskning är därför inte alls märkligt. Kan en inbjudan till älgjakt för en landshövding (blev fallet i Jämtlands län) betraktas som en muta, så vad är inte då 4,8 miljoner från ett gas- och oljebolag till en utrikesminister? Den centrala frågan tarvar ett trovärdigt svar. Och det oavsett om det sedan råkar "störa" en snorkig och maktarrogant utrikesminister som Carl Bildt.

I grunden handlar det här inte bara om juridik utan minst lika mycket om trovärdighet i en ledande befattning som utrikesministerns. Och med tanke på då att man i regeringen ska hantera frågan om de rysk-tyska planerna att bygga en gasledning på Östersjöns botten, där just Gazprom är huvudintressent. I Gazprom har i sin tur Vostok Nafta - med Bildt-optionerna - merparten av sitt aktieinnehav. Så i potten på hela den här historien finns inte bara utrikesminister Bildts utan också hela regeringen Reinfeldts trovärdighet.
ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com)

Reinfeldt-regeringens mediepolitik och exemplet Berslusconis Italien

Analys
Reinfeldt-regeringens mediepolitik och det avskräckande exemplet med Berlusconis Italien

ITALIEN lyfts ofta, med rätta, fram som avskräckande exempel på kombinationen av stark mediekoncentration och stenhårt kommersialiserad, och bara undantagsvis kritiskt granskande medieklimat. Särskilt så i de stora och dominerande mediekanaler som den stora publiken ser och lyssnar på.Italiens rikaste man, mediemagnaten och f d premiärministern och Forza Italia-partiledaren Silvio Berlusconi har i många år varit den klart dominerande mediemogulen med majoritetsägande i tre kommersiella tv-kanaler i Italien. Under sina år som Italiens premiärminister fick han därtill också starkt inflytande över den statliga public service-kanalen RAI.

På nyårsdagen sände Kunskapskanalen i Sveriges television ett synnerligen intressant reportage om den italienska skådespelaren och regissören Sabina Guzzanti, vars satirprogram Raiot lades ner redan efter ett avsnitt. Satiren var frän och maktens Italien häcklades. Detta tålde inte högerledaren och mediemagnaten Berlusconi, som ansåg att Raiot var exempel på "dålig humor och förtal". Silvio Berlusconi har inte bara makt att stoppa tv-program han inte gillar. Han har också när det passat sett till att enskilda medarbetare stoppats eller åtminstone hindrats i sina yrkeskarriärer. Den journalist som inte spelar med i spelet riskerar att bli sågad jämns med fotknölarna. Så fungerar det bara alltför ofta i det hårt kommersialiserade italienska medieklimatets brutala marknadssamhälle.

Skulle sånt kunna hända även i Sverige? Självklart. Om också inte ännu idag. Men får Reinfeldts alliansregering trampa vidare med sin i valet delvis dolda mediepolitiska linje har vi snart inget presstöd kvar i vårt land, andratidningarna riskerar att dö sotdöden och allmänhetens licensfinansierade public service-radio och -TV riskerar att gradvis stöpas om och bantas.

Redan i alliansens första budget beslöt man plötsligt att halvera sändningstillståndet för SVT från sex till tre år och dessutom att frysa den tidigare beslutade uppräkningen av presstödet. De senaste veckorna har det dessutom skickats ut testballonger om att SVT:s nyhetskanaler borde slås ihop/bantas – det officiella motivet är, som så ofta, att spara pengar. Men effekten av dessa idéers genomförande skulle kunna bli mer långtgående än så för den samhällskritiska bevakningen. Om dessa och andra liknande idéer tillåts bli verklighet.

Redan hittills genomförda åtgärder och attackerna mot public service och presstödet från Reinfeldt-regeringens sida är synnerligen illavarslande. De kan mycket väl följas av nya lika välplanerade som för väljarna i valet dolda hugg och slag mot icke-kommersiell radio och tv i allmänhetens tjänst och värnet av mediemångfalden på tidningsmarknaden om inte motkrafterna mot en sådan oönskad utveckling stärks rejält.

Redan det som hänt under sitt första dryga kvartalet med genomförandet av Reinfeldt-regeringens nyliberala mediepolitiska dagordning inger stor oro för framtiden. Här gäller det att ta kamp mot de kommersiella marknads- och nyliberala politiska krafter som trycker på och vinner ökat stöd hos den nya alliansregeringen medan tid är för att förhindra en berlusconifiering av också det svenska medielandskapet.
ROBERT BJÖRKENWALL, frilansjournalist

De borgerliga står inte för sitt ord om pensionerna

Analys
De borgerliga står inte för sitt ord om pensionerna
Ett par ledande socialdemokrater med förflutet på socialdepartementet, förre folkhälsoministern Morgan Johansson och s-riksdagsledamoten från Skåne och förre planeringschefen Christer Persson gick på DN debatt den 4 januari 2007 med rätta till attack mot den borgerliga regeringens sätt att frångå den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen från våren 1994. De borgerliga i regeringsalliansen vill dock, föga väntat, inte kännas vid något löftesbrott.

Men faktum kvarstår: försämringen av villkoren för de förtidspensionerades är och förblir en realitet. Den är på riktigt. Deras förtidspension blir bara ålderspensionsgrundande till 80 procent. Detta ger en förtidspensionär som hade 22 000 kr i månadsinkomst innan förtidspensionen cirka 300 kronor mindre i månaden när han eller hon går i ålderspension. Den som i förtid slitit ut sig och tvingats bli förtidspensionär luggas på ytterligare stålar när han eller hon blir ålderspensionär.

Den här av nya alliansregeringen genomförda förändringen har sjösatts i strid med vad man kommit överens med socialdemokraterna i den stora pensionsöverenskommelsen från 1994. Det är lika oetiskt som fult gjort. Socialdemokraterna har med andra ord goda motiv att bli förbannade på detta beteende. Ett tydligt utslag av maktens arrogans skulle man också kunna säga. Frågan är dock vad man ska göra mot detta uppenbara löftesbrott. Debattörerna Johansson och Persson manar till offensiv från socialdemokraternas sida. Rätt så. Socialdemokraterna bör, menar man, utarbeta ett eget alternativförslag.

I DN-debattaren pekar man speciellt på det orimliga och slösaktigt dyra men för storbankerna lönsamma premiepensionssystemet (borgerligt krav för pensionsuppgörelsen 1994). Detta PPM-system är i sig något av ett pensionslotteri och kan skapa rätt stora skillnader i pensionsutfall - också mellan pensionärer som haft likartade jobb och månadslöner i förvärvslivet.

Lägg därtill att pensionsuppgörelsen också resulterar i väl stora skillnader i pension som uppstår beroende på hur länge den enskilde orkar jobba. Alla har, som bekant, inte samma möjligheter att arbeta kvar något eller några "överår" efter den normala pensionåldern. Så nog finns många punkter i den stora pensionsuppgörelsen från 1994 som det finns goda skäl att kritisera - utöver det löftesbrott som alliansregeringen nu av egen kraft har ställt till med.

En helt annan sak är sedan att vårt allmänna pensionssystem mår bäst av om spelreglerna inte förändras varje mandatperiod utan har lite större varaktighet över tiden. Därför är det nu synnerligen illavarslande att den färska och maktsugna alliansregeringen i sin makthybris uppträder så korttänkt att de borgerliga inte står för sitt ord. Därför kan nu inte heller den andra parten i den stora pensionsuppgörelsen, nämligen socialdemokraterna, heller sitta still i båten utan måste gå till motoffensiv i denna för folkhushållet och rättvisan så centrala samhällsfråga.

Därför var det också bra att paret Johansson-Persson nu gick ut som man gjorde i den malliga och ofta rätt självgoda tidningsdraken Dagens nyheter.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Regeringen Reinfeldts jobbpolitik leder till nya försämringar för löntagarna

Analys
Regeringen Reinfeldts s k jobbpolitik leder till nya försämringar för löntagarna

De tillfälliga påhuggsjobben, snuttjobben som de kallas i Finland, har ökat kraftigt de senaste tio åren i vårt land. Plus 40 procent är ingen liten ökning precis. Enligt SCB:s statistik hade 675 000 svenskar tidsbegränsade anställningar i november 2006 och det är 74 000 fler än samma månad för ett år sedan.

Idealistiskt kanske för en arbetsgivare som gillar att välja och vraka och inte bryr sig så mycket om vad som är bäst på lite sikt. Konformt med den kvartalskapitalism som blivit ett allt vanligare inslag i den en gång så hyggligt väl fungerande svenska modellen - med goda och försvarbara handslag mellan fackföreningar och arbetsgivare. liksom med kapitalägare som mera såg till det långsiktiga och den "tillräckliga" och inte den kortsiktiga högsta möjliga vinsten. Men i snuttjobbens 2007 års värld gäller detta i allt mindre grad.

Och nu vill Reinfeldts allians- och "jobbskapande" regering öka otryggheten på den svenska arbetsmarknaden. Detta genom att nu i år ytterligare förstärka otryggheten med de nya LAS-förslag som den borgerliga regeringen levererade innan jul och som ska behandlas på en hearing den 29 januari. Även denna gång lär regeringen få svidande facklig kritik men understöd från en och annan borgerligt sinnad nationalekonom som med tvivelaktig advokatyr påstår att ökad otrygghet är bra för jobben och Sverige. Samtidigt som a-kassenedrustaren, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin demonstrerar sin förmåga att likt en gås skaka av sig alla obehagliga kommentarer och befogad kritik.

Den förra s-regeringen ville också förändra LAS. Men i helt annan riktning. Inte minst så skulle möjligheterna att systematiskt utnyttja visstidsanställda begränsas till 14 månader under en 5-årsperiod. Därefter skulle anställningen övergå en en fast (tillsvidare) anställning. Regeringen Reinfeldt väljer i stället en förlängning av den maximala visstidsanställningen från 14 till 24 månader, inom en 5-årsperiod. Det extra anställningsskydd som gällt för äldre slopas också. Så ser den nya alliansregeringens så kallade jobblinje ut - i praktiken. Sämre a-kassa, försämrat anställningsskydd och fler snutt- och låglönejobb. Det är verkligheten när den flotta valretorikens dimmor skingras och byts ut mot skarpa förslag i verkligheten.

Regeringen kallar sitt förslag ”bättre möjligheter till tidsbegränsad anställning” – och det är förvisso en beskrivning som väl stämmer med verkligheten. Men det blir inte bättre för arbetstagarna/löntagarna, bara för arbetsgivarna.

TCO:s chefsjurist Ingemar Hamskär konstaterade i en kommentar redan innan jul att fler otrygga visstidsjobb och sämre anställningsskydd för äldre inte var någon bra julklapp. Det var snarare diplomatiskt försiktigt uttryckt av TCO-juristen Hamskär.

Regeringen Reinfeldt säger sig, precis som tidigare, bedriva en politik för fler jobb. Men LAS-förändringarna i anställningstryggheten kopplade till försämrad a-kassa ökar otryggheten och försvårar rimligen också för unga att flytta hemifrån eller till ett jobb på annan ort.

Osäkerhetsfaktorerna i arbetslivet förstärks. Därmed undermineras i prkatiken också de syften som regeringen Reinfeldt själv säger sig vilja uppnå. Det är väl egentligen bara på en punkt som den nya alliansregeringens LAS-förändringar är bra. Det är förstärkningen av vikariernas ställning (omvandlingsregeln kortas från tre till två år). Men helhetsbilden också av detta nya arbetsmarknaspolitiska förslag är lika uselt som det strax före jul genomtrumfade försämringarna i a-kasseförsäkringen. Otryggheten ökar ytterligare för löntagarna med alliansregeringens så kallade jobbpolitik.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com