En lysande stilist och världsreporter har gått ur tiden
En lysande stilist och världsreporter har gått ur tiden - polacken Ryszard Kapuschinski
Världens medier tycks uppriktigt sörja den geniala polska världsreportern och essäisten Ryszard Kapuscinskis inte direkt oväntade men ändå alltför tidiga död. För många var han den som gav journalistiken ett mänskligt ansikte. "Denna moderna journalistikens mästare" var med om om 27 revolutioner, 12 krigsfronter och fyra gånger blev dömd till döden.
Kapuscinski var inte bara beundrad världen över som den lapidariska stilens mästare, utan ännu mera som en skarpsinnig analytiker av politiska omvälvningar och sociala processer, som samtidigt också hade förmågan att göra sina litterära reportage om bl a Etiopiens kejsare Haile Selassie, Shahen av Iran och det sovjetryska rikets sönderfall till stor konst av litterärt nobelprisklass.
I en originell minnesbok, "På resa med Herodotos" (i fin översättning Anders Bodegård), tänker Kapuscinski igenom vad han hållit på med genom åren. Han lägger i detta sitt reflekterande sig mycket nära den grekiske historikern som för 2 500 år sedan drev omkring i östra Medelhavsområdet på ungefär samma sätt som Ryszard Kapuschinski gjort i Afrika, Asien och Östeuropa.
Det finns ingen självklar historia, menar både Kapuschinski och Herodotos. Bara undflyende utsagor som man på bästa möjliga sätt får försöka tyda. Den grekiske historikern och Kapuschinskis föredöme Herodotos var särskilt noga med att ange vem som sagt vad. "Jag har inte trots all möda kunnat få bekräftat, att det finns ett hav på andra sidan Europa", säger han.
Ryszard Kapuschinski var lika professionellt samvetsgrann när han till synes planlöst under 30-talet år med jämna mellanrum drev omkring i Afrika och så småningom kom fram med en egen historia, exempelvis hans lysande "Kejsaren" (om kuppen som 1974 avsatte Etiopiens kejsare Selassie), utkom på svenska 1985. Redan där visade Kapuschinski sin unikt stora förmåga att "tjuvlyssna" och samla in detaljer som öppnade historien och gjorde att man kunde förstå hur det hela i praktiken gått till.
Ryszard Kapuscinski kan sannolikt åtminstone delvis tacka det faktum att han "råkade" arbeta för en fattig polsk nyhetsbyrå, PAP, och inte kunnat göra några pengaslukande, snabba utryckningar, utan i stället oftast suttit på skakande bussar eller tagit sig fram till fots. Och sedan när insamlandet av olika intryck var klart ha kommit med sin historia, en historia som inte liknat något annat. I skarp kontrast till alla andra, bara alltför likartade stories som vi däremot får del av i stort överflöd.
"Kunskapen om världen, då i Libyen och Skytien och nu i norra Kongo", skriver Kapuscinski i På resa med Herodotos (utkom 2005), "formas nämligen horisontellt, vågrätt, och inte vertikalt, i fågelperspektiv, syntetiskt. Jag känner mina närmaste grannar - det är allt."
Det är en bra utgångspunkt, när de färdiga världsbilderna är så påträngande. Kapuschinski har hela sitt yrkesliv sökt just detta - det som finns bortom "det färdiga" och givna. Och haft styrkan i just detta att ha varit pojken från landet och de små omständigheterna som kom ut i världen. Och sedan kunde berätta om det han såg och flitigt lyssnade fick inblick i. Sannolikt blev han just därför också mer svårlurad än andra proffsjournalister. Och aldrig heller blassé.
Boken är en essä som väver ihop Herodotos resor med Kapuscinskis eget resande på ett spännande och perspektivrikt sätt. Det är bara att hoppas att På resa med Herodotos, och gärna också t ex "Ebenholts" (från 2000) sätts i händerna på tillfällighetsresenärer såväl som alla dem som i 2000-talets globaliserade, förvirrade värld reser ut för att tala om för oss andra hur världen ser ut.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
(som själv rest en del - och periodvis även biståndsarbetat -
i Afrika, Indien, Östeuropa m m)
Världens medier tycks uppriktigt sörja den geniala polska världsreportern och essäisten Ryszard Kapuscinskis inte direkt oväntade men ändå alltför tidiga död. För många var han den som gav journalistiken ett mänskligt ansikte. "Denna moderna journalistikens mästare" var med om om 27 revolutioner, 12 krigsfronter och fyra gånger blev dömd till döden.
Kapuscinski var inte bara beundrad världen över som den lapidariska stilens mästare, utan ännu mera som en skarpsinnig analytiker av politiska omvälvningar och sociala processer, som samtidigt också hade förmågan att göra sina litterära reportage om bl a Etiopiens kejsare Haile Selassie, Shahen av Iran och det sovjetryska rikets sönderfall till stor konst av litterärt nobelprisklass.
I en originell minnesbok, "På resa med Herodotos" (i fin översättning Anders Bodegård), tänker Kapuscinski igenom vad han hållit på med genom åren. Han lägger i detta sitt reflekterande sig mycket nära den grekiske historikern som för 2 500 år sedan drev omkring i östra Medelhavsområdet på ungefär samma sätt som Ryszard Kapuschinski gjort i Afrika, Asien och Östeuropa.
Det finns ingen självklar historia, menar både Kapuschinski och Herodotos. Bara undflyende utsagor som man på bästa möjliga sätt får försöka tyda. Den grekiske historikern och Kapuschinskis föredöme Herodotos var särskilt noga med att ange vem som sagt vad. "Jag har inte trots all möda kunnat få bekräftat, att det finns ett hav på andra sidan Europa", säger han.
Ryszard Kapuschinski var lika professionellt samvetsgrann när han till synes planlöst under 30-talet år med jämna mellanrum drev omkring i Afrika och så småningom kom fram med en egen historia, exempelvis hans lysande "Kejsaren" (om kuppen som 1974 avsatte Etiopiens kejsare Selassie), utkom på svenska 1985. Redan där visade Kapuschinski sin unikt stora förmåga att "tjuvlyssna" och samla in detaljer som öppnade historien och gjorde att man kunde förstå hur det hela i praktiken gått till.
Ryszard Kapuscinski kan sannolikt åtminstone delvis tacka det faktum att han "råkade" arbeta för en fattig polsk nyhetsbyrå, PAP, och inte kunnat göra några pengaslukande, snabba utryckningar, utan i stället oftast suttit på skakande bussar eller tagit sig fram till fots. Och sedan när insamlandet av olika intryck var klart ha kommit med sin historia, en historia som inte liknat något annat. I skarp kontrast till alla andra, bara alltför likartade stories som vi däremot får del av i stort överflöd.
"Kunskapen om världen, då i Libyen och Skytien och nu i norra Kongo", skriver Kapuscinski i På resa med Herodotos (utkom 2005), "formas nämligen horisontellt, vågrätt, och inte vertikalt, i fågelperspektiv, syntetiskt. Jag känner mina närmaste grannar - det är allt."
Det är en bra utgångspunkt, när de färdiga världsbilderna är så påträngande. Kapuschinski har hela sitt yrkesliv sökt just detta - det som finns bortom "det färdiga" och givna. Och haft styrkan i just detta att ha varit pojken från landet och de små omständigheterna som kom ut i världen. Och sedan kunde berätta om det han såg och flitigt lyssnade fick inblick i. Sannolikt blev han just därför också mer svårlurad än andra proffsjournalister. Och aldrig heller blassé.
Boken är en essä som väver ihop Herodotos resor med Kapuscinskis eget resande på ett spännande och perspektivrikt sätt. Det är bara att hoppas att På resa med Herodotos, och gärna också t ex "Ebenholts" (från 2000) sätts i händerna på tillfällighetsresenärer såväl som alla dem som i 2000-talets globaliserade, förvirrade värld reser ut för att tala om för oss andra hur världen ser ut.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
(som själv rest en del - och periodvis även biståndsarbetat -
i Afrika, Indien, Östeuropa m m)
posted by rbjorkenwall at 1:18 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home