Auschwitz, Srebrenica och Rwanda - symbolen för mänsklig grymhet
Auschwitz, Srebrenica och Rwanda - ständigt aktuella symboler för mänsklig grymhet
Lördagen den 27 januari 2007 var det på dagen 62 år sedan de första soldaterna i den första ukrainska fronten nådde fram till staden Oswiecim i sydvästra Polen. En okänd ort om det inte varit för det tyska namnet - Auschwitz.
Men i det jättelika förintelsekomplexet med sina olika delar fanns bara en bråkdel av alla dem som en gång kommit dit kvar i livet. I slavarbetslägret Monowitz fann Röda Armén 600 fångar, i Birkenau 6 000 och i Auschwitz´ huvudläger 1 000.
Inför den sovjetryska anstormningen hade nämligen de fångar som bedömts tillträckligt starka för att arbeta tvingats iväg på det som sedermera blev kallat dödsmarscherna till andra tyska fångläger. De som var för svaga mördades. Men omfattningen av dessa mord var inget mot dem som åren dessförinnan ägt rum i utrotningslägret.
Nutida beräkningar ger vid hand att omkring 1,3 miljoner människor, i huvudsak judar, skickades till Auschwitz. 1,1 miljoner av dem dog där också. De flesta offer för en förintelseapparat av närmast industriell effektivitet med sina tre stationer - ankomst och utsortering, gaskammare och kremering. Vissa dagar försvann tusentals liv upp genom skorstenarna.
Själv påmindes vi på ett kraftfullt sätt om judeutrotningen när Holocaust gick på tv för nu rätt många år sedan. Och sedan också på nytt när Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur för bl a sin lysande deportations- och koncentrationslägerskildring "Mannen utan öde", en av de verkligt stora romanerna i 1900-talslitteraturen. Och när jag häromåret svårt tagen och dämpad gick runt i det som finns kvar och för eftervärdle i dagens sydöstra Polen av de ofattbart grymma lägren i Aschwitz och Birkenau.
I takt med att åren går blir allt färre kvar av både offer och förövare, som kan lämna personliga vittnesmål om den grymhet, det människoförakt och den ideologi som låg bakom folkmordet i centrala Europa i mitten av förra seklet.
För dem som växer upp i dag upplevs det säkert som något som hände för väldigt länge sedan, i en annan tid och i ett annat samhälle.
Men ändock. Det inträffade inte på medeltiden utan faktiskt för mindre än 100 år sedan och i en europeisk nation som trots allt bär på ett högstående kulturellt arv sedan århundraden. Därför är det viktigt att ständigt nya generationer läser böcker som Mannen utan öde och ser filmer som Holocaust.
Vi återkommer ständigt till frågan, den ständigt lika aktuella: Skulle det kunna hända igen? Skulle en ond ideologi och en karismatisk folkuppviglare till ledare åter kunna locka till sig tillräckligt många anhängare och sätta i verket en plan att en viss grupp människor - av religiösa, etniska eller sexuella läggningsmotiv - inte var/är värda att få leva vidare?
Visst kan det hända. Och det skedde för ett decennium sedan i de etniska rensningarnas forna Jugoslavien. Eller folkmorden i den lilla afrikanska republiken Rwanda, lysande fångat i filmen Hotel Rwanda (se den, finns på DVD!). Liksom Auschwitz står Srebrenica som symbol för ett folkmord. För naturligtvis handlade det inte bara om att driva iväg befolkningen från ett område till ett annat. De försvann också, spåren av dem hittas i de massgravar som då och då upptäcks i de bosniska skogarna.
Hittills går de värsta mördarna från de röda kmerenas Kambodja, många av de värsta folkmördarna i Rwanda och i det forna men numera allt mera sönderfallande Jugoslavien fria.
Men för varje dag som går kommer serbgeneralen Ratko Mladic och psykläkaren och politikern Radovan Karadzic från den tidigare serbiska utrytarrepubliken i Bosnien allt närmare krigsförbrytartribunalen i Haag. För precis som de huvudansvariga för Förintelsen ställdes til svars i Nürnberg, måste de två ansvariga bosnienserberna rannsakas för sina brott.
Inte minst för att se till att vi heller aldrig må glömma detta och andra liknande folkmord runt om i världen.
Robert Björkenwall
Lördagen den 27 januari 2007 var det på dagen 62 år sedan de första soldaterna i den första ukrainska fronten nådde fram till staden Oswiecim i sydvästra Polen. En okänd ort om det inte varit för det tyska namnet - Auschwitz.
Men i det jättelika förintelsekomplexet med sina olika delar fanns bara en bråkdel av alla dem som en gång kommit dit kvar i livet. I slavarbetslägret Monowitz fann Röda Armén 600 fångar, i Birkenau 6 000 och i Auschwitz´ huvudläger 1 000.
Inför den sovjetryska anstormningen hade nämligen de fångar som bedömts tillträckligt starka för att arbeta tvingats iväg på det som sedermera blev kallat dödsmarscherna till andra tyska fångläger. De som var för svaga mördades. Men omfattningen av dessa mord var inget mot dem som åren dessförinnan ägt rum i utrotningslägret.
Nutida beräkningar ger vid hand att omkring 1,3 miljoner människor, i huvudsak judar, skickades till Auschwitz. 1,1 miljoner av dem dog där också. De flesta offer för en förintelseapparat av närmast industriell effektivitet med sina tre stationer - ankomst och utsortering, gaskammare och kremering. Vissa dagar försvann tusentals liv upp genom skorstenarna.
Själv påmindes vi på ett kraftfullt sätt om judeutrotningen när Holocaust gick på tv för nu rätt många år sedan. Och sedan också på nytt när Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur för bl a sin lysande deportations- och koncentrationslägerskildring "Mannen utan öde", en av de verkligt stora romanerna i 1900-talslitteraturen. Och när jag häromåret svårt tagen och dämpad gick runt i det som finns kvar och för eftervärdle i dagens sydöstra Polen av de ofattbart grymma lägren i Aschwitz och Birkenau.
I takt med att åren går blir allt färre kvar av både offer och förövare, som kan lämna personliga vittnesmål om den grymhet, det människoförakt och den ideologi som låg bakom folkmordet i centrala Europa i mitten av förra seklet.
För dem som växer upp i dag upplevs det säkert som något som hände för väldigt länge sedan, i en annan tid och i ett annat samhälle.
Men ändock. Det inträffade inte på medeltiden utan faktiskt för mindre än 100 år sedan och i en europeisk nation som trots allt bär på ett högstående kulturellt arv sedan århundraden. Därför är det viktigt att ständigt nya generationer läser böcker som Mannen utan öde och ser filmer som Holocaust.
Vi återkommer ständigt till frågan, den ständigt lika aktuella: Skulle det kunna hända igen? Skulle en ond ideologi och en karismatisk folkuppviglare till ledare åter kunna locka till sig tillräckligt många anhängare och sätta i verket en plan att en viss grupp människor - av religiösa, etniska eller sexuella läggningsmotiv - inte var/är värda att få leva vidare?
Visst kan det hända. Och det skedde för ett decennium sedan i de etniska rensningarnas forna Jugoslavien. Eller folkmorden i den lilla afrikanska republiken Rwanda, lysande fångat i filmen Hotel Rwanda (se den, finns på DVD!). Liksom Auschwitz står Srebrenica som symbol för ett folkmord. För naturligtvis handlade det inte bara om att driva iväg befolkningen från ett område till ett annat. De försvann också, spåren av dem hittas i de massgravar som då och då upptäcks i de bosniska skogarna.
Hittills går de värsta mördarna från de röda kmerenas Kambodja, många av de värsta folkmördarna i Rwanda och i det forna men numera allt mera sönderfallande Jugoslavien fria.
Men för varje dag som går kommer serbgeneralen Ratko Mladic och psykläkaren och politikern Radovan Karadzic från den tidigare serbiska utrytarrepubliken i Bosnien allt närmare krigsförbrytartribunalen i Haag. För precis som de huvudansvariga för Förintelsen ställdes til svars i Nürnberg, måste de två ansvariga bosnienserberna rannsakas för sina brott.
Inte minst för att se till att vi heller aldrig må glömma detta och andra liknande folkmord runt om i världen.
Robert Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 2:28 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home