Socialdemokraterna, folkrörelse-Sverige och framtiden
Det socialdemokratiska partiet, folkrörelse-Sverige och om möjligheterna att lära av sina misstag medans tid är
Jag är inte lastgammal, bara en 50+-are som ännu har många år kvar till min pension. När jag för i år 40 år sedan gick med i socialdemokratiska partiet gick jag med i tron att det var ett samhällsförändrande politiskt parti, en kraft för vanligt folk. Inte en fan club för en viss person/ledargestalt. Nu vete fan om det är så längre idag...
Särskilt mycket samhällsreformerande kraft för vanligt folk och folkrörelseliv finns det väl inte kvar i det en gång så stora och starka socialdemokratiska partiet längre i 2 007 års Sverige.
Visst, det är fortfarande Sveriges särklassigt största parti. Och partiet är fortfarande duktigt på att förvalta - när den har makten. Men hur är det med den egalitära lidelsen, kraften och viljan att reformera? Och möjligen och delvis kanske det här hänger ihop med att allt färre vanliga människor söker sig och vill vara med i partiet. Eliten i samhället klarar sig alltid - och har liksom inte det behovet, behovet av ett stort och brett folkligt parti. Ett parti som är frustande samhällskritiskt och som har styrkan och viljan att förändra och göra tillvaron lite mindre orättvis och tung - för vanligt folk. Den uppgiften är lika aktuell idag. Uppdraget är detsamma som när partiets grundades i slutat av 1800-talet av företrädelsevis fackligt aktiva arbetare.
Fackföreningsrörelsen är med den här utvecklingen med ett allt medlemstommare socialdemokratiskt parti snart den enda rörelse som ännu kan göra skäl för beteckningen folkrörelse...Men med förstatligad a-kassa och lite annat sådant så lär organisationsgraden sjunka med åtminstone 20 procent. En runt 80 %-ig organisationsgrad blir då snart 55-60 procent och styrkan försvagas också där. Det brukar vara tumregeln mellan länder som har a-kassan knuten till facket och dem som inte har det så ordnat.
Det råder med andra ord ingen tvekan om vad som långsiktigt är borgerlighetens och det allt mera militanta privata arbetsgivarevärldens mål. Men alliansregeringen nu vill inte gå för fort fram och äventyra ett möjligt omval år 2 010. Därför säger de bl a sig vilja slå vakt om den svenska modellen och kollektivavtalet. Bara ta strid om a-kassan - och i ett första steg nu försämra a-kasseersättningen och mångdubbla kostnaden för att vara med i fackens a-kassor.
Men det kommer säkerligen mera när väl ett omval är säkrat hösten 2 010.
Då - om inte förr - lär man också klippa till och avskaffa exempelvis presstödet (behövligt för att hålla liv i mediemångfalden) och på allvar ge sig på också villkoren för svenska folkets egen, icke reklamstyrda Sveriges radio och Television. Och göra det ännu lite svårare för socialdemokraterna och arbetarrörelsen i stort att försöka återvinna initiativet i samhällsdebatten (problemformuleringsprivilegiet). Ett initiativ som gick förlorat några år inför senaste valet och resulterade i det, för somliga, oväntat svåra valnederlaget den 17 septemer 2006. Och som medieprofessor Kent Asp så väl visat i sina studier av medierna valrapportering kom att vara partiskt gynnande till högeralliansens fördel i särskilt de stora tidningsdrakarna (DN 10/1-07 och 27/12-06).
De allt färre egna tidningar - starkt beroende av presstödet - som ännu finns kvar utanför storstäderna förmår inte väga upp detta opinionsmässiga underläge. En avsaknad av en tydlig och framtidsinriktad mediestrategi inom arbetarrörelsen gör inte utsikterna bättre i detta avseende inför framtida riksdagsval.
Kampanjstrategi med fokusgrupper och opinionsmätningar i stället för politiska samtal och medlemsrespekt
Lägg så till detta att det generella problemet som alla politiska partier - även det en gång så stora folkrörelsepartiet socialdemokraterna - i ökad grad uppvisar. Nämligen att de - också socialdemokraterna - allt oftare låter sina strategier och politiska agerande styras av opinionsmätningar, fokusgrupper och reklambyråers råd. På bekostnad av det vardagliga politiska samtalen och aktiviteterna bland medlemmarna inom partiet. Den "optionsmätande" och styrande strategin på particentral nivå leder i sin tur till att ännu färre finner det mödan värd att engagera sig i politiska partier. De som ändå blir kvar är huvudsakligen de som redan har uppdrag eller när förhoppningar om att få sådana.
Alla, eller nära nog alla, andra lämnar därför att de som styr och ställer i sina kampanjupplägg och annat visar att de ändå och huvudsakligen mest tar råd och fäster tilltro till resultaten från fokusgrupper, opinionsmätningar etc än till vanliga medlemmars samtal i samhällsfrågor...Och så rullar det på tills de politiska partierna snart är nära nog helt tomma på folk och medlemmar. Bara nomenklaturan/partieliten blir då till slut kvar och borstar varandra på ryggen och håller ihop som en fan club mot en "vrång och otacksam yttervärld"...Precis som en idrottssupporterklubb - "vårt lag är bäst", också när det lirar uselt och stjärnorna inte håller måttet.
Allt färre - några finns - finner det då mödan värt att hålla igång några vardagliga politiska samtal med vanliga, icke-elitära medlemmar. Men för krämarna som finns på den marknad som kränger upplägg för fokusgrupper, opinionsmätningar etc råder allt bättre tider. De politiska partierna - också socialdemokraterna - öppnar sina plånbäcker och efterfrågar allt oftare deras tjänster - i en allt mera desperat jakt på att möjligen få veta: vad tycker folk, egentligen? Vi måste få grepp om vad de tycker.
Men hur är det: vill de egentligen svara? Och hur ärliga kan/vill man då vara? Och blir svaren verkligen representativa för svenska folket i gemen? Kan vi verkligen lita på att man hanterat bortfallsfrekvensen i dessa allt tätare duggande mätningar på ett rimligt bra sätt? Behöver inte underlaget med tillfrågade bli allt större - ungefär som SCB:s stora partisympatimätningar på 9 200 tillfrågade - för att ha ens en rimlig chans att fånga in vad folk egentligen tycker och tänker??
Jo, jag förhåller mig, som synes, allt mera fundersam till vart folkrörelse-Sverige är på väg. Hur mycket av de en gång så stolta svenska folkrörelsena finns kvar om tio år? Och hur är det med det ännu så länge hyggligt stora valdeltagandet i Sverige om säg två val från nu???
Onekligen finns ett och annat att ta tag i för t ex den partiledning som nu ska formeras på kommande s-kongress den 17-18 mars. Men är det inte lite för många och från senaste svåra valnederlag i september 2006 märkta - men i egna ögon "geniala uttolkare" av medborgarnas politiska önskemål och behov - som verkar fortsätta som ingenting har hänt? Ökar det inte risken för nya misslyckanden? Finns inte risken att en nödvändig självkritisk prövning i praktiken blir för halvhjärtat genomförd? Eller behövs ytterligare ett valnederlag innan jobbet blir ordentligt gjort?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)
Fotnot: Jag har många års egen erfarenhet som s-föreningsordförande, ingående i arbetarekommuns verkställande utskott, valberedare, ledamot i fullmäktige och kommunstyrelse, kommunal bolagsstyrelse, landstingsnämnd, facklig förhandlare, utredare, sakkunnig i regeringskansliet, journalist m m. Har bott från Kiruna i norr till Göteborg i väster och många år nu i Stockholm stad men också i Stockholms läns kranskommuner - och med ett par undantag besökt landets alla kommuner.
Jag är inte lastgammal, bara en 50+-are som ännu har många år kvar till min pension. När jag för i år 40 år sedan gick med i socialdemokratiska partiet gick jag med i tron att det var ett samhällsförändrande politiskt parti, en kraft för vanligt folk. Inte en fan club för en viss person/ledargestalt. Nu vete fan om det är så längre idag...
Särskilt mycket samhällsreformerande kraft för vanligt folk och folkrörelseliv finns det väl inte kvar i det en gång så stora och starka socialdemokratiska partiet längre i 2 007 års Sverige.
Visst, det är fortfarande Sveriges särklassigt största parti. Och partiet är fortfarande duktigt på att förvalta - när den har makten. Men hur är det med den egalitära lidelsen, kraften och viljan att reformera? Och möjligen och delvis kanske det här hänger ihop med att allt färre vanliga människor söker sig och vill vara med i partiet. Eliten i samhället klarar sig alltid - och har liksom inte det behovet, behovet av ett stort och brett folkligt parti. Ett parti som är frustande samhällskritiskt och som har styrkan och viljan att förändra och göra tillvaron lite mindre orättvis och tung - för vanligt folk. Den uppgiften är lika aktuell idag. Uppdraget är detsamma som när partiets grundades i slutat av 1800-talet av företrädelsevis fackligt aktiva arbetare.
Fackföreningsrörelsen är med den här utvecklingen med ett allt medlemstommare socialdemokratiskt parti snart den enda rörelse som ännu kan göra skäl för beteckningen folkrörelse...Men med förstatligad a-kassa och lite annat sådant så lär organisationsgraden sjunka med åtminstone 20 procent. En runt 80 %-ig organisationsgrad blir då snart 55-60 procent och styrkan försvagas också där. Det brukar vara tumregeln mellan länder som har a-kassan knuten till facket och dem som inte har det så ordnat.
Det råder med andra ord ingen tvekan om vad som långsiktigt är borgerlighetens och det allt mera militanta privata arbetsgivarevärldens mål. Men alliansregeringen nu vill inte gå för fort fram och äventyra ett möjligt omval år 2 010. Därför säger de bl a sig vilja slå vakt om den svenska modellen och kollektivavtalet. Bara ta strid om a-kassan - och i ett första steg nu försämra a-kasseersättningen och mångdubbla kostnaden för att vara med i fackens a-kassor.
Men det kommer säkerligen mera när väl ett omval är säkrat hösten 2 010.
Då - om inte förr - lär man också klippa till och avskaffa exempelvis presstödet (behövligt för att hålla liv i mediemångfalden) och på allvar ge sig på också villkoren för svenska folkets egen, icke reklamstyrda Sveriges radio och Television. Och göra det ännu lite svårare för socialdemokraterna och arbetarrörelsen i stort att försöka återvinna initiativet i samhällsdebatten (problemformuleringsprivilegiet). Ett initiativ som gick förlorat några år inför senaste valet och resulterade i det, för somliga, oväntat svåra valnederlaget den 17 septemer 2006. Och som medieprofessor Kent Asp så väl visat i sina studier av medierna valrapportering kom att vara partiskt gynnande till högeralliansens fördel i särskilt de stora tidningsdrakarna (DN 10/1-07 och 27/12-06).
De allt färre egna tidningar - starkt beroende av presstödet - som ännu finns kvar utanför storstäderna förmår inte väga upp detta opinionsmässiga underläge. En avsaknad av en tydlig och framtidsinriktad mediestrategi inom arbetarrörelsen gör inte utsikterna bättre i detta avseende inför framtida riksdagsval.
Kampanjstrategi med fokusgrupper och opinionsmätningar i stället för politiska samtal och medlemsrespekt
Lägg så till detta att det generella problemet som alla politiska partier - även det en gång så stora folkrörelsepartiet socialdemokraterna - i ökad grad uppvisar. Nämligen att de - också socialdemokraterna - allt oftare låter sina strategier och politiska agerande styras av opinionsmätningar, fokusgrupper och reklambyråers råd. På bekostnad av det vardagliga politiska samtalen och aktiviteterna bland medlemmarna inom partiet. Den "optionsmätande" och styrande strategin på particentral nivå leder i sin tur till att ännu färre finner det mödan värd att engagera sig i politiska partier. De som ändå blir kvar är huvudsakligen de som redan har uppdrag eller när förhoppningar om att få sådana.
Alla, eller nära nog alla, andra lämnar därför att de som styr och ställer i sina kampanjupplägg och annat visar att de ändå och huvudsakligen mest tar råd och fäster tilltro till resultaten från fokusgrupper, opinionsmätningar etc än till vanliga medlemmars samtal i samhällsfrågor...Och så rullar det på tills de politiska partierna snart är nära nog helt tomma på folk och medlemmar. Bara nomenklaturan/partieliten blir då till slut kvar och borstar varandra på ryggen och håller ihop som en fan club mot en "vrång och otacksam yttervärld"...Precis som en idrottssupporterklubb - "vårt lag är bäst", också när det lirar uselt och stjärnorna inte håller måttet.
Allt färre - några finns - finner det då mödan värt att hålla igång några vardagliga politiska samtal med vanliga, icke-elitära medlemmar. Men för krämarna som finns på den marknad som kränger upplägg för fokusgrupper, opinionsmätningar etc råder allt bättre tider. De politiska partierna - också socialdemokraterna - öppnar sina plånbäcker och efterfrågar allt oftare deras tjänster - i en allt mera desperat jakt på att möjligen få veta: vad tycker folk, egentligen? Vi måste få grepp om vad de tycker.
Men hur är det: vill de egentligen svara? Och hur ärliga kan/vill man då vara? Och blir svaren verkligen representativa för svenska folket i gemen? Kan vi verkligen lita på att man hanterat bortfallsfrekvensen i dessa allt tätare duggande mätningar på ett rimligt bra sätt? Behöver inte underlaget med tillfrågade bli allt större - ungefär som SCB:s stora partisympatimätningar på 9 200 tillfrågade - för att ha ens en rimlig chans att fånga in vad folk egentligen tycker och tänker??
Jo, jag förhåller mig, som synes, allt mera fundersam till vart folkrörelse-Sverige är på väg. Hur mycket av de en gång så stolta svenska folkrörelsena finns kvar om tio år? Och hur är det med det ännu så länge hyggligt stora valdeltagandet i Sverige om säg två val från nu???
Onekligen finns ett och annat att ta tag i för t ex den partiledning som nu ska formeras på kommande s-kongress den 17-18 mars. Men är det inte lite för många och från senaste svåra valnederlag i september 2006 märkta - men i egna ögon "geniala uttolkare" av medborgarnas politiska önskemål och behov - som verkar fortsätta som ingenting har hänt? Ökar det inte risken för nya misslyckanden? Finns inte risken att en nödvändig självkritisk prövning i praktiken blir för halvhjärtat genomförd? Eller behövs ytterligare ett valnederlag innan jobbet blir ordentligt gjort?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)
Fotnot: Jag har många års egen erfarenhet som s-föreningsordförande, ingående i arbetarekommuns verkställande utskott, valberedare, ledamot i fullmäktige och kommunstyrelse, kommunal bolagsstyrelse, landstingsnämnd, facklig förhandlare, utredare, sakkunnig i regeringskansliet, journalist m m. Har bott från Kiruna i norr till Göteborg i väster och många år nu i Stockholm stad men också i Stockholms läns kranskommuner - och med ett par undantag besökt landets alla kommuner.
posted by rbjorkenwall at 3:43 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home