Några nyårsnötter apropå det år som nu lagts till handlingarna

Den f d statsministern och nuvarande JKL-konsulten Göran Persson fick sola sig i medieglansen en sista gång inför avgången i mars 2007. Men i intervjuerna ville han inte själv gradera sina misstag. Vilket var störst?
1. Åtgärderna för att pressa ner arbetslösheten på 2000-talet som sattes in för sent.

x. Regeringen stramade åt för länge på 90-talet och den höga arbetslösheten bet sig fast.

2. Hans felbedömning inför valrörelsen 2006 att arbetslösheten inte skulle bli en valfråga.

Svar: X.

Nästa Göran P-fråga:

Erik Fichtelius intervjubok "Aldrig ensam, alltid ensam" var årets kanske hetaste inlägg, där Göran Persson fångades "mitt i steget". Vilken politiker anser han besitter en kylighet och hårdhet som till och med är större än hans egen och som orkar ta obehagliga beslut när så krävs.

1. Thomas Bodström.

x. Mona Sahlin.

2. Marita Ulvskog.

Svar: X.

Så en tredje Göran P-fråga om året som nu är slut:

Vilka pekar Göran Persson ut i Figge-intervjuboken som illojala ränksmidare i sossetoppen?

1. Göran Johansson.

x. Ninel Jansson.

2. Lena Sandlin-Hedman.

Svar:Det är väl de tre som han ansåg vara värst.

Så då en avslutande fråga på Göran P-temat:

Göran Persson beskriver i intervjuboken en politisk motståndare på följande sätt:

"Som politiker upplever jag honom som principlös. Han är taktiskt skicklig och begåvad? Intrycket är att han är en hejdlös opportunist. Och opportunismen är redskapet för att nå makten. Vad han ska använda den makten till, ja, det har jag inte klart för mig." Vem avsågs?

1. Carl Bildt.

x. Fredrik Reinfeldt.

3. Lars Leijonborg.

Svar: X (Reinfeldt). Bildt skrev han ännu mycket elakare om.

Gott slut och hopp om ett bättre 2008 för oss alla!

/Robert Björkenwall

Om alliansens skatte- och jobbpolitik

Ledarkrönika i Piteå-tidningen 28 december 2007

Till var och en efter behov?

Reinfeldt-ministären är märkligt fixerad vid att arbetslösheten ska bekämpas genom subventioner av skatter och avgifter. Ingen har lyckats lösa arbetslöshet genom att enbart sänka kostnaden för arbetet.

Det visade sig inte vara rätt i 1920-talets depression. Det är inte mera rätt nu.

Ännu konstigare blir det när nu regeringen fått klartecken av EU att sänka arbetsgivaravgifterna för vissa tjänsteföretag som frisörer, hunddagis, bilverkstäder och restauranger. Om en som byter ett bildäck får sänkt avgift, men inte den som säljer ett bildäck lär det bli många däckbyten, liksom många andra underligheter.

Men det är inte säkert det blir flera jobb totalt sett för det. Enda resultatet är att staten förlorar inkomster, samtidigt som man skapar en allt mer svårförståelig härva av gränsdragningsproblem och regelkineseri. Precis som man gjort med regelverket kring när man får och inte får dra av för olika "överklassnära" hushållstjänster, som så här långt varit ett fiasko. Några 4 000 nya jobb som konjunkturinstitutet prognosmässigt trott lär det nog aldrig bli.

Parallellt med detta och annat liknande ser vi också hur orättvisorna och klassklyftorna ökar. Med de ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som har den sämsta ekonomin hårdast. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sin medicin på kredit, det är de som inte har råd att gå till sin husläkare eftersom avgiften är för hög. Det är rasande dyrt att vara fattig.

Lägg till detta att en fördelningspolitik som inte fungerar nära nog obligatoriskt brukar leda till en fortsatt och tilltagande urholkning av samhällssolidariteten. Därför är det rätt att socialdemokraterna, och partiledaren Mona Sahlin, nu säger sig vilja sätta rättvisan/rättfärdigheten och tryggheten i centrum för den framtida politiken.

I en trygg tillvaro växer människorna, i en otrygg krymper de. Samtidigt ser vi hur väljaropinionen strömmat över till oppositionen sedan Reinfeldt-regeringen kom till makten. Något som oppositionen nu inte får förskingra i en otydlig och övertaktiserande politik.

Ytterst få vill i grunden och i det långa loppet ha ett kallare och brutalare samhälle. Tendenserna finns dock allt tydligare redan i vissa förortsmiljöer i våra storstäder, där socialbidragstagare, invandrare och ensamma mammor samlas i allt mera nedgångna och otrygga förortsområden.

Valet står mellan å ena sidan sänkta skatter och minskade offentliga åtaganden, och ett hårt behovsprövat socialförsäkringssystem och allt sämre a-kassa. Och å andra sidan en generöst tilltagen, skattefinansierad gemensam sektor, och ett socialförsäkringssystem av generell karaktär och utformad utifrån inkomstbortfallsprincipen. Till var och en efter behov - enligt beprövad och rättfärdig socialdemokratisk modell.

I det vägvalet finns en given konsekvens att också lägga i vågskålen. Där otryggheten växer krackelerar även samhällssolidariteten.

Det är väl inte helt osannolikt att det senaste rekordstora raset i väljaropinionen -se SCB-siffrorna om partisympatierna - för Reinfeldt-ministären åtminstone till en del just är ett av många uttryck för en medborgaropinion som inte precis gillar det de nu ser hända också i vårt länge så trygga och fina Sverige.


Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko

Nya orättvisor stundar för 2008 med regeringens politik

Observerat och analyserat:
Nya orättvisor för många i Sverige år 2008 med alliansregeringens politik

Som bekant fördelades 2007 års skattesänkningar könsmässigt minst sagt orättvist. 60 procent av dessa gick till männen medan kvinnorna fick nöja sig med 40 procent. Och allra sämst ut kom de lågavlönade, deltidsarbetande och de arbetslösa kvinnorna av den borgerliga alliansens politik under deras första hela, egna regeringsår 2007.

Men blir det då bättre under 2008? Nä, orättvisorna och ojämlikheten fortsätter längsmed samma hjulspår.

Det andra steget i det så av alliansen ständigt upprepade mantrat om jobbskatteavdraget införs år 2008. Detta till en kostnad 10,72 miljarder kronor. Regeringen har påstått att det andra steget ska gå till dem med låga löner. Men enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, får de tre mest välmående tiondelarna av befolkningen mer än hälften av det avdraget. De tre fattigaste tiondelarna - de 30 % i botten - får nöja sig med 6,3 procent.

Inte heller nu kommer de som har det sämst upp till den ständigt "återvunna" tusenlappen (Reinfeldts och finansminister Borgs mantra). Gör det så ens när hela mandatperioden är över hösten 2010? Faktum är alltså att de arbetslösa, sjuka och pensionärerna inte får någon lättnad – i stället får de vara med och betala också den nya jobbavdragsreformen!

Pension är i grunden inget annat än uppskjuten lön. Människor som dragit sig tillbaka efter 35-40 års förvärvsarbete ska under resten av sin livstid leva på den "uppskjutna" lön de intjänat. Det är orättvist mot de äldre och absolut inte försvarbart. Usla opinionssiffror för alliansen är också mot den här bakgrunden synnerligen väntat och befogat.

Lägg så till detta att redan för 1 januari 2007 bestämde regeringen Reinfeldt att de rika skulle få mer i börsen än den fattiga halvan av befolkningen. De tre rikaste tiondelarna av svenska skattebetalare fick då nästan 70 procent av alla inkomstförstärkningar, medan de fyra tiondelarna med lägst inkomster fick försämrade eller oförändrade villkor. Till dem som redan har mest skola varda givet ännu mer - den bibliska Matteus-devis som tycks vara Reinfeldt-alliansens överordnade men delvis dolda regeringsagenda lär hålla i sin också under 2008.

Men hur är det då med en annan av Reinfeldt-alliansen så omhuldad samhällsgrupp - företagarna? Det var ju ett löfte att de skulle få det bättre än när de tog över i Rosenbad för ett år sedan.

Men inte heller landets småföretagare har skäl att vara odelat nöjda med Reinfeldt & co. Också många av dem har nu till slut börjat inse att många av dem blivit snuvade på konfekten.

Hittills har företag haft en nedsättning av arbetsgivareavgiften med fem procentenheter på lönesummor upp till 741 600 kronor. Från årsskiftet försvinner den rabatten. Småföretag med fyra-fem anställda som passerar den lönesumman förlorar 37 080 kronor per år. I stället har vissa men ingalunda alla tjänsteföretag fått löfte om en rejäl nyårsgåva för 2008:

Restauranger och frisörsalonger ska bara betala tio procent mot tidigare 32 procent. Medan exempelvis blomsteraffärer och IT-konsulter får betala full avgift; 32 procent. Knappast särkilt rättvist - och med svåra "gränsdragningsproblem" som följd.

Låt oss ta ett exempel som illustrerar problemet. En bilverkstad som både säljer bensin och mekar bilar måste skilja jobben åt för att få del av den lägre avgiften för den del som handlar om bilreparationer.

Hur gör man med en anställd som både säljer bensin och repar bilar?

Den som gör fel och fuskar kan ju åka dit, om nu inte tomten blundar för den sortens fusk?

Men nu ska sägas att just denna nyårspresent blir kraftigt försenad, på grund av EU-krav – och hård kritik. Kanske fryser reformen inne helt? Vem vet säkert.

Det är inte bara de tre oppositionspartierna som bråkar med regeringen om de nya orättvisorna. Företagarna, som i huvudsak har små- och medelstora företag som medlemmar, är också missnöjda.

Den utlovade sänkningen av arbetsgivaravgiften från 32 till 10 procent för ”vissa tjänsteföretag” ser som sagt ut att bli försenad en bit in på nästa år. Och det retar företag som redan planerat in sänkningen i sin budget.

Anna-Stina Nordmark, vd för Företagarna, verkar rejält förbaskad: ”Vi har ungdomsjobb, nystartsjobb, sänkning för äldre – nu tycker jag att det är dags att radera alla nischade sänkningar och göra en generell sänkning. Varför inte omgående sänka med tio procentenheter, sa hon till SVT Rapport för ett tag sedan.

Om det nu finns pengar, varför inte sänka lika för alla?

Hur som helst bäddar det här nog inte för särskilt mycket bättre opinionssiffror för den borgerliga alliansen under 2008. Många är de grupper i samhället som dömer ut den sittande Reinfeldt-ministären för både oskicklighet i förmåga att regera och för orättvist utformade regeringsförslag. Och allra värst ut fortsätter de arbetslösa, sjukskrivna, lågavlönade, pensionärerna, komvux-studerande och även många i gruppen småföretagare att drabbas av regeringens politik också under det nya året 2008.

Medan åter andra - de som redan har mest - kan fortsätta att frossa i en nya "mellandagsrea" på alla andras bekostnad i vårt en gång så trygga och hyfsat jämlika folkhems-Sverige.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

Grannlandsreaktioner på EG-domen i Lavalmålet

I Danmark kallar byggfackens samarbetsorganisation EG-domen i Laval-målet för en ”nyliberal bomb direkt in på arbetsmarknaden”. Norska LO ser inte heller domen som en framgång utan är bekymrad över att EG-domstolen blandar sig i svensk arbetslagstiftning. Hur kommer det sig, att det som är uppenbart för alla, det vill säga att en principiellt viktig strid är förlorad, av Byggnads framställs som en seger? Det lär, märkligt nog, vissa ledande personer ha gjort t ex julluncher för personal inom arbetarrörelsen m fl på sina håll. Och det är onekligen lite svårt att förstå.

OK för att EG-domen när det gäller arbetsgivarnas så omhuldade krav på proportionalitet är hanterlig men lika fullt är domen i andra avseenden synnerligen bekymmersam. Och faktum kvarstår att vi lär behöva ändra såväl utstationeringslagen som den juridiska konstruktionen för lex Britannia i MBL.

Men går det verkligen att bevisa att Laval-bolaget var nationellt verksam i Sverige kanske AD kan komma till ett lite annat utslag än EG-domstolen. Annars är ju manöverutrymmet begränsat för AD:s del efter EG-domen i Laval-målet.

Så det är allt att frisera verkligheten för mycket och framställa EG-domen som en seger för svensk fackföreningsrörelse.Vaffor gör di på detta viset? - på vissa håll kan man undra....
/Reflekterar så här i jul- ocb nyårstider 2007/2008
Robert Björkenwall


PS. Väl att märka så var den ene av EG-domarna i Luxemburg en dansk jurist och en annan en rätt känd finsk jurist - och båda kan rimligen nordisk arbetsrätt. Så också därför är domen bekymmersam och visar att man i EG-domstolen låter marknadens frihet ta över andra hänsyn. Och det nya EU-fördraget lär inte i grunden förändra detta faktum.

En självkritik som visste vad den tog

Den moderate "kollektivavtalskramaren" (av taktiska skäl eller reell insikt?), arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är inte särskilt glad på Alf Svensson, framgick i en radioekosändning strax före julafton. Den gamle KD-ledaren Alf Svensson benämner sin egen alliansregerings politik som "hjärtlös".

Svensson, efter mer än 20 år som KD-partiledare för ett i 4 %-träsket kämpande parti, utrypen för en riktig partigängare. Angreppet från gamle KD-svensson är riktat mot moderaterna och ingen annan. Vilket Sven Otto Littorin omedelbart kände in. Han anklagade omedelbart Svensson för att vara "socialdemokratisk" i sin kritik av regeringens så kallade jobbpolitik, som KD-svensson menar är för hjärtlös och utformad för mycket av unga politiker utan "livserfarenhet" och empatisk förmåga.

Ett kritik som verkligen tog. Därför for "Totto" Littorin också omedelbart i taket och försökte tämligen misslyckat bita ifrån - med klent resultat.

Robert Bj (robert.bjorken@telia.com)

EG-domen i Lavalmålet får oacceptabla konsekvenser

(Ledarkrönika i Piteå-tidningen 21 december 2007 och NSD 2 jan. 2008 m fl)

EU-domens konsekvenser helt oacceptabel

Rätten till svenska löner och svenska arbetsvillkor i Sverige borde vara en lika stor stridsfråga för den fackliga och politiska arbetarrörelsen i Sverige som rätten till allmän tjänstepension var på 1950-talet.

Gärna fri rörlighet och öppna gränser - men inte till priset av sämre löne- och övriga anställningsvillkor.
Det är inte acceptabelt för svenska löntagare och borde inte heller vara acceptabelt för det stora fleratalet seriösa företagare, stora som små.

Efter EG-domstolens utslag i Vaxholm-Laval-målet borde vi följaktligen nu dröja med ratificeringen av det nya, Lissabonfördraget för EU tills det här har klarats ut för Sveriges del.

Så länge arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, vice statsministern och näringsministern Maud Olofsson och andra i Reinfeldt-alliansen vidhåller att EG-domstolens utslag i Vaxholm-Laval-målet inte tarvar några svenska lagändringar som rättar till det som nu hotar göra också svensk arbetsmarknad till ett slagfält för löne- och villkorsdumpning ("löneapartheid") och ett ökat antal konflikthot, så länge bör vi inte heller ratificera det nya EU-fördraget.

I Vaxholmsfallet anser EG-domstolen i sitt offentliggjorda utslag den 18 december 2007 att ett lettiskt kollektivavtal räckte gott och att fackliga stridsåtgärder var ett brott mot den fria rörligheten.

Den fulla konsekvensen på lite sikt av den här EG-domen skulle kunna bli att andra EU-länders företag med sämre löne- och anställningsvillkor skulle kunna etablera sig inom exempelvis svensk detaljhandel, hotell- och restauranger, byggsvängen eller äldreomsorgen i olika delar av Sverige och tvinga svenska näringsidkare och löntagare att sänka sina löner för att klara den underbudskonkurrensen.

Det är och borde vara helt oacceptabelt för inte minst svensk arbetarrörelse. Därför måste arbetarrörelsen i Sverige inte töva och tveka utan ta den fajten nu. Visa att man menar allvar - och inte viker ner sig i denna centrala fråga. I Sverige ska svenska kollektivavtal och den svenska modellen med att avtalsvägen reglera, inte bara att löner utan också övriga anställningsvillkor ska gälla lika för alla, svenska som utländska företag och deras anställda, vid verksamhet i Sverige.

Viker arbetarrörelsen ner sig på den här centrala punkten är också det svenska EU-medlemskapet helt kört i vanligt folks ögon. Svårare än så är det inte.

Redan för ett år sedan varnade LO:s vice ordförande Erland Olauson för vad som skulle bli konsekvenserna om utslaget skulle bli som det blev i går. "Då har de grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap i EU raderats" sade Olauson i LO-tidningen. "Då är det min övertygelse att vi inte kan vara med i den klubben".

Efter EG-domstolens utslag i Laval-målet är det uppenbart att den striden nu en gång för alla måste tas hårt och bestämt. Ingen ratificering av nya EU-fördraget innan det svenska arbetsmarknadsmodellen är garanterad och tryggad.

Sviker arbetarrörelse här, så bäddar man för kommande väljarflykt och långsiktig men obönhörlig kräftgång i framtida väljarstöd. Så är det bara.


Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunning i regeringskansliet, författare till bl a en handbok om EU

Efter Laval-domen: ratificera inte nya EU-fördraget innan villkoren på svensk arbetsmarknad har tryggats

Observerat och värderat
Efter EG:s Lavaldom: Ratificera inte nya EU-fördraget innan den svenska arbetsmarknadsmodellen tryggats

Rätten till svenska löner och svenska arbetsvillkor i Sverige borde vara en lika stor stridsfråga för den fackliga och politiska arbetarrörelsen i Sverige som rätten till allmän tjänstepension var på 1950-talet.

Gärna fri rörlighet och öppna gränser - men inte till priset av sämre löne- och övriga anställningsvillkor. Det är inte acceptabelt för svenska löntagare och borde inte heller vara acceptabelt för det stora fleratalet seriösa företagare, stora som små.

Efter EG-domstolens utslag i Vaxholm-Laval-målet borde vi följaktligen nu dröja med ratificeringen av det nya, Lissabonfördraget för EU tills det här har klarats ut för Sveriges del.

Så länge arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, vice statsministern och näringsministern Maud Olofsson och andra i Reinfeldt-alliansen vidhåller att EG-domstolens utslag i Vaxholm-Laval-målet inte tarvar några svenska lagändringar som rättar till det som nu hotar göra också svensk arbetsmarknad till ett slagfält för löne- och villkorsdumpning ("löneapartheid") och ett ökat antal konflikthot, så länge bör vi inte heller ratificera det nya EU-fördraget.

I Vaxholmsfallet anser EG-domstolen i sitt offentliggjorda utslag den 18 december 2007 att ett lettiskt kollektivavtal räckte gott och att fackliga stridsåtgärder var ett brott mot den fria rörligheten. Den fulla konsekvensen på lite sikt av den här EG-domen skulle kunna bli att andra EU-länders företag med sämre löne- och anställningsvillkor skulle kunna etablera sig inom exempelvis svensk detaljhandel, hotell- och restauranger, byggsvängen eller äldreomsorgen i olika delar av Sverige och tvinga svenska näringsidkare och löntagarna att sänka sina löner för att klara den underbudskonkurrensen.

Det är och borde vara helt oacceptabelt för inte minst svensk arbetarrörelse. Därför måste arbetarrörelsen i Sverige inte töva och tveka utan ta den fajten nu. Visa att man menar allvar - och inte viker ner sig i denna centrala fråga. I Sverige ska svenska kollektivavtal och den svenska modellen med att avtalsvägen reglera inte bara löner utan också övriga anställningsvillkor ska gälla lika för alla, svenska som utländska företag och deras anställda, vid verksamhet i Sverige.

Viker arbetarrörelsen ner sig på den här centrala punkten är också det svenska EU-medlemskapet helt kört i vanligt folks ögon. Svårare än så är det inte.

Efter EG-domstolens utslag i Laval-målet är det uppenbart att den striden nu en gång för alla måste tas hårt och bestämt. Ingen ratificering av nya EU-fördraget innan det svenska arbetsmarknadsmodellen är garanterad och tryggad.

Sviker arbetarrörelse här, så bäddar man för kommande väljarflykt och långsiktig men obönhörlig kräftgång i framtida väljarstöd. Så är det bara.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

EG:s Laval-dom kräver en snabb omarbetning av den svenska utstationeringslagen

Värderat och analyserat:
Gör om den svenska utstationeringslagen snarast så att svenska kollektivavtal går att tillämpa fullt ut

Först lurade somliga svenska folket när det gäller alkoholen och vårt rätt att hävda folkhälsoaspekten framför marknadens frihet - och nu verkar det åtminstone delvis vara så också med våra kollektivavtal (se Vaxholm-Laval-domen den 18 december i EG-domstolen).

Det här lär väl svenska folket en sak, nämligen att när jurister och EG-rätt kommer in i bilden så får man inte vara naiv eller köra för mycket på chans/ta kalkylerade risker. Det gäller snarare att ha mycket bra på fötterna och nära nog övertydliga skrivningar, så att man inte åker dit efteråt. Kort sagt blir lurad - med några års fördröjning.

Den är en tydlig slutsats man måste dra nu, kort efter en upplysande presskonferens med LO-TCO:s Rättskydds jurister och LO-basen Vanja Lundby-Wedin. Också bland mediefolket fanns en och annan som med mer eller mindre goda motiv undrade varför vi under s-regeringens tid skrev en så "klen och otydlig" utstationeringslag rörande vår implimentering (genomförande) av EU:s utstationeringsdirektiv rörande utländsk arbetskraft. Ett regelverk som vid sidan av kollektivavtalet låg i botten på Vaxholm-Laval-målet som nu har avgjorts i EG-domstolen i Luxenburg. Tog Sverige inte en väl stor, kalkylerad risk här eller var vi bara naiva, eller både ock? Eftersom många uppenbarligen trodde att vi inte behövde vara alltför tydliga i vår egen utstationeringslag och kallt räknade med att svenska kollektivavtal gäller. Oavsett om det är svenska eller tillfällig utländsk arbetskraft som utför ett jobb eller uppdrag på svensk mark. Hur som helst sprack den förhoppningen nu.

Enligt EG-domstolen förhindrar den svenska utstationeringslagen- som den blivit utformad - facket att hävda likvärdiga kollektivavtal för svenska och utländska företag verksamma i Sverige. Ändras inte den svenska lagen får svenska och utländska företag olika villkor på den svenska arbetsmarknaden, vilket öppnar för försämringar och ren löne- och arbetsvillkorsdumpning på svensk arbetsmarknad.

LOs och Europafacket EFS/ETUC:s ordförande Vanja Lundby-Wedin konstaterade - med instämmande från Rättsskyddets chef Dan Holke - detta samtidigt som hon på presskonferensen tisdag lunch den 18 december också uppmanade regeringen och arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin att snarast vidta åtgärder för att ändra den svenska utstationeringslagen.

Professorn i civilrätt i Lund, Birgitta Nyström, säger i en kommentar i annat sammanhang att EG-domen nu öppnar för att inte bara arbetstagarna kan bli utkonkurrerade av utländska företag som kommer hit tillfälligt utan också svenska småföretag.

Så även arbetsgivarna borde vara bekymrade, menar hon.

Så uppenbarligen är det nu så att det måste bli tydligare i utstationeringslagen att fler villkor än enbart löner regleras i kollektivavtal. EG-domen har inte heller förstått att svenska arbetsmarknadslagar är dispositiva. Så först med en ändring i utstationeringslagen kan den oklarheten undanröjas och hindren tas bort för att våra kollektivavtal ska gälla på fler områden än enbart vad gäller löner. Om däremot inte utstationeringslagen ändras så skjuts vår kollektivavtalsmodell i sank. Littorins kommentar om att utstationeringslagen inte behöver ändras visar dock att det kan bli tufft, mycket tufft, att få till stånd en sådan nödvändig förändring.

Också därför borde det här rimligen nu i rappet - oavsett vad arbetsmarkndsminister Littorin gör när han "sovit på saken" - resultera i en riksdagsmotion från S med krav om att utstationeringslagen görs om nu snart så att det klart framgår att det är arbetsmarknadens parter som i kollektivavtal reglerar löner och övriga anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad och att detta också omfattar utländska företag verksamma i Sverige. Det arbetet måste nu dras igång med stor skyndsamhet.

- Det var överraskande att utstationeringslagen (svensk implimentering av EU:s utstationeringsdirektiv) kunde få dessa konsekvenser för våra kollektivavtal, sade Vanja Lundby-Wedin. Men eftersom arbetsmarknadsministern har uttryckt sitt gillande över den svenska modellen med kollektivavtal, utgår jag nu från att han också är angelägen om att ändra utstationaliseringslagen så att inte utländska, tillfälligt anställda kan behandlas på annat sätt än som gäller för svenska löntagare på svensk arbetsmarknad.

Wanja Lundby-Wedin förklarade sig däremot vara nöjd över att EG-domstolen slagit fast att de svenska konfliktreglerna är förenliga med EG-rätten. Precis som den tidigare Viking Line-domen i EG-domstolen redan tidigare indikerade skulle komma att ske.

- EG-domen nu innebär dock att Lex Britannia underkänns som juridisk konstruktion. (Lex Britannia från 1991 är liktydigt med paragraf 42 i MBL och som ger juridiskt stöd för en svensk fackförening att ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett svenskt kollektivavtal med en utländsk arbetsgivare som redan har tecknat ett kollektivavtal men med sämre villkor än vad det svenska ger.) Utstationeringslagen måste nu göras om så att det tydligare klargörs att svenska kollektivavtal tar över när villkoren i dessa är bättre än som gäller i motsvarande andra, utländska avtal för löntagare verksamma i vårt land. Den teknik vi valt för att implimentera utstationeringsdirektivet godkänns inte av EG-domstolen. Vi måste följaktligen göra om utstationeringslagen, konstatera Dan Holke, chefen för LO-TCO:s rättsskydd på dagens presskonferens i Polstjärnan i Stockholm.

En annan tydlig konsekvens är att Byggnads rimligen behöver göra om sina kollektivavtal så att det tydligare framgår också för utländska företag verksamma i Sverige vilken ersättning som deras kollektivavtal faktiskt ger.

Svenska lagstiftande politiker, liksom fackligt folk, ska nog kanske inte heller vara alltför "blåögda" eller säkra på att "vår modell" alltid håller när den kolliderar med EU:s juridifierade modell. Annars finns risken att vi blir lurade i fler frågor än som hittills varit fallet. Det är nog en generell lärdom vi inte ska undlåta att dra av det som nu har hänt i Laval-målet och i andra frågor där svensk verklighetsuppfattning kolliderat med EU:s juridik.

Det börjar väl bli tydligare för allt fler nu att vara medlem i EU är ingen tébjudning utan långt allvarligare än så. Och då duger det inte att vara alltför "slarvig" om man nu inte tycker om att bli lurad, förstås.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Reinfeldt-regeringens fixeringar och det viktiga vägvalet

Analyserat och värderat:
Om Reinfeldt-regeringens fixeringar och det viktiga vägvalet

Parallellt med de allt uslare opinionssiffrorna för Reinfeldt-regeringens väljarbas har vi också som väljare kunnat ta del av Reinfeldt-ministärens mycket märkliga fixering vid att arbetslösheten ska bekämpas genom subventioner av skatter och avgifter.

Ingen har lyckats lösa arbetslöshet genom att enbart sänka kostnaden för arbetet. Det visade sig inte vara rätt ens i 1920-talets depression. Det är inte mera rätt nu.

Ännu konstigare blir det när nu regeringen fått klartecken av EU att sänka arbetsgivaravgifterna för vissa tjänsteföretag som frisörer, hunddagis, bilverkstäder och restauranger. Om en som byter ett bildäck får sänkt avgift, men inte den som säljer ett bildäck lär det bli många däckbyten, liksom många andra underligheter.

Men det är inte säkert det blir flera jobb totalt sett för det. Enda resultatet är att staten förlorar inkomster, samtidigt som man skakar en allt mera svårförståelig härva av gränsdragningsproblem och regelkineseri. Precis som man gjort med regelverket kring när man får respektive inte får dra av för olika "överklassnära" hushållstjänster, som så här långt varit ett enda gigantiskt fiasko. Och några 4 000nya jobb som t ex konjunkturinstitutet prognosmässigt trott lär det nog aldrig bli med det här nya politikergreppet med överklassnära hushållstjänster.

Med växande otrygghet krackelerar samhällssolidariteten

Parallellt med detta och annat liknande ser vi också hur orättvisorna och klassklyftorna ökar i vårt en gång så fina Sverige. Med de ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som har den sämsta ekonomin hårdast. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sina medicin på kredit, det är de som inte har råd att gå till sin husläkare eftersom avgiften är för hög. Som bekant för åtminstone vissa är det rasande dyrt att vara fattig.

Lägg så till detta konsekvensen av en fördelningspolitik som inte fungerar nära nog axiomatiskt brukar leda till en fortsatt och tilltagande urholkning av samhällssolidariteten.

Vi ser det redan i många av landets förortsmiljöer, som är mest utsatta av arbetslöshet, sämre skolor, sämre sjukvård och allmänt dålig samhällsservice. Vi får ett segregerat samhälle.

Därför är det rätt att socialdemokraterna, och partiledaren Mona Sahlin, nu säger sig vilja sätta rättvisan/rättfärdigheten och tryggheten i centrum för den framtida politiken.

I en trygg tillvaro växer människorna, i en otrygg krymper man däremot. Samtidigt ser vi hur väljaropinionen strömmat över till oppositionen sedan Reinfeldt-regeringen kom till makten. Något som oppositionen nu inte får förskingra i en otydlig och övertaktiserande politik.

Ytterst få vill i grunden och i det långa loppet ha ett kallare och brutalare samhälle. Tendenserna finns dock allt tydligare redan i vissa förortsmiljöer i våra storstäder, där socialbidragstagare, invandrare och ensamma mammor samlas i allt mera nedgångna och otrygga förortsområden. I andra, exklusivare bostadsområden utestängs obehöriga av vakter och stängsel; gated communities som man säger i USA.

Översatt till dagens politiska vardag i vårt Sverige så står valet mellan å ena sidan sänkta skatter och minskade offentliga åtaganden, och ett hårt behovsprövat socialförsäkringssystem och allt sämre a-kassa. Och å andra sidan en generöst tilltagen, skattefinansierad gemensam sektor, och ett socialförsäkringssystem av generell karaktär och utformad utifrån inkomstbortfallsprincipen. Och till för var och en efter behov - enligt beprövad och rättfärdig socialdemokratisk modell.

I det vägvalet finns en given konsekvens att också lägga i vågskålen. Där otryggheten växer krackelerar även samhällssolidariteten.

Det är väl inte helt osannolikt att det senaste rekordstora raset i väljaropinionen -se SCB-siffrorna om partisympatierna (art.i Piteå-tidn. + Gotlands tidn. 17/12 - för Reinfeldt-ministären åtminstone till en del just är ett av många uttryck för en medborgaropinion som inte precis gillar det de nu ser hända också i vårt länge så trygga och fina Sverige.

Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Sensationella SCB-siffror och väljarna flyr Reinfeldt-alliansen

(Krönika i Gotlands tidningar och Piteå-tidningen 17 december 2007)

Analyserat och värderat:
Löftena sviks eller devalveras och väljarna flyr alliansensen i allt raskare takt i Sverige

Resultatet Statistiska centralbyråns, SCB:s, stora och pålitliga partisympatimätning som kom den 13 december är sensationellt. Sedan valet i september 2006 har nämligen mer än var sjätte väljare som lade sin röst på allianspartierna övergett dem. Nu stöds de av mindre än 40 procent. Det är ett rekordlågt stöd för en sittande regering i Sverige. Bara ett år efter en valvinst.

Aldrig tidigare har en borgerlig regering tappat så många väljare 14 månader efter valsegern. I slutet av 1977 hade var tionde väljare lämnat Thorbjörn Fälldins tre borgerliga regeringspartier. Bildtregeringen hade i slutet av 1992, för de fem partierna i regeringsunderlaget i riksdagen, tappat stöd från var åttonde väljare jämfört med valet 1991.

Historiska data borde alltså tala för att statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg har fog för sig när han redan tidigare sagt att det troligen är "rökt" nu för Reinfeldt-alliansen i valet 2010. Ett så här stort underlag ska man normalt sett inte kunna ta igen på de tre år som återstår till nästa val.

Var sjunde m-väljare har lämnat moderaterna, som gått från 26,2 till 22,6 sedan valet. Centerpartiet har tappat var femte väljare och är därmed nere på samma nivå som i valet 2002: 6,2 procent. Folkpartiet får 6,5 procent. Och Göran Hägglunds och Mats Odells kristdemokrater klarar sig med ett nödrop kvar över fyraprocentsspärren med 4,6 procent. Sedan valet har nästan var tredje väljare lämnat KD.

Om det var val i dagsläget skulle borgarna förlora nästan en femtedel av sina riksdagsledamöter. Deras platser skulle tas över av ledamöter från Mona Sahlins s, som med nästan 46 procent av väljarstödet skulle vara nära att få egen majoritet i riksdagen. Och utan problem få det med stöd av antingen vänsterpartiet eller miljöpartiet.

På ett knappt år har den borgerliga alliansens övertag förbytts i en klar vänstermajoritet. Mycket beroende på en kombination av bristnade regeringskompetens och missnöje med vad alliansregering gjort när de väl kommit i regeringsställning.

Särskilt kvinnorna visar missnöje med Reinfeldt och m
Tidskriften Fokus har rätt nyligen med hjälp av opinionsföretaget Synovate mätt hur det går i väljarkåren för det stora regeringspartiet.
Resultatet måste med alla mått mätt vara djupt nedslående för moderaterna. Särskilt intressant blir det när man tittar på vilka grupper som känner sig gynnade respektive missgynnade av regeringens politik.

Hela 49 procent av kvinnorna känner sig missgynnade av Reinfeldt och bara 27,6 upplever sig som gynnade.

För män är det däremot fler som känner sig gynnade än missgynnade. Klart fler än kvinnorna.

- Höginkomsttagare har hittills tjänat mest på skattesänkningarna, och män är oftare höginkomsttagare, säger Nicklas Källebring, analytiker på Synovate.

Den som närmare tittar på vad Reinfeldt-regeringen gjort (profilen på skattesänkningarna etc) under sitt första år inser att det ligger mycket i det påståendet.

Allt fler svikna vallöften

Saken blir ingalunda bättre för regeringens del och det usla opinionsläge som man befinner sig i sedan tre kvarts år tillbaka om man också väger in alla vallöften som brutits eller devalverats rejält. Så är det exempelvis med det tidigare löftet om sänkt arbetsgivareavgift för tjänsteföretag. Nu visar det sig att det nästa år blir så att tjänsteföretag med fler än 250 anställda inte alls får den utlovade sänkta arbetsgivaravgiften.

Listan med svikna löften börjar bli lång nu. Det handlade ju om satsningar på vården och skolan, sänkt fastighetsskatt för alla, storsatsningar på vägar, "tusenlappen", sänkt skatt på bensin, förbättringar för barnfamiljer och pensionärer och så vidare. Få upplever att utfästelserna i valrörelsen har blivit verklighet i regeringsställning.

Så vem är egentligen förvånad över att Reinfeldt-alliansen nu befinner sig i nära nog fritt fall i väljaropinionen och har ett så lågt opinionsstöd att den rutinerade statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg säger att regeringen Reinfeldt redan kan vara "rökt". Trots att det återstår tre år till nästa val.

Kanske lite tidigt att säga så. Men han kan mycket väl få rätt.

Å andra sidan: eget slarv, strategiska misstag och lite annat gjorde att socialdemokraterna, trots ett mycket bra utgångsläge i december 19977, ändå lyckades förlora knappt (8000 röster) i valet i september 1979. Men det ska väl ändå inte behöva hända i september 2010?

ROBERT BJÖRKENWALL,

Nu laddar Odell om efter skandalerna kring de Carnegie-anställda

Observerat:
Ständigt denne Odell - nu tar han ny sats i sin utförsäljning av det offentligt ägda

Finansmarknadsminister Mats Odell, kd, har en central roll i regeringen. Han roll i alliansregeringen är bl a att finansiera stora delar av systemskiftet med utförsäljningarna av statliga bolag för ett par hundra miljarder.

Men han är samtidigt en av regeringens - i hård konkurrens med infrastrukturminister Åsa Torstensson - svagaste kort, så svag att inte ens näringslivssidorna i våra stora morgondrakar och börstidningar längre vågar lita på honom. Det hänger inte minst samman med att Odell i år lyckades placera en par ledande personer från investmenbolaget Carnegie mitt inne i finansdepartementets centrum och därtill tillsätta ett synnerligen jävig rådgivarstab visade han att omdömeslösheten i hög grad är ett levande begrepp i alliansregeringens politiken.

Nu ger han klartecken för utauktionering av Vin & Sprit med guldägget, storsäljaren Absolut vodka i Åhus. Med osviklig tajming lyckas han förstås göra det när aktiebörserna är som mest nervösa och skakiga, vilket riskerar att sätta en röd realapp på det statliga försäljningsobjektet.

Som läget utvecklat sig och tidigare opinionsmätningar visat så är det i nuläget mycket tveksamt om utförsäljningsminister Odell har stöd för denna statliga egendomsrea ens bland särskilt många borgerliga väljare. Det är ju att som att först sälja den egna villan för att sedan kunna bo på ett dyrt hotell för de pengar som försäljningen inbringade. Så varför sälja något som ger staten (vi alla skattebetalare) goda utdelningar? Varje år.

Men för finansmarknadsminister Odell är sånt en underordnad fråga. Han ska bara sälja av ideologiska och inte rationella motiv. Statligt ska bara bli privat - oavsett om det sedan är särskilt genomtänkt eller ej.

Efter alla skandalerna med Carnegie-personalen i regeringskansliet laddar nu Odell om och tar nu sats i sin aldrig sviktande ambition att sälja så mycket som han bara hinner fram till valet 2010 av vår gemensamma och högavkastande egendom till sannolikt utländska, privata koncerner.

Svenska folket har nog vid det här laget inga större illusioner om denne kd-politiker och privatiseringsivrare. För honom är privat ägande alltid bäst och behöver aldrig bevisas. Det är bara så.

Robert Björkenwall


PS. När nu Mats Odell, ständigt denne Odell, är i farten igen och ska börja säljprocessen med Vin & Sprit? Varför bara statliga företag? Borde inte regeringen också verka för att StoraEnso säljer bruket i Norrsundet till högstbjudande så att de kan ha jobben kvar där? Villiga köpare till Norrsundet finns ju som det redan visat sig.

Intressant EG-dom i finska Viking Line-målet

Observerat

En intressant EG-dom i finska Viking Line-domen - med klara paralleller till Vaxholms-målet som snart kommer

En synnerligen intressant dom i EG-domstolen finns nu som visar att fackliga stridsåtgärder är tillåtna för att förhindra lönedumpning. En EG-dom som har många likheter med det lettiska Partneri-skolbygget i svenska Vaxholm, och den EG-dom som blir offentlig den 18 december.

Så här säger LOs avtalssekreterare Erland Olauson om finska sjömansfacket och den så kallade Viking Line-domen:"EG-domstolen ger facket rätt att bekämpa lönedumpning."

EG-domstolens yttrande i finska Viking Line-målet visar att inskränkningar i
etableringsfriheten är tillåtna om facket därigenom skyddar arbetstagarnas
villkor. Fackliga stridsåtgärder i syfte att förhindra lönedumpning är
därmed förenligt med EUs princip om fri rörlighet.

"EG-domstolen gör klart att den fria rörligheten måste kunna inskränkas
om den leder till försämringar för arbetstagarna. Det är också LOs
uppfattning. Fri rörlighet är bra om det leder till bättre löner och
levnadsvillkor för löntagarna och inte reduceras till ett verktyg för
kapitalet och företagen i syfte att pressa lönerna", säger Erland Olauson.

I EG-domen görs det nu åter klart att syftet med EUs politik är att förbättra arbets-
och levnadsvillkoren. EU:s regler om fri rörlighet får därför inte
utnyttjas för att försämra de anställdas villkor. Därför är fackliga
stridsåtgärder som syftar till att skydda arbetstagarna tillåtna enligt
EG-domstolen.

"Det är en seger för den europeiska fackföreningsrörelsen att domstolen
så tydligt slår fast att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en
grundläggande rättighet inom EU", säger Erland Olauson

Kravet för att stridsåtgärder ska vara tillåtna är att de föregås av
förhandlingar och att det finns möjlighet till medling mellan parterna. Då
är EG-rättens krav på proportionalitet uppfyllt.

Rimligen bör EG-domstolens besked den 18 december i det svensk-lettiska Partneri-målet om skolbygget i Vaxholm utanför Stockholm - med lönedumpade troliga ersättningar på 35 kr/tim mot uppgivna 80 kr/tim; klart under svenskt kollektivavtal - nu får ett snarlikt utslag om nu kommit i Viking Line-målet.
Robert Björkenwall

Om svikna eller felutformade vallöften och kvinnor som överger Reinfeldt-alliansen

Observerat och analyserat:
Löftena sviks eller devalveras och väljarna flyr alliansensen i allt raskare takt

Tidskriften Fokus har med hjälp av opinionsföretaget Synovate mätt hur det går i väljarkåren för det stora regeringspartiet.
Resultatet måste med alla mått mätt vara djupt nedslående för moderaterna. Särskilt intressant blir det när man tittar på vilka grupper som känner sig gynnade respektive missgynnade av regeringens politik.

Hela 49 procent av kvinnorna känner sig missgynnade av Reinfeldt och bara 27,6 upplever sig som gynnade.

För män är det däremot fler som känner sig gynnade än missgynnade. Klart fler än kvinnorna.

- Höginkomsttagare har hittills tjänat mest på skattesänkningarna, och män är oftare höginkomsttagare, säger Nicklas Källebring, analytiker på Synovate.

Den som närmare tittar på vad Reinfeldt-regeringen gjort (profilen på skattesänkningarna etc) under sitt första år inser att det ligger mycket i det påståendet.

Allt fler svikna vallöften

Saken blir ingalunda bättre för regeringens del och det usla opinionsläge som man befinner sig i sedan tre kvarts år tillbaka om man också väger in alla vallöften som brutits eller devalverats rejält. Så är det exempelvis med det tidigare löftet om sänkt arbetsgivareavgift för tjänsteföretag. Nu visar det sig att det nästa år blir så att tjänsteföretag med fler än 250 anställda inte alls får den utlovade sänkta arbetsgivaravgiften.

Listan med svikna löften börjar bli lång nu. Det handlade ju om satsningar på vården och skolan, sänkt fastighetsskatt för alla, storsatsningar på vägar, "tusenlappen", sänkt skatt på bensin, förbättringar för barnfamiljer och pensionärer och så vidare. Få upplever att utfästelserna i valrörelsen har blivit verklighet i regeringsställning.

Så vem är egentligen förvånad över att Reinfeldt-alliansen nu befinner sig i nära nog fritt fall i väljaropinionen och har ett så lågt opinionsstöd att den rutinerade statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg säger att regeringen Reinfeldt redan kan vara "rökt". Trots att det återstår tre år till nästa val.

Kanske lite tidigt att säga så. Men han kan mycket väl få rätt.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

PS. Åhörde Publicistklubbens intressanta diskussion på Nobeldagen 10 december om journalister ska pussa och dansa med politiker. Björn Rosengren tog över panelen - med K G Bergström, Lena Mellin, TV:4 Lena Smesaas - och körde hårt med att pressekreterare tagit över showen och nära nog blivit viktigast i regeringskansliet. De bestämmer för mycket var hans tes. Månne om han fått det där "inövat" av någon i Stenbecks-sfären (finns gott om ex-journalister där) för att ha nåt att komma med. Men visst, lite ligger det ju i vad "gamängen" Rosengren sade igår på PK.

Såväl Tabu-affären, som u-båtarna och Lennart Bodströms tid som utrikesminister kom upp igår på PK som f.ö var en rätt frisk historia. Överraskande mycket folk var det också denna nobeldagskväll den 10 december. Så brukar det inte alltid vara på PK.

RBj

Om julöl och en rolig Youtube-länk

Nu har vi testat årets julöl så här lite före nobeldagen. Samma gäng på tiotalet personer som vi brukar vara sedan sju år tillbaka. Och testunderlaget var elva olika julsorter; svenska och utländska. Och med knäckebröd, saltgurka och korvar som tilltugg.

Jämtlands julöl blev - inte helt överraskande - bäst. Men årets Anchor Christmans Ale är fullmatad, kryddigt god och en riktig julmatshöjdare. En riktigt suverän årgång!

Den hade vunnit om den fått vara med. Men den är utesluten ur testet eftersom den vunnit fem år i rad. Enligt vår testregel.

Nynäshamns Ångbryggeris Mysingen Vinterbrygd är skaplig den också - och kom tvåa.
Noterar
Robert Björkenwall

PS. En suverän analys à la Monty Python på Youtube om marknadsekonomis mekanismer och känslostyrning.
Mycket bra - och fan som korrekt och rolig i sina huvuddrag
Kolla länken: http://www.youtube.com/watch?v=SJ_qK4g6ntM

Mycket nöje!
/Robert Björkenwall

De hushållsnära tjänsterna - ett fiasko

(Krönika i bl a Gotlands tidningar 12 december 2007)

Analyserat och värderat:
De överklassnära tjänsterna ett inte oväntat fiasko

Intresset för att köpa hushållsnära tjänster har hittills varit iskallt. Regeringen räknade med 45.000 ansökningar, men bara cirka 1.000 personer har ansökt om skatteavdrag hos Skatteverket, enligt Sveriges Televisions Rapport. Förslaget med skatteavdrag för överklassnära tjänster infördes den 1 juli med syftet att svarta tjänster skulle bli vita. Den som vill göra avdrag för 2007 måste ansöka hos Skatteverket före den 1 februari 2008.

För att satsningen inte ska få stämpeln totalfiasko krävs minst 30.000 ansökningar, anser Pia Blank-Thörnroos, rättslig expert på Skatteverket.

Undra vad mauderata centerledaren och vice statsminister säger om det här - nu? Fiasko är det ju - så här långt. Och särskilt många lågavlönade pigjobb har det ju heller inte skapat. Som kanske en och annan möjligen minns så räknade konjunkturinstitutet, KI, i sin tidigare jobbprognos med att det här regeringsbeslutet om "överklassnära tjänster" (pigjobb) skulle ge 4 000 nya jobb. Det lär knappast heller bli uppfyllt om nuvarande trend håller i sig. Långt därifrån.

Reinfeldtregeringens mest uppblåsta jippo och den av inte minst c-ledaren Maud Olofsson i valrörelsen 2006 så hårt uppumpade ballong om skatterabatt för överklassnära hushållstjänster som städning, lövkrattning, gräsklippning, skötsel av villapoolen etc verkar ha spruckit direkt. Det bidde inte ens en tumme av den förhoppningen - så här långt.Fiaskot är av närmast pyramidalt mått.
Det som nu har kommit i dagen visar sig inte kunna försörja särskilt många nya företag.

Utvärderingar från Finland pekade i samma riktning

Lägg därtill så det minst sagt märkliga regelverk som vidhänger det borgerliga förslaget om hushållsnära tjänster. Framför allt det djupt förvirrande gränsdragningsbekymmer, där all yrkeshjälp (proffs som kan sina saker) uteslutits. Till slut blev det kvar enbart sådana tjänster som vem som helst kan utföra.

Hur vice statsminister Maud Olofsson från Högfors kunde vara så överoptimistisk är och förblir en gåta. Särskilt som vi som tidigare varit över i grannlandet Finland och på plats tagit del av olika utvärderingsstudier och föredragningar på såväl finans- som arbetsmarknadsministerier knappast är särskilt förvånade över det svenska utfallet nu. Det stämmer faktiskt kanske väl med erfarenheterna från samma typ av pigjobb i Finland.

Det som verkligen gav något reellt sysselsättningsmässigt och hade lite bredare allmänt intresse var rätten och möjligheten att skattemässigt förmånligt få rätt till snickeri- och andra rotavdragsjobb mera avancerat slag av yrkesproffs. Inte städ- och lövkrattning. Sådana hushållsnära "pigjobb" ger inte mer än ytterst minimala sysselsättningseffekter - men är däremot klassmässigt och fördelningspolitiskt nästan enbart attraktivt för överklassen. Så beteckningen "överklassnära tjänster" är därför befogat.

Hur mycket bättre hade det inte varit sysselsättning- och fördelningspolitiskt att i stället satsa motsvarande miljardskattesubvention på exempelvis på personal till den kommunala hemtjänsten. Samma pengar ger långt större effekt och gör nytta där än som fiaskoartad satsning på överklassnära hushållstjänster.


Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

EU och flexicurity - i praktiken

Observerat:
Misslyckat om flexicurity i praktiken

Samtidigt som EU:s arbetsmarknadsministrar antog principerna om flexicurity den 5-6 december misslyckades de med att lösa två frågor som gäller just flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden, nämligen reglerna för arbetstider och för bemanningsföretag. Nu hotar massrättegång i EU:s domstol.

Det portugisiska EU-ordförandeskapet försökte få till stånd en paketlösning av två segdragna ärenden – revidering av arbetstidsdirektivet och beslut om ett direktiv som reglerar villkoren för anställda i bemanningsföretag.

I båda fallen är det framför allt Storbritannien som motstt sig en lösning. Inför sammanträdet 5-6 december med arbetsmarknadsministrarna försökte det portugisiska ordförandeskapet blidka britterna genom att tillåta dem att även i fortsättningen stå utanför EU:s arbetstidsregler. På det sättet skulle de kunna förmås att aceptera direktivet om benningsföretag.

Kohandeln misslyckades emellertid trots att en stor majoritet av medlemsländerna ställde upp på kompromissen. Ordförande lät dock aldrig frågan gå till en omröstning, sannolikt efter påtryckningar från den brittiske premiärministern Gordon Brown. I praktiken gav man britterna vetorätt i de båda frågorna som är av central vikt.

För arbetstidsdirektivet kan konsekvensen bli att EU-kommissionen gör allvar av sitt hot om att anmäla de länder som i dag bryter mot reglerna för EU:s domstol. Det blir i så fall em massrättegång.

Så gott som samtliga länder anser att de inte kan tillämpa reglerna om att ersätta allt jourarbete efter att EU:s domstol slagit fast att även passiv jour ska betraktas som arbete, bara den anställde befinner sig på arbetsplatsen.

För bemanningsföretagen blir konsekvensen att hundratusentals anställda får arbeta under sämre villkor än "vanliga" löntagare. Ordförandelandet Portugal ansåg dock att det rådede så stor samsyn på mötet att man hoppades att frågan skulle lösas under kommande ordförandeskap. Det har å andra sidan sagts många gånger under senare år.

Hård facklig kritik av britternas blockering av EU:s arbetstidsregler

I ett skarp uttalande fördömer Europafacket EFS/ETUC den brittiska regeringens blockering av frågorna om arbetstiderna och bemanningsföretagen.
- Vi är trötta på att den brittiska regeringen okritiskt följer vad landets näringsliv säger, framhåller den brittiske generalsekreterare John Monks i EFS/ETUC.

John Monks gjorde sitt uttalande efter Europafackets styrelsemöte den 5-6 december. Samtidigt möttes EU:s arbetsmarknadsministrar för att bland annat försöka lösa de segdragna frågorna om en revidering av arbetstidsdirektivet och om ett direktiv som ger anställda vid bemanningsföretag likvärdiga vilkor med andra anställda. I båda frågorna stod den brittiska regeringen i vägen för en lösning.


I uttalandet framhåller Europafacket EFS/ETUC att europeiseringen av arbetsmarknaden där både anställda och företag alltmer verkar över gränserna kräver minimiregler för att försäkra de anställda rimliga villkor och för att konkurrensen ska bli rättvis.

John Monks frågar, med adress till den brittiska regeringen, hur det kan vara möjligt för andra länder att klara sig i konkurrensen och ha en hög produktivitet utan att ha undantag från arbetsdirektivet och dåliga villkor för tillfälligt anställda.


Han frågar också hur Tyskland, som nyligen självt införde regler för likvärdig behandling av anställda i bemanningsföretag, kan ställa sig på britternas sida.
Samtidigt noterar Europafackets generalsekreterare hoppfullt att det trots allt finns en bred majoritet som vill lösa de båda frågorna skyndsamt. Europafacket EFS/ETUC kommer att driva på för att det sker under nästa år, men varnar för kohandel som går ut över de anställdas rättigheter.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, författare till bl a en handbok om EU m m


PS. Den som vill läsa Europafackets uttalande får del av det via länken: http://www.etuc.org/a/4366

Europeiska företagsråden i behov av en reformering

Observerat:
EU-kommissionen och de europeiska företagsrådens reformering

EU-kommissionen försöker bättra på sitt anseende när det gäller sociala frågor genom att driva fram en reformering av direktivet om europeiska företagsråd.
Men hinner man få fram ett beslut under mandatperioden? Och ska det ske med förhandlingar eller med lagstiftning?

Europafacket EFS/ETUC har länge krävt en revidering av det tretton år gamla direktivet om företagsråd. Det behöver moderniseras, anpassas till nya förutsättningar och vidare behöver tröskeln sänkas så att fler företag omfattas än de 2 200 som på pappret berörs av nuvarande regelverk, anser facket. I praktiken är det dock bara en tredjedel - 820 multinationella företag - av de 2 200 företagen som lever upp till kravet på fungerande företagsråd. Knappast en acceptabel siffra.

EU-kommissionen instämmer i stort sett i Europafackets krav. I sitt arbetsprogram för det kommande året finns en revidering av direktivet med. Ett förslag ska läggas fram i juli 2008.

Kommissionen skriver att direktivet måste bli mer effektivt, särskilt när det gäller genomförande och deltagande i förändringar. Det finns vidare rättsliga oklarheter som behöver redas ut och direktivet behöver anpassas till reglerna om information och samråd ("EU-MBL" något förenklat).

Kommissionen skriver också att de europeiska arbetsgivarna inte vill ha någon förändring. Frågan är därför om det är meningsfullt för facket att i gå in i förhandlingar med arbetsgivarna för at försöka lösa frågan den vägen.

Å ena sidan är det svårt för facket att säga nej till förhandlingar eftersom man länge krävt sådana. Å andra sidan är risken att dessa drar ut på tiden så att en lösning lagsiftningsvägen blir omöjlig under den här mandatperioden. 2009 är det val till Europaparlamentet och en ny kommission ska utses.

EU-kommissionen och särskilt dess ordförande, portugisen José Manuel Barroso som vill bli omvald, anses vara angelägna om att åtminstone få igenom någon reform på det sociala området under sin mandatperiod. Därför finns ett tryck på att beslut ska fattas under det franska ordförandeskapet nästa höst.

Nu i december månad 2007 presenterar EU-kommissionen sin så kallade konsultation i frågan och snart måste ett beslut om hur frågan ska hanteras fattas av såväl EU-institutionerna som arbetsmarknadens parter.

Men hur det i praktiken går med den tidtabellen är i nuläget oklart. Klart är dock att regelverket kring de europeiska företagsråden är i stort behov av en reformering.
Robert Björkenwall

Fakta: Europeiska företagsråd (European Works Councils, EWC) har sin juridiska bas i direktiv 94/45/EG, med tillägg 97/74/EG. Europeiska företagsråd innebär att företag med mer än tusen anställda (varav minst 150 anställda i två olika EU-länder) är skyldiga att förhandla med representanter för de anställda om att sätta upp informations- och samrådsorgan i viktiga frågor. Om parterna inte kommer överens gäller vissa stupstocksbestämmelser. Fackklubbarna i länderna ska kunna samarbeta så att inte företagsledningarna kan spela ut dem mot varandra.

Direktivet infördes i Sverige genom en helt ny lag om europeiska företagsråd (1996:359). Det innebär att det skapats en grund för europeiskt samarbete och insyn i multinationella företag som tidigare inte funnits och bara kunde skapas genom en övernationell lagstiftning.

Enligt EU-kommissionen finns för närvarande 820 europeiska företagsråd som representerar 14,5 miljoner löntagare. Cirka 2 200 företag är tillräckligt stora för att beröras. Med andra ord är det bara cirka en tredjedel av dessa som lever upp till kravet på företagsråd.

Vill vi tillbaka till 1800-talet?

Analyserat och värderat-------------------- -----
Tillbaka till 1800-talet - vill vi ha det så?

Två nationalekonomer (Roine och Waldenström) vid Institutet för näringslivsforskning har gjort en djupdykning i den svenska förmögenheten och kommit upp med rätt skakade och än tyvärr inte helt överraskande fakta. Deras forskarstudie visar nämligen att den rikaste procenten svenskar är dubbelt rikare än vad man tidigare trott. Troende baserat på något så förtroendegivande som statistiken från Statistiska centralbyrån, SCB.

Nationalekonomerna kan visa att denna enda rikaste procent av befolkningen äger, inte 19 procent utan, närmare 40 procent av Sveriges totala förmögenhet, dvs en total förmögenhetsmassa på ofantliga 2 700 (två tusen sjuhundra) miljarder kr. En så ojämn förmögenhetsfördelning når inte ens USA upp till. Knappast något att känna stolthet över. Sverige är numera ett ännu ojämnlikare klassamhälle än det utpräglade klassamhället USA - med alla deras astronomiskt rika och arbetande fattiga.

SCB:s rapporter om de rika bygger som bekant på statistik och uppgifter från Skatteverket. Men där finns en betydande underskattning eftersom Skatteverket bara fångar in vad de förmögna själva vill att Skatteverket ska se. Och det är i praktiken långt ifrån allt. De två forskarna nu har tagit ytterligae ett par steg och plussat på pengar som svenskar uppskattningsvis flyttar utomlands och svenskar som gör sällskap med sina pengar och flyttar utomlands.

Under 1900-talet och fram till skiftet mellan 1970 och 1980 skedde en stor utjämning av förmögenheten bland befolkningen. Sedan kom en vändning som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar drivit på. Med Reinfeldt-alliansens politik närmare vi oss 1800-talets mycket ojämlika samhälle med raketfart.

De välbeställda gör klipp på klipp. Arvs- och gåvoskatten är avskaffad, så och förmögenhetsskatten och nu även huvuddelen av fastighetsskatten för dem med dyra villor i fashionabla Vellinge, Danderyd eller Reinfeldts eget Täby. Däremot inte så för boende i ett enkelt hus i Rute, Robertsfors eller småländska Ruda. Samtidigt har "generösa" Reinfeldt-alliansen nu också utfärdat en amnesti för skatteflyktingar och halverat (skattesubventionerat) kostnaden för anlitande av "överklassnära" städhjälp och skötsel av trädgård och villapool.

Och tydligen finns de nu ännu lite mer att hoppas på för de redan mest välmående i samhället. I senaste numret av Aktiespararna pläderar finansminister Anders E. Borg (sägs ju vara styrd av "vetenskapen") för ytterligare sänkta inkomstskatter och därtill sänkt bolagsskatt och sänkt skatt på aktier.

Till dem som redan har skola varda givet ännu lite mer. Den styrande principen kommer att leda till ytterligare skatteåterbäringen för de redan gynnade. De som ännu har råd att vara med i a-kassan kan däremot räkna med en ytterligare förhöjd avgift till a-kassan, för att täcka upp intäktsbortfallet från de närmare 400 000 som hade behov men inte längre råd att försäkra sig mot arbetslöshet.

Det allt mera ojämlika klassamhället Sverige blir ännu lite orättvisare - om den nuvarande politiska kursen om att gynna och göda "de välståndsbildande krafterna" - de redan rika och välmående - ännu lite mer på alla andras bekostnad. I den meningen är Sverige i rask takt på väg rakt in i 1800-talet och dess mycket orättfärdiga och klasskiftade samhälle. Vill svenska folket verkligen ha det så? Tror knappast det.

Dags för socialdemokratiska oppositionen att kräva en jämlikhetskommission som på djupet granskar och syneförrättar det allt råare och brutalare klassamhälle som vårt gamla, fina landet i så rask takt nu utvecklas till. Det behövs långt mer och bättre än dessa meningslösa produktivitetsdelegationer (Nuders DN-debattarekrav) och annat liknande som en tam opposition just nu verkar förmå sig till att kräva. På sin höjd.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/


PS. Nuder borde inte ha tagit KI-statistiken om lönebildningen som utgångspunkt för sin DN-debattare 4/12, ty den håller inte måttet som medlingsinstitutet, medlarna och arbetsmarknadens parter (Erland Olauson m fl) konstaterade på IIRA-seminariet på TCO den 3/12. Även Medlingsinstitutets GD Stråth sopade till KI:s felräkningar

"Falsk matematik" som en bluessångare i Skåne (Peps) sjunger förtjänar inte att tas på allvar...Några inflationsprognoser ska man nog inte basera på detta - och sedan "lura" Riksbanken att höjda reproräntan med hänvisning till bl a en sådan usel analys av löneutvecklingen för 2007...
Kunde han, Nuder, inte skrivit en annan och bättre artikel?

De nya moderaterna är främst ett PR-trick

De nya moderaterna är framför allt ett PR-trick. Det handlar om smart kommunikation, om att beskriva samhällsproblem och ”förpacka” lösningar som låter lockande trevliga för en bred publik.

Det var ju så det gick till när moderaterna ledde alliansen till seger i valet 2006.

Men succén sedan dess har uteblivit. Helt. I stället möts moderaterna och övriga i alliansen av besk kritik. Det har helt enkelt blivit orättvist på ett olustigt sätt, som människor i allmänhet inte gillar. Och därför visar det i opinionsmätning efter opinionsmätning. I takt med att verklighetens sanningar börjar bli tydliga.

Under socialdemokraternas sista regeringsår skapades 153 000 nya jobb, under högeralliansens första år har det bara blivit något mer än 80 000 nya jobb.

Alliansregeringen har under sitt första år markerat systemskiftet: 70 procent av skattesänkningarna till den tredjedel som tjänar mest och är rikast.

Mycket tyder dock på att i takt med att verkligheten hinner ikapp moderaterna börjar de lägga in backen. ”Vi har hittills fokuserat för mycket på i vilken regi sjukvården ska drivas i stället för att se kvaliteten som det viktigaste värdet.”

Sanningen har hunnit ikapp moderaterna. I takt med detta så växer också känslan att fler reträtter kan väntas från moderaterna och dess sällskap i regeringen. Idén tycks bli densamma inför valet 2010; att låta som en socialdemokrat. Med hjälp av smarta PR-trick och lite kommunikativ finurlighet. Men låter sig väljarna luras en gång till?

Eller är det som statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg säger att moderaterna och alliansen redan är "rökta" och kan inte ta igen det underläge de nu hamnat i?
Undrar
Robert Björkenwall

Är Reinfeldt-alliansen redan "rökt"?

Analyserat och värderat:
Är den borgerliga Reinfeldt-alliansen med rekordlågt förtroende redan "rökt" trots att nästa val är tre år borta?

Den borgerliga Reinfeldt-alliansens fyrklöverregering i Sverige åkte i Synovates opinionsmätning i november (29 nov.) på sin hittills största bakslag hittills. Man lyckades i den rätt stora mätningen bara skramla ihop svaga 38,7 procent mot vänsteroppositionen 57,3, en skillnad på hela 18,6 procent. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg menar att Reinfeldt-regeringen "är rökt" trots att de återstår tre år till nästa val. Så är stora underlägen brukar sittande regeringar inte kunna hämta hem, menar han.

Så stort avstånd som nu har det inte varit mellan blocken sedan september 1994, alltså på 13 år. Det var strax före det socialdemokratiska segervalet som de fyra borgerliga partierna under statsminister Carl Bildts ledning (1991-94) låg ännu sämre till än vad Reinfeldts alliansgäng nu gör. Sedan valet i september 2006 har regeringspartierna tappat drygt en halv miljon röster eller 1 200 röster om dagen, påpekar Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

Efter en viss återhämtning sommaren 2007 har det varit en minst sagt dyster höst för regeringen Reinfeldt och nu har det fortsatt rakt ner i källaren. Särskilt illa har det gått för moderaterna som tappat var femte väljare på drygt ett år. Allt mer tvivel har såtts om statsminister Fredrik Reinfeldts ledarförmåga. Han har som regeringschef två uppgifter: utse statsråd och leda regeringens arbete. Han har, menar allt fler, misslyckats med bägge. Statsråd har kommit och gått i en takt som saknar motstycke i svensk politisk historia.

Regeringen demonstrerar därtill också oenighet i den enda frågan efter den andra. Statsrådskarusellen har dekorerats med skandaler i form av skattesmiteri, svartbyggen och finansmarknadsminister Mats Odells ständiga fadäser (Carnegie-skandalen etc) i privatiseringen av statliga företag.

Uppträder man som Reinfeldt inför detta minst sagt kaotiska tillstånd med en överraskande stor flathet har man skjutit sig själv i foten. Inte ens inom de egna moderatleden upplevs statsministern som en man som väcker respekt. Reinfeldt är oftast tyst, ser mest ut som en ledsen hund. Han har knappast särskilt kraftfullt försvarat att finansdepartementet lånar miljöpartiets nivåer på nedskärningarna av försvaret eller presenterar en konstig ny, statlig fastighetsskatt, som man av någon anledning kallar en kommunal avgift - politiska tokigheter även för de flesta av alliansens väljare. Man kan ana att det har gått snett, därför att det i statsministern saknats en tydlig politisk motvikt mot finansens förmenta vetenskapliga ledareskap under tjänstemannapolitikern, finansminister Anders E. Borg (m).

Störst jubel väckte repliken på moderatstämman i Gävle tidigare i höst från tredskande EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (m) som frågade: "Ska partistämman besluta om moderaternas politik eller är det Anders Borg som ska göra det alldeles själv?"

Reinfeldt försökte sig härom dagen på en förklaring till regeringens impopularitet med att säga att det blivit "en för brutal omställning".

De mest välbärgade i samhället upplever goda tider. Det är en realitet. Via en ändrad skattepolitik - förmögenhetsskattens borttagande, ändrad fastighetsskatt etc -får de fr o m nyåret 2007/2008 nya stora fördelar. Notan för detta betalas av dem som sig i andra ändan - genom sänkt a-kassa, försämringar i sjukförsäkringen och urholkade statsbidrag till vården och skolan som genomförts av regeringen.

Oppositionsledaren Mona Sahlin (s) viktiga poäng i DN debatt-artikel för några veckor sedan (DN 25/11-07) var att regeringen Reinfeldt vann valet på falska premisser. Det lovades en sak före, men det blev en helt annan historia efter valet:

* Fastighetsskatten skulle tas bort men i stället fick 220 000 högre skatt (genom den nya statskommunala fastighetsavgiften).
* Budgeten: Omfördelning från den fattigare till den rikare delen av befolkningen (70 procent riktas till de 30 procent som har högst inkomst visar RUT, riksdagens egen utredning).
* Jobbpolitiken: 1 085 000 personer väntas vara utan sysselsättning efter den här mandatperioden, framgår av en bilaga i senaste budgeten. Vart tog löftet om att ”utrota utanförskapet” vägen frågar sig nu många väljare?
* Småföretagen: Ett litet företag med 2–3 anställda får höjd arbetsgivaravgift motsvarande 37 000 kronor per företag. Småföretagare är med och betalar slopandet av förmögenhetsskatten och får också betala den sänkta arbetsgivaravgiften som bara kommer ”vissa” tjänsteföretag till del. Konkurrensorättvis menar många.

Reinfeldt har inte lyckats göra trovärdigt varför denna omfördelning från fattiga till rika som han själv kallar omställning var nödvändig. Regeringen har inte heller lyckats förklara hur sänkt a-kassa leder till fler jobb. Så de rekordlåga opinionssiffrorna nu för den borgerliga alliansregeringen är mot den bakgrunden ingen större överraskning.

Fredrik Reinfeldts och de "nya" moderaternas kritik i valrörelsen 2006 mot de socialdemokraternas sysselsättningspolitik visade sig också skjuta rejält över målet. Från oktober 2005 till oktober 2006 ökade sysselsättningen med 153 000 personer. Då hade Sverige en s-regering. Från oktober 2006 till oktober 2007 steg sysselsättningen med 81 000 personer. Nu har vi en borgerlig regering. Visst, de som fortfarande stöder alliansregeringen gillar inte den sortens jämförelser. Men det är en realitet.

Finansminister Anders E Borg har aldrig på ett övertygande sätt kunnat reda ut hur det skapas fler jobb genom att de arbetslösa kläms åt. Istället ägnar han sig åt fria fantasier om hundratusentals nya jobb de närmaste åren bara vi sänker fler skatter.

Väljarna går inte på dessa sagoberättelser. De har dragit slutsatsen att det inte var en allians för hela det svenska folket - utan bara för några redan mycket välbärgade.

Väljarna konstaterar att det blev inte en politik för "oss" - utan för "dom".

Det var Fredrik Reinfeldt som myntade uttrycket utanförskap. Ett uttryck som just nu tämligen väl beskriver hans egen regerings förhållande till de svenska väljarna finns inte.

Så frågan som statsvetarprofessorn Sören Holmberg rest plågar säkert Reinfeldt och hans regering just nu. Är regeringen redan "rökt", trots att tre år återstår till nästa val? Möjligen är det så. Men först ha S ett val att vinna - i september 2010. Och helt givna segra utan match brukar det aldrig finnas.

Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com)