Om alliansens skatte- och jobbpolitik
Ledarkrönika i Piteå-tidningen 28 december 2007
Till var och en efter behov?
Reinfeldt-ministären är märkligt fixerad vid att arbetslösheten ska bekämpas genom subventioner av skatter och avgifter. Ingen har lyckats lösa arbetslöshet genom att enbart sänka kostnaden för arbetet.
Det visade sig inte vara rätt i 1920-talets depression. Det är inte mera rätt nu.
Ännu konstigare blir det när nu regeringen fått klartecken av EU att sänka arbetsgivaravgifterna för vissa tjänsteföretag som frisörer, hunddagis, bilverkstäder och restauranger. Om en som byter ett bildäck får sänkt avgift, men inte den som säljer ett bildäck lär det bli många däckbyten, liksom många andra underligheter.
Men det är inte säkert det blir flera jobb totalt sett för det. Enda resultatet är att staten förlorar inkomster, samtidigt som man skapar en allt mer svårförståelig härva av gränsdragningsproblem och regelkineseri. Precis som man gjort med regelverket kring när man får och inte får dra av för olika "överklassnära" hushållstjänster, som så här långt varit ett fiasko. Några 4 000 nya jobb som konjunkturinstitutet prognosmässigt trott lär det nog aldrig bli.
Parallellt med detta och annat liknande ser vi också hur orättvisorna och klassklyftorna ökar. Med de ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som har den sämsta ekonomin hårdast. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sin medicin på kredit, det är de som inte har råd att gå till sin husläkare eftersom avgiften är för hög. Det är rasande dyrt att vara fattig.
Lägg till detta att en fördelningspolitik som inte fungerar nära nog obligatoriskt brukar leda till en fortsatt och tilltagande urholkning av samhällssolidariteten. Därför är det rätt att socialdemokraterna, och partiledaren Mona Sahlin, nu säger sig vilja sätta rättvisan/rättfärdigheten och tryggheten i centrum för den framtida politiken.
I en trygg tillvaro växer människorna, i en otrygg krymper de. Samtidigt ser vi hur väljaropinionen strömmat över till oppositionen sedan Reinfeldt-regeringen kom till makten. Något som oppositionen nu inte får förskingra i en otydlig och övertaktiserande politik.
Ytterst få vill i grunden och i det långa loppet ha ett kallare och brutalare samhälle. Tendenserna finns dock allt tydligare redan i vissa förortsmiljöer i våra storstäder, där socialbidragstagare, invandrare och ensamma mammor samlas i allt mera nedgångna och otrygga förortsområden.
Valet står mellan å ena sidan sänkta skatter och minskade offentliga åtaganden, och ett hårt behovsprövat socialförsäkringssystem och allt sämre a-kassa. Och å andra sidan en generöst tilltagen, skattefinansierad gemensam sektor, och ett socialförsäkringssystem av generell karaktär och utformad utifrån inkomstbortfallsprincipen. Till var och en efter behov - enligt beprövad och rättfärdig socialdemokratisk modell.
I det vägvalet finns en given konsekvens att också lägga i vågskålen. Där otryggheten växer krackelerar även samhällssolidariteten.
Det är väl inte helt osannolikt att det senaste rekordstora raset i väljaropinionen -se SCB-siffrorna om partisympatierna - för Reinfeldt-ministären åtminstone till en del just är ett av många uttryck för en medborgaropinion som inte precis gillar det de nu ser hända också i vårt länge så trygga och fina Sverige.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko
Till var och en efter behov?
Reinfeldt-ministären är märkligt fixerad vid att arbetslösheten ska bekämpas genom subventioner av skatter och avgifter. Ingen har lyckats lösa arbetslöshet genom att enbart sänka kostnaden för arbetet.
Det visade sig inte vara rätt i 1920-talets depression. Det är inte mera rätt nu.
Ännu konstigare blir det när nu regeringen fått klartecken av EU att sänka arbetsgivaravgifterna för vissa tjänsteföretag som frisörer, hunddagis, bilverkstäder och restauranger. Om en som byter ett bildäck får sänkt avgift, men inte den som säljer ett bildäck lär det bli många däckbyten, liksom många andra underligheter.
Men det är inte säkert det blir flera jobb totalt sett för det. Enda resultatet är att staten förlorar inkomster, samtidigt som man skapar en allt mer svårförståelig härva av gränsdragningsproblem och regelkineseri. Precis som man gjort med regelverket kring när man får och inte får dra av för olika "överklassnära" hushållstjänster, som så här långt varit ett fiasko. Några 4 000 nya jobb som konjunkturinstitutet prognosmässigt trott lär det nog aldrig bli.
Parallellt med detta och annat liknande ser vi också hur orättvisorna och klassklyftorna ökar. Med de ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som har den sämsta ekonomin hårdast. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sin medicin på kredit, det är de som inte har råd att gå till sin husläkare eftersom avgiften är för hög. Det är rasande dyrt att vara fattig.
Lägg till detta att en fördelningspolitik som inte fungerar nära nog obligatoriskt brukar leda till en fortsatt och tilltagande urholkning av samhällssolidariteten. Därför är det rätt att socialdemokraterna, och partiledaren Mona Sahlin, nu säger sig vilja sätta rättvisan/rättfärdigheten och tryggheten i centrum för den framtida politiken.
I en trygg tillvaro växer människorna, i en otrygg krymper de. Samtidigt ser vi hur väljaropinionen strömmat över till oppositionen sedan Reinfeldt-regeringen kom till makten. Något som oppositionen nu inte får förskingra i en otydlig och övertaktiserande politik.
Ytterst få vill i grunden och i det långa loppet ha ett kallare och brutalare samhälle. Tendenserna finns dock allt tydligare redan i vissa förortsmiljöer i våra storstäder, där socialbidragstagare, invandrare och ensamma mammor samlas i allt mera nedgångna och otrygga förortsområden.
Valet står mellan å ena sidan sänkta skatter och minskade offentliga åtaganden, och ett hårt behovsprövat socialförsäkringssystem och allt sämre a-kassa. Och å andra sidan en generöst tilltagen, skattefinansierad gemensam sektor, och ett socialförsäkringssystem av generell karaktär och utformad utifrån inkomstbortfallsprincipen. Till var och en efter behov - enligt beprövad och rättfärdig socialdemokratisk modell.
I det vägvalet finns en given konsekvens att också lägga i vågskålen. Där otryggheten växer krackelerar även samhällssolidariteten.
Det är väl inte helt osannolikt att det senaste rekordstora raset i väljaropinionen -se SCB-siffrorna om partisympatierna - för Reinfeldt-ministären åtminstone till en del just är ett av många uttryck för en medborgaropinion som inte precis gillar det de nu ser hända också i vårt länge så trygga och fina Sverige.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko
posted by rbjorkenwall at 2:03 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home