Det amerikanska löftet - Barack Obama och hans väg

Observerat och värderat:

Det amerikanska löften - om Barack Obama och hans väg till makten

Journalisten Martin Gelin har följt den lika avspände som coole USA-presidenten Barack Obamas segertåg under två år i landet "over there".
Hans 488-sidiga reportagebok - "Det amerikanska löftet – Barack Obamas väg till Vita huset" (488 sid, Atlas förlag) - har sannolikt en hygglig chans att bli en klassiker. Tids nog. Läsvärd är det definitivt. Martin Gelin har varit överallt och pratat med "alla", kopplat ihop läsfrukter med vardaglig verklighet.

Det finns mycket av F. D Roosevelts i 30-talsdepressionen avspänt coola gester och sätt att utöva makt också över Obamas sätt att tackla en tuff och motspänstig verklighet. Det brukar visserligen sägas att depressioner uppstår i spänningsfältet mellan den person man vill och tror sig vara och den man en grå morgon upptäcker att man faktiskt är.

Det är med andra ord farligt att ha en alltför svävande självbild. Och många politiker - och även andra makthavare i dagens mediefixerade värld - tenderar att ha just en sådan svävande och narcisistisk självbild. Italiens Berlusconi är definitivt en sådan. Men det finns fler.

Men det var inte fallet med "New Deal"-epokens Roosevelt och verkar - så här långt - inte heller vara så med Barack Obama. Men annars är just stormakten USA med sitt övermått och ofta hybrisstora och oreflekterande patriotism vara ett riskprojekt för just sådana grandiost uppblåsta självuppfattningar. I retoriken - men nära nog aldrig i verkligheten, än mindre så numera - suggererar man ju och bygger gärna upp bilden att alla amerikaner minsann har samma friheter och möjligheter. I den meningen är USA allt mera en nation byggd på så orealistiska ideal att det också löper stor risk att få - och ofta fått - politiska ledare med minst sagt svävande självbilder. Och där misslyckandet sedan ofta lurar om hörnet.

Därför går det nog att säga att USA tillhör de nationer som i detta avseende oftare är ute på lite mera hal is än exempelvis de nordiska länderna. Om idealen nationen bygger på inte ens kan skymtas där nere i den mera grå och råbrutala verkligheten, ja då står nog också falluckan öppen för många hårt arbetande när krisen slår till i finans- och bolånemarknaden. Och för ledare som trodde på att marknaden alltid reglerar sig själv till det bästa i alla lägen.

När Martin Gelins bok Det amerikanska löftet börjar, strax före 2007, har USA under den misslyckade George Walker Bush (vem minns honom nu?) åtminstone delvis fallit igenom den falluckan.

Avståndet mellan det ideala och det verkliga USA hade redan 2006-2007 under president Bush blivit till en Grand Canyon-stor avgrund som inte ens fantasin och aldrig så grandios retorik kan överbrygga. Redan då börjar allt fler förstå att den så omhuldade amerikanska medelklassen är mer eller mindre bankrutt. Samtidigt har minst 3000 amerikaner och kanske 100 000 irakier dött i ett krig som motiverats av lögner och falskspel.

Begrepp som frihet och demokrati har bokstavligen devalverats till sand och av intet värde av Bushs och den verkligen flåbusen, vicepresident Dick Cheneys så kallade krig mot terrorismen. Den traditionellt så gå-påar-aktiga, amerikanska självkänslan har vittrat sönder och framtiden varken vill eller vågar den amerikanska medelklassen inte ens tänka på. Än mindre "de arbetande fattiga", working poor. Just ingen trodde på "Change" i det läget

Men så kom den unge Illinois-senatorn, demokraten Barack Obama och sa att "Yes we can". "Change" (förändring) är möjligt, det kan vi tro på. Och påminde om att så har man alltid sagt i Amerikan, särskilt när krisen har grinat en i ansiktet. Som Franklin Delano Roosevelt, Martin Luther King och andra.

"Det amerikanska löftet" bygger på de två år Martin Gelin tillbringade med Obamakampanjen, en resa genom 27 olika delstater, som faktiskt gick att följa på Gelins ständigt uppdaterade USA-blogg på Svd.se. Ett utmärkt komplement till tv-kanalen CNN och god berättande och analyserande journalistik i New York Times, Washington Post och andra kvalitetstidningar som ännu finns och orkar leva vidare i det tidningskala USA.

I boken berättar Gelin historien om Obama och det amerikanska löftet i 14 kapitel som varvar "breda" reportage – om typiskt "US-mingel" med den intellektuella eliten till uppsluppet umgänge med sotiga gruvarbetare ”for Obama” i West Virginia – med faktaspäckade analystexter som bidrar till att sätta det som sker "over there" i ett historiskt perspektiv.

Det är inte minst den amerikanska historien som är den urkraftens källa som driver Obamakampanjen framåt. Gelins genomgång av personen Obama är gediget gjord och än mera så vad gäller hans katalyserande förmåga att lyfta in sin egen person i en evig amerikansk berättelse av ”hope” och ”change”. Han var kongenial med sitt budskap och var i detta skede av amerikansk politisk historia precis rätt person och med precis rätt kompetensprofil för de krav som den här "självkänslostukade" tidsandan.

Om vi kan skicka en man till månen och välja en svart man till president så är allt möjligt, det låg så att säga underförstått under hela valkampanjen och när han väl var vald och installerad som USA:s nye president.

Krusningarna av hopp, som Obama med Robert Kennedys ord talar om på ett tidigt valmöte i South Carolina, nådde ungdomarna först. Från denna bas - Obama hade folk överallt, också i traditionellt republikanska fästen - av entusiastiska unga spred sig sedan entusiasmen gradvis till också andra väljar- och medborgargrupper, som framgår av Gelins bok. Just entusiasmen - genuint gräsrotsarbete parad med modern teknik (internet, SMS etc) - gjorde att motståndarna aldrig förmådde döda den med natigativa kampanjmetoder som annars dödat så många tidigare demokratiska presidentkandidater. Och, som Martin Gelin skriver, kunde även tidigare så desillusionerade förorts- och småstadsdemokrater fick nytt hopp och fann varandra i Obama-kampanjens gräsrotsarbete och det budskap om förändring och hopp som den coole Barack Obama ingav dem som en ständigt växande lavinvåg ända fram till valvinsten i november 2008.

Det amerikanska löftet är, som titeln antyder, en berättelse om det löfte och en med USA:s storslagna ideal som Barack Obamas person kommit att sammalänkas med. Och som Obama - under sina första hundra dagar i ett furiöst men ändå avspänt tempo - fortsätter att surfa fram på. Om sedan Obama också - när nuvarande ekonomiska och jobbmässiga kris väl är övervunnet om något år - i praktiken kan bli en ny stor amerikanske president i nivå med 30-talsdepressionsårens F. D Roosevelt återstår att se. Men nog finns chansen där.

Bara hans administation avvecklar sitt Irak-krigetsmisslyckande på ett bra sätt, orkar hålla i tillräckligt länge med den så nödvändiga krisbekämpande politiken samtidigt som Obamas administration också måste leverera en någorlunda anständig och bra sjukvårdsförsäkring (47 milj. amerikanare saknar det idag) och annat liknande. Då kan Obama bli den stora president som USA så väl behöver - och som han så här långt också inger löften om att kunna ha en någorlunda god chans att leva upp till.

Också om han, precis som Gerlin skriver i slutet av sin bok har rent orimliga förväntningar på sin person.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Om förtroende man måste förtjäna och om en ängslig politisk opposition

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar 5 maj 2009 m fl)

Observerat och värderat:

Om förtroende som man ständigt måste förtjäna och en oppositionskurs som är för ängsligt försiktig

På vems sida står du och i vems intresse agerar du, egentligen? Frågan ställs sällan så rakt ut men finns där alltid under ytan och måste alltid få ett svar. Inte minst av arbetarrörelsens ledande företrädare. Just nu känns det rätt skakigt på den här punkten, så opinionssiffrorna är ingen tillfällighet. Socialdemokraterna är tyvärr inte bättre än dessa 32-33 procent i opinionsstöd i nuläget.

Så den där underliggande funderingen är vanligt folks och särskilt medlemmarnas sätt - i facket och i partiet - att ständigt kolla om deras företrädare håller kompassriktningen. Om inte, så ryker usikterna att tilldelas fortsatt förtroende.

För inte minst arbetarrörelsens företrädare är det just nu viktigare än någonsin att alltid besvara frågorna och bekräfta att målen är gemensamma och att uppdraget från medlemmarna är rätt uppfattat.

Förtroende måste ständigt förtjänas. Just nu agerar arbetarrörelsen som man inte riktigt förstått detta - och vad folk förväntar sig att ledningen ska göra men varken vill eller förmår leverera just det.

Därför ser opinionssiffrorna ut som de gör. Den lite ängsliga politiska kursen nästan "klossnära" alliansregeringen - retoriskt därtill desarmerad och nära nog obrukbar som den blivit av PR-mannen Borg i finansdepartementet - som partiledningen nu driver fungerar inte och leder bara till att oppositionen blir kraftlös och ängsligt tövande. Och lär så fortsätta att göra, därest den inte förbyts i en tydligare och vassare oppositionskurs.

Mera svåranalyserat än så är det svenska politiska landskapet och s tillkortakommanden i opinionen inte just nu.

Ett börjar nu därtill också framstå som allt klarare: fortsätter oppositionen så här tamt, så lär man få svårt att vinna valet i september 2010.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Och glöm inte följande: det är numera tämligen sällsynt att socialdemokraterna vinner en valspurt. Den "stenkross" som man talade om i ex.vis 80-talsvalen 1982 och 1985 har sedan många år inte längre den förmågan!

Reformismens möjligheter och hanteringen av de nya strukturproblemen

Observerat och värderat:
Reformismens möjligheter och hanteringen av de nya strukturproblemen på arbetsmarknaden

Den strateginyckel som de borgerliga partierna använde för att erövrade regeringsmakten i Sverige på - det grovt tillyxade begreppet "utanförskapet" - gav dem valsegern hösten 2006 men är nu stendött sedan senhösten 2008. Och lär så förbli i massarbetslöshetens (10-11 %) Sverige i valet i september 2010.

I stället för att tala om andelen sysselsatta - en jämförelse där Sverige under en lång följd av år legat i det internationella toppskiktet - så fokuserade alliansbrödraskapet inom borgerligheten i valrörelsen 2006 på alla dem som av olika skäl inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund, Uppsala univ. påpekat i olika sammanhang (bl a i tidn. UNT): "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet." Ungefär samma förintande omdöme om fuskbygget med "helårsekvivalenterna" i "utanförskapet" har Levi Svenningsson och Bo Jangenäs haft i ett par mycket läsvärda rapporter utgivna av Arbetarrörelsens tankesmedja.

Bra så.Men nu, senvåren 2009, är utanförskapet helt borta från den politiska dagordningen. Desto mer pratas det om varsel - inom fordonsindustrin, i kommuner och landsting etc - och vad som händer med alla dessa som nu eller senare i år förlorat jobbet. Men däremot mera sällan eller aldrig om "strukturproblemet" med de 300 000 till 400 000 personer som permanent står utanför arbetsmarknaden. Och om det behov som inte minst socialdemokratin och facket nu har med att försöka formulera en politik som verkligen vill ta itu med de strukturella utsorteringsmekanismer i 2000-talets arbetsmarknad. En politik som arbetarrörelsen idag saknar och i hög grad saknade i valrörelsen 2006. Men som nu är pockande nödvändigt om partiet ska återvinna väljarnas förtroende och alls ska ha en chans att börja växa igen, inte fortsätta krympa.

Om detta behov - om utarbetandet av en ekonomisk-politisk s-berättelse där arbetsmarknadens utsorteringsmekanismen får en klokare hantering - skriver de två LO-fackliga författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i sina tänkvärda och fina bok "Reformismens möjligheter. Åter till den bättre framtiden" (Premiss förlag, 2008). En för nuläget ändamålsenlig arbetsmarknads- och trygghetsskapande politik måste ha som utgångspunkt att moderna strukturomvandlingar inom branscher och enskilda företag/verksamheter (gäller även offentliga tjänster) får konsekvenser på individnivån, och bättre än nu kunna hantera just detta. Kunskapsgapet mellan de jobb som i strukturomvandlingens spår försvinner och de som tillkommer är dessutom större än idag än förr - och kräver en annan politisk (god yrkesvux etc) ansats för att hanteras på ett bra sätt.

Vi måste, som de två författarna sade på ett ABF-seminarium häromdagen i Sthlm, skapa en ny arena för förhandlingar och trepartsrelationer på arbetsplatserna - med fack, arbetsgivare, försäkringskassa och primärkommunen. Med hjälp av anpassningsgrupper och en reformerad främjandelag etc och annat liknande lösa strukturomvandlingens skadeverkningar på individnivån. Hur socialdemokraterna hanterar strukturomvandlingens problem är av "avgörande betydelse för om man ska kunna återvinna den trovärdighet som samhällsreformistisk kraft som man delvis förlorat på senare år. Förmår inte arbetarrörelsen detta, så halkar socialdemokraterna ner och blir ett 25 - 30 procentsparti".

"Fallhöjden" för tjänstemän som förlorar på strukturomvandlingen är större än för arbetare, så här finns en god allians att restaurera och stärka med en bra tygghetsskapande politik. Och det är långt viktigare än kortsiktiga skattesänkningar och annat liknande "valgodis". Vad författarna från LO-distriktet i Göteborg sin välskrivna och intressanta bok med andra ord önskar sig nu är ett tydligt alternativ till de borgarnas politik. En politik som både förmår hantera strukturomvandlingens skadeverkningar på individnivån och som därtill har ett medellångt perspektiv av reformistisk ambition att vilja förändra - och med Gustav Möllers devis om att "endast det bästa är gott nog åt folket". Bara så kan socialdemokraterna åter börja växa i stället för att krympa som politiskt parti.

Förmår s-kongressen i skiftet oktober/november åstadkomma en sådan berättelse för en bättre framtid?

Det ska bli intressant och följa om den svenska socialdemokratin på sin partikongressen i skiftet oktober/november verkligen förmår åstadkomma en sådan berättelse för en bättre framtid som Nilsson-Nyström två och andra ídag bekymrade analytiker av svensk socialdemokratis idag tövande och vacklande hållning och osäkerhet som råder i väljaropinionen om socialdemokraternas av många ansedda som väl vaga alternativ till regeringen Reinfeldt och Borgs politiska linje.

Riksbanken uttömt sin krisarsenal men vad kommer regeringen att göra med finanspolitiken?

Detta också mot bakgrund av att Sveriges riksbank med sin sänkning (halvering) av sin viktiga styrränta till 0,5 procent. Därmed har penningpolitiken, som är den första försvarslinjen i ekonomin nu nära nog tömts på allt krut. Nu är det hög tid för regeringen att hjälpa till med olika finanspolitiska åtgärder.

Statliga Konjunkturinstitutet, KI, föreslog ett par veckor före riksbankens styrräntesänkning exempelvis att 50 miljarder kronor behövdes nu för aktiva krispolitiska insatser, främst då inom kommunsektorn och för att förhindra kommande, förväntade varsel och uppsägningar där av personal. Regeringen, via finansminister Anders Borg, har föreslagit 17 miljarder kr och då först med början valåret 2010 och sedan också för 2011. Men ingenting nu år 2009. Det anser KI och andra ekonomiska bedömare vara alldeles för lite och för sent insatta åtgärder mot jobbkrisen. Reinfeldt och Borg argumenterar mot mer pengar nu till kommunerna och menar att kommunerna får väl överväga skattehöjningar och nedskärningar i välfärden. Om 18 månader tror de - men vet sånt, nu? - att Sverige ska kunna återgå till ”normala nivåer” igen. Ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Paul Krugman tillhör dem som i sina kolumner i NY Times varnar att krisen mycket väl kan bli mera långvarig än somliga nu vill tro. Särskilt om man undlåter att göra "rätt saker" nu för att mildra krisens effekter.

En teori bland politiska analytiker i Sverige just nu går ut på att finansminister Anders Borg (m) "samlar i ladorna" för att kunna klämma till med utgiftsökningar i en rejäl "valgodisbudget".

Men det finns också en annan teori, som Dagens Nyheters, DN:s, ekonomisidor lanserade häromdagen. Den går ut på att Borg vill inte bränna av allt krut, därest den lite skakiga Swedbank måste förstatligas i höst eller nästa år, på grund av växande förluster på sitt engagemang i affärer i Baltikum. Även banken Wallenbergarnas SEB-banken finns i riskzonen för en sådan utveckling.

DN låter förstå att regering, Riksbanken och Riksgälden (sköter den statliga upplåningen) skissar på samma modell som användes i finanskrisen 1992-93, där banker förstatligades och de dåliga lånen hamnade i speciella "skräpbolag". Om det här skulle stämma får vi också en möjlig förklaring på det, för många, idag oförklarliga varför regeringen inte följer Konjunkturinstitutets m fl:s råd att satsa kraftfullare redan nu för att bekämpa jobb- och ekonomiska krisen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finansminister Borg och verkligheten

(Publicerad som krönika i bl a Gotlands tidningar 24 april, Dagbladet 27/4, NSD 4/5 2009 m fl)

Observerat om PR-mannen Borg och verkligheten

Finansminister Anders Borg har en uppenbar talang i konsten att försöka dupera folk om hur bra han och regeringen sköter sig. Men med sanningen i hans olika påståendet håller sällan eller aldrig måttet när det prövas mot hårda fakta.

Så här säger Borg: "Vi är mest expansiva i världen". Icke alls så. Sverige har tillfört stimulanser på 0,4 procent av BNP (bruttonationalprodukten). Snittet i EU är 0,8 procent. (Källa: Estimating the size of European stimulus package for 2009, Bruegel).

Anders Borg säger: "Vi tar ansvar för Sverige". Men enligt IMF (Internationella Valutafonden) och nobelpristagaren, ekonomiprofessor Paul Krugman är inte skattesänkningar särskilt effektiva som krisbekämpning.

Det är klart bättre och effektivare med riktade satsningar till dem som har det tuffast (sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra som lever på marginalen) eller med offentliga investeringar i vägar, järnvägar, utbildning/kompetensutveckling och liknande åtgärder.

Anders Borg säger: "Sverige har mer av a-kassa än andra europeiska länder." Det är dock en myt att Sverige numera - sedan alliansregeringens slakt på a-kassan - skulle ha generösare ersättningar än andra europeiska länder. Till exempel är a-kassan bättre i Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge och Tyskland.
Den svenska a-kassan är tvärtom - som bl a TCO visat i en studie - numera sämst i Norden och tillhör de sämre jämfört med många EU-länder.

Och så kan man fortsätta. Borgs politik och självsäkra påståenden tål inte en närmare granskning. Han är däremot rätt skicklig i konsten att dupera, marknadsföra och bedriva PR. Men hårda fakta jävar bara alltför ofta det han påstår i debatter och sina presentationer av hans och regeirngens ekonomiska förvaltning om läget i jobb- och ekonomiska krisens Sverige.

Det är dock onekligen ett mått på oskickligheten i den politiska oppositionen, liksom i medias granskning av regeringen, att man inte bättre förmår att avslöja Borg & co den faktiska verkligheten bakom finansminister Borgs luftiga PR-nisseri och dribbel med sanningen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Paul Krugman: fortsatt goda skäl att inte ännu tro att på ekonomiskt bättre tider

Den senaste Paul Krugman i New York Times 17/4-09 är, som vanligt, både läsvärt och tänkvärt! Han håller stilen...

Tänk om somliga ledande svenska politiker tog lite intryck av honom och blev lite aktivare i kris- och arbetslöshetsbekämpningen

Som nobelpristagare Paul Krugman skriver så finns goda skäl att inte tro att återhämtningen redan är här.

Tvärtom kommer det att bli ännu lite sämre innan det vänder. Och en del så kallade goda nyheter är inte alls så goda vid närmare analys.Visserligen kommer vi sannolikt inte att upprepa misstagen från 1931 års depression men goda motiv finns att vara skeptisk till dem som redan nu pratar om goda tecken i skyn. Arbetslösheten kommer att fortsätta och stiga också under 2010.
Noterar
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
--------

OPINION | April 17, 2009, The New York Times
Op-Ed Columnist: Green Shoots and Glimmers
By PAUL KRUGMAN
With all the talk of signs of recovery, there are still real reasons to be cautious about the economic outlook.
----
So here’s my advice, to the public and policy makers alike: Don’t count your recoveries before they’re hatched, avslutar Paul Krugman sin senaste läsvärda kolumn i the New York Times den 17 april.

http://www.nytimes.com/2009/04/17/opinion/17krugman.html?_r=1&emc=eta1

Ännu en borgerlig regering misslyckas regera i krisläge i Sverige

Observerat och värderat:
Åter har en borgerlig regering visat sin oförmåga att regera i krisläge

Vi har i modern tid - efter det andra världskriget - i Sverige haft snabbt ökande underskott i de offentliga finanserna vid tre tillfällen. Det var under de olyckliga Fälldinregeringarna i slutet av 70- och början av 80-talen, den djupt misslyckade Bildtregeringen 1991-94 och så nu åter under Reinfeldts lika skrytiga som i grunden svaga kurslösa styre i krisen.
De första två gångerna - Fälldin- och Bildtregeringarna - slutade det med ekonomisk kollaps, ett kraftigt ras i sysselsättningen och ökad skuldsättning för den offentliga sektorn med stigande ränteutgifter som följd.

Borgerliga regeringar brukar däremot lyckas desto bättre med att sänka skatterna. Men de har aldrig i längden - allra minst i krislägen - klarat att hålla sysselsättningen uppe och skaffa sig tillräckliga inkomster.

Man kan diskutera om det beror på allmänt lättsinne, en medveten urholkning av den offentliga verksamheten, otur eller helt enkelt inkompetens. Flera alternativ och kombinationer är ju möjliga här.

Men hittills har det varje gång slutat med att socialdemokraterna fått svenska folkets uppdrag att städa upp efter det borgerliga svineriet med de offentliga finanserna.

Finansminister Anders Borgs senaste finansplan, som presenterades i vågbudgeten i mitten av april, visar att historien tycks upprepa sig nu en tredje gång.

Den offentliga sektorns utgifter som andel av vår samlade ekonomi stiger nu mycket snabbt - från 50,3 procent av BNP år 2008 till 56,1 proc. år 2010.

För den som vill ha en större gemensam sektor kan det synbart framstå som någonting bra.

Men denna ökning av utgifterna motsvaras inte alls av några ökade inkomster. Tvärtom faller inkomsterna från 52,9 procent av BNP 2008 till 52,3 proc. år 2010.

Det betyder att både staten, landsting och kommuner kommer att gå med stora underskott. Enbart år 2009 måste man totalt låna upp 186 miljarder kronor för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Visst kan man låna under några år när man går igenom en ekonomisk kris och när behov finns att kraftsamla mot arbetslösheten. Men det blir en intellektuell härdsmälta när man i regeringen Reinfeldt både genomfört och genomför stora skattesänkningar, låter utgifterna stiga kraftigt, agerar passivt och inte gör tillräckligt för att bekämpa arbetslösheten och ändå har mage att anklagar andra (oppositionen) för att ha en "sedelpress i källaren".

Utredaren Roger Mörtvik på TCO påpekade nyligen att minus de ökade kostnaderna för a-kassan satsar Sverige bara 0,4 procent av BNP 2009 på en krisbekämpande politik. Inte särskilt imponerande.

Om fler länder argumenterar och agerar på samma sätt som finansminister Borg i Sverige kommer krisen att fördjupas i en än värre nedåtgående spiral. Tidskriften Economist - knappast en tidskrift med vänstersympatier - hävdar att den stora risken nu är att regeringarna i ex.vis de europeiska länderna gör för lite för att bekämpa krisen.

Vad vi med Reinfeldtregeringens passiva agerande nu ser är i grunden samma förfall i de offentliga finanserna som skedde under både Fälldins och Bildts tid vid makten.
Regeringen Reinfeldt tycks djupt ha underskattat konsekvenserna av sitt handlande. Och nu heller inte orka erkänna faktum och att lägga om kursen i tid.

Vad Thomas Östros och socialdemokraterna tänker sig för att häva krisen får vi se när oppositionen kommer med sina alternativ inom kort. Ett samlat och starkt alternativ behövs nu - och vore också bra för att ingjuta lite hopp för ett krisplågat folk.

Utvecklingen just nu är åter bekymmersam när borgerliga regeringar på nytt har visat sin oförmåga att regera landet - och särskilt så när det är kris och kraftigt ökande arbetslöshet. Men nog skulle man kunna önska sig en lite vassare, mindre ängslig och mera offensiv socialdemokrati i detta extrema krisläge!

Det är ju bristen på detta - och svagheten i facket (+ "AMF-skandalen" etc) - som gör att socialdemokraterna ännu inte förmått lyfta i opinionen. Folk förväntar sig och kräver lite mer av s än man hittills förmått visa upp. Nu är hög tid att visa vad man förmår som alternativ till det nya borgerliga regeringsförfallet i en synnerligen svår ekonomisk och jobbmässig kris.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om en finansminister som hamnat ur kurs och tappat greppet

Observerat och värderat:

Om en borgerlig regering och finansminister som tappat greppet och en opposition som borde kunna opponera lite modigare

Det får väl, trots allt, betraktas som ett litet steg i rätt riktning att den svenska borgerliga och synnerligen moderatdominerade alliansregeringen efter att först ha förnekat den ekonomiska krisen och sedan bagatelliserat den numera tar krisens konsekvenser på fullt allvar. Men så mycket av aktiv arbetsmarknadspolitik som finansminister Anders Borg ville göra gällande i riksdagsdebatten om vårbudgeten den 15 april är det faktiskt inte fråga om. Det handlar inte om några tio miljarder kronor till aktiv arbetsmarknadspolitik utan är till 93 procent av dessa tio miljarder fråga om ökade utgifter för a-kassan eller stöd till sådana arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Det senare är dessutom inte heller någon utbildning i annat än att lära sig skriva lite snitsigare CV- och jobbansökningar.

Inte med bästa vilja kan det påstås att just sådana här åtgärder som är det bärande i den svenska modellen utan det är kompetenshöjande fortbildningar och vuxenutbildning som ger den arbetslöse en starkare grund att stå på när jobbchanserna kommer.

Ändå försäker finansminister Anders Borg (m) försöker tona fram som en ansvarsfull statsman med koll på både jobb och ekonomi. Men den som lusläser regeringens ekonomisk-politiska vårproposition kan konstatera att läget verkligen inte är under kontroll.

Regeringens egna prognoser visar att utanförskapet kommer att öka med 200 000 personer från 2008 till 2010. Socialbidragskostnaderna för kommunerna beräknas stiga med hela 50 procent under perioden 2007-2012! Det betyder fem miljarder kronor i merkostnader och att regeringens extrapengar till kommunerna nästa år äts upp nästan helt av stigande socialbidragskostnader.

Nästan 12 procent beräknas stå utanför arbetsmarknaden om två år. Redan i dag är 25procent av landets ungdomar arbetslösa. Det är katastrofalt oroande stort.

Roger Mörtvik på TCO påpekade nyligen att minus de ökade kostnaderna för a-kassan satsar Sverige bara 0,4 procent av BNP 2009 på en krisbekämpande politik. Inte särskilt imponerande.

Om fler länder argumenterar och agerar på samma sätt som finansminister Borg i Sverig kommer krisen att fördjupas i en än värre nedåtgående spiral. Tidskriften Economist - knappast en tidskrift med vänstersympatier - hävdar att den stora risken nu är att regeringarna i ex.vis de europeiska länderna gör för lite för att bekämpa krisen.

Skrytvalsen imponerar inte men oppositionen måste samla ihop sig bättre

Själva riksdagsdebatten om regeringens magra vårbudget blev så förutsägbar som man kunde vänta sig. Det var den vanliga skrytvalsen från Anders Borgs sida att Sverige satsar så fantastiskt mycket mot krisen som klingar så falskt.

I själva verket är Sveriges insats bara hälften av genomsnittet inom EU och är alltså inte så mycket att skryta med.

Men Thomas Östros trovärdighet i den socialdemokratiska oppositionen skulle öka om han erkände att oppositionssidans befogade batteriet av jobbskapande åtgärder som breda utbildningsprogram, ett nytt kunskapslyft och stora infrastrukturprojekt inte kan genomföras om vi inte tar tillbaka en betydande del av de skattesänkningar på 85 miljarder som Reinfeldt och Borg i alliansregeringen beviljat svenska folket. Enbart i år sänks inkomstskatterna med 15 miljarder kronor, trots att staten nu går med underskott. Den som har en månadsinkomst på 100 000 kronor får sänkt skatt med 13 000kronor i år mitt i värsta 30-talskrisen!

Då räcker det inte med de fem miljarder som Östros och Mona Sahlin förutskickat i en tidningsartikel att de rika ska bidra med. Tvärtom handlar det säkert här om ett saneringsprogram - efter valet 2010 - i klass med det som Göran Persson och Ingvar Carlsson lanserade i valrörelsen 1994 för att få Sverige på rätt köl.

Åter har det visat sig hur dyrbart det är med borgerliga experiment i regeringsställning när det blir kris och ledarskapets förmåga att verkligen leda blir prövat i riktigt skarpt läge. Då brukar borgerliga regeringar i Sverige inte hålla måttet - och har så inte heller visat sig kunna göra nu. Trots finansminister Borgs ambition att vilja blåsa upp sig och likt en salvelesefull präst försöka intala folket att här har vi allt under kontroll. Också när man i praktiken visat sig ha hamnat helt ur kurs och inte riktigt vet vad man ska göra nu när den tidigare planeringen har spruckit så kapitalt.

Desto viktigare då att oppositionen samlar ihop sig bättre och verkligen visar upp ett tydligt och sammanhållet alternativ som verkligen förmår matcha allvaret i den 30-talsdjupa kris vi nu håller på att rutscha ner i.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sannolikt ett fortsatt lågt valdeltagande i EU-valet 7 juni

Observerat och värderat:
Det mesta talar för fortsatt lågt valdeltagande i svenska EU-parlamentsvalet i juni

Enligt en färsk undersökning i påskveckan som Sveriges radios ekoredaktion låtit göra har 64 procent av väljarna lågt intresse för det val till EUs parlament som sker 7 juni 2009. Knappt hälften ska rösta i det, framgår också. I praktiken blir det sannolikt ännu mindre än hälften. Ska man vara förvånad?

Nä, förra EU-parlamentsvalet för fem år sedan lockade bara 38 procent av det svenska folket till valurnorna. Sannolikt lär det bli något liknande - i bästa fall någon procentenhet högre - också i 2009 års Europaparlamentsval.

En undersökning inför valet för fem år sedan visade samma sak, knappt hälften tänkte rösta. Ändå röstade bara knappt 38 procent. Risken är stor att det blir en lika låg siffra i år. Allt annat skulle förvåna.

Företrädare för flera politiska partier i Sverige uttryckte häromdagen sin stora oro över tendenserna till ett kommande lågt valdeltagande. Samma sak har svenska folket även hört inför tidigare val till EUs parlament. Det kan mot den här bakgrunden finnas motiv att se närmare på motiven för att rösta eller inte rösta i detta val, eftersom få röstar.

För det första så ingår Europaparlamentet - oavsett om man nu gillar det eller ej - som en del i ett bygge av EU-samarbetet som har betydande överstatliga inslag. Ännu något mer efter ett snart (?, men bara först när Irland röstat "rätt" igen) av alla EU-länder antaget Lissabonfördrag än med nu gällande fördrag. Många vill sannolikt inte ge legitimitet för det genom att rösta i valet till EU-parlamentet. Och somliga som röstade nej till EU-medlemskapet föredrar nu att valskolka. De anser att de en gång sade nej till unionen. Det får räcka med det.

För det andra rår nog de politiska partierna rätt mycket själva för det låga valdeltagandet. De satsar små mänskliga och ekonomiska resurser i valkampanjen till detta parlament, jämfört med valen till riksdagen. Men det gäller även i relation till de svenska folkomröstningarna om EU (blev ja) respektive EMU/euron (blev nej), då valdeltagandet var högt. Ytterligare en faktor är att partiernas kandidater i EU-parlamentet inte tillhör de främsta i politikerskaran. De bästa föredrar fortsatt att hellre verka i Sveriges riksdag.

För det tredje så upplevs Europaparlamentet som ett nytt och i folkdjupet tämligen oförankrat påfund. Det tillkom år 1979, och var i början inte heller folkvalt. Det har liten makt. Även om det - obestridligen - gradvis fått och får mer av medlagstiftande makt; och ökar ännu lite mer med nya Lissabonfördraget. De frågor som avgörs i parlamentet behandlas även i andra instanser, som nationella parlamenten och av EU-kommissionen. Frågorna skulle bli föremål för beslut även om Europaparlamentet inte fanns. Den avgörande lagstiftande makten finns ju fortsatt i ministerrådet, EU-ländernas regeringschefers och respektive fackministrars gemensamma europeiska råd.

För det fjärde finns det i EU-parlamentet en för svenska politiska förhållanden främmande kultur i EU och dess parlament där lobbyisterna är många och starka. Det gäller särskilt alla dessa lobbyister med starka och tydliga kopplingar till näringslivet och dess olika branschsärintressen i olika frågor. Det gör att de har starkare inflytande, på EU-ländernas många, vanliga medborgares bekostnad. Och på bekostnad av de enskilda länderna och deras politiska system. Också detta bidrar till ett främlingskap visavi Europaparlamentet och valet till detta politiska organ.

Valsociologisk statistik från tidigare val till Europaparlamentet är entydig. Det är samma mönster av grupper som röstar respektive inte röstar som återfinns i dessa sifferserier. Medelklassen röstar klart mer än arbetarklassen. Akademikerna inom Saco röstar mer än tjänstemännen inom TCO och arbetarna inom LO. Välutbildade och högavlönade röstar mer än lågutbildade och lågavlönade. De med stark partiidentifikation röstar mer än de med låg sådan eller som saknar sådan. De politiskt intresserade röstar mer än de med lågt politiskt intresse. De med borgerliga partisympatier röstar mer än socialdemokrater. Kvinnor röstar något mer än män. Dessutom finns i Sveriges EU-parlamentsval klart tydligare regionala och åldersmässiga skillnader än i riksdagsvalen. Storstadsbor röstar mer än glesbygdsbor. Äldre röstar mer än yngre.

Genom lobbyisters starka inflytande och EG-domstolen (en stark maktfaktor som dömer utifrån den fria rörlighetens överordnade princip också i mål som rör löntagarnas trygghet och rätten till starka nationella kollektivavtalsreglerade löner och övriga villkor på arbetsmarknaden) bidrar också med stor sannolikhet till att EU-parlamentsvalet har svårt att vinna politisk legitimitet och väcka tillräckligt stort intresse för att locka till ett rimligt högt valdeltagande (60-80 %) i ett EU-land som Sverige. Och problematiken är likartade - valdeltagandet är lågt och sjunkande - i nära nog samtliga andra EU-medlemsländer.

Det är nog inte så mycket som talar för att valdeltagandet till 2009 års EU-parlamentsval i Sverige den 7 juni kommer att bli mer än runt 38-39 procent (i mest gynnsamma fall 40 %) ens denna gång. Det är ungefär vad man i stormakten USA brukar ha i normala "mellankongressval" till kongressens senat och representanthus när man inte har draghjälp av en extremt karismatisk president som Barack Obama. Eller av den populära J.F Kennedy 1960, liksom av F.D Roosevelt i det tidiga 1930-talets "Nya giv"-val efter den misslyckade president Hoover i massarbetslöshetens USA. Då kan valdeltagandet springa upp till runt 60 procent.

Så nä, det är nog inte mycket som talar för att intresset i 2009 års EU-parlamentsval i Sverige (och flertalet andra EU-länder) leder till något annat resultat än att sannolikt sex av tio väljare också denna gång lär strunta i att använda sin demokratiska rätt att rösta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist, författare till bl a en fackbok om EU m m

Olika politiska kulturer - och kampanjlärdomar som inte så lätt låter sig kopieras

Observerat och värderat:
Olika länders politiska kulturer och kampanjmetoder

Jag tycker - också i dessa kristider för rörelsen i Sverige - det är lite roande att fundera på likheter och skiljelinjer mellan olika länders politiska kulturer.

I USA ex.vis finns ju knappast demokraterna eller republikanerna som partier ute på gräsrotsnivå bland vanligt folk. Bara när de är val som bildar de kampanjorganisationer men annars syns och märks de knappast alls.

Och facket har ju bara inom lärar- och offentliga tjänster (stora tjänstefacket SEIU) någon högre organisationsgrad än snittets runt 12 proc. så inte heller den vägen når politikerna ut.

Och amerikaner läser inte dagstidningar som vi nordbor gör, inte mer än på sin höjd en tredjedel så mycket som vi gör här i Norden. Så inte heller den vägen nås folk av politisk eller samhällsinformation fortlöpande som vi gör.
Allt det där - plus ett komplicerat registeringssystem - gör ju att valdeltagandet (undantag Kennedy 1960, Roosevelt 1932 och Obama 2008) nära nog aldrig blir mer än max 50 %. Blir det 60 % så är det undantag, som i dessa tre fall. (I Sverige håller det ju sig ännu runt 80 % i valdeltagande, också när vi anser det vara som allra sämst.)

Inte minst därför måste man i politiska kulturen som USA - vilket Obama gjorde synnerligen energiskt - satsa mer på köpt reklam i TV, samla in pengar, bygga upp tillfälliga kampanjorganisationer och satsa stenhårt på internet och vara med på möten i frikyrkors regi och lite skolmöten (college etc).

Det här är bara några punkter som - än så länge - gör Sveriges politiska kultur och miljö så annorlunda från ex.vis USA, och som även gör att Obamas metoder bara med stora modifieringar och gott omdöme för vad som kan passa låter sig överföras till vår svenska inrikespolitiska miljö. Exempelvis i kommande riksdagsval.

Storbritannien har - om än inte fullt ut - många likheter med den amerikanska men har inte deras dåliga system med röstregistrering och ändå mera av ett "normalt partiliv" ( men svagare än hos oss) också mellan valtillfällena.

Samma sak gäller Tyskland som jag också kan en del om. Frankrike är lite "särfall" (elitära partier utan större folklig bas etc) och än mera avvikande från oss än Tyskland och Storbritannien. Men allra mest lik Sverige är Norge, därnäst Finland och Danmark.

Så dessa två länder ligger lite närmare oss än ex.vis USA vad gäller den politiska kulturen och vad gäller vad som fungerar respektive inte riktigt fungerar när det gäller att "lära av andra" och att kopiera andras kampanjmetoder etc. På den här punkten - bortsett att det alltid är kul att vara i USA på valkampanjer - har jag aldrig riktigt förstått den stora hype som just amerikanska kampanjmetoder fått och verkar få också i vår ännu så annorlunda politiska kultur.

Australien kan jag mindre om men har förstår en del om hur det sköts "där nere" men det vet nog vissa andra mycket mera om. Men genom en kompis som jag har mejlkontakt med i "down under"-landet lite då och då har jag något lite lärt mig...om hur Hawke, Keating och nu senast Kevin Rudd i Labor gjort för att vara framgångsrika i val och även överleva omval.

Så visst, lära av varandra kan man alltid. Exempelvis hur man använder internet smartast och annat liknande.

Men sådana lärdomar måste alltid "transkriberas" och "omsättas" så att de tar hänsyn till i vilken politisk kultur de ska fungera i praktiken. Annars kan det gå djävligt galet!

Men vad gör inte dessa PR-nissar och -nissor för att ändå försöka "kränga" sina importerade idéer och lär så försöka göra också i vår valrörelse 2010!?

/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finns glöden och gnistan i LO och arbetarrörelsen?

Observerat och värderat:
Finns glöden och gnistan i LO och i arbetarrörelsen i stort för att ens vilja vinna nästa val?

Tillståndet inom arbetarrörelsen är allt annat än gott. Det är bara att erkänna som det är, inga bortförklaringar förtar detta faktum.

Och det beror inte bara på tillståndet inom LO. Men låt oss börja där. Detta apropå beslutet i LO-styrelsen den 6 april om att Wanja Lundby-Wedin nu ändå sitter kvar och apropå de torg- och opinionsmöten Wanja Lundby-Wedin var på dagen efter i Stockholm och Umeå.

Inget i grunden märkvärdigt men jag tycker det ändå är rätt tydligt. Med åren - som även hennes lika svaga som klantiga hantering av "AMF-skandalen" visade - har något hänt som tagit udden av den där vassa Wanja Lundby-Wedin som jag i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet tyckte hade en bra ton och sympativinnande retorik. Hon är visserligen ännu retoriskt duktig - när hon vil. Men vill gör hon sedan något år tillbaka allt mera sällan. Det är som något där har ebbat ut, falnat. Glöden och lidelsen finns inte riktigt där, längre. Precis samma sak som förresten också hänt med hela LO, som inte längre lyser av sitt tidigare så starka sociala patos och medmänsklig empati inför de människor som har det svårast. Och som allra mest behöver en kamplysten facklig organisation som ger röst åt de många människornas krav, förhoppningar och önskemål.

I LO modell 2009 tycks försäkringsfrågorna ha blivit viktigare än medlemsvården och kampen för en lite rättvisare vardag - och en bättre morgondag.

Numera och sedan en tid tillbaka är det faktiskt så att TCO:s engagemang i viktiga samhällsfrågor ligger närmare min smak än det ”fegande” och ängsliga tongångar som numera kommer från LO-borgen. Blir det ändring nu? Nu när Wanja Lundby-Wedin ska sitta kvar (tre år till?). Känns det riktigt säkert och övertygande? Jag tror många i LO-leden och inom arbetarröreslen i stort känner tveksamhet på den punkten.

Om Wanja Lundby-Wedin - nu i tuff uppförsbacke - alls ska klara att återskapa förtroendet hos flertalet LO-medlemmar måste både hon och LO skärpa sig till det yttersta, inte bara lite. ”Enigheten” som markerades bland de femton LO-förbunden måndagen den 6 april i LO:s styrelserum måste leda till offensiv handling och till ett regeringsskifte i september 2010. Tillåts regeringen Reinfeldt & co sitta kvar kommer det att svida hårt för LO:s medlemmar. Ännu lite värre än det redan gjort.

Det som trots allt är lite positivt med det som hänt runt "AMF-affären" och turbulensen i LO-borgen i mars och april är att det måste bli en väckarklocka för hela arbetarrörelsen (och facket är då viktigt för att driva på partiet så att den håller "kursen"). I bästa fall blir det skedda nu en signal för att nu är det allvar. Nu gäller det att inte bara i retoriken utan också i de konkreta åtgärderna och alternativa förslagen visa att här kavlar vi upp armarna i det politiska arbetet.

Annars blir det fyra nya år med Reinfeldt och Borg i Rosenbad.

Om LO:s Wanja Lundby-Wedin då blir en tillgång - och inte en belastning - i det arbetet och i kampen att förhindra att så sker återstår att se.

Tre saker är särskilt viktiga för att vända trenden
Arbetarrörelsen måste för att lyckas vända trenden göra tre saker de närmaste halvåret:1) våga agitera kraftfullt mot de ökade klyftorna och växande orättvisorna i dagens Sverige, 2) våga "syneförrätta" och granska i klara verba det som gått och går snett i klassamhället Sverige och med regeringens oäkta "arbetarpolitik" och, 3) få ihop en sammanhållen egen politisk linje och berättelse om hur man vill göra i stället så kan nästa års val vara lika överraskande förlorat som 1979 års val blev. Ett val som socialdemokraterna då sade att man "inte fick förlora" men ändå förlorade.

Så kan det också bli i september 2010 - om s-partiledningen inte förmår vända trenden och att det närmaste kvartalet och halvåret börja bygga förtroende och tillit igen och visa att man verkligen är alternativet. Och att detta sedan blir kristallklart tydligt på s-kongresen i skiftet oktober/november. Då kanske den negativa treden S varit inne i det senaste året går att byta i en liten framgångsvåg i stället.

Men minns också: det var mycket länge sedan S vann några valspurter. Tvärtom är det numera regel att S förlorar lite i valet slutskede, förlorar någon eller några procentenheter i väljarstöd i valrörelsens slutskede. Sedan får man - som pr-nissarna prägar göra - snacka om "kommunikationsstrategi" och valstrategi hur mycket de vill. Det är inte i valspurten S längre vinner förtroende, det gör man långt innan dess. Sedan har man råd - i bästa fall - att tappa lite i spurten. Så läget är allvarligt för den som vill tro på ett maktskifte i september 2010. Det kan bli fyra år till med Reinfeldt som det nu ser ut och så illa som socialdemokraterna nu förmår att inge (icke)förtroende och vara alternativet värt att rösta på.

Men ännu finns lite tid att visa att alternativet, ett bättre sådant, finns! Men för att detta alls ska kunna bli en reell möjlighet måste LO-facken tuffa till sig rejält och börja agitera så att det märks.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Väljargrupper som markerar ogillande av socialdemokratin just nu

Observerat: främst två väljargrupper som mest överger socialdemokraterna nu

Det är främst två väljargrupper som sviker S i Sverige nu: barnfamiljerna och kvinnliga pensionärer (delvis hänger det samman med att väljare i storstädernas kranskommuner nu sviker S). Ska man vara förvånad? Nä, jag tror inte det.

Kvinnliga pensionärer - ja det är ju belagt i många studier att de har sämst pension inom pensionärskollektivet. De är därtill också mest oroliga för bristerna i äldreomsorgen och vården i stort, är också mest förbannade på andra som skor sig (på bonusar och rekordlöner etc) med mera i den vägen. De oroar sig också mest för sina barnbarns framtid. Så att de sviker nu är inte svårt att förstå.

Barnfamiljerna - ja de ser inte heller att partiet har någon kraftfull politik som gör att de riktigt kan tro på framtiden. De önskar och förväntar sig mer av partiets ledarskap och dess idag alltför stora brist i förmågan (oförmågan) att "rätt läsa av tiden" (ledarskapets viktiga roll) och sedan komma med en politik som inger förtroende. Det som professor Kjell Östberg skriver så bra om i sin fina, andra Palmebiografi (om åren 1969-86; "När vinden vände").

Barnfamiljerna får i nuläget varken sina akuta problem - växande köer i barnomsorgen (inte minst i storstäderna och dess kranskommuner), oro när det gäller skolans kvalitet, inga bostäder byggs för deras barn etc. - lösta av regeringen men tyvärr inte heller trovärdigt hanterade av den socialdemokratiska oppositionen i några alternativa politiska åtgärdsförslag. Dessutom saknas det nu också en sammanhållen s-berättelse som förmår att förmedla en stabil och någorlunda optimistisk tro på framtiden. Så att det i nuläget är dessa som främst sviker och känner sig svikna av socialdemokraterna är inte heller förvånande.

Men det är inte de enda bland vilka den socialdemokratiska oppositionen nu har fått sig en förtroendeknäck. Det finns fler. Men det är särskilt tydligt bland just dessa två grupper av väljare i det svenska politiska landskapet just nu.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Socialdemokraternas och fackets allvarliga läge

Observerat och socialdemokratins allvarliga läge och dess vidare implikationer inför framtiden

I svensk fackföreningsrörelse råder just nu, tveklöst, en synnerligen akut ledarkris i LO och som nu snabbt pockar på en lösning som håller över tid. I mångt och mycket -men inte enbart - är detta en konsekvens av dokusåpahärvan kring AMF Pension som på kort tid sänkt förtroendet för fackföreningsrörelsen och dess förmåga att ens vilja -än mindre kunna - stå emot den fullkomligt sanslösa bonushysterin bland näringslivets direktörer. Frotterandet med direktörsfrälset har nog gått längre än somliga i ledarskapet velat eller kunnat inse, och då duger det nog inte riktigt att enbart skylla på att man råkat bli "grundlurad" av någon.

Allt detta utspelas nu på mediescenen samtidigt som opinonssiffrorna rasar ner till nya, rekordlåga nivåer för socialdemokraterna. Delvis en effekt av krisen och misstroendet mot LO-ledningen. Men inte enbart.

Så här inför 1 maj - dags att ställa in just i år? - och inför ett sannolikt mycket vanskligt EU-parlamentsval den 7 juni finns ting som vanligt folk inte heller glömmer. Exempelvis detta att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin var lika ansvariga för och varandra stöttande i den i ett längre perspektiv sannolikt katastrofala felbedömningen om hur konsekvenserna av EG-domen om Laval bäst skulle hanteras när de båda sa att vi kör igenom Lissabonfördraget i riksdagen utan krav på undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Eller ens med kraft krävde att den svenska utstationeringslagen måste ändras innan vi skriver på nya EU-fördraget. Ute bland folk har man nog inte glömt det här. Och det lär nog få sina konsekvenser i valdeltagande (var rekordlåga 38 % redan i förra EU-valet) och valutgång den 7 juni. Utöver då att sannolikt somliga nog också tar chansen att visa sitt missnöje med socialdemokraternas även i inrikespolitiska sammanhang synnerligen märkliga agerande det senaste året.

Mona Sahlin är just nu en ledare inom socialdemokratin som tyvärr inte leder. Partiet har unnat sig den svårbegripliga lyxen att i denna globala kris och inhemska dito att fokusera på det interna arbetet, och att "gulla" med de små samarbetspartnerna V och Mp. Men den lyxen kan i nuläget inte en partiledare för det av tradition "mesta regeringsbärande partiet" kosta på sig. Vad som egentligen pågår inom socialdemokraterna just nu är fullkomligt obegripligt. Finns någon utanför partiets innersta kärna som begriper det? Någon som ens hjälpligt kan förklara varför det kunde bli på detta viset?

Någon ens hjälpligt förstådd logik i denna tystnadens strategi som uppenbarligen anammats av s-partiledningen finns inte. Den skadar partiets trovärdighet och har på ett knappt år sänkt dess opinonsstöd med närmare tio procentenheter. Den gör socialdemokraterna till ett parti som i många och växande skarors ögon sviker de svaga när de som bäst behöver just en stark socialdemokrati.

Och för den delen också en stark och slagkraftig fackföreningsrörelse som förmår slåss offensivt för sina medlemmars intressen i dessa tider av rekordarbetslöshet och ekonomisk nedgång.

Trots massiva varsel, växande snabb arbetslöshet och trots kraftigt nerskurna trygghetssystem samt en snabb nermontering av det svenska folkhemmet lyckas Mona Sahlin och socialdemokraterna inte visa att de är alternativet till denne borgska och reinfeldtska sitta med armarna i kors-politik. Visa att man är ett alternativ värt att tro på och rösta. Hur kan detta ens vara möjligt? Hur har partiet på ett knappt år lyckats med bedriften att göra så mot sina egna väljare?

Förvisso är det som den "meste partisekreteraren" Sten Andersson brukade säga: en konst också det att på kort tid förlora så mycket av ett annars öppet och givet läge.

Läget nu är, i vilket fall som helst, akut allvarligt för socialdemokraterna. Något som på intet vis bara handlar om ett LO och dess högsta ledning som gjort bort sig (vilket den absolut har). Det hela är tyvärr långt mycket värre och långt mycket allvarligare än så. Inte heller det en gång så stora och dominerande socialdemokratiska partiet har i detta svåra krisläge förmått leva upp till vanligt folks förväntningar, utan tvärtom schabblat och gjort i stort sett alla strategimisstag som går att göra.

Men hur ett så i grunden erfaret och moget parti förmår göra detta just nu är och förblir en gåta. En gåta som ledarskapet inte kan undgå att bära ett mycket stort ansvar för.

Kanske, kanske ser vi nu hur det (senvåren och hösten 2009) avgjordes att också svensk arbetarrörelse för gott själva i huvudsak genom egna misstag gjorde slut på sitt förtroendekapital och av egen kraft devalverade sig själva från arvet att fortsätta vara det "särklassiga och största partiet i Sverige". Ett parti som i sig själv hade styrka nog att ensam vara ett regeringsalternativ. Och i stället nu löper risken att gradvis sjunka ihop och bli nästan danskt små och svaga.

Jag håller det inte alls som uteslutet längre. Men det är - som gamle Sten Andersson brukade säga - också en konst att förstöra så mycket på så kort tid.

Möjligen, möjligen - men säkert, nä - kan en till insikt nu vaknande s-ledning och dito facklig ledning förstå att undvikanden av denna negativa "turning point" kräver nu en rejäl omläggning av strategi och ledarkultur. Att man inom ett kvartal eller max ett halvår gör absolut allt rätt och då förmår vända trenden. Då behöver det inte gå riktigt så illa. Men förmår rörelsen det? Vill och orkar den dra de nödvändiga konsekvenserna av det skedda och i vissa väsentliga delar "starta på nytt" !?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

AMF-skandalens efterbörd - början på en ny ideologisk SN-offensiv?

Observerat och värderat:
AMF-skandalen och dess efterbörd - kanske början på en ny ideologisk offensiv mot "svenska modellen"?

Jag skulle inte bli helt förvånad om "bråket (VD-pensionsskandalen) kring AMF" och kritiken av styrelsearbetet där kan vara början till slutet på det gemensamma LO-Svenskt Näringsliv-ägandet av pensionsbolaget AMF. Svenskt näringsliv kan nu kanske komma att ta chansen att gör sig av med och sälja sina 50 % ägandet i bolaget.

"Börsvärdet" (marknadsvärdet) på AMF är ju högt (30-40 miljarder) men prislappen är förutbestämd till aktiernas nominella värde, dvs 50 % av aktiekapitalet och då kosta 1,5 miljarder. om ex.vis LO köper andra halvan också. Men i nuvarande problematiska läge (nedklassat varumärke etc) lär nog inte LO göra det.

Återstår då att Folksam (sannolikt mest logiskt) köper SN-delen i AMF. Särskilt också med tanke på att det finns en hembudsklausul mellan Svenskt näringsliv och LO. LO skulle däremot knappast gå med på att AMF däremot såldes till någon av Svenskt näringslivs intresseföretag/medlemsföretag.

Vill Svenskt näringsliv nu dra sig ur sin halva av ägandet så kan man sannolikt göra det med motivet att LO inte - hänvisning till krisen nu - klarar av att bära sin del styrelseansvaret för bolaget.

SN-VD Urban Bäckström har ju f. ö i en TT-intervju nyligen sagt att det är "tveksamt om arbetsmarknadens parter ska äga pensionsföretag efter vad som hänt".
Så visst kan en av följderna av "AMF-skandalen" bli att Svenskt näringsliv nu ser sin chans att förverkliga tanken på att göra sig av med sina 50 % av ägandet i AMF.

Jag skulle inte alls bli förvånad om det blev så. Och heller inte om steg två blir att de gör samma sak med sitt delägande i försäkringsbolaget AFA.

Somliga kan nog kanske säga: jättebra om Folksam tar över i AMF efter Svenskt Näringsliv. Det är väl bara bra om det blir så.

Men det finns nog en annan sida av myntet än bara detta, en mera problematisk. Nämligen att man kan se detta som ytterligare ett steg i Svensk Näringslivs strategi att på punkt efter punkt försöker distansera sig från fackliga organisationer och den beprövade svenska modellen. Och därmed en ännu lite klarare SN-linje att man nu helt och fullt vill satsa på opinionsbildning och konfrontation i stället för samförstånd och samarbete med sin motpart. Med AMF-stålarna (och även AFA-dito) får de ytterligare lite mer pengar att satsa på just detta. Och att SN sedan även gör samma sak med sin ägardel i AFA-bolaget också.


En sådan utveckling ligger i Svenskt näringslivs ideologiska linje att vilja att "driva ner värdet på facket" (och värdet på att vara med), skrota fungerande avtalsmodeller också på försäkringsområdet och på sikt få till stånd fler arbetsgivarevänliga lagregleringar i stället för kollektivavtal på svensk arbetsmarknad. Precis som Svenskt näringsliv för övrigt visat också när man sponsrat det lettiska byggbolaget Laval i deras processande i EG-domstolen och i sina ambitioner att vilja trycka ner löner och övriga anställningsvillkor till "friare" och mera "EU-anpassade" nivåer.

Skulle därtill nu sittande borgerliga alliansregering råka blir omvald (om än knappt) i september 2010 så lär de från SN-håll sätta in nya och mera intensiva framstötar i just den riktningen.

Så om Svenskt näringsliv nu vill ta chansen att "krypa ur" sitt ägande i först pensionsbolaget AMF och sedan kanske också grupplivförsäkringsbolaget AFA så kan det myckt väl vara början på en ny ideologisk offensiv mot den fackliga rörelsen från Svenskt näringslivs sida.

Somliga kanske visserligen skulle säga: jättebra om Folksam tar över deras ägande. Men då glömmer man - eller bortser ifrån - att det finns en annan och mera problematisk sida av en sådan utveckling. Men tids nog har vi facit också på detta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
Omvärldsanalytiker

PS. Men rent ekonomiskt: Hur klokt är det av Svenskt Näringsliv att "skänka" bort en tillgång för 1,5 miljarder kr som kanske har ett faktiskt värde på 250 miljarder kronor (värderat utifrån deras halva andel av totala pensionskapitalet)??

Kostnaden för arbetslösheten stiger med minst 28 miljarder

Kostnaderna för arbetslösheten stiger med 28 miljarder de kommande åren. Chocksiffrorna framgår av Arbetsförmedlingens begäran om extra pengar från regeringen Reinfeldt.

Skärpta regler minskar kostnaderna i sjukförsäkringen. Men i stället medför den kraftigt ökade kostnader för Arbetsförmedlingen. Tillsammans med stigande arbetslöshet gör det att Arbetsförmedlingen behöver nästa år drygt sex miljarder kronor mer än vad regeringen har räknat med. (Frågan är om ens det räcker när vi nu, enligt KI och regeringen själv, går mot en snabbt stigande arbetslöshet till runt 11-12 procent av arbetskraften och mer än en kvarts miljon förlorade jobb.)

2011 och 2012 krävs elva miljarder kronor mer vart och ett av åren, enligt Arbetsförmedlingens budgetunderlag.

År 2010 väntas cirka 37 000 personer lämna sjukförsäkringen till följd av nya regler. Året därpå tillkommer drygt 20 000 personer, och år 2012 drygt 15 000. Av dessa väntar sig Arbetsförmedlingen att tre fjärdedelar ska komma som arbetssökande.

Detta påverkar kostnaden för alla slags insatser för arbetslösa. Inte minst så kommer kostnaderna för jobb- och utvecklingsgarantin samt motsvarande utvecklingsgaranti för unga kommer att bli mycket dyrare de kommande åren.

Vilket gehör som Arbetsförmedlingen får för dessa sina budgetönskemål i kommande vår-och höstbudgetar återstår att se. Sannolikt inte alls i nivå med de behov som nu snabbt börjar bli pockande stora.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Svensk arbetsmarknadspolitik i ruiner när den skulle behövas som bäst

(Publicerad som ledarkrönika i bl a NSD 8 april 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Om svensk arbetsmarknadspolitik i förfall och ruin när den skulle behövas som bäst

Bra arbetsmarknadspolitiskt seminarium häromdagen (31 mars) i Arbetarrörelsens Tankesmedjans regi om den i Sverige i anorektiskt nedbantade, obefintliga arbetsmarknadspolitiken i vår västa jobb- och ekonomiska kris sedan 1991-92 och om en a-kassa som idag bara är en usel, knapp 50 %-ig grundtrygghetsförsäkring; något som länge varit först Svenskt näringsliv, sedan folkpartiets och nu alliansregeringens mål. På seminariet presenterades rapporten "Arbetsmarknadspolitik i förfall - arbetslöshetsförsäkringen, arbetsförmedlingen och politiken" av rapportförfattarna, arbetsmarknadsexperten och f d generaldirektören Bo Jangenäs och f d AMS-direktören m m Levi Svenningsson, (två av Sveriges allra främsta experter på arbetsmarknadspolitiken) samt med goda och kunskapsrika kommentarer av Transport-fackets f d ordförande Clas Linder, Bosse Ringholm, f d AMS-chef och f d finansminister m m, ST-utredaren Roger Syrén (organiserar bl a just arbetsförmedlarna och chefredaktör Tommy Öberg, LO-tidningen. Dessa senare var alla och med olika belysande exempel tämligen ense med rapportförfattarna att Sveriges en gång så framgångsrika arbetsmarknadspolitik numera är i fritt fall och har förfallit på ett i förhållande till jobbkrisen mycket farligt sätt. Och nu gjort oss mycket illa rustade för den rekordarbetslöshet på 10-12 procent i öppen arbetslöshet som vi mycket snart kan vara mitt upp i - och sannolikt också är när nästa riksdagsval infaller i september 2010.

I praktiken måste arbetarrörelsen (när(?) den nu får makten igen) börja om från grunden. Det gäller allt från behovet av en rejäl upprustad och nysatsning på Arbetsförmedlingen (idag reducerat ett affärsområde för coaching av alliansregeringen), a-kassans anorektiskt låga ersättningsnivå som även den är i stort behov av en rejäl restaurering, behovet av en nystart och massiv satsning på vuxenutbildning och aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder, insatser för dessa 200 000 - 300 000 som ingen arbetsgivare vill anställda (oavsett vilka coaching-strategier som torgförs) etc etc. På 70-talet och framåt hade vi anpassningsgrupperna och främjandelagen (gäller formellt ännu men tillämpas inte!) men vad har vi nu??? Arbetsmarknadspolitiken måste åter in på arbetsplatserna för att möta upp de utmaningar som individen på olika arbetsplatser idag utsätts för i en allt tuffare strukturomvandling och utsortering i prima och sekunda arbetskraft. (Själv var jag för övrigt med redan på 70-talets mitt och bland skrev utbildningsmaterial om anpassningsgrupper, främjandelag och aktiva arbetsmarknadsåtgärder ihop med en annan, numera pensionerad journalist. Sånt fanns då, men nu lyser sånt med sin frånvaro. Också det säger en del om den hårda tidsanda vi nu lever i!)

Bland mycket annat som också kom fram på seminariet var att det det "fusksnacket om missbruk av a-kassan" etc är i stort sett bara tyckande och baserade på synnerligen enkla "tyckar-enkätundersökningar", som de två rapportförfattarna konstaterade. Denna "jakt" på påstått fusk bygger inte på några hårda, oomkullrunkeliga fakta med däremot desto mera på just tyckande och mytbildning, som experten Bo Jangenäs (bl a f d generaldirektör för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring m m) påpekade. Och detta tyckande har sedan tillåtits förstöra vårt system för inkomsttrygghet och en anständig omställningsförsäkring vid arbetslöshet. Delvis har detta skett också för att alliansregeringen har behövt få ihop ytterligare stålar (via kraftigt höjda egenavgifter till a-kassan och sänkta ersättningsnivåer; och borttaget skatteavdrag för avgiften) för regeringens skattesänkningar (82 + 16 miljarder kr hittills) till de de väljargrupper de velat gynna på bekostnad av de sämre lottade i samhället.

Tyvärr började dock, konstaterar de två rapportförfattarna, nedrustningen av arbetsmarknadspolitiken redan under s-perioden vid makten på 90- och början av 2000-talet. Redan då togs det första om än blygsamma steget mot höjda egenavgifter till a-kassan och undlåtenhet att höja den högsta dagpenningen i a-kassan för att hävda principen att alla ska kunna få ut 80 procent av inkomstbortfallet vid arbetslöshet.

Men med den nya alliansregeringen sedan 2006 har det blivit långt mycket värre, och bl a lett till att många numera bara får ut en blygsam 50 %-ig a-kassenivå för inkomstbortfallet vid arbetslöshet samtidigt som man tvingas betala mångdubbelt mer i avgift för denna allt sämre försämring. Därmed så har regeringen förstört en av de viktigaste "omställningsinstrumenten" och trygghetssystemen för den enskilde vid de strukturförändringar och arbetslöshet som förr eller senare kan drabba vem som helst av oss. Än mera så i kristider som vi nu är mitt uppe i.

Den rekordsvåra ekonomiska krisen nu kommer kanske att fylla på med kanske ytterligare 100 000 som aldrig - inte ens i bästa högkonjunktur - kommer tillbaka till arbetsmarknaden igen samtidigt som arbetsförmedlingarna, vuxenutbildningen/yrkesvuxutbildning, aktiva arbetsmarknadsåtgärder skulle behöva 10 miljarder kr ytterligare för att klara det ökade tryck som krisen nu skapar. Men i stället skär man ner vart fjärde jobb i arbetsförmedlingen bort, komvux har samtidigt hårdbantats, liksom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och nu tvingas Arbetsförmedlingen (mitt i värsta jobbkrisen) att spara ytterligare en miljard kr.

Och följden då blir att det kommer att bli ännu tuffare för de en av fyra unga som idag är arbetslösa och de ytterligare 120 000 unga som ska ut på arbetsmarknaden åren fram över. Samtidigt ska också de långtidssjukskriva m fl tvingas ut på jobbsök när inga jobb finns. Växande grupper av så kallade jobbsökande kommer att riskera att slås ut i krisens spår. Många för gott, många kommer aldrig någonsin in på arbetsmarknaden igen, oavsett ekonomisk konjunktur.

Konjunkturinstitutets färska rapport den 31 mars om fortsatt fall i den ekonomiska tillväxten och en snart tio-elvaprocentig öppen arbetslöshet ( en kvarts miljon fler arbetslösa, spår KI) och en kris som kan vara flera år till är inte precis någon rolig läsning mot den här bakgrunden.

Så jobbet - när socialdemokraterna återkommer till makten (2010??) - kommer att bli tufft när det gäller det nödvändiga återupprättandet och restaurerandet av en arbetsmarknadspolitik som nu har förstörts i grunden av den sittande regeringen. Det var kontentan av dagens intressanta jobbseminarium häromdagen i Stockholm.

Själv saknade jag dock s-riksdagsledamöterna (åtminstone några) bland de arbetsförmedlare, utredare och journalister i publiken på Tankesmedjans kunskapsrika seminarium om arbetsmarknadspolitiken. Men förhoppningsvis läser de som inte var men borde varit där den välskrivninga 42-sidiga rapporten.

Men somliga kanske redan anser sig vara "fullärda" på området?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
omvärldsanalytiker m m

Den globala efterfrågekrisen och G20-mötets sannolikt magra utfall

Kommentar (3.4-09) apropå det nu avslutade G20-mötet i London: I ett avseende kommer
Londonmötet att betraktas som en milstolpe, detta beroende på att nu Kina men också Indien nu på allvar tagit plats bland världens stora. Och där USA nu måste acceptera rollen som en stormakt bland andra.

Londonmötet fick också betydelse genom att Internationella valutafonden, IMF, nu får ett tillskott på 750 miljarder dollar för att stödja länder vars ekonomi är på väg att ­kollapsa. Men nog lär det behövas eftersomatt 250 miljoner människor i världen lär halkar ner under fattigdomsstrecket som en följd av den globala krisen nu.

Skatteparadisen ska också, enligt G20:s slutkommuniké, utsättas för hårdare påtryckningar. Bra så.

Mer kunde man nog inte kräva av detta korta G2o-möte i London.
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com

-----1 april 2009----
Observerat och värderat:

Den globala efterfrågekrisen i ekonomin och de stora ländernas (o)förmåga att lösa krisen - några observationer apropå ett intressant seminarium om bl a G20-mötet i London och världskrisen

Kommer världens främsta politiska ledare från USA, Storbritannien, Kina, Tyskland, Japan, Ryssland, Brasilien m fl inom det så kallade G20-länderområdet att förmå lösa
den stora utmaningen i den världsvida ekonomiska krisen nu - det jättelika efterfrågefallet i ekonomin?

Det var det intressanta bakomliggande temat på ett synnerligen välbesökt ekonomisk-politiskt seminarium i Stockholm den 31 mars. Och svaret på den frågan? Nä, tyvärr inte. Därom var paneldeltagarna ex-handelsministern och vice ordföranden i riksbanksfullmäktige Leif Pagrotsky (s), ex-statsminister Ingvar Carlsson, Värlsbanks-anställde ekonomen Mats Karlsson från Washington och utfrågaren ex-utbildningsminister Carl Tham (s) tämligen ense. Men med olika grad av nyanseringar och i vissa fall mer pessimistiskt (Leif Pagrotsky) och i andra fall mer optimistiskt (Ingvar Carlsson) tonfall i sina kommentarer

Den i u-ländernas ekonomi synnerligen kunnige Mats Karlsson från Världsbanken och med ansvar för avdelningen om Nordafrika därstädes låg väl mitt emellan Pagrotsky och Carlsson. Även om också Mats Karlsson i fallet G20 inte heller han tror att de kommer att åstadkomma särskilt mycket i det korta perspektivet.

Bland mycket vettigt som berättades där var bl a att Kina nu kommer att på G20-mötet i London signalera att Kina med sitt rekordstora överskott och enorma valutareserv nu är beredd att erbjuda Internationella Valutafonden, IMF, ett kapitaltillskott på 100 miljarder dollar. Motkravet då för detta kapitaltillskott blir att Kina kräver en ändring av rösträttsreglerna där att att då får ett större inflytande i IMF än de futtiga få procent de nu har, långt mindre än t ex Tyskland.

- Världens just nu främsta vänsterröster är inga s-politiker utan ekonomipristagarna (Nobelpriset) Paul Krugman, Joseph Stiglitz och ekonomikrönikören Martin Wolf i Financial Times, ansåg Leif Pagrotsky och fick inget mothugg av de andra i panelen.

Tyvärr står sig för stunden däremot socialdemokratin och andra motkrafter mot den ny konkursade nyliberala ideologin i Europa svag. Den utgör ingen stark kraft och centrum för vänsterkritiken mot den nyliberalism som nu sedan kraschen på "wallgatan" (Wall Street) i september 2008 är djupt misskrediterad och gjort bankrutt i världen, konstaterade ex-handelsministern m m Leif Pagrotsky.

Ingvar Carlsson höll med i stort och lyfte även fram Reagan och Thatchers roll som ledande politiska krafter för denna avreglerings- och "politiklösa" nyliberalism men ansåg också att flertalet nationalekonomer och en alltför okritisk medierapportering bidragit till att världen inte i tid tagit varning och förmått agera innan finansmarknaden kollapsade och världsekonomin hamnade i detta nu så allvarliga efterfrågefall och globala världskris. Men han var däremot, trots att världen just nu reagerar lite förvirrat (också på vänsterhåll), ändå något mera optimistis om framtiden än Leif Pagrotsky. Ingvar Carlsson - stod för övrigt bakom en viktig rapport 1995 om att FN borde få ett ekonomiskt säkerhetsråd; nu högaktuellt igen - hyser förhoppningen att den globala krisen nu och den ultraliberala, oreglerade ekonomins idelogiska kollaps nu ändå kommer att leda till något av "politikens återkomst" på arenan igen. Något som även Världsbankens Mats Karlsson tror, liksom även men lite mindre säker Leif Pagrotsky.

I länder utan skyddnät leder krisen till att man tvingas gå från hus och hem

- Det är långt värre för folk i USA jämfört med Sverige och övriga Europa. I USA leder krisen till att folk tvingas gå från hus och hem. Där är ju allt beroende av bank- och lånemarknaden: bostaden, barnens skolgångs finansiering, pensionerna etc. Något skyddsnät (socialt trygghetssystem) i vår mening finns ju inte i Amerika, konstaterade ekonomen Mats Karlsson från Världsbanken (Washington-baserad). Folk i USA är också relativt sett ännu mera sårbara och beroende av en fungerande finansmarknad. Fungerar inte den så fungerar det inte heller med boendet, med pensionen (beroendet av börsen är stort) barnens universitets- och collegestudier - ja, nästan allt bygger på banklån och på börsen. När det krackelerar så blir det oerhört tufft för genomsnittsamerikanen på ett sätt som inte gäller i Sverige med fungerande socialförsäkringar, gratis universitetsutbildning m m, konstaterade Mats Karlsson.

Alla - Pagrotsky, Karlsson och Carlsson samt samt panelens moderater Tham - var dock tämligen ense (med vissa nyanseringar) att det just nu råder ett vaccum efter nyliberalismens kollaps. Ännu har inte några tydliga, alternativa krafter på allvar formerat sig i världen, utöver då vad Obama gjort i form av stimulanspolitik och den kraftfulla kritik och analys av tillståndet i ekonomin som levereras löpande av Paul Krugman, Joe Stiglitz och ekonomijournalisten Martin Wolf i Financial Times.

Men så här långt sitter EU och Europa i huvudsak still i båten och tar få eller inga krispolitiska stimulansinitiativ. Europa finns inte i det hänseendet som en kraftfull aktör på den globala arenan. I vart fall inte så här långt.

G20-ländernas ledar löser inte det riktigt viktiga nu heller

Vad kommer då G20-mötet i London att ge? Enligt Världsbankens Mats Karlsson blir det inte tillräckligt mycket. Kina lovar kapitaltillskott till IMF mot ökat inflytande. Man kommer också i allmänna ordalag uttala sig för behovet av starkare stimulansåtgärder, ställa krav på att finanskrisen hanteras och får en reglering samt att slutligen nog kunna enas om att det behövs stöd och hjälp till de fattiga länderna som nu kommer att förlora mest på den svåra, globala världskrisen i ekonomin.

Men tyvärr trodde inte Pagrotsky eller Mats Karlsson att det blir särskilt mycket konkret sagt om dagens globala efterfrågekollaps och vad som skulle krävas för att göra den mindre svår.

Detta i ett läge när vi enbart inom de västliga industriländerna - OECD-länderna -kommer att få 25 miljoner fler arbetslösa. "Det värsta som vi någonsin upplevt"
(Världsbankens Mats Karlsson). Och att den ekonomiska tillväxten blir negativ och krymper med 4,5 % inom OECD-området.

- Men på G20-mötet kommer man dock inte att på allvar diskutera hur man släcker den här "branden" och motverkar efterfrågekollapsen i världen. Här duckar världens 20ledande nationers ledare tyvärr på toppmötet i London första veckan i april, sade en något dyster men sannolikt realistisk Leif Pagrotsky.

Och som ett brev på posten kommer medhåll från den oftast så pålitliga Martin Wolf i Financial Times (1 april). Han skriver i klartext att G20-ledarnar kommer att misslyckas med den stora utmaningen - att bekämpa det globala efterfrågefallet i ekonomin. Det finns tyvärr inte tillräckligt mycket samförstånd (consensus) ens kring de underliggande orsakerna till den världsvida ekonomiska krisen för att åstadkomma de gemensamma tag som krävs för att visa på en rimligt god väg ur krisen (depressionen) vi nu är mitt uppe

Inte minst så beror det på att "överskottsländer" som Kina, Tyskland och Japan samt kontinental-Europa inom EU, trots Obamas m fl övertalningsförsök, inte är beredd att göra sitt för att stimulera efterfrågan i ekonomin på det sätt som nu skulle krävas.

Så därför kommer, enligt Martin Wolf i FT, G20-mötet i detta viktiga hänseende att bli ett misslyckande. "G20 leaders will fail to deal with the big challenge".

Mötet kommer att "nöja sig" med att försöka lösa de akuta sjukdomssymptomen men inte förmå ge sig på de mera långsiktiga, kroniska problemet med det globala efterfrågefallet i ekonomin som just nu döda 25 miljoner jobb enbart inom de västliga industriländerna i OECD-området.

Den svåra kirsen nu - resultatet av nyliberalismens bankrutt - kommer ändå sannolikt och tids nog att leda till, trodde Ingvar Carlsson och andra, ett ideologiskt skifte. Också om vi inte ännu riktigt kan se hur och att en annan och bättre politisk ordning ska se ut. Politiken får åter en roll, bl a som reglerare av finansmarknaden och för att bygga upp bättre trygghets- och omställningsförsäkringar, investeringar i utbildning, samhällelig infrastruktur, miljöinvesteringar, klimatpolitik m m.

Men vad vi då också behöver är fler och bättre fungerande "mötesplatser" för världens politiska ledare - för dialog och olika koncensusbeslut om olika normer och spelregler m m. Ingvar Carlssons gamla idé från 1995 om ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN-systemet - utöver en reformerad Världsbank, Internationell Valutafond etc - kanske nu också får ny attraktionskraft?!

Helt klart är dock att vi går mot ett "multipolär" värld med många länder som har och vill ha ett ord med i laget. Det är slut med bara USA som bestämmer. Men detta växande och ömsesidiga beroende runt globen tvingar fram fler arenor och mötesplatser för fungerande dialog och skapande av gemensamma institutioner och regelverk vad gäller finansmarknadens funktionssätt, klimatfrågan och andra "kollektiva nyttigheter/behov" som världen behöver.

Också om vi inte riktigt ännu - i det vaccum och "vilsenhet"som just nu råder i världen och bland beslutsfattarna på olika nivåer - ser så mycket konkret av detta.

Där någonstans tog väl tiden slut och seminariet (kunskapsrikt och spännande) upplöstes i spridda smådiskussioner på hemvägen från möteslokalen.

Ett par av oss var ense om - utöver att seminariet var utmärkt bra - så skulle Mats Karlsson bli en utmärkt biståndsminister i en ny s-regering. Om vi nu inte "slarvar bort" läget att vinna valet i september 2010. Att Leif Pagrotsky väl fyller en tung statsrådspost igen är ju givet.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Läs gärna Paul Krugmans "Krisen - orsaker, verkan, åtgärder" (Leopard förlag), en lättläst 190-sidig volym om krisen och alla ekonomiska sibyllor som sjöng den fria marknadens lov och vad som nu krävs av ledarskap för att inte ytterligare förvärra den depressionsdjupa krisen.