Olika politiska kulturer - och kampanjlärdomar som inte så lätt låter sig kopieras

Observerat och värderat:
Olika länders politiska kulturer och kampanjmetoder

Jag tycker - också i dessa kristider för rörelsen i Sverige - det är lite roande att fundera på likheter och skiljelinjer mellan olika länders politiska kulturer.

I USA ex.vis finns ju knappast demokraterna eller republikanerna som partier ute på gräsrotsnivå bland vanligt folk. Bara när de är val som bildar de kampanjorganisationer men annars syns och märks de knappast alls.

Och facket har ju bara inom lärar- och offentliga tjänster (stora tjänstefacket SEIU) någon högre organisationsgrad än snittets runt 12 proc. så inte heller den vägen når politikerna ut.

Och amerikaner läser inte dagstidningar som vi nordbor gör, inte mer än på sin höjd en tredjedel så mycket som vi gör här i Norden. Så inte heller den vägen nås folk av politisk eller samhällsinformation fortlöpande som vi gör.
Allt det där - plus ett komplicerat registeringssystem - gör ju att valdeltagandet (undantag Kennedy 1960, Roosevelt 1932 och Obama 2008) nära nog aldrig blir mer än max 50 %. Blir det 60 % så är det undantag, som i dessa tre fall. (I Sverige håller det ju sig ännu runt 80 % i valdeltagande, också när vi anser det vara som allra sämst.)

Inte minst därför måste man i politiska kulturen som USA - vilket Obama gjorde synnerligen energiskt - satsa mer på köpt reklam i TV, samla in pengar, bygga upp tillfälliga kampanjorganisationer och satsa stenhårt på internet och vara med på möten i frikyrkors regi och lite skolmöten (college etc).

Det här är bara några punkter som - än så länge - gör Sveriges politiska kultur och miljö så annorlunda från ex.vis USA, och som även gör att Obamas metoder bara med stora modifieringar och gott omdöme för vad som kan passa låter sig överföras till vår svenska inrikespolitiska miljö. Exempelvis i kommande riksdagsval.

Storbritannien har - om än inte fullt ut - många likheter med den amerikanska men har inte deras dåliga system med röstregistrering och ändå mera av ett "normalt partiliv" ( men svagare än hos oss) också mellan valtillfällena.

Samma sak gäller Tyskland som jag också kan en del om. Frankrike är lite "särfall" (elitära partier utan större folklig bas etc) och än mera avvikande från oss än Tyskland och Storbritannien. Men allra mest lik Sverige är Norge, därnäst Finland och Danmark.

Så dessa två länder ligger lite närmare oss än ex.vis USA vad gäller den politiska kulturen och vad gäller vad som fungerar respektive inte riktigt fungerar när det gäller att "lära av andra" och att kopiera andras kampanjmetoder etc. På den här punkten - bortsett att det alltid är kul att vara i USA på valkampanjer - har jag aldrig riktigt förstått den stora hype som just amerikanska kampanjmetoder fått och verkar få också i vår ännu så annorlunda politiska kultur.

Australien kan jag mindre om men har förstår en del om hur det sköts "där nere" men det vet nog vissa andra mycket mera om. Men genom en kompis som jag har mejlkontakt med i "down under"-landet lite då och då har jag något lite lärt mig...om hur Hawke, Keating och nu senast Kevin Rudd i Labor gjort för att vara framgångsrika i val och även överleva omval.

Så visst, lära av varandra kan man alltid. Exempelvis hur man använder internet smartast och annat liknande.

Men sådana lärdomar måste alltid "transkriberas" och "omsättas" så att de tar hänsyn till i vilken politisk kultur de ska fungera i praktiken. Annars kan det gå djävligt galet!

Men vad gör inte dessa PR-nissar och -nissor för att ändå försöka "kränga" sina importerade idéer och lär så försöka göra också i vår valrörelse 2010!?

/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com