Sannolikt ett fortsatt lågt valdeltagande i EU-valet 7 juni
Observerat och värderat:
Det mesta talar för fortsatt lågt valdeltagande i svenska EU-parlamentsvalet i juni
Enligt en färsk undersökning i påskveckan som Sveriges radios ekoredaktion låtit göra har 64 procent av väljarna lågt intresse för det val till EUs parlament som sker 7 juni 2009. Knappt hälften ska rösta i det, framgår också. I praktiken blir det sannolikt ännu mindre än hälften. Ska man vara förvånad?
Nä, förra EU-parlamentsvalet för fem år sedan lockade bara 38 procent av det svenska folket till valurnorna. Sannolikt lär det bli något liknande - i bästa fall någon procentenhet högre - också i 2009 års Europaparlamentsval.
En undersökning inför valet för fem år sedan visade samma sak, knappt hälften tänkte rösta. Ändå röstade bara knappt 38 procent. Risken är stor att det blir en lika låg siffra i år. Allt annat skulle förvåna.
Företrädare för flera politiska partier i Sverige uttryckte häromdagen sin stora oro över tendenserna till ett kommande lågt valdeltagande. Samma sak har svenska folket även hört inför tidigare val till EUs parlament. Det kan mot den här bakgrunden finnas motiv att se närmare på motiven för att rösta eller inte rösta i detta val, eftersom få röstar.
För det första så ingår Europaparlamentet - oavsett om man nu gillar det eller ej - som en del i ett bygge av EU-samarbetet som har betydande överstatliga inslag. Ännu något mer efter ett snart (?, men bara först när Irland röstat "rätt" igen) av alla EU-länder antaget Lissabonfördrag än med nu gällande fördrag. Många vill sannolikt inte ge legitimitet för det genom att rösta i valet till EU-parlamentet. Och somliga som röstade nej till EU-medlemskapet föredrar nu att valskolka. De anser att de en gång sade nej till unionen. Det får räcka med det.
För det andra rår nog de politiska partierna rätt mycket själva för det låga valdeltagandet. De satsar små mänskliga och ekonomiska resurser i valkampanjen till detta parlament, jämfört med valen till riksdagen. Men det gäller även i relation till de svenska folkomröstningarna om EU (blev ja) respektive EMU/euron (blev nej), då valdeltagandet var högt. Ytterligare en faktor är att partiernas kandidater i EU-parlamentet inte tillhör de främsta i politikerskaran. De bästa föredrar fortsatt att hellre verka i Sveriges riksdag.
För det tredje så upplevs Europaparlamentet som ett nytt och i folkdjupet tämligen oförankrat påfund. Det tillkom år 1979, och var i början inte heller folkvalt. Det har liten makt. Även om det - obestridligen - gradvis fått och får mer av medlagstiftande makt; och ökar ännu lite mer med nya Lissabonfördraget. De frågor som avgörs i parlamentet behandlas även i andra instanser, som nationella parlamenten och av EU-kommissionen. Frågorna skulle bli föremål för beslut även om Europaparlamentet inte fanns. Den avgörande lagstiftande makten finns ju fortsatt i ministerrådet, EU-ländernas regeringschefers och respektive fackministrars gemensamma europeiska råd.
För det fjärde finns det i EU-parlamentet en för svenska politiska förhållanden främmande kultur i EU och dess parlament där lobbyisterna är många och starka. Det gäller särskilt alla dessa lobbyister med starka och tydliga kopplingar till näringslivet och dess olika branschsärintressen i olika frågor. Det gör att de har starkare inflytande, på EU-ländernas många, vanliga medborgares bekostnad. Och på bekostnad av de enskilda länderna och deras politiska system. Också detta bidrar till ett främlingskap visavi Europaparlamentet och valet till detta politiska organ.
Valsociologisk statistik från tidigare val till Europaparlamentet är entydig. Det är samma mönster av grupper som röstar respektive inte röstar som återfinns i dessa sifferserier. Medelklassen röstar klart mer än arbetarklassen. Akademikerna inom Saco röstar mer än tjänstemännen inom TCO och arbetarna inom LO. Välutbildade och högavlönade röstar mer än lågutbildade och lågavlönade. De med stark partiidentifikation röstar mer än de med låg sådan eller som saknar sådan. De politiskt intresserade röstar mer än de med lågt politiskt intresse. De med borgerliga partisympatier röstar mer än socialdemokrater. Kvinnor röstar något mer än män. Dessutom finns i Sveriges EU-parlamentsval klart tydligare regionala och åldersmässiga skillnader än i riksdagsvalen. Storstadsbor röstar mer än glesbygdsbor. Äldre röstar mer än yngre.
Genom lobbyisters starka inflytande och EG-domstolen (en stark maktfaktor som dömer utifrån den fria rörlighetens överordnade princip också i mål som rör löntagarnas trygghet och rätten till starka nationella kollektivavtalsreglerade löner och övriga villkor på arbetsmarknaden) bidrar också med stor sannolikhet till att EU-parlamentsvalet har svårt att vinna politisk legitimitet och väcka tillräckligt stort intresse för att locka till ett rimligt högt valdeltagande (60-80 %) i ett EU-land som Sverige. Och problematiken är likartade - valdeltagandet är lågt och sjunkande - i nära nog samtliga andra EU-medlemsländer.
Det är nog inte så mycket som talar för att valdeltagandet till 2009 års EU-parlamentsval i Sverige den 7 juni kommer att bli mer än runt 38-39 procent (i mest gynnsamma fall 40 %) ens denna gång. Det är ungefär vad man i stormakten USA brukar ha i normala "mellankongressval" till kongressens senat och representanthus när man inte har draghjälp av en extremt karismatisk president som Barack Obama. Eller av den populära J.F Kennedy 1960, liksom av F.D Roosevelt i det tidiga 1930-talets "Nya giv"-val efter den misslyckade president Hoover i massarbetslöshetens USA. Då kan valdeltagandet springa upp till runt 60 procent.
Så nä, det är nog inte mycket som talar för att intresset i 2009 års EU-parlamentsval i Sverige (och flertalet andra EU-länder) leder till något annat resultat än att sannolikt sex av tio väljare också denna gång lär strunta i att använda sin demokratiska rätt att rösta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist, författare till bl a en fackbok om EU m m
Det mesta talar för fortsatt lågt valdeltagande i svenska EU-parlamentsvalet i juni
Enligt en färsk undersökning i påskveckan som Sveriges radios ekoredaktion låtit göra har 64 procent av väljarna lågt intresse för det val till EUs parlament som sker 7 juni 2009. Knappt hälften ska rösta i det, framgår också. I praktiken blir det sannolikt ännu mindre än hälften. Ska man vara förvånad?
Nä, förra EU-parlamentsvalet för fem år sedan lockade bara 38 procent av det svenska folket till valurnorna. Sannolikt lär det bli något liknande - i bästa fall någon procentenhet högre - också i 2009 års Europaparlamentsval.
En undersökning inför valet för fem år sedan visade samma sak, knappt hälften tänkte rösta. Ändå röstade bara knappt 38 procent. Risken är stor att det blir en lika låg siffra i år. Allt annat skulle förvåna.
Företrädare för flera politiska partier i Sverige uttryckte häromdagen sin stora oro över tendenserna till ett kommande lågt valdeltagande. Samma sak har svenska folket även hört inför tidigare val till EUs parlament. Det kan mot den här bakgrunden finnas motiv att se närmare på motiven för att rösta eller inte rösta i detta val, eftersom få röstar.
För det första så ingår Europaparlamentet - oavsett om man nu gillar det eller ej - som en del i ett bygge av EU-samarbetet som har betydande överstatliga inslag. Ännu något mer efter ett snart (?, men bara först när Irland röstat "rätt" igen) av alla EU-länder antaget Lissabonfördrag än med nu gällande fördrag. Många vill sannolikt inte ge legitimitet för det genom att rösta i valet till EU-parlamentet. Och somliga som röstade nej till EU-medlemskapet föredrar nu att valskolka. De anser att de en gång sade nej till unionen. Det får räcka med det.
För det andra rår nog de politiska partierna rätt mycket själva för det låga valdeltagandet. De satsar små mänskliga och ekonomiska resurser i valkampanjen till detta parlament, jämfört med valen till riksdagen. Men det gäller även i relation till de svenska folkomröstningarna om EU (blev ja) respektive EMU/euron (blev nej), då valdeltagandet var högt. Ytterligare en faktor är att partiernas kandidater i EU-parlamentet inte tillhör de främsta i politikerskaran. De bästa föredrar fortsatt att hellre verka i Sveriges riksdag.
För det tredje så upplevs Europaparlamentet som ett nytt och i folkdjupet tämligen oförankrat påfund. Det tillkom år 1979, och var i början inte heller folkvalt. Det har liten makt. Även om det - obestridligen - gradvis fått och får mer av medlagstiftande makt; och ökar ännu lite mer med nya Lissabonfördraget. De frågor som avgörs i parlamentet behandlas även i andra instanser, som nationella parlamenten och av EU-kommissionen. Frågorna skulle bli föremål för beslut även om Europaparlamentet inte fanns. Den avgörande lagstiftande makten finns ju fortsatt i ministerrådet, EU-ländernas regeringschefers och respektive fackministrars gemensamma europeiska råd.
För det fjärde finns det i EU-parlamentet en för svenska politiska förhållanden främmande kultur i EU och dess parlament där lobbyisterna är många och starka. Det gäller särskilt alla dessa lobbyister med starka och tydliga kopplingar till näringslivet och dess olika branschsärintressen i olika frågor. Det gör att de har starkare inflytande, på EU-ländernas många, vanliga medborgares bekostnad. Och på bekostnad av de enskilda länderna och deras politiska system. Också detta bidrar till ett främlingskap visavi Europaparlamentet och valet till detta politiska organ.
Valsociologisk statistik från tidigare val till Europaparlamentet är entydig. Det är samma mönster av grupper som röstar respektive inte röstar som återfinns i dessa sifferserier. Medelklassen röstar klart mer än arbetarklassen. Akademikerna inom Saco röstar mer än tjänstemännen inom TCO och arbetarna inom LO. Välutbildade och högavlönade röstar mer än lågutbildade och lågavlönade. De med stark partiidentifikation röstar mer än de med låg sådan eller som saknar sådan. De politiskt intresserade röstar mer än de med lågt politiskt intresse. De med borgerliga partisympatier röstar mer än socialdemokrater. Kvinnor röstar något mer än män. Dessutom finns i Sveriges EU-parlamentsval klart tydligare regionala och åldersmässiga skillnader än i riksdagsvalen. Storstadsbor röstar mer än glesbygdsbor. Äldre röstar mer än yngre.
Genom lobbyisters starka inflytande och EG-domstolen (en stark maktfaktor som dömer utifrån den fria rörlighetens överordnade princip också i mål som rör löntagarnas trygghet och rätten till starka nationella kollektivavtalsreglerade löner och övriga villkor på arbetsmarknaden) bidrar också med stor sannolikhet till att EU-parlamentsvalet har svårt att vinna politisk legitimitet och väcka tillräckligt stort intresse för att locka till ett rimligt högt valdeltagande (60-80 %) i ett EU-land som Sverige. Och problematiken är likartade - valdeltagandet är lågt och sjunkande - i nära nog samtliga andra EU-medlemsländer.
Det är nog inte så mycket som talar för att valdeltagandet till 2009 års EU-parlamentsval i Sverige den 7 juni kommer att bli mer än runt 38-39 procent (i mest gynnsamma fall 40 %) ens denna gång. Det är ungefär vad man i stormakten USA brukar ha i normala "mellankongressval" till kongressens senat och representanthus när man inte har draghjälp av en extremt karismatisk president som Barack Obama. Eller av den populära J.F Kennedy 1960, liksom av F.D Roosevelt i det tidiga 1930-talets "Nya giv"-val efter den misslyckade president Hoover i massarbetslöshetens USA. Då kan valdeltagandet springa upp till runt 60 procent.
Så nä, det är nog inte mycket som talar för att intresset i 2009 års EU-parlamentsval i Sverige (och flertalet andra EU-länder) leder till något annat resultat än att sannolikt sex av tio väljare också denna gång lär strunta i att använda sin demokratiska rätt att rösta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist, författare till bl a en fackbok om EU m m
posted by rbjorkenwall at 3:23 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home