Finns glöden och gnistan i LO och arbetarrörelsen?
Observerat och värderat:
Finns glöden och gnistan i LO och i arbetarrörelsen i stort för att ens vilja vinna nästa val?
Tillståndet inom arbetarrörelsen är allt annat än gott. Det är bara att erkänna som det är, inga bortförklaringar förtar detta faktum.
Och det beror inte bara på tillståndet inom LO. Men låt oss börja där. Detta apropå beslutet i LO-styrelsen den 6 april om att Wanja Lundby-Wedin nu ändå sitter kvar och apropå de torg- och opinionsmöten Wanja Lundby-Wedin var på dagen efter i Stockholm och Umeå.
Inget i grunden märkvärdigt men jag tycker det ändå är rätt tydligt. Med åren - som även hennes lika svaga som klantiga hantering av "AMF-skandalen" visade - har något hänt som tagit udden av den där vassa Wanja Lundby-Wedin som jag i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet tyckte hade en bra ton och sympativinnande retorik. Hon är visserligen ännu retoriskt duktig - när hon vil. Men vill gör hon sedan något år tillbaka allt mera sällan. Det är som något där har ebbat ut, falnat. Glöden och lidelsen finns inte riktigt där, längre. Precis samma sak som förresten också hänt med hela LO, som inte längre lyser av sitt tidigare så starka sociala patos och medmänsklig empati inför de människor som har det svårast. Och som allra mest behöver en kamplysten facklig organisation som ger röst åt de många människornas krav, förhoppningar och önskemål.
I LO modell 2009 tycks försäkringsfrågorna ha blivit viktigare än medlemsvården och kampen för en lite rättvisare vardag - och en bättre morgondag.
Numera och sedan en tid tillbaka är det faktiskt så att TCO:s engagemang i viktiga samhällsfrågor ligger närmare min smak än det ”fegande” och ängsliga tongångar som numera kommer från LO-borgen. Blir det ändring nu? Nu när Wanja Lundby-Wedin ska sitta kvar (tre år till?). Känns det riktigt säkert och övertygande? Jag tror många i LO-leden och inom arbetarröreslen i stort känner tveksamhet på den punkten.
Om Wanja Lundby-Wedin - nu i tuff uppförsbacke - alls ska klara att återskapa förtroendet hos flertalet LO-medlemmar måste både hon och LO skärpa sig till det yttersta, inte bara lite. ”Enigheten” som markerades bland de femton LO-förbunden måndagen den 6 april i LO:s styrelserum måste leda till offensiv handling och till ett regeringsskifte i september 2010. Tillåts regeringen Reinfeldt & co sitta kvar kommer det att svida hårt för LO:s medlemmar. Ännu lite värre än det redan gjort.
Det som trots allt är lite positivt med det som hänt runt "AMF-affären" och turbulensen i LO-borgen i mars och april är att det måste bli en väckarklocka för hela arbetarrörelsen (och facket är då viktigt för att driva på partiet så att den håller "kursen"). I bästa fall blir det skedda nu en signal för att nu är det allvar. Nu gäller det att inte bara i retoriken utan också i de konkreta åtgärderna och alternativa förslagen visa att här kavlar vi upp armarna i det politiska arbetet.
Annars blir det fyra nya år med Reinfeldt och Borg i Rosenbad.
Om LO:s Wanja Lundby-Wedin då blir en tillgång - och inte en belastning - i det arbetet och i kampen att förhindra att så sker återstår att se.
Tre saker är särskilt viktiga för att vända trenden
Arbetarrörelsen måste för att lyckas vända trenden göra tre saker de närmaste halvåret:1) våga agitera kraftfullt mot de ökade klyftorna och växande orättvisorna i dagens Sverige, 2) våga "syneförrätta" och granska i klara verba det som gått och går snett i klassamhället Sverige och med regeringens oäkta "arbetarpolitik" och, 3) få ihop en sammanhållen egen politisk linje och berättelse om hur man vill göra i stället så kan nästa års val vara lika överraskande förlorat som 1979 års val blev. Ett val som socialdemokraterna då sade att man "inte fick förlora" men ändå förlorade.
Så kan det också bli i september 2010 - om s-partiledningen inte förmår vända trenden och att det närmaste kvartalet och halvåret börja bygga förtroende och tillit igen och visa att man verkligen är alternativet. Och att detta sedan blir kristallklart tydligt på s-kongresen i skiftet oktober/november. Då kanske den negativa treden S varit inne i det senaste året går att byta i en liten framgångsvåg i stället.
Men minns också: det var mycket länge sedan S vann några valspurter. Tvärtom är det numera regel att S förlorar lite i valet slutskede, förlorar någon eller några procentenheter i väljarstöd i valrörelsens slutskede. Sedan får man - som pr-nissarna prägar göra - snacka om "kommunikationsstrategi" och valstrategi hur mycket de vill. Det är inte i valspurten S längre vinner förtroende, det gör man långt innan dess. Sedan har man råd - i bästa fall - att tappa lite i spurten. Så läget är allvarligt för den som vill tro på ett maktskifte i september 2010. Det kan bli fyra år till med Reinfeldt som det nu ser ut och så illa som socialdemokraterna nu förmår att inge (icke)förtroende och vara alternativet värt att rösta på.
Men ännu finns lite tid att visa att alternativet, ett bättre sådant, finns! Men för att detta alls ska kunna bli en reell möjlighet måste LO-facken tuffa till sig rejält och börja agitera så att det märks.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Finns glöden och gnistan i LO och i arbetarrörelsen i stort för att ens vilja vinna nästa val?
Tillståndet inom arbetarrörelsen är allt annat än gott. Det är bara att erkänna som det är, inga bortförklaringar förtar detta faktum.
Och det beror inte bara på tillståndet inom LO. Men låt oss börja där. Detta apropå beslutet i LO-styrelsen den 6 april om att Wanja Lundby-Wedin nu ändå sitter kvar och apropå de torg- och opinionsmöten Wanja Lundby-Wedin var på dagen efter i Stockholm och Umeå.
Inget i grunden märkvärdigt men jag tycker det ändå är rätt tydligt. Med åren - som även hennes lika svaga som klantiga hantering av "AMF-skandalen" visade - har något hänt som tagit udden av den där vassa Wanja Lundby-Wedin som jag i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet tyckte hade en bra ton och sympativinnande retorik. Hon är visserligen ännu retoriskt duktig - när hon vil. Men vill gör hon sedan något år tillbaka allt mera sällan. Det är som något där har ebbat ut, falnat. Glöden och lidelsen finns inte riktigt där, längre. Precis samma sak som förresten också hänt med hela LO, som inte längre lyser av sitt tidigare så starka sociala patos och medmänsklig empati inför de människor som har det svårast. Och som allra mest behöver en kamplysten facklig organisation som ger röst åt de många människornas krav, förhoppningar och önskemål.
I LO modell 2009 tycks försäkringsfrågorna ha blivit viktigare än medlemsvården och kampen för en lite rättvisare vardag - och en bättre morgondag.
Numera och sedan en tid tillbaka är det faktiskt så att TCO:s engagemang i viktiga samhällsfrågor ligger närmare min smak än det ”fegande” och ängsliga tongångar som numera kommer från LO-borgen. Blir det ändring nu? Nu när Wanja Lundby-Wedin ska sitta kvar (tre år till?). Känns det riktigt säkert och övertygande? Jag tror många i LO-leden och inom arbetarröreslen i stort känner tveksamhet på den punkten.
Om Wanja Lundby-Wedin - nu i tuff uppförsbacke - alls ska klara att återskapa förtroendet hos flertalet LO-medlemmar måste både hon och LO skärpa sig till det yttersta, inte bara lite. ”Enigheten” som markerades bland de femton LO-förbunden måndagen den 6 april i LO:s styrelserum måste leda till offensiv handling och till ett regeringsskifte i september 2010. Tillåts regeringen Reinfeldt & co sitta kvar kommer det att svida hårt för LO:s medlemmar. Ännu lite värre än det redan gjort.
Det som trots allt är lite positivt med det som hänt runt "AMF-affären" och turbulensen i LO-borgen i mars och april är att det måste bli en väckarklocka för hela arbetarrörelsen (och facket är då viktigt för att driva på partiet så att den håller "kursen"). I bästa fall blir det skedda nu en signal för att nu är det allvar. Nu gäller det att inte bara i retoriken utan också i de konkreta åtgärderna och alternativa förslagen visa att här kavlar vi upp armarna i det politiska arbetet.
Annars blir det fyra nya år med Reinfeldt och Borg i Rosenbad.
Om LO:s Wanja Lundby-Wedin då blir en tillgång - och inte en belastning - i det arbetet och i kampen att förhindra att så sker återstår att se.
Tre saker är särskilt viktiga för att vända trenden
Arbetarrörelsen måste för att lyckas vända trenden göra tre saker de närmaste halvåret:1) våga agitera kraftfullt mot de ökade klyftorna och växande orättvisorna i dagens Sverige, 2) våga "syneförrätta" och granska i klara verba det som gått och går snett i klassamhället Sverige och med regeringens oäkta "arbetarpolitik" och, 3) få ihop en sammanhållen egen politisk linje och berättelse om hur man vill göra i stället så kan nästa års val vara lika överraskande förlorat som 1979 års val blev. Ett val som socialdemokraterna då sade att man "inte fick förlora" men ändå förlorade.
Så kan det också bli i september 2010 - om s-partiledningen inte förmår vända trenden och att det närmaste kvartalet och halvåret börja bygga förtroende och tillit igen och visa att man verkligen är alternativet. Och att detta sedan blir kristallklart tydligt på s-kongresen i skiftet oktober/november. Då kanske den negativa treden S varit inne i det senaste året går att byta i en liten framgångsvåg i stället.
Men minns också: det var mycket länge sedan S vann några valspurter. Tvärtom är det numera regel att S förlorar lite i valet slutskede, förlorar någon eller några procentenheter i väljarstöd i valrörelsens slutskede. Sedan får man - som pr-nissarna prägar göra - snacka om "kommunikationsstrategi" och valstrategi hur mycket de vill. Det är inte i valspurten S längre vinner förtroende, det gör man långt innan dess. Sedan har man råd - i bästa fall - att tappa lite i spurten. Så läget är allvarligt för den som vill tro på ett maktskifte i september 2010. Det kan bli fyra år till med Reinfeldt som det nu ser ut och så illa som socialdemokraterna nu förmår att inge (icke)förtroende och vara alternativet värt att rösta på.
Men ännu finns lite tid att visa att alternativet, ett bättre sådant, finns! Men för att detta alls ska kunna bli en reell möjlighet måste LO-facken tuffa till sig rejält och börja agitera så att det märks.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:09 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home