Den globala efterfrågekrisen och G20-mötets sannolikt magra utfall
Kommentar (3.4-09) apropå det nu avslutade G20-mötet i London: I ett avseende kommer
Londonmötet att betraktas som en milstolpe, detta beroende på att nu Kina men också Indien nu på allvar tagit plats bland världens stora. Och där USA nu måste acceptera rollen som en stormakt bland andra.
Londonmötet fick också betydelse genom att Internationella valutafonden, IMF, nu får ett tillskott på 750 miljarder dollar för att stödja länder vars ekonomi är på väg att kollapsa. Men nog lär det behövas eftersomatt 250 miljoner människor i världen lär halkar ner under fattigdomsstrecket som en följd av den globala krisen nu.
Skatteparadisen ska också, enligt G20:s slutkommuniké, utsättas för hårdare påtryckningar. Bra så.
Mer kunde man nog inte kräva av detta korta G2o-möte i London.
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com
-----1 april 2009----
Observerat och värderat:
Den globala efterfrågekrisen i ekonomin och de stora ländernas (o)förmåga att lösa krisen - några observationer apropå ett intressant seminarium om bl a G20-mötet i London och världskrisen
Kommer världens främsta politiska ledare från USA, Storbritannien, Kina, Tyskland, Japan, Ryssland, Brasilien m fl inom det så kallade G20-länderområdet att förmå lösa
den stora utmaningen i den världsvida ekonomiska krisen nu - det jättelika efterfrågefallet i ekonomin?
Det var det intressanta bakomliggande temat på ett synnerligen välbesökt ekonomisk-politiskt seminarium i Stockholm den 31 mars. Och svaret på den frågan? Nä, tyvärr inte. Därom var paneldeltagarna ex-handelsministern och vice ordföranden i riksbanksfullmäktige Leif Pagrotsky (s), ex-statsminister Ingvar Carlsson, Värlsbanks-anställde ekonomen Mats Karlsson från Washington och utfrågaren ex-utbildningsminister Carl Tham (s) tämligen ense. Men med olika grad av nyanseringar och i vissa fall mer pessimistiskt (Leif Pagrotsky) och i andra fall mer optimistiskt (Ingvar Carlsson) tonfall i sina kommentarer
Den i u-ländernas ekonomi synnerligen kunnige Mats Karlsson från Världsbanken och med ansvar för avdelningen om Nordafrika därstädes låg väl mitt emellan Pagrotsky och Carlsson. Även om också Mats Karlsson i fallet G20 inte heller han tror att de kommer att åstadkomma särskilt mycket i det korta perspektivet.
Bland mycket vettigt som berättades där var bl a att Kina nu kommer att på G20-mötet i London signalera att Kina med sitt rekordstora överskott och enorma valutareserv nu är beredd att erbjuda Internationella Valutafonden, IMF, ett kapitaltillskott på 100 miljarder dollar. Motkravet då för detta kapitaltillskott blir att Kina kräver en ändring av rösträttsreglerna där att att då får ett större inflytande i IMF än de futtiga få procent de nu har, långt mindre än t ex Tyskland.
- Världens just nu främsta vänsterröster är inga s-politiker utan ekonomipristagarna (Nobelpriset) Paul Krugman, Joseph Stiglitz och ekonomikrönikören Martin Wolf i Financial Times, ansåg Leif Pagrotsky och fick inget mothugg av de andra i panelen.
Tyvärr står sig för stunden däremot socialdemokratin och andra motkrafter mot den ny konkursade nyliberala ideologin i Europa svag. Den utgör ingen stark kraft och centrum för vänsterkritiken mot den nyliberalism som nu sedan kraschen på "wallgatan" (Wall Street) i september 2008 är djupt misskrediterad och gjort bankrutt i världen, konstaterade ex-handelsministern m m Leif Pagrotsky.
Ingvar Carlsson höll med i stort och lyfte även fram Reagan och Thatchers roll som ledande politiska krafter för denna avreglerings- och "politiklösa" nyliberalism men ansåg också att flertalet nationalekonomer och en alltför okritisk medierapportering bidragit till att världen inte i tid tagit varning och förmått agera innan finansmarknaden kollapsade och världsekonomin hamnade i detta nu så allvarliga efterfrågefall och globala världskris. Men han var däremot, trots att världen just nu reagerar lite förvirrat (också på vänsterhåll), ändå något mera optimistis om framtiden än Leif Pagrotsky. Ingvar Carlsson - stod för övrigt bakom en viktig rapport 1995 om att FN borde få ett ekonomiskt säkerhetsråd; nu högaktuellt igen - hyser förhoppningen att den globala krisen nu och den ultraliberala, oreglerade ekonomins idelogiska kollaps nu ändå kommer att leda till något av "politikens återkomst" på arenan igen. Något som även Världsbankens Mats Karlsson tror, liksom även men lite mindre säker Leif Pagrotsky.
I länder utan skyddnät leder krisen till att man tvingas gå från hus och hem
- Det är långt värre för folk i USA jämfört med Sverige och övriga Europa. I USA leder krisen till att folk tvingas gå från hus och hem. Där är ju allt beroende av bank- och lånemarknaden: bostaden, barnens skolgångs finansiering, pensionerna etc. Något skyddsnät (socialt trygghetssystem) i vår mening finns ju inte i Amerika, konstaterade ekonomen Mats Karlsson från Världsbanken (Washington-baserad). Folk i USA är också relativt sett ännu mera sårbara och beroende av en fungerande finansmarknad. Fungerar inte den så fungerar det inte heller med boendet, med pensionen (beroendet av börsen är stort) barnens universitets- och collegestudier - ja, nästan allt bygger på banklån och på börsen. När det krackelerar så blir det oerhört tufft för genomsnittsamerikanen på ett sätt som inte gäller i Sverige med fungerande socialförsäkringar, gratis universitetsutbildning m m, konstaterade Mats Karlsson.
Alla - Pagrotsky, Karlsson och Carlsson samt samt panelens moderater Tham - var dock tämligen ense (med vissa nyanseringar) att det just nu råder ett vaccum efter nyliberalismens kollaps. Ännu har inte några tydliga, alternativa krafter på allvar formerat sig i världen, utöver då vad Obama gjort i form av stimulanspolitik och den kraftfulla kritik och analys av tillståndet i ekonomin som levereras löpande av Paul Krugman, Joe Stiglitz och ekonomijournalisten Martin Wolf i Financial Times.
Men så här långt sitter EU och Europa i huvudsak still i båten och tar få eller inga krispolitiska stimulansinitiativ. Europa finns inte i det hänseendet som en kraftfull aktör på den globala arenan. I vart fall inte så här långt.
G20-ländernas ledar löser inte det riktigt viktiga nu heller
Vad kommer då G20-mötet i London att ge? Enligt Världsbankens Mats Karlsson blir det inte tillräckligt mycket. Kina lovar kapitaltillskott till IMF mot ökat inflytande. Man kommer också i allmänna ordalag uttala sig för behovet av starkare stimulansåtgärder, ställa krav på att finanskrisen hanteras och får en reglering samt att slutligen nog kunna enas om att det behövs stöd och hjälp till de fattiga länderna som nu kommer att förlora mest på den svåra, globala världskrisen i ekonomin.
Men tyvärr trodde inte Pagrotsky eller Mats Karlsson att det blir särskilt mycket konkret sagt om dagens globala efterfrågekollaps och vad som skulle krävas för att göra den mindre svår.
Detta i ett läge när vi enbart inom de västliga industriländerna - OECD-länderna -kommer att få 25 miljoner fler arbetslösa. "Det värsta som vi någonsin upplevt"
(Världsbankens Mats Karlsson). Och att den ekonomiska tillväxten blir negativ och krymper med 4,5 % inom OECD-området.
- Men på G20-mötet kommer man dock inte att på allvar diskutera hur man släcker den här "branden" och motverkar efterfrågekollapsen i världen. Här duckar världens 20ledande nationers ledare tyvärr på toppmötet i London första veckan i april, sade en något dyster men sannolikt realistisk Leif Pagrotsky.
Och som ett brev på posten kommer medhåll från den oftast så pålitliga Martin Wolf i Financial Times (1 april). Han skriver i klartext att G20-ledarnar kommer att misslyckas med den stora utmaningen - att bekämpa det globala efterfrågefallet i ekonomin. Det finns tyvärr inte tillräckligt mycket samförstånd (consensus) ens kring de underliggande orsakerna till den världsvida ekonomiska krisen för att åstadkomma de gemensamma tag som krävs för att visa på en rimligt god väg ur krisen (depressionen) vi nu är mitt uppe
Inte minst så beror det på att "överskottsländer" som Kina, Tyskland och Japan samt kontinental-Europa inom EU, trots Obamas m fl övertalningsförsök, inte är beredd att göra sitt för att stimulera efterfrågan i ekonomin på det sätt som nu skulle krävas.
Så därför kommer, enligt Martin Wolf i FT, G20-mötet i detta viktiga hänseende att bli ett misslyckande. "G20 leaders will fail to deal with the big challenge".
Mötet kommer att "nöja sig" med att försöka lösa de akuta sjukdomssymptomen men inte förmå ge sig på de mera långsiktiga, kroniska problemet med det globala efterfrågefallet i ekonomin som just nu döda 25 miljoner jobb enbart inom de västliga industriländerna i OECD-området.
Den svåra kirsen nu - resultatet av nyliberalismens bankrutt - kommer ändå sannolikt och tids nog att leda till, trodde Ingvar Carlsson och andra, ett ideologiskt skifte. Också om vi inte ännu riktigt kan se hur och att en annan och bättre politisk ordning ska se ut. Politiken får åter en roll, bl a som reglerare av finansmarknaden och för att bygga upp bättre trygghets- och omställningsförsäkringar, investeringar i utbildning, samhällelig infrastruktur, miljöinvesteringar, klimatpolitik m m.
Men vad vi då också behöver är fler och bättre fungerande "mötesplatser" för världens politiska ledare - för dialog och olika koncensusbeslut om olika normer och spelregler m m. Ingvar Carlssons gamla idé från 1995 om ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN-systemet - utöver en reformerad Världsbank, Internationell Valutafond etc - kanske nu också får ny attraktionskraft?!
Helt klart är dock att vi går mot ett "multipolär" värld med många länder som har och vill ha ett ord med i laget. Det är slut med bara USA som bestämmer. Men detta växande och ömsesidiga beroende runt globen tvingar fram fler arenor och mötesplatser för fungerande dialog och skapande av gemensamma institutioner och regelverk vad gäller finansmarknadens funktionssätt, klimatfrågan och andra "kollektiva nyttigheter/behov" som världen behöver.
Också om vi inte riktigt ännu - i det vaccum och "vilsenhet"som just nu råder i världen och bland beslutsfattarna på olika nivåer - ser så mycket konkret av detta.
Där någonstans tog väl tiden slut och seminariet (kunskapsrikt och spännande) upplöstes i spridda smådiskussioner på hemvägen från möteslokalen.
Ett par av oss var ense om - utöver att seminariet var utmärkt bra - så skulle Mats Karlsson bli en utmärkt biståndsminister i en ny s-regering. Om vi nu inte "slarvar bort" läget att vinna valet i september 2010. Att Leif Pagrotsky väl fyller en tung statsrådspost igen är ju givet.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Läs gärna Paul Krugmans "Krisen - orsaker, verkan, åtgärder" (Leopard förlag), en lättläst 190-sidig volym om krisen och alla ekonomiska sibyllor som sjöng den fria marknadens lov och vad som nu krävs av ledarskap för att inte ytterligare förvärra den depressionsdjupa krisen.
Londonmötet att betraktas som en milstolpe, detta beroende på att nu Kina men också Indien nu på allvar tagit plats bland världens stora. Och där USA nu måste acceptera rollen som en stormakt bland andra.
Londonmötet fick också betydelse genom att Internationella valutafonden, IMF, nu får ett tillskott på 750 miljarder dollar för att stödja länder vars ekonomi är på väg att kollapsa. Men nog lär det behövas eftersomatt 250 miljoner människor i världen lär halkar ner under fattigdomsstrecket som en följd av den globala krisen nu.
Skatteparadisen ska också, enligt G20:s slutkommuniké, utsättas för hårdare påtryckningar. Bra så.
Mer kunde man nog inte kräva av detta korta G2o-möte i London.
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com
-----1 april 2009----
Observerat och värderat:
Den globala efterfrågekrisen i ekonomin och de stora ländernas (o)förmåga att lösa krisen - några observationer apropå ett intressant seminarium om bl a G20-mötet i London och världskrisen
Kommer världens främsta politiska ledare från USA, Storbritannien, Kina, Tyskland, Japan, Ryssland, Brasilien m fl inom det så kallade G20-länderområdet att förmå lösa
den stora utmaningen i den världsvida ekonomiska krisen nu - det jättelika efterfrågefallet i ekonomin?
Det var det intressanta bakomliggande temat på ett synnerligen välbesökt ekonomisk-politiskt seminarium i Stockholm den 31 mars. Och svaret på den frågan? Nä, tyvärr inte. Därom var paneldeltagarna ex-handelsministern och vice ordföranden i riksbanksfullmäktige Leif Pagrotsky (s), ex-statsminister Ingvar Carlsson, Värlsbanks-anställde ekonomen Mats Karlsson från Washington och utfrågaren ex-utbildningsminister Carl Tham (s) tämligen ense. Men med olika grad av nyanseringar och i vissa fall mer pessimistiskt (Leif Pagrotsky) och i andra fall mer optimistiskt (Ingvar Carlsson) tonfall i sina kommentarer
Den i u-ländernas ekonomi synnerligen kunnige Mats Karlsson från Världsbanken och med ansvar för avdelningen om Nordafrika därstädes låg väl mitt emellan Pagrotsky och Carlsson. Även om också Mats Karlsson i fallet G20 inte heller han tror att de kommer att åstadkomma särskilt mycket i det korta perspektivet.
Bland mycket vettigt som berättades där var bl a att Kina nu kommer att på G20-mötet i London signalera att Kina med sitt rekordstora överskott och enorma valutareserv nu är beredd att erbjuda Internationella Valutafonden, IMF, ett kapitaltillskott på 100 miljarder dollar. Motkravet då för detta kapitaltillskott blir att Kina kräver en ändring av rösträttsreglerna där att att då får ett större inflytande i IMF än de futtiga få procent de nu har, långt mindre än t ex Tyskland.
- Världens just nu främsta vänsterröster är inga s-politiker utan ekonomipristagarna (Nobelpriset) Paul Krugman, Joseph Stiglitz och ekonomikrönikören Martin Wolf i Financial Times, ansåg Leif Pagrotsky och fick inget mothugg av de andra i panelen.
Tyvärr står sig för stunden däremot socialdemokratin och andra motkrafter mot den ny konkursade nyliberala ideologin i Europa svag. Den utgör ingen stark kraft och centrum för vänsterkritiken mot den nyliberalism som nu sedan kraschen på "wallgatan" (Wall Street) i september 2008 är djupt misskrediterad och gjort bankrutt i världen, konstaterade ex-handelsministern m m Leif Pagrotsky.
Ingvar Carlsson höll med i stort och lyfte även fram Reagan och Thatchers roll som ledande politiska krafter för denna avreglerings- och "politiklösa" nyliberalism men ansåg också att flertalet nationalekonomer och en alltför okritisk medierapportering bidragit till att världen inte i tid tagit varning och förmått agera innan finansmarknaden kollapsade och världsekonomin hamnade i detta nu så allvarliga efterfrågefall och globala världskris. Men han var däremot, trots att världen just nu reagerar lite förvirrat (också på vänsterhåll), ändå något mera optimistis om framtiden än Leif Pagrotsky. Ingvar Carlsson - stod för övrigt bakom en viktig rapport 1995 om att FN borde få ett ekonomiskt säkerhetsråd; nu högaktuellt igen - hyser förhoppningen att den globala krisen nu och den ultraliberala, oreglerade ekonomins idelogiska kollaps nu ändå kommer att leda till något av "politikens återkomst" på arenan igen. Något som även Världsbankens Mats Karlsson tror, liksom även men lite mindre säker Leif Pagrotsky.
I länder utan skyddnät leder krisen till att man tvingas gå från hus och hem
- Det är långt värre för folk i USA jämfört med Sverige och övriga Europa. I USA leder krisen till att folk tvingas gå från hus och hem. Där är ju allt beroende av bank- och lånemarknaden: bostaden, barnens skolgångs finansiering, pensionerna etc. Något skyddsnät (socialt trygghetssystem) i vår mening finns ju inte i Amerika, konstaterade ekonomen Mats Karlsson från Världsbanken (Washington-baserad). Folk i USA är också relativt sett ännu mera sårbara och beroende av en fungerande finansmarknad. Fungerar inte den så fungerar det inte heller med boendet, med pensionen (beroendet av börsen är stort) barnens universitets- och collegestudier - ja, nästan allt bygger på banklån och på börsen. När det krackelerar så blir det oerhört tufft för genomsnittsamerikanen på ett sätt som inte gäller i Sverige med fungerande socialförsäkringar, gratis universitetsutbildning m m, konstaterade Mats Karlsson.
Alla - Pagrotsky, Karlsson och Carlsson samt samt panelens moderater Tham - var dock tämligen ense (med vissa nyanseringar) att det just nu råder ett vaccum efter nyliberalismens kollaps. Ännu har inte några tydliga, alternativa krafter på allvar formerat sig i världen, utöver då vad Obama gjort i form av stimulanspolitik och den kraftfulla kritik och analys av tillståndet i ekonomin som levereras löpande av Paul Krugman, Joe Stiglitz och ekonomijournalisten Martin Wolf i Financial Times.
Men så här långt sitter EU och Europa i huvudsak still i båten och tar få eller inga krispolitiska stimulansinitiativ. Europa finns inte i det hänseendet som en kraftfull aktör på den globala arenan. I vart fall inte så här långt.
G20-ländernas ledar löser inte det riktigt viktiga nu heller
Vad kommer då G20-mötet i London att ge? Enligt Världsbankens Mats Karlsson blir det inte tillräckligt mycket. Kina lovar kapitaltillskott till IMF mot ökat inflytande. Man kommer också i allmänna ordalag uttala sig för behovet av starkare stimulansåtgärder, ställa krav på att finanskrisen hanteras och får en reglering samt att slutligen nog kunna enas om att det behövs stöd och hjälp till de fattiga länderna som nu kommer att förlora mest på den svåra, globala världskrisen i ekonomin.
Men tyvärr trodde inte Pagrotsky eller Mats Karlsson att det blir särskilt mycket konkret sagt om dagens globala efterfrågekollaps och vad som skulle krävas för att göra den mindre svår.
Detta i ett läge när vi enbart inom de västliga industriländerna - OECD-länderna -kommer att få 25 miljoner fler arbetslösa. "Det värsta som vi någonsin upplevt"
(Världsbankens Mats Karlsson). Och att den ekonomiska tillväxten blir negativ och krymper med 4,5 % inom OECD-området.
- Men på G20-mötet kommer man dock inte att på allvar diskutera hur man släcker den här "branden" och motverkar efterfrågekollapsen i världen. Här duckar världens 20ledande nationers ledare tyvärr på toppmötet i London första veckan i april, sade en något dyster men sannolikt realistisk Leif Pagrotsky.
Och som ett brev på posten kommer medhåll från den oftast så pålitliga Martin Wolf i Financial Times (1 april). Han skriver i klartext att G20-ledarnar kommer att misslyckas med den stora utmaningen - att bekämpa det globala efterfrågefallet i ekonomin. Det finns tyvärr inte tillräckligt mycket samförstånd (consensus) ens kring de underliggande orsakerna till den världsvida ekonomiska krisen för att åstadkomma de gemensamma tag som krävs för att visa på en rimligt god väg ur krisen (depressionen) vi nu är mitt uppe
Inte minst så beror det på att "överskottsländer" som Kina, Tyskland och Japan samt kontinental-Europa inom EU, trots Obamas m fl övertalningsförsök, inte är beredd att göra sitt för att stimulera efterfrågan i ekonomin på det sätt som nu skulle krävas.
Så därför kommer, enligt Martin Wolf i FT, G20-mötet i detta viktiga hänseende att bli ett misslyckande. "G20 leaders will fail to deal with the big challenge".
Mötet kommer att "nöja sig" med att försöka lösa de akuta sjukdomssymptomen men inte förmå ge sig på de mera långsiktiga, kroniska problemet med det globala efterfrågefallet i ekonomin som just nu döda 25 miljoner jobb enbart inom de västliga industriländerna i OECD-området.
Den svåra kirsen nu - resultatet av nyliberalismens bankrutt - kommer ändå sannolikt och tids nog att leda till, trodde Ingvar Carlsson och andra, ett ideologiskt skifte. Också om vi inte ännu riktigt kan se hur och att en annan och bättre politisk ordning ska se ut. Politiken får åter en roll, bl a som reglerare av finansmarknaden och för att bygga upp bättre trygghets- och omställningsförsäkringar, investeringar i utbildning, samhällelig infrastruktur, miljöinvesteringar, klimatpolitik m m.
Men vad vi då också behöver är fler och bättre fungerande "mötesplatser" för världens politiska ledare - för dialog och olika koncensusbeslut om olika normer och spelregler m m. Ingvar Carlssons gamla idé från 1995 om ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN-systemet - utöver en reformerad Världsbank, Internationell Valutafond etc - kanske nu också får ny attraktionskraft?!
Helt klart är dock att vi går mot ett "multipolär" värld med många länder som har och vill ha ett ord med i laget. Det är slut med bara USA som bestämmer. Men detta växande och ömsesidiga beroende runt globen tvingar fram fler arenor och mötesplatser för fungerande dialog och skapande av gemensamma institutioner och regelverk vad gäller finansmarknadens funktionssätt, klimatfrågan och andra "kollektiva nyttigheter/behov" som världen behöver.
Också om vi inte riktigt ännu - i det vaccum och "vilsenhet"som just nu råder i världen och bland beslutsfattarna på olika nivåer - ser så mycket konkret av detta.
Där någonstans tog väl tiden slut och seminariet (kunskapsrikt och spännande) upplöstes i spridda smådiskussioner på hemvägen från möteslokalen.
Ett par av oss var ense om - utöver att seminariet var utmärkt bra - så skulle Mats Karlsson bli en utmärkt biståndsminister i en ny s-regering. Om vi nu inte "slarvar bort" läget att vinna valet i september 2010. Att Leif Pagrotsky väl fyller en tung statsrådspost igen är ju givet.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Läs gärna Paul Krugmans "Krisen - orsaker, verkan, åtgärder" (Leopard förlag), en lättläst 190-sidig volym om krisen och alla ekonomiska sibyllor som sjöng den fria marknadens lov och vad som nu krävs av ledarskap för att inte ytterligare förvärra den depressionsdjupa krisen.
posted by rbjorkenwall at 3:30 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home