Om en finansminister som hamnat ur kurs och tappat greppet
Observerat och värderat:
Om en borgerlig regering och finansminister som tappat greppet och en opposition som borde kunna opponera lite modigare
Det får väl, trots allt, betraktas som ett litet steg i rätt riktning att den svenska borgerliga och synnerligen moderatdominerade alliansregeringen efter att först ha förnekat den ekonomiska krisen och sedan bagatelliserat den numera tar krisens konsekvenser på fullt allvar. Men så mycket av aktiv arbetsmarknadspolitik som finansminister Anders Borg ville göra gällande i riksdagsdebatten om vårbudgeten den 15 april är det faktiskt inte fråga om. Det handlar inte om några tio miljarder kronor till aktiv arbetsmarknadspolitik utan är till 93 procent av dessa tio miljarder fråga om ökade utgifter för a-kassan eller stöd till sådana arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Det senare är dessutom inte heller någon utbildning i annat än att lära sig skriva lite snitsigare CV- och jobbansökningar.
Inte med bästa vilja kan det påstås att just sådana här åtgärder som är det bärande i den svenska modellen utan det är kompetenshöjande fortbildningar och vuxenutbildning som ger den arbetslöse en starkare grund att stå på när jobbchanserna kommer.
Ändå försäker finansminister Anders Borg (m) försöker tona fram som en ansvarsfull statsman med koll på både jobb och ekonomi. Men den som lusläser regeringens ekonomisk-politiska vårproposition kan konstatera att läget verkligen inte är under kontroll.
Regeringens egna prognoser visar att utanförskapet kommer att öka med 200 000 personer från 2008 till 2010. Socialbidragskostnaderna för kommunerna beräknas stiga med hela 50 procent under perioden 2007-2012! Det betyder fem miljarder kronor i merkostnader och att regeringens extrapengar till kommunerna nästa år äts upp nästan helt av stigande socialbidragskostnader.
Nästan 12 procent beräknas stå utanför arbetsmarknaden om två år. Redan i dag är 25procent av landets ungdomar arbetslösa. Det är katastrofalt oroande stort.
Roger Mörtvik på TCO påpekade nyligen att minus de ökade kostnaderna för a-kassan satsar Sverige bara 0,4 procent av BNP 2009 på en krisbekämpande politik. Inte särskilt imponerande.
Om fler länder argumenterar och agerar på samma sätt som finansminister Borg i Sverig kommer krisen att fördjupas i en än värre nedåtgående spiral. Tidskriften Economist - knappast en tidskrift med vänstersympatier - hävdar att den stora risken nu är att regeringarna i ex.vis de europeiska länderna gör för lite för att bekämpa krisen.
Skrytvalsen imponerar inte men oppositionen måste samla ihop sig bättre
Själva riksdagsdebatten om regeringens magra vårbudget blev så förutsägbar som man kunde vänta sig. Det var den vanliga skrytvalsen från Anders Borgs sida att Sverige satsar så fantastiskt mycket mot krisen som klingar så falskt.
I själva verket är Sveriges insats bara hälften av genomsnittet inom EU och är alltså inte så mycket att skryta med.
Men Thomas Östros trovärdighet i den socialdemokratiska oppositionen skulle öka om han erkände att oppositionssidans befogade batteriet av jobbskapande åtgärder som breda utbildningsprogram, ett nytt kunskapslyft och stora infrastrukturprojekt inte kan genomföras om vi inte tar tillbaka en betydande del av de skattesänkningar på 85 miljarder som Reinfeldt och Borg i alliansregeringen beviljat svenska folket. Enbart i år sänks inkomstskatterna med 15 miljarder kronor, trots att staten nu går med underskott. Den som har en månadsinkomst på 100 000 kronor får sänkt skatt med 13 000kronor i år mitt i värsta 30-talskrisen!
Då räcker det inte med de fem miljarder som Östros och Mona Sahlin förutskickat i en tidningsartikel att de rika ska bidra med. Tvärtom handlar det säkert här om ett saneringsprogram - efter valet 2010 - i klass med det som Göran Persson och Ingvar Carlsson lanserade i valrörelsen 1994 för att få Sverige på rätt köl.
Åter har det visat sig hur dyrbart det är med borgerliga experiment i regeringsställning när det blir kris och ledarskapets förmåga att verkligen leda blir prövat i riktigt skarpt läge. Då brukar borgerliga regeringar i Sverige inte hålla måttet - och har så inte heller visat sig kunna göra nu. Trots finansminister Borgs ambition att vilja blåsa upp sig och likt en salvelesefull präst försöka intala folket att här har vi allt under kontroll. Också när man i praktiken visat sig ha hamnat helt ur kurs och inte riktigt vet vad man ska göra nu när den tidigare planeringen har spruckit så kapitalt.
Desto viktigare då att oppositionen samlar ihop sig bättre och verkligen visar upp ett tydligt och sammanhållet alternativ som verkligen förmår matcha allvaret i den 30-talsdjupa kris vi nu håller på att rutscha ner i.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Om en borgerlig regering och finansminister som tappat greppet och en opposition som borde kunna opponera lite modigare
Det får väl, trots allt, betraktas som ett litet steg i rätt riktning att den svenska borgerliga och synnerligen moderatdominerade alliansregeringen efter att först ha förnekat den ekonomiska krisen och sedan bagatelliserat den numera tar krisens konsekvenser på fullt allvar. Men så mycket av aktiv arbetsmarknadspolitik som finansminister Anders Borg ville göra gällande i riksdagsdebatten om vårbudgeten den 15 april är det faktiskt inte fråga om. Det handlar inte om några tio miljarder kronor till aktiv arbetsmarknadspolitik utan är till 93 procent av dessa tio miljarder fråga om ökade utgifter för a-kassan eller stöd till sådana arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Det senare är dessutom inte heller någon utbildning i annat än att lära sig skriva lite snitsigare CV- och jobbansökningar.
Inte med bästa vilja kan det påstås att just sådana här åtgärder som är det bärande i den svenska modellen utan det är kompetenshöjande fortbildningar och vuxenutbildning som ger den arbetslöse en starkare grund att stå på när jobbchanserna kommer.
Ändå försäker finansminister Anders Borg (m) försöker tona fram som en ansvarsfull statsman med koll på både jobb och ekonomi. Men den som lusläser regeringens ekonomisk-politiska vårproposition kan konstatera att läget verkligen inte är under kontroll.
Regeringens egna prognoser visar att utanförskapet kommer att öka med 200 000 personer från 2008 till 2010. Socialbidragskostnaderna för kommunerna beräknas stiga med hela 50 procent under perioden 2007-2012! Det betyder fem miljarder kronor i merkostnader och att regeringens extrapengar till kommunerna nästa år äts upp nästan helt av stigande socialbidragskostnader.
Nästan 12 procent beräknas stå utanför arbetsmarknaden om två år. Redan i dag är 25procent av landets ungdomar arbetslösa. Det är katastrofalt oroande stort.
Roger Mörtvik på TCO påpekade nyligen att minus de ökade kostnaderna för a-kassan satsar Sverige bara 0,4 procent av BNP 2009 på en krisbekämpande politik. Inte särskilt imponerande.
Om fler länder argumenterar och agerar på samma sätt som finansminister Borg i Sverig kommer krisen att fördjupas i en än värre nedåtgående spiral. Tidskriften Economist - knappast en tidskrift med vänstersympatier - hävdar att den stora risken nu är att regeringarna i ex.vis de europeiska länderna gör för lite för att bekämpa krisen.
Skrytvalsen imponerar inte men oppositionen måste samla ihop sig bättre
Själva riksdagsdebatten om regeringens magra vårbudget blev så förutsägbar som man kunde vänta sig. Det var den vanliga skrytvalsen från Anders Borgs sida att Sverige satsar så fantastiskt mycket mot krisen som klingar så falskt.
I själva verket är Sveriges insats bara hälften av genomsnittet inom EU och är alltså inte så mycket att skryta med.
Men Thomas Östros trovärdighet i den socialdemokratiska oppositionen skulle öka om han erkände att oppositionssidans befogade batteriet av jobbskapande åtgärder som breda utbildningsprogram, ett nytt kunskapslyft och stora infrastrukturprojekt inte kan genomföras om vi inte tar tillbaka en betydande del av de skattesänkningar på 85 miljarder som Reinfeldt och Borg i alliansregeringen beviljat svenska folket. Enbart i år sänks inkomstskatterna med 15 miljarder kronor, trots att staten nu går med underskott. Den som har en månadsinkomst på 100 000 kronor får sänkt skatt med 13 000kronor i år mitt i värsta 30-talskrisen!
Då räcker det inte med de fem miljarder som Östros och Mona Sahlin förutskickat i en tidningsartikel att de rika ska bidra med. Tvärtom handlar det säkert här om ett saneringsprogram - efter valet 2010 - i klass med det som Göran Persson och Ingvar Carlsson lanserade i valrörelsen 1994 för att få Sverige på rätt köl.
Åter har det visat sig hur dyrbart det är med borgerliga experiment i regeringsställning när det blir kris och ledarskapets förmåga att verkligen leda blir prövat i riktigt skarpt läge. Då brukar borgerliga regeringar i Sverige inte hålla måttet - och har så inte heller visat sig kunna göra nu. Trots finansminister Borgs ambition att vilja blåsa upp sig och likt en salvelesefull präst försöka intala folket att här har vi allt under kontroll. Också när man i praktiken visat sig ha hamnat helt ur kurs och inte riktigt vet vad man ska göra nu när den tidigare planeringen har spruckit så kapitalt.
Desto viktigare då att oppositionen samlar ihop sig bättre och verkligen visar upp ett tydligt och sammanhållet alternativ som verkligen förmår matcha allvaret i den 30-talsdjupa kris vi nu håller på att rutscha ner i.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 1:20 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home