Socialdemokraternas och fackets allvarliga läge
Observerat och socialdemokratins allvarliga läge och dess vidare implikationer inför framtiden
I svensk fackföreningsrörelse råder just nu, tveklöst, en synnerligen akut ledarkris i LO och som nu snabbt pockar på en lösning som håller över tid. I mångt och mycket -men inte enbart - är detta en konsekvens av dokusåpahärvan kring AMF Pension som på kort tid sänkt förtroendet för fackföreningsrörelsen och dess förmåga att ens vilja -än mindre kunna - stå emot den fullkomligt sanslösa bonushysterin bland näringslivets direktörer. Frotterandet med direktörsfrälset har nog gått längre än somliga i ledarskapet velat eller kunnat inse, och då duger det nog inte riktigt att enbart skylla på att man råkat bli "grundlurad" av någon.
Allt detta utspelas nu på mediescenen samtidigt som opinonssiffrorna rasar ner till nya, rekordlåga nivåer för socialdemokraterna. Delvis en effekt av krisen och misstroendet mot LO-ledningen. Men inte enbart.
Så här inför 1 maj - dags att ställa in just i år? - och inför ett sannolikt mycket vanskligt EU-parlamentsval den 7 juni finns ting som vanligt folk inte heller glömmer. Exempelvis detta att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin var lika ansvariga för och varandra stöttande i den i ett längre perspektiv sannolikt katastrofala felbedömningen om hur konsekvenserna av EG-domen om Laval bäst skulle hanteras när de båda sa att vi kör igenom Lissabonfördraget i riksdagen utan krav på undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Eller ens med kraft krävde att den svenska utstationeringslagen måste ändras innan vi skriver på nya EU-fördraget. Ute bland folk har man nog inte glömt det här. Och det lär nog få sina konsekvenser i valdeltagande (var rekordlåga 38 % redan i förra EU-valet) och valutgång den 7 juni. Utöver då att sannolikt somliga nog också tar chansen att visa sitt missnöje med socialdemokraternas även i inrikespolitiska sammanhang synnerligen märkliga agerande det senaste året.
Mona Sahlin är just nu en ledare inom socialdemokratin som tyvärr inte leder. Partiet har unnat sig den svårbegripliga lyxen att i denna globala kris och inhemska dito att fokusera på det interna arbetet, och att "gulla" med de små samarbetspartnerna V och Mp. Men den lyxen kan i nuläget inte en partiledare för det av tradition "mesta regeringsbärande partiet" kosta på sig. Vad som egentligen pågår inom socialdemokraterna just nu är fullkomligt obegripligt. Finns någon utanför partiets innersta kärna som begriper det? Någon som ens hjälpligt kan förklara varför det kunde bli på detta viset?
Någon ens hjälpligt förstådd logik i denna tystnadens strategi som uppenbarligen anammats av s-partiledningen finns inte. Den skadar partiets trovärdighet och har på ett knappt år sänkt dess opinonsstöd med närmare tio procentenheter. Den gör socialdemokraterna till ett parti som i många och växande skarors ögon sviker de svaga när de som bäst behöver just en stark socialdemokrati.
Och för den delen också en stark och slagkraftig fackföreningsrörelse som förmår slåss offensivt för sina medlemmars intressen i dessa tider av rekordarbetslöshet och ekonomisk nedgång.
Trots massiva varsel, växande snabb arbetslöshet och trots kraftigt nerskurna trygghetssystem samt en snabb nermontering av det svenska folkhemmet lyckas Mona Sahlin och socialdemokraterna inte visa att de är alternativet till denne borgska och reinfeldtska sitta med armarna i kors-politik. Visa att man är ett alternativ värt att tro på och rösta. Hur kan detta ens vara möjligt? Hur har partiet på ett knappt år lyckats med bedriften att göra så mot sina egna väljare?
Förvisso är det som den "meste partisekreteraren" Sten Andersson brukade säga: en konst också det att på kort tid förlora så mycket av ett annars öppet och givet läge.
Läget nu är, i vilket fall som helst, akut allvarligt för socialdemokraterna. Något som på intet vis bara handlar om ett LO och dess högsta ledning som gjort bort sig (vilket den absolut har). Det hela är tyvärr långt mycket värre och långt mycket allvarligare än så. Inte heller det en gång så stora och dominerande socialdemokratiska partiet har i detta svåra krisläge förmått leva upp till vanligt folks förväntningar, utan tvärtom schabblat och gjort i stort sett alla strategimisstag som går att göra.
Men hur ett så i grunden erfaret och moget parti förmår göra detta just nu är och förblir en gåta. En gåta som ledarskapet inte kan undgå att bära ett mycket stort ansvar för.
Kanske, kanske ser vi nu hur det (senvåren och hösten 2009) avgjordes att också svensk arbetarrörelse för gott själva i huvudsak genom egna misstag gjorde slut på sitt förtroendekapital och av egen kraft devalverade sig själva från arvet att fortsätta vara det "särklassiga och största partiet i Sverige". Ett parti som i sig själv hade styrka nog att ensam vara ett regeringsalternativ. Och i stället nu löper risken att gradvis sjunka ihop och bli nästan danskt små och svaga.
Jag håller det inte alls som uteslutet längre. Men det är - som gamle Sten Andersson brukade säga - också en konst att förstöra så mycket på så kort tid.
Möjligen, möjligen - men säkert, nä - kan en till insikt nu vaknande s-ledning och dito facklig ledning förstå att undvikanden av denna negativa "turning point" kräver nu en rejäl omläggning av strategi och ledarkultur. Att man inom ett kvartal eller max ett halvår gör absolut allt rätt och då förmår vända trenden. Då behöver det inte gå riktigt så illa. Men förmår rörelsen det? Vill och orkar den dra de nödvändiga konsekvenserna av det skedda och i vissa väsentliga delar "starta på nytt" !?
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
I svensk fackföreningsrörelse råder just nu, tveklöst, en synnerligen akut ledarkris i LO och som nu snabbt pockar på en lösning som håller över tid. I mångt och mycket -men inte enbart - är detta en konsekvens av dokusåpahärvan kring AMF Pension som på kort tid sänkt förtroendet för fackföreningsrörelsen och dess förmåga att ens vilja -än mindre kunna - stå emot den fullkomligt sanslösa bonushysterin bland näringslivets direktörer. Frotterandet med direktörsfrälset har nog gått längre än somliga i ledarskapet velat eller kunnat inse, och då duger det nog inte riktigt att enbart skylla på att man råkat bli "grundlurad" av någon.
Allt detta utspelas nu på mediescenen samtidigt som opinonssiffrorna rasar ner till nya, rekordlåga nivåer för socialdemokraterna. Delvis en effekt av krisen och misstroendet mot LO-ledningen. Men inte enbart.
Så här inför 1 maj - dags att ställa in just i år? - och inför ett sannolikt mycket vanskligt EU-parlamentsval den 7 juni finns ting som vanligt folk inte heller glömmer. Exempelvis detta att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin var lika ansvariga för och varandra stöttande i den i ett längre perspektiv sannolikt katastrofala felbedömningen om hur konsekvenserna av EG-domen om Laval bäst skulle hanteras när de båda sa att vi kör igenom Lissabonfördraget i riksdagen utan krav på undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Eller ens med kraft krävde att den svenska utstationeringslagen måste ändras innan vi skriver på nya EU-fördraget. Ute bland folk har man nog inte glömt det här. Och det lär nog få sina konsekvenser i valdeltagande (var rekordlåga 38 % redan i förra EU-valet) och valutgång den 7 juni. Utöver då att sannolikt somliga nog också tar chansen att visa sitt missnöje med socialdemokraternas även i inrikespolitiska sammanhang synnerligen märkliga agerande det senaste året.
Mona Sahlin är just nu en ledare inom socialdemokratin som tyvärr inte leder. Partiet har unnat sig den svårbegripliga lyxen att i denna globala kris och inhemska dito att fokusera på det interna arbetet, och att "gulla" med de små samarbetspartnerna V och Mp. Men den lyxen kan i nuläget inte en partiledare för det av tradition "mesta regeringsbärande partiet" kosta på sig. Vad som egentligen pågår inom socialdemokraterna just nu är fullkomligt obegripligt. Finns någon utanför partiets innersta kärna som begriper det? Någon som ens hjälpligt kan förklara varför det kunde bli på detta viset?
Någon ens hjälpligt förstådd logik i denna tystnadens strategi som uppenbarligen anammats av s-partiledningen finns inte. Den skadar partiets trovärdighet och har på ett knappt år sänkt dess opinonsstöd med närmare tio procentenheter. Den gör socialdemokraterna till ett parti som i många och växande skarors ögon sviker de svaga när de som bäst behöver just en stark socialdemokrati.
Och för den delen också en stark och slagkraftig fackföreningsrörelse som förmår slåss offensivt för sina medlemmars intressen i dessa tider av rekordarbetslöshet och ekonomisk nedgång.
Trots massiva varsel, växande snabb arbetslöshet och trots kraftigt nerskurna trygghetssystem samt en snabb nermontering av det svenska folkhemmet lyckas Mona Sahlin och socialdemokraterna inte visa att de är alternativet till denne borgska och reinfeldtska sitta med armarna i kors-politik. Visa att man är ett alternativ värt att tro på och rösta. Hur kan detta ens vara möjligt? Hur har partiet på ett knappt år lyckats med bedriften att göra så mot sina egna väljare?
Förvisso är det som den "meste partisekreteraren" Sten Andersson brukade säga: en konst också det att på kort tid förlora så mycket av ett annars öppet och givet läge.
Läget nu är, i vilket fall som helst, akut allvarligt för socialdemokraterna. Något som på intet vis bara handlar om ett LO och dess högsta ledning som gjort bort sig (vilket den absolut har). Det hela är tyvärr långt mycket värre och långt mycket allvarligare än så. Inte heller det en gång så stora och dominerande socialdemokratiska partiet har i detta svåra krisläge förmått leva upp till vanligt folks förväntningar, utan tvärtom schabblat och gjort i stort sett alla strategimisstag som går att göra.
Men hur ett så i grunden erfaret och moget parti förmår göra detta just nu är och förblir en gåta. En gåta som ledarskapet inte kan undgå att bära ett mycket stort ansvar för.
Kanske, kanske ser vi nu hur det (senvåren och hösten 2009) avgjordes att också svensk arbetarrörelse för gott själva i huvudsak genom egna misstag gjorde slut på sitt förtroendekapital och av egen kraft devalverade sig själva från arvet att fortsätta vara det "särklassiga och största partiet i Sverige". Ett parti som i sig själv hade styrka nog att ensam vara ett regeringsalternativ. Och i stället nu löper risken att gradvis sjunka ihop och bli nästan danskt små och svaga.
Jag håller det inte alls som uteslutet längre. Men det är - som gamle Sten Andersson brukade säga - också en konst att förstöra så mycket på så kort tid.
Möjligen, möjligen - men säkert, nä - kan en till insikt nu vaknande s-ledning och dito facklig ledning förstå att undvikanden av denna negativa "turning point" kräver nu en rejäl omläggning av strategi och ledarkultur. Att man inom ett kvartal eller max ett halvår gör absolut allt rätt och då förmår vända trenden. Då behöver det inte gå riktigt så illa. Men förmår rörelsen det? Vill och orkar den dra de nödvändiga konsekvenserna av det skedda och i vissa väsentliga delar "starta på nytt" !?
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:47 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home