Reformismens möjligheter och hanteringen av de nya strukturproblemen
Observerat och värderat:
Reformismens möjligheter och hanteringen av de nya strukturproblemen på arbetsmarknaden
Den strateginyckel som de borgerliga partierna använde för att erövrade regeringsmakten i Sverige på - det grovt tillyxade begreppet "utanförskapet" - gav dem valsegern hösten 2006 men är nu stendött sedan senhösten 2008. Och lär så förbli i massarbetslöshetens (10-11 %) Sverige i valet i september 2010.
I stället för att tala om andelen sysselsatta - en jämförelse där Sverige under en lång följd av år legat i det internationella toppskiktet - så fokuserade alliansbrödraskapet inom borgerligheten i valrörelsen 2006 på alla dem som av olika skäl inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund, Uppsala univ. påpekat i olika sammanhang (bl a i tidn. UNT): "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet." Ungefär samma förintande omdöme om fuskbygget med "helårsekvivalenterna" i "utanförskapet" har Levi Svenningsson och Bo Jangenäs haft i ett par mycket läsvärda rapporter utgivna av Arbetarrörelsens tankesmedja.
Bra så.Men nu, senvåren 2009, är utanförskapet helt borta från den politiska dagordningen. Desto mer pratas det om varsel - inom fordonsindustrin, i kommuner och landsting etc - och vad som händer med alla dessa som nu eller senare i år förlorat jobbet. Men däremot mera sällan eller aldrig om "strukturproblemet" med de 300 000 till 400 000 personer som permanent står utanför arbetsmarknaden. Och om det behov som inte minst socialdemokratin och facket nu har med att försöka formulera en politik som verkligen vill ta itu med de strukturella utsorteringsmekanismer i 2000-talets arbetsmarknad. En politik som arbetarrörelsen idag saknar och i hög grad saknade i valrörelsen 2006. Men som nu är pockande nödvändigt om partiet ska återvinna väljarnas förtroende och alls ska ha en chans att börja växa igen, inte fortsätta krympa.
Om detta behov - om utarbetandet av en ekonomisk-politisk s-berättelse där arbetsmarknadens utsorteringsmekanismen får en klokare hantering - skriver de två LO-fackliga författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i sina tänkvärda och fina bok "Reformismens möjligheter. Åter till den bättre framtiden" (Premiss förlag, 2008). En för nuläget ändamålsenlig arbetsmarknads- och trygghetsskapande politik måste ha som utgångspunkt att moderna strukturomvandlingar inom branscher och enskilda företag/verksamheter (gäller även offentliga tjänster) får konsekvenser på individnivån, och bättre än nu kunna hantera just detta. Kunskapsgapet mellan de jobb som i strukturomvandlingens spår försvinner och de som tillkommer är dessutom större än idag än förr - och kräver en annan politisk (god yrkesvux etc) ansats för att hanteras på ett bra sätt.
Vi måste, som de två författarna sade på ett ABF-seminarium häromdagen i Sthlm, skapa en ny arena för förhandlingar och trepartsrelationer på arbetsplatserna - med fack, arbetsgivare, försäkringskassa och primärkommunen. Med hjälp av anpassningsgrupper och en reformerad främjandelag etc och annat liknande lösa strukturomvandlingens skadeverkningar på individnivån. Hur socialdemokraterna hanterar strukturomvandlingens problem är av "avgörande betydelse för om man ska kunna återvinna den trovärdighet som samhällsreformistisk kraft som man delvis förlorat på senare år. Förmår inte arbetarrörelsen detta, så halkar socialdemokraterna ner och blir ett 25 - 30 procentsparti".
"Fallhöjden" för tjänstemän som förlorar på strukturomvandlingen är större än för arbetare, så här finns en god allians att restaurera och stärka med en bra tygghetsskapande politik. Och det är långt viktigare än kortsiktiga skattesänkningar och annat liknande "valgodis". Vad författarna från LO-distriktet i Göteborg sin välskrivna och intressanta bok med andra ord önskar sig nu är ett tydligt alternativ till de borgarnas politik. En politik som både förmår hantera strukturomvandlingens skadeverkningar på individnivån och som därtill har ett medellångt perspektiv av reformistisk ambition att vilja förändra - och med Gustav Möllers devis om att "endast det bästa är gott nog åt folket". Bara så kan socialdemokraterna åter börja växa i stället för att krympa som politiskt parti.
Förmår s-kongressen i skiftet oktober/november åstadkomma en sådan berättelse för en bättre framtid?
Det ska bli intressant och följa om den svenska socialdemokratin på sin partikongressen i skiftet oktober/november verkligen förmår åstadkomma en sådan berättelse för en bättre framtid som Nilsson-Nyström två och andra ídag bekymrade analytiker av svensk socialdemokratis idag tövande och vacklande hållning och osäkerhet som råder i väljaropinionen om socialdemokraternas av många ansedda som väl vaga alternativ till regeringen Reinfeldt och Borgs politiska linje.
Riksbanken uttömt sin krisarsenal men vad kommer regeringen att göra med finanspolitiken?
Detta också mot bakgrund av att Sveriges riksbank med sin sänkning (halvering) av sin viktiga styrränta till 0,5 procent. Därmed har penningpolitiken, som är den första försvarslinjen i ekonomin nu nära nog tömts på allt krut. Nu är det hög tid för regeringen att hjälpa till med olika finanspolitiska åtgärder.
Statliga Konjunkturinstitutet, KI, föreslog ett par veckor före riksbankens styrräntesänkning exempelvis att 50 miljarder kronor behövdes nu för aktiva krispolitiska insatser, främst då inom kommunsektorn och för att förhindra kommande, förväntade varsel och uppsägningar där av personal. Regeringen, via finansminister Anders Borg, har föreslagit 17 miljarder kr och då först med början valåret 2010 och sedan också för 2011. Men ingenting nu år 2009. Det anser KI och andra ekonomiska bedömare vara alldeles för lite och för sent insatta åtgärder mot jobbkrisen. Reinfeldt och Borg argumenterar mot mer pengar nu till kommunerna och menar att kommunerna får väl överväga skattehöjningar och nedskärningar i välfärden. Om 18 månader tror de - men vet sånt, nu? - att Sverige ska kunna återgå till ”normala nivåer” igen. Ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Paul Krugman tillhör dem som i sina kolumner i NY Times varnar att krisen mycket väl kan bli mera långvarig än somliga nu vill tro. Särskilt om man undlåter att göra "rätt saker" nu för att mildra krisens effekter.
En teori bland politiska analytiker i Sverige just nu går ut på att finansminister Anders Borg (m) "samlar i ladorna" för att kunna klämma till med utgiftsökningar i en rejäl "valgodisbudget".
Men det finns också en annan teori, som Dagens Nyheters, DN:s, ekonomisidor lanserade häromdagen. Den går ut på att Borg vill inte bränna av allt krut, därest den lite skakiga Swedbank måste förstatligas i höst eller nästa år, på grund av växande förluster på sitt engagemang i affärer i Baltikum. Även banken Wallenbergarnas SEB-banken finns i riskzonen för en sådan utveckling.
DN låter förstå att regering, Riksbanken och Riksgälden (sköter den statliga upplåningen) skissar på samma modell som användes i finanskrisen 1992-93, där banker förstatligades och de dåliga lånen hamnade i speciella "skräpbolag". Om det här skulle stämma får vi också en möjlig förklaring på det, för många, idag oförklarliga varför regeringen inte följer Konjunkturinstitutets m fl:s råd att satsa kraftfullare redan nu för att bekämpa jobb- och ekonomiska krisen.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Reformismens möjligheter och hanteringen av de nya strukturproblemen på arbetsmarknaden
Den strateginyckel som de borgerliga partierna använde för att erövrade regeringsmakten i Sverige på - det grovt tillyxade begreppet "utanförskapet" - gav dem valsegern hösten 2006 men är nu stendött sedan senhösten 2008. Och lär så förbli i massarbetslöshetens (10-11 %) Sverige i valet i september 2010.
I stället för att tala om andelen sysselsatta - en jämförelse där Sverige under en lång följd av år legat i det internationella toppskiktet - så fokuserade alliansbrödraskapet inom borgerligheten i valrörelsen 2006 på alla dem som av olika skäl inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund, Uppsala univ. påpekat i olika sammanhang (bl a i tidn. UNT): "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet." Ungefär samma förintande omdöme om fuskbygget med "helårsekvivalenterna" i "utanförskapet" har Levi Svenningsson och Bo Jangenäs haft i ett par mycket läsvärda rapporter utgivna av Arbetarrörelsens tankesmedja.
Bra så.Men nu, senvåren 2009, är utanförskapet helt borta från den politiska dagordningen. Desto mer pratas det om varsel - inom fordonsindustrin, i kommuner och landsting etc - och vad som händer med alla dessa som nu eller senare i år förlorat jobbet. Men däremot mera sällan eller aldrig om "strukturproblemet" med de 300 000 till 400 000 personer som permanent står utanför arbetsmarknaden. Och om det behov som inte minst socialdemokratin och facket nu har med att försöka formulera en politik som verkligen vill ta itu med de strukturella utsorteringsmekanismer i 2000-talets arbetsmarknad. En politik som arbetarrörelsen idag saknar och i hög grad saknade i valrörelsen 2006. Men som nu är pockande nödvändigt om partiet ska återvinna väljarnas förtroende och alls ska ha en chans att börja växa igen, inte fortsätta krympa.
Om detta behov - om utarbetandet av en ekonomisk-politisk s-berättelse där arbetsmarknadens utsorteringsmekanismen får en klokare hantering - skriver de två LO-fackliga författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i sina tänkvärda och fina bok "Reformismens möjligheter. Åter till den bättre framtiden" (Premiss förlag, 2008). En för nuläget ändamålsenlig arbetsmarknads- och trygghetsskapande politik måste ha som utgångspunkt att moderna strukturomvandlingar inom branscher och enskilda företag/verksamheter (gäller även offentliga tjänster) får konsekvenser på individnivån, och bättre än nu kunna hantera just detta. Kunskapsgapet mellan de jobb som i strukturomvandlingens spår försvinner och de som tillkommer är dessutom större än idag än förr - och kräver en annan politisk (god yrkesvux etc) ansats för att hanteras på ett bra sätt.
Vi måste, som de två författarna sade på ett ABF-seminarium häromdagen i Sthlm, skapa en ny arena för förhandlingar och trepartsrelationer på arbetsplatserna - med fack, arbetsgivare, försäkringskassa och primärkommunen. Med hjälp av anpassningsgrupper och en reformerad främjandelag etc och annat liknande lösa strukturomvandlingens skadeverkningar på individnivån. Hur socialdemokraterna hanterar strukturomvandlingens problem är av "avgörande betydelse för om man ska kunna återvinna den trovärdighet som samhällsreformistisk kraft som man delvis förlorat på senare år. Förmår inte arbetarrörelsen detta, så halkar socialdemokraterna ner och blir ett 25 - 30 procentsparti".
"Fallhöjden" för tjänstemän som förlorar på strukturomvandlingen är större än för arbetare, så här finns en god allians att restaurera och stärka med en bra tygghetsskapande politik. Och det är långt viktigare än kortsiktiga skattesänkningar och annat liknande "valgodis". Vad författarna från LO-distriktet i Göteborg sin välskrivna och intressanta bok med andra ord önskar sig nu är ett tydligt alternativ till de borgarnas politik. En politik som både förmår hantera strukturomvandlingens skadeverkningar på individnivån och som därtill har ett medellångt perspektiv av reformistisk ambition att vilja förändra - och med Gustav Möllers devis om att "endast det bästa är gott nog åt folket". Bara så kan socialdemokraterna åter börja växa i stället för att krympa som politiskt parti.
Förmår s-kongressen i skiftet oktober/november åstadkomma en sådan berättelse för en bättre framtid?
Det ska bli intressant och följa om den svenska socialdemokratin på sin partikongressen i skiftet oktober/november verkligen förmår åstadkomma en sådan berättelse för en bättre framtid som Nilsson-Nyström två och andra ídag bekymrade analytiker av svensk socialdemokratis idag tövande och vacklande hållning och osäkerhet som råder i väljaropinionen om socialdemokraternas av många ansedda som väl vaga alternativ till regeringen Reinfeldt och Borgs politiska linje.
Riksbanken uttömt sin krisarsenal men vad kommer regeringen att göra med finanspolitiken?
Detta också mot bakgrund av att Sveriges riksbank med sin sänkning (halvering) av sin viktiga styrränta till 0,5 procent. Därmed har penningpolitiken, som är den första försvarslinjen i ekonomin nu nära nog tömts på allt krut. Nu är det hög tid för regeringen att hjälpa till med olika finanspolitiska åtgärder.
Statliga Konjunkturinstitutet, KI, föreslog ett par veckor före riksbankens styrräntesänkning exempelvis att 50 miljarder kronor behövdes nu för aktiva krispolitiska insatser, främst då inom kommunsektorn och för att förhindra kommande, förväntade varsel och uppsägningar där av personal. Regeringen, via finansminister Anders Borg, har föreslagit 17 miljarder kr och då först med början valåret 2010 och sedan också för 2011. Men ingenting nu år 2009. Det anser KI och andra ekonomiska bedömare vara alldeles för lite och för sent insatta åtgärder mot jobbkrisen. Reinfeldt och Borg argumenterar mot mer pengar nu till kommunerna och menar att kommunerna får väl överväga skattehöjningar och nedskärningar i välfärden. Om 18 månader tror de - men vet sånt, nu? - att Sverige ska kunna återgå till ”normala nivåer” igen. Ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Paul Krugman tillhör dem som i sina kolumner i NY Times varnar att krisen mycket väl kan bli mera långvarig än somliga nu vill tro. Särskilt om man undlåter att göra "rätt saker" nu för att mildra krisens effekter.
En teori bland politiska analytiker i Sverige just nu går ut på att finansminister Anders Borg (m) "samlar i ladorna" för att kunna klämma till med utgiftsökningar i en rejäl "valgodisbudget".
Men det finns också en annan teori, som Dagens Nyheters, DN:s, ekonomisidor lanserade häromdagen. Den går ut på att Borg vill inte bränna av allt krut, därest den lite skakiga Swedbank måste förstatligas i höst eller nästa år, på grund av växande förluster på sitt engagemang i affärer i Baltikum. Även banken Wallenbergarnas SEB-banken finns i riskzonen för en sådan utveckling.
DN låter förstå att regering, Riksbanken och Riksgälden (sköter den statliga upplåningen) skissar på samma modell som användes i finanskrisen 1992-93, där banker förstatligades och de dåliga lånen hamnade i speciella "skräpbolag". Om det här skulle stämma får vi också en möjlig förklaring på det, för många, idag oförklarliga varför regeringen inte följer Konjunkturinstitutets m fl:s råd att satsa kraftfullare redan nu för att bekämpa jobb- och ekonomiska krisen.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:35 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home