Ibland finns det pengar...

Ibland finns det pengar
Här ett av många exempel på Reinfeldt-ministärens märkliga prioriteringar.

Försäkringskassan håller man i så anorektiskt strama tyglar att folk inte får sina pengar i tid på grund av bristande handläggarresurser och nya regelverk m m.

Däremot har man varit ytterst frikostig med regeringskansliets egen expansion. Under 2008 ökade regeringskansliet med cirka 290 personer. Detta år - 2009 - vill man i Reinfeldt-alliansens regeringskansli expandera för motsvarande det hisnande beloppet en miljard kronor! Detta trots att det i ett så kallat anslagssparande redan finns en miljard man kan använda.

När arbetslösheten ökar så tycks en av de få kraftfulla åtgärder regeringen kan vidta vara att expandera det egna kansliet för oerhörda belopp. Om inte annat visar det också att det visst borde finnas pengar till försäkringskassans omorganisation och för att korta handläggningstiderna. Det borde faktiskt vara viktigare än att regeringsbyråkratin sväller ytterligare.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Försäkringskassan, regeringen och verkligheten

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 30 januari, Dagbladet 2/2 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Försäkringskassan och verkligheten - och regeringens ansvar för misslyckandet

"Försäkringskassan förnyas för att ge bättre service” - så står det faktiskt på Försäkringskassans hemsida. Här finns mängder av galghumoristisk läsning med begränsad eller ingen kontakt med verkligheten, exempelvis: ”Vill du veta mer om vilka förbättringar som kommer?” står det också på samma sida. När man sedan kollar längst ner på sidan ser jag att den uppdaterades senast den nionde september 2008. Enbart den upplysningen säger rätt mycket om vilka problem de har på denna Försäkringskassa, navet i socialförsäkringarnas Sverige som bara måste fungera smidigt och snabbt men inte alls gör det.

Försäkringskassan får helt enkelt inte fungera så illa som den gör idag. Denna myndighet som är välfärdsstatens själva hjärta och blodomlopp, både för att gigantiska skattesummor pumpas genom dess nätverk och som bara måste fungera om alla pensionärer, föräldralediga och sjukskrivna ska kunna få sina pengar i tid för att betala sin mat, boendekostnader och annat som hör livets nödtorft till. Men sedan ett bra tag tillbaka fungerar detta välfärdens nav så illa att det är skandalöst. Det inget mindre än ett politiskt och förvaltningsmässigt haveri av sanslös magnitud att detta tillåtits fortgå som det gör. Stenhårt tuffare regelverk gentemot de sjukskrivna etc. i kombination med en illa sjösatt total omorganisation av Försäkringskassan, ett IT-system som inte håller måttet, otillräckligt anslag på en miljard kr och ett ansvarigt statsråd, socialförsäkringsministern Husmark Pehrson (m) som lever i sin egen bubbla utan verklighetskontakt samt en ledning av Försäkringskassan som inte varit uppgiften vuxen är några bärande förklaringar till Försäkringskassans präktiga misslyckande.

Men tyvärr kan inte heller den förra socialdemokratiska regeringen (fram till hösten 2006) svära sig fri från delansvar för detta misslyckande. Men den nu sittande Reinfeldt-regeringens ansvar - för helt otillräckliga anslag och direktiven för kassans aggressivare hållning gentemot sjukskrivna och andra som behöver och har rätt till kassans stöd - bär huvudansvaret för kaoset och den massiva kritik som nu dagligen drabbar Försäkringskassan - och som nu också Statskontoret och JO i skarpt kritiska rapporter bekräftar är synnerligen befogad.

Ett är uppenbart. Får inte Försäkringakassan mer pengar och en bättre ledning som kommer kaoset att fortsätta och vanligt folk fortsätta att tvingas ta banklån och annat för sin överlevnad i väntan på de kassapengar som fortsätter att komma med flera månaders försening.

Att socialförsäkringsminister Husmark Pehrson, kommandoran allt oftare kallad, ska ta sin del av ansvaret för debaclet med Försäkringskassan är tyvärr inte sannolikt.

Men eftersom det finns omkring 1,7 miljoner pensionärer - drygt 18 procent av landet befolkning - i vårt land, så räcker det långt om enbart denna väljargrupp bestämmer sig i valet 2010 att nu får det vara nog med den moderatledda "utanförskapets" lekstuga i Rosenbad, så åker det bort från regeringstaburetterna. Befogat också därför att denna stora väljargrupp - var femte medborgare i landet - skattediskriminerats och inte fått del av regeringens så kallade jobbskatteavdrag för sin till pension omvandlade uppskjutna lön.

Men hur mycket bättre hade det inte varit om skattesänkningarna varit mindre och fördelats rättvisare så att även pensionärerna fått del av dem samt att Försäkringskassan fått sin miljard i stället för den tredje sänkning som regeringen nu genomförde fr o m januari 2009.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett mörkt kapitel i Europas historia som aldrig får glömmas

(Publicerad i bl a Dagbladet 28 januari 2009)

En historia som vi aldrig får glömma

I år är det 70 år sedan andra världskriget inleddes med Hitlers överfall på Polen. Sex år senare kom de verkliga bevisen på den förintelse av judar som skett i koncentrationslägren när de ryska soldaterna i sin offensiv mot nazi-Tyskland nådde fram till Auschwitz-Birkenau, nära Krakow, den 27 januari 1945.
Historierevisionister av olika slag försöker hävda att det aldrig funnits några gaskammare, aldrig existerat någon förintelseplan och att det bara var ett fåtal som dog i koncentrationslägren. Men fakta säger annat. Sex miljoner judar mördades systematiskt på närmast industriellt sätt av det enda skälet att de var just judar. Detta mörka kapitel i den europeiska 1900-talshistorien får aldrig glömmas bort.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Såg för övrigt om den suveräna tyska filmen om Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin med den lysande Bruno Ganz i rollen som Hitler. Det är en kanonfilm!

Besökte själv häromåret Auschwitz-Birkenau när jag var i Krakow. En otäck upplevelse - men nyttig!

Obama har börjat bra

Observerat och värderat
Obama har börjat bra

George W Bush körde ner de amerikanska statsfinanserna i bottnen. Arvet efter Bush är faktiskt det största underskottet i Förenta staternas historia. Nobelpristagaren i ekonomi Joseph E. Stiglitz och Harvardprofessorn Linda Bilmes talar i januarinumret av Harper´s Magazine om "The $10 Trillion Hangover - Paying the price for eight years with Bush", vilket väl kan översättas till "10 000 miljarder dollar-baksmällan". Snacka om att det är ett konkursbo som Barack Obama nu får ta över efter "den värsta presidenten någonsin", som Scott Horton skrev på harpers.org. den 17 januari. Just detta har en del historiker redan utkorat George W Bush till - föga överraskande.

Obama har börjat bra när han nu som en av sina allra första åtgärder beslutat stänga skamfläcken Guantanamò Bay-fånglägret och att sätta p för de rättsvidriga militärdomstolarnas framfart med fångarna i samma fångläger. Det är också bra att han redan utsett rutinerade medlare i Israel-Palestina-konflikten samt aviserat en omgörning av tidigare stödpaket för finansmarknaden så att inte bara storbankirerna på Wall Stret utan också av stypta krediter och finanskrisen hårt trängda företag och hushåll på "Main Street" också får del av räddningsplanen på 700 miljarder dollar. Nästa steg blir sedan att finslipa detaljerna i Obams "New Deal-paket" - jobb- och krispaket - för att med federala, statliga pengar på 825 miljarder dollar (= 6 proc. av USA:s BNP) i olika infrastrukturinvesteringar m m motverka den ekonomiska recessionen och skapa runt 3 miljoner nya jobb, som så väl behövs efter den senaste tidens jobbslakt.

Obama har börjat bra, och lovar komma med mer i den vägen som USA:s nyligen insvurne 44:e president i Vita huset.

/Robert Björkenwall, följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tänkvärt och skämtsamt apropå finanskrisen

Apropå börsen och kvartalskapitalismen. Har du hört följande skämtsamma tänkvärdhet? kortisskoj?

... kanske i en investmentbank (Lehman Brothers eller Carnegie) kan man förmoda:

"There are two sides of the balance sheet: the left side and the right side.

On the left side, there is nothing right.

And on the right side, there is nothing left."

/Robert Björkenwall/

Tydliga besked i Obamas installationstal som USA:s president

USA:s 44:e president, Barack Obama, höll ett på många sätt utmärkt installationstal den 20 januari 2009. Men hela tiden fanns där en lite sammanbiten grundton på temat arbete och uppoffringar.

Jämte detta också det övergripande budskapet om att USA nu måste förändras med världen ("we must change with the world").

Han konstaterade också, med klar adress till de nyliberala, att landet behöver en regering som fungerar:“The question we ask today is not whether our government is too big or too small, but whether it works.”

I talet var han också - utan att gå in på detaljerna - tydlig med att USA nu behöver ett stort ekonomiskt stimulanspaket på motsvarande 6 procent av USA:s BNP (= 825 miljarder dollar) samtidigt som varnade för att den helt oreglerade marknaden.

Eller som Financial Times skriver: "His speech explicitly made the case for his plans for a huge economic recovery package – priced at $825bn – and Mr Obama warned that although the market’s power “to generate wealth and expand freedom is unmatched . . . without a watchful eye, the market can spin out of control”.

Men nu behövs en era av ansvar i stället för ansvarslöshet.

In an allusion to recent US economic conduct and its role in the world he said: “What is required of us now is a new era of responsibility."

Goda besked - liksom hans signaler om dialog och partnerskap med omvärlden - som nu behöver omsättas i praktiken så fort som möjligt.

Obamas tal hade dock som helhet en sammanbiten grundton. Han uppmanade till nationell samling, till uppoffringar, för att lösa de enorma problem han ärvt efter de usla Bush-åren.

Och nog finns där saker som behöve levereras tämligen omgående. Krispaketet på 825 miljarder dollar för att få fart på ekonomin igen. Lagen om Löntagarnas fria val som ligger klar i Senaten, om bättre villkor för facket, måste omedelbart antas. Sjukvårdsförsäkringen måste reformeras och börja gälla alla. Lagstiftning om semester och föräldraledighet bli mera modern och i takt med Europa. De superrika beskattas hårdare efter Bush-årens alla skattegåvor till just den gruppen. Hela pensionssystemet behöver reformeras för att inte kollapsa helt. Lägg sedan till de områden Obama nämnde särskilt: satsningar på eftersatt infrastruktur, på skolor som halkar efter och grön energipolitik;hänger delvis ihop med miljardkrispaketet.

Obama har det kanske starkaste mandatet att också göra det som någon amerikansk president haft på mycket länge. Det är bara att hoppas att han nu också utnyttjar det med kraft och utan större tidsspillan. Och nu gör skillnad - för just det behöver amerikanska folket och världen just nu efter åtta förspillda år med Bush.

The Economist konstaterar rätt träffande att idag associeras amerikansk rättvisa med Guanta­namo Bay och amerikansk kapitalism med Lehman Brothers.

Det är detta Amerika som Obama nu måste förändra

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Det ekonomisk-politiska sandslott som Obama nu har att hantera

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 22/1-09 m fl)

Några reflektioner apropå söndagens (18/1-09) utmärkta Dokument utifrån (SVT2) om tillståndet i amerikanska ekonomin och det "vackra sandslott" som Barack Obama nu har att hantera.

När nu den misslyckade George Walker Bush har klivit av som USA:s president kan man fundera mycket på hur amerikanarna alls kunde välja och sedan välja om en så svag presidet som George Walker Bush. Förutom den katastrofala krigsaktionen i Irak så har han vanskött USA:s inhemska ekonomi och lämnat efter sig ett budgetunderskott på rekordstora 438 miljarder dollar. Och Irak-kriget har, enligt bl a nobelpristagaren och ekonomiprofessorn Joseph Stiglitz kostat USA:s skattebetalare kanske tusen miljarder dollar fram till nu.

Enbart dessa två ting innebär att konsekvenserna av hans politik att styra USA för lång tid framöver.

Synar man den amerikanska ekonomin i dess olika beståndsdelar finns inte just någon punkt som inte blivit sämre under Bush-åren. Arbetslöshet har gått upp rejält. Sparandet har gått ner rejält och är lägre än någonsin. Antalet amerikaner utan sjukvårdsförsäkring har blivit 5 miljoner fler och närmar sig i rask takt 47-48 miljoner!

Samtidigt som budgetunderskottet är det största någonsin (438 miljarder dollar), vilket är starkt jobbat med tanke på att budgeten för åtta år sedan visade plus 128 miljarder dollar, när Clinton lämnade över till Bush. Då - innan Bush tog över - räknade man på ett kumulativt överskott på 5,6 biljoner dollar mellan 2002 och 2011, givet att USA fortsatte på samma väg. Men en 59-procentig ökning av utgifterna och två omgångar av massiva ofinansierade skattesänkningar (och därtill lejonparten till de rikas fördel) och ett förödande och kostbart Irak-krig senare var Bush inne på ett helt annat spår: käpprätt åt helvete.

Ändå har Obama nu i det korta perspektivet inget annat val än att satsa runt 750 miljarder dollar i ett krisbekämpningspaket för att först bromsa fallet i ekonomin och sedan gradvis försöka få det på rätt köl igen. Men ju förr han får USA ur Irak desto bättre och desto mer sparar han där i miljarder dollar som i stället kan användas bättre, exempelvis en reformering av USA:s usla sjukvårdsförsäkring.

USA:s ekonomi har vilat och vilar på ett berg av skulder. Folk har köpt övervärderade hus för billiga krediter och uppmuntrades att ta ytterligare lån för att finansiera ytterligare konsumtion som skulle driva på tillväxten och i slutänden betalas för med värdeökningen på husen. En värdeökning som dock visade sig inte fanns.

Ekonomin växte visserligen. Och landets 15  000 rikaste familjer lyckades rentav dubblera sina årsinkomster samtidigt som medelklassens minskade. Rörmockare Joe - som man talade om i amerikanska presidentvalrörelsen - har fått sin relativa standard och köpkraft försämrad sedan år 2001. Snacka om att George Walker Bush därtill fört en fördelningspolitik som varit djupt orättvis och missgynnat den medelklass han i retoriken sade sig vilja gynna...


Samtidigt har världen i stort blivit ännu osäkrare under Bush år av "kamp mot terrorismen" och misslyckandet i Irak. Och kampen mot den globala uppvärmningen och klimathotet har tagit ytterligare kliv bakåt genom USA:s okloka agerande.

Så det är inte småsaker precis som Obama nu har att ta itu med och försöka vrida upp på rätt spår igen. Bort från Irak, aktiv politik för att bekämpa klimathotet tillsammans med övriga världen, fredsmäkleri och aktiv diplomati i Israel-Palestina-konflikten och att försöka häva efterfrågefallet och krisen i den inhemska amerikanska ekonomin genom ett kraftfullt krispaket (750-800 miljarder dollar).

Och tämligen snart måste Obama och demokraterna höja skatterna, inte fortsätta sänka dem, om de alls ska kunna gå ordning på USA:s ekonomi, när man väl är igenom den mest akuta krisen och jobben börjar komma tillbaka. Och det tillbaka till nivåer som ligger högre än innan Bush började sänka dem.

Andelen förvärvsarbetande i relation till antalet pensionärer - demografin - i kombination med ett akut behov att göra nåt åt den usla sjukvårdsförsäkringen gör också att någon annan väg än höjda skatter inte givet för Obama och USA.

Se där en förändring - change - som heter duga för amerikanarna som möjligen börjar förstå att mycket måste bli annorlunda och förändrat efter de åtta usla åren med George Walker Bush vid makten. Och lätt kommer det inte heller att bli - men nödvändigt.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sverige och Finland i samtid och framtid - 200 år sedan det gemensamma blev tudelat

(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 20 januari 2009 m fl)

Observerat och värderat:------------
Sverige och Finland i samtid och framtid

2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike, något som vi varit i 600 år innan dess.

Den fattigarmé som slogs och blödde på Finlands mark år 1808 och i norra Sverige år 1809 och inte sällan blev liggande med vidriga sår ihop med rutten halm under fälttåget och kampen mot övermäktiga invaderande tsarryska trupper, dessa krigsmän hör historiskt samman med oss som lever idag i dagens självständiga nationer Sverige och Finland.

Denna delning av det dåvarande svenska riket i en krympande västlig del av Sverige och en under Tsarryssland lydande östlig del vid freden i Fredrikhamn 2009 kanske många inte tycker är värt att uppmärksamma. Sverige förlorade ju en fjärdedel av sin landyta till den växande stormakten och arvfienden Ryssland.

Å andra sidan kanske både vi i Sverige och Finland ska vara tacksamma för att så skedde. Finland fick med delningen gradvis påbörja en process som autonomt storfurstendöme under Ryssland mot skapandet av först en egen enkammarriksdag år 1906med allmän och lika rösträtt - även för kvinnor! - och sedan sin totala självständighet den 6 december 1917. Och med mycket av svensk förvaltningstradition och lagstiftning som grund samt med svenska och finska som två juridiskt likställda modersmål.

Sverige fick genom förlusten av Finland möjligheten att frigöra sig från sina forna stormaktsambitioner och skapa grundförutsättningarna för en utveckling som gett oss mer än 200 år av fred och oberoende från inblandning i nya förödande krig.

Precis som Ragnar Björk skriver i Föreningen Nordens årsbok 2009 - "Nöd och lust - Sverige och Finland i samtid och framtid" - så hade Ryssland sannolikt förr eller senare ändå gått i krig med Sverige för att få sina geopolitiska intressen tillgodosedda. Något som däremot det självständig Finland fick betala för först i det heroiska Vinterkriget 1939-40 och sedan på nytt i Fortsättningskriget 1941-44, då Finland slutgiligt tvingades avträda Karelen (20 % av Finlands yta) till Sovjetryssland och gjorde 400 000 karelare till krigsflyktingar i sitt eget land. Utöver att man måste betala ett mycket dyrt krigsskadestånd.

Men gradvis byggde Finland upp sin ekonomi och industriella bas till en numera med Sverige i det stora hela högst jämbördig styrka och nivå - och med mobiljätten Nokia (med nästan 1/3 av Finlands exportinkomster) som främsta symbol. Skogsindustrin - delvis i gemensamma svensk-finska bolag - är en annan viktig bas för styrkan i den finska ekonomin.

Just den gemensamma historien mellan Sverige och Finland är en viktig förklaring till nära och starka ekonomiska band och flera företagsfusioner - Nordea, StoraEnso, TeliaSonera etc - mellan de forna halvorna av det som en gång var stormakts-Sverige. Detta förhållande - liksom våra omfattande kulturella förbindelser - tas upp i flera av uppsatserna i Nordens årsbok 2009. Det är alltså ingen tillfällighet att svenskfinska företag har lättare att samarbeta och även bli lyckade fusioner än vad som är fallet mellan t ex svenska och danska företag. I stort sett gäller detsamma mellan svenska och norska företag, framgår av forskarstudier och reportage i affärspressen.

Många egna resor genom åren och närmare studier på plats inom olika företag och verksamheter i våra nordiska länder har gett mig samma bild. Samarbetet fungerar relativt sett bäst när svenska och finska företag och fackliga organisationer har "affärer ihop", trots en viss "språkförbistring" och vissa "kulturkrockar" emellanåt.

Sammantaget finns många goda skäl att uppmärksamma att svenska och finländare har mycket gemensamt och att det nu år 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike.

Samtidigt som man dock - delvis i spåren av EU-medlemskapet - tvingas beklaga att det fortsatta nordiska samarbetet inte utvecklats vidare och blivit det många en gång - efter världskriget - hoppades på. Idag känns det närmast som något formellt existerande med kanske mest lite kulturfrågor att hantera. Någon samlade och problemlösande gemensam politisk kraft är det ju inte i nuläget, även om Nordiska Rådet etc ju ändå fyller uppgiften som gemensam "mötesplats". Förvisso är även det bra. Man kan ju inte precis säga att Norden annars agerat speciellt samfällt vare sig i EU eller FN eller i andra internationella fora på sätt som försöker göra skillnad.

Möjligen finns det idag en viss gryende insikt om att den lite bättre fungerande nordisk samverkan och problemlösning via Nordiska Rådets gemenskap snarare hade kunnat vara till fördel än nackdel också i andra internationella samarbetsfora som EU, FN-systemet och liknande. Exempelvis i försvaret av den i EU-sammanhang avvikande nordiska arbetsmarknadsmodellen och andra liknande frågor. Och i sättet på vilket vi stillsamt diplomatiskt löser konflikter som i andra delar av världen inte sällan tillåts leda till mer eller mindre brutala och långvarigt krigiska förlopp innan de sedan ändå måste lösas upp den diplomatiska vägen.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(har själv t ex besökt nära nog alla finska kommuner, undantaget ett par tre)

Apropå 30-talskrisen och 2009 års jobb- och ekonomikris

När Ernst Wigforss 1932 skrev i valbroschyren "Har vi råd att arbeta?" och sedan omsatte detta i en aktiv jobbskapande politik så skedde det med kraft.

När Wigforss i regeringsställning var beredd att satsa på stora infrastrukturprojekt och marknadsmässiga löner till de arbetslösa istället för nödhjälpsarbeten, så pratar 2009 års svenska politiker i dagens svåra krisläge om vikten av att hålla sig inom tre år gamla budgettak. Det ökar inte trovärdigheten för ett offensivt bekämpande av arbetslösheten i krisens 2009.

Wigforss lånade som finansminister däremot upp 160 miljoner år 1933 eller motsvarande hela 15 procent av budgeten. I dag motsvarar den summan hela 120 miljarder och med den massiva satsningen fick man fart på hjulen. Annat hjälpte också till för att öka exporten från den svenska verkstadsindustrin, som framgår av Wigforss i sina egna memoarer "Minnen". Där framgår också att lånen kunde börja återbetalas redan efter tre år i stället för planerade sju år.

Nog finns här en och annan parallell till 2008-2009 års intellektuellt sterila diskussion om budgetregler och annat som förhindrar en aktiv krisbekämpande och jobbskapande politik som gör att Wigforss sätt att resonera känns bra mycket fräschare och klokare än vad somliga 2000-talspolitiker står för nu.

Ska sånt kallas utveckling? Eller var det bara så att ledarskapet bättre och klokare skolat då än det är nu?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Bush legacy och förväntningarna på Obama

(Publicerad i bl a Dagbladet och Vasabladet 20 januari 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Bush eftermäle och de överstora förväntningarna på Obama när han nu svärs in som president

Den 16 januari höll höll George Walker Bush sitt avskedstal som president. Det var kort, kärnfullt och lika ytligt som väntat.

Hans åtta år i Vita Huset har gjort honom till en av USAs minst populära presidenter någonsin, landets rykte utomlands är sämre än någonsin, han lämnar flera pågående krig efter sig och dessutom ett budgetunderskott (motsvarande 8 % av USA:s BNP) som i sig flyttar makt till finansiärer i Asien. Ändå höll han fast vid att politiken varit lyckosam och beviset för det var, menade Bush, att USA sedan den elfte september 2001 klarat sig från terrorattacker.

I sitt tal levde han också på nytt upp till det som styrt hans agernade, hans fundamentalistiska väckelsekristendom: Gott och ont står emot varandra i denna värld och inga kompromisser eller gråskalor mellan svart och vitt är möjliga. Hur var Bush alls möjlig? Hur kunde han vinna en andra presidentperiod? Men följden vet vi blev att USA utvecklades negativt på olika sätt. Detta när en stor del av den röstande befolkningen - soffan är alltid större än den andel som väljer en vinnande president - sjönk ner i ett högerkristet och nykonservativt sätt att betrakta världen som gjorde dem oförmögna att förstå sig själva, sitt land, sin samtid. I den meningen blev George Walker Bush den president kulmen på denna era i amerikansk politik som nu är över. Kanske också den president som kom att förvalta ett amerikanskt imperium som slutligen passerade zenit och nu har sett sina bästa dagar?

Nu avgår han. Världen kan vända blad och börja om med afroamerikanen Barack Obama som ny president. Och med honom finns hopp om förändring, time for Change.

Obama har messiasstora förväntningar på sig

Tisdagen den 20 januari svärs Barack Obama in som USA:s 44:e president. Han blir den förste färgade presidenten i Förenta Staternas historia och den första 60-talisten i Vita Husets ovala rum.

Det är med ett enormt, messiasstort förändringsmandat Obama träder till. Hans kampanj och seger i presidentvalet präglades av ett enda ord - Change. Och med ett valdeltagande som hamnade på rekordstora J.F. Kennedy-stora 60 procent och en demokratisk kongressmajoritet (senat och rep.hus) som är lika stor som Lyndon Johnson hade på sin tid.

Nu handlar det om att leva upp till de berättigade förhoppningar och krav som finns på hans person. Möjligheterna finns men utmaningarna är också många. Men blir han den Messias, som många av hans väljare förväntar sig? Obama får sannolikt en "smekmånad" som kan bli uppåt ett år lång innan verkligheten blir bistrare.

På hemmaplan handlar det om finanskris och den viktiga amerikanska bilindustrins framtid, utrikes är det situationen i Mellanöstern som pockar på omgående amerikansk uppmärksamhet. Men det finns så många fler frågor; Irak (trupphemtagningen m m), Afghanistan och stängningen av fånglägret i Guantánamo bara för att nämna några.

I väntan på tillträdet har Barack Obama legat lågt, inte gjort några överstora utfästelser - utöver ett rekordstor krispaket på 800 miljarder dollar (= 5,5 % av BNP) - utan lagt sig i ett avvaktande vänteläge medan utnämningarna i den nya administrationen presenterats undan för undan. Samtidigt har den avgående presidenten blivit alltmer handlingsförlamad under sina sista dagar i ämbetet.

Men det är inte bara Obamas väljare som förväntar sig ett nytt sorts ledarskap och en rivstart av den nya administrationen. Också världen hoppas på Obama, inte minst när det gäller Mellanöstern.

För det är just USA som har nyckeln som kan få slut på det meningslösa dödandet sedan tre veckor tillbaka i Gaza. Som Israels viktigaste allierade är USA den enda aktör som på kan göra skillnad och ställa krav. Tvinga Israel till reträtt, en vapenvila och så småningom få parterna tillbaka till en dialog.

Samtidigt är en fredsuppgörelse och en tvåstatslösning Israel och Palestina också avgörande viktigt för att kunna förändra situationen i hela regionen från Irak till Afghanistan.

Inte minst George Bushs krig mot terrorismen har lärt USA och världen att det visserligen går att döda terrorister och slå sönder olika strukturer. Men bomber tar aldrig bort roten till det som skapar terrorism och extremism och som gör att dessa organisationer även framöver kommer att kunna fortsätta rekrytera nya "martyrer". Sist och slutligen är det bara dialog och diplomati - som fredspristagare Martti Ahtisaari och andra så klokt påpekat - som kan lösa upp konflikter och skapa mera bestående stabilitet. Det förstod George W Bush alltför sent.

En rivstart nu för Obama för att få vapnen att tystna i Gaza och ett återupptagande av den dialog som Bill Clinton under sina år som president fick till stånd mellan palestinier och israeler skulle ge Barack Obama och USA en ny ledarroll i världen. Det är det bästa vi nu kan hoppas på.

Dessutom ligger ju detta också i USA:s egna, långsiktiga intressen. Hotbilden, rädslan och risken för terroristattacker likt World Trade Center (11/9-01), skulle minska. Möjligheten till en demokratisk utveckling utan ständiga våldsdåd skulle öka i Irak och löftena om ett hemtagande av de amerikanska styrkorna i Irak skulle kunna förverkligas. Om själva grogrunden för terrorism rycks undan blir världen också en säkrare plats att leva på för oss alla.

Yes, visst är det förändring, change, vi alla behöver för en bättre och tryggare värld - och förutsättningen för det är change, en ny riktning, inte minst i den amerikanska utrikespolitiken.

En annan sak är sedan om Barack Obama mäktar med och kan leva upp till förhoppningarna (överstora) som så många har på honom när han samtidigt på hemmaplan också brottas med den värsta krisen sedan 1930-talet.

Men som nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, sade när han föreläste i Stockholm i samband med att han tog emot sitt pris. "Obama måste göra allt samtidigt". Något annat val har han inte.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Reinfeldt, Hoover, Roosevelt, Wigforss och jobbpolitiken

Observerat om Reinfeldt, Hoover, Wigforss och jobben:

Statsminister Fredrik Reinfeldt(m) påminde om den tövande och passive USA-presidenten Herbert Hoover under 30-talskrisen i vårriksdagens första partiledardebatt den 14 januari.

Reinfeldt är nämligen, likt Hoover men synnerligen olikt efterföljaren F.D Roosevelt och hans New Deal-satsning (1933), ovillig att vidta åtgärder för att dämpa krisen. Reinfeldt verkar sakna tro på att ökade statsutgifter kan ha positiv verkan på ekonomin och egentligen inte kosta så mycket eftersom de bidrar till att hålla uppe sysselsättningen.

I det här sammanhanget finns också skäl att påminna om hur Ernst Wigforss, klassisk socialdemokratisk finansminister, i en valbroschyr 1932 ställde den retoriska frågan: Har vi råd att arbeta? Svaret är detsamma - nu som då. Självklart ska vi ha just det.

Varje arbetslös är inte bara ett mänskligt misslyckande, utan också ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mått. Varje enskild arbetslös som får ett jobb är därför en vinst för samhällsekonomin. Den sanningen står sig lika gott också i den svenska och globala krisen 2008-2009.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. En av de få positiva ting som ännu påminner om den passive Hoover är den kraftverksdamm som finns i Coloradofloden, och som jag besökte när jag var i Las Vegas i ökendelstaten Nevada häromåret.

USA:s budgetunderskott för 2009 beräknas till 1,2 miljarder dollar (= 8 % av USA:s BNP) före det stimulanspaket på kanske 800 eller möjligen 1 000 miljarder dollar som Obama står i begrepp att genomföra. Säg att det till slut landar på "något i det häradet" så är det ju ett stimulanspaket på motsvarande kanske 5-6,5 % av USA:s BNP. Det är nog tveksamt om Roosevelts New Deal-paket 1933 var större...

Men även Tysklands paket på motsvarande 500 miljarder kr på två år är också tämligen stort i sammanhanget, relativt sett.

Statsminister Reinfeldt uppträder däremot fortsatt letargiskt och börjar få drag av den inför 30-talskrisen misslyckade Herbert Hoover innan FDR tog över och kom med sitt New Deal-paket mot krisen.

/Robert Björkenwall

Jobbkrisen och Gaza dominerade riksdagens första partiledardebatt 2009

Observerat och värderat:
Jobbkrisen dominerade 2009 års första partiledardebatten i Sveriges riksdag

Åter är det vardag efter alla helgerna och nya varsel rullar in över Sverige. Rekordstora sådana. Telia Sonera varslade 1 200 anställda måndagen den 12 januari. Volvo lastvagnar och Volvo Powertrain fortsatte sin slakt av verksamheten, tisdagen den 13 januari och varslade ytterligare 1 600 anställda. Nytt stort varsel på Volvo lastvagnar Umeå hårdast drabbat: "Ser inga tecken på återhämtning." "Regeringen gör ingenting", säger Umeås kommunalråd. "Det är nattsvart", säger IF Metalls klubbordförande.

Samma dag som riksdagen har sin första partiledardebatt i riksdagen (14/1-09) varslar det stora specialsjukhuset i Stockholm, Karolinska, 900 anställda om uppsägning.

Det finns många som har åsikter om regeringspolitiken mitt i varslens tid. Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, är en av dem. Han är också ordförande i regeringens eget ekonomiska råd. På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt måndagen den 12 januari krävde han att platserna inom arbetsmarknadsutbildningen nu måste bli fler.

Och nog behövs det. Av de runt 12 800 platser som fanns i november 2006 återstod i november 2008 bara 3 252 platser i arbetsmarknadsutbildningen. Det sker samtidigt som varslen blir allt fler - dag för dag.

Det behövs ett ”kommunalt stimulanspaket” på minst tre miljarder 2009 och åtta miljarder 2010 för att mildra långkonjunkturens konsekvenser för kommunsektorn och beskedet behöver komma snart, säger ordföranden Anders Knape (m) för Sveriges kommuner och landsting. För övrigt partivän med statsminister Fredrik Reinfeldt och hans moderatdominerade fyrklöverregering.

Jobben och varslen dominerade riksdagens första partiledardebatten 2009
Just den här verklighen - jämte det folkrättsvidriga våldet i Gaza i Mellersta östern - kom också att dominera vårriksdagens första partiledardebatt onsdagen den 14 januari.
Samma morgon som radio-ekot rapporterade att regeringen trots allt funderar på någon slags permitteringsstöd - så att företagen ska slippa varsla och säga upp så mycket folk när tiderna är dåliga, precis som det fungerar i många andra länder. Den 13 januari i TV-Aktuellt satt arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) och ondgjorde sig över ett sådant system. Det var inte aktuellt, sade han. Något annat besked kom inte heller i riksdagens första partiledardebatt. Även om man lite vagt lämnade en liten öppning från regeringens sida om att några ytterligare förslag kan kanske komma senare från regeringen. Men först när man analyserat läget lite mer.

Sverige står inför stora utmaningar. Finanskrisen drabbar hela världen, också Sverige. Här har EU en viktig roll. Genom att koordinera stabilitet i den finansiella sektorn. Att koordinera finanspolitiken, sade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) i vårriksdagens första och hyfsat spänstiga partiledardebatt.

Sveriges regering, sade Reinfeldt, fortsätter att hävda att det ska löna sig att arbeta. Det handlar också om forskning, utbildning, infrastruktur. Men det handlar också om att ge stöd för människor som nu behöver omställning. Arbetsförmedlingen får ökade resurser för bland annat coachning och utbildning. Reinfeldt sade också att man redan i år skjuter till 10 miljarder till välfärden i år. Men, sade Reinfeldt. Det finns inga mirakelkurer. Inte i Sverige, inte i Europa, inte i resten av världen.

Oppositionsledaren Mona Sahlin,precis som Reinfeldt,inledde vårriksdagens partiledardebatt den 14 januari 2009 med läget i Gaza. Lägger skulden på båda parter men vill att regeringen och EU ska vara tydligare mot Israel.

Sedan var hon snabbt över till läget i Sverige och alla varsel som nu duggar så tätt över Sverige. Där regeringen inte gör tillräckligt mycket, sade oppositionsledaren Sahlin (s).

Regeringen delar in människor i lata och slöa och i ivriga, duktiga, ansåg Sahlin. De tre i det rödgröna alternativet - s, v och mp -, sade Sahlin, kommer nu möta väljarna med en gemensam politik för solidaritet och rättvisa och med en radikal klimatpolitik.

Sahlin fortsätter på spåret att regeringen inte gör tillräckligt mycket. Littorins uttalande om "skitår" - är talande, menar Sahlin. Regeringen sitter med armarna i kors och väntar på att krisen går över. Det duger inte, sade Sahlin. För samtidigt blir varslen verklighet och de sjuka riskerar att tvingas ur sin försäkring. Regeringens politik, sade Sahlin, är en politik för ännu fler tvingas leva på socialbidrag.

Regeringens budget lades ju innan krisen hade slagit till mot Sverige. Sahlin undrade om det bästa sättet att försvara en stark ekonomi är att sänka skatterna ännu mer för de som jobbar. Nej, det som väntar nu, det är att socialbidragstagarna kommer att bli fler - och därmed försämra ekonomin för kommunerna runt om i landet.

Reinfeldt är en dålig kapten för skutan som skyller på en osynlig besättning, sade socialdemokraternas Mona Sahlin. Reinfeldt brukar själv prata om vem som är bäst lämpad att styra skutan. 2010 kommer underskottet. Det finns sätt att bädda för både jobb och rättvisa, sade Sahlin. Det handlar bland annat om utbildning.
– Sverige behöver en utbildningslinje, annars kan aldrig arbetslinjen funka.
– Bygg ut komvux och yrkesvux!

Och ge företagen resurser så att de kan ge sina anställda utbildning, istället för att säga upp dem, samt kommunsektorn mera resurser, sade en för dagen offensiv och aktiv Mona Sahlin. Och där verkligheten - alla varsel och jobbkrisen - i mångt och mycket var på hennes sida och gjorde henns debattposition starkare än på länge.

Hon pressade inte bara statsministern utan även näringsminister Maud Olofsson (cp) hårt om man nu är villiga att hjälpa företagen att behålla de som nu varslas. Någon slags permitteringsstöd, alltså.

Olofsson besked var då att det här i första hand är en fråga för arbetsgivarna. Hon säger att Sverige har valt en modell som gör det lättare att säga upp människor än i tex Tyskland och Belgien.

Olofsson sade att svenskt system går ut på att arbetsgivarna tar ansvar under varseltiden medan samhället tar ansvar under arbetslöshetstiden. Det sistnämnda görs genom bland annat utbildningsinsatser. Inget permitteringsstöd alltså.

Sahlin beklagade beskedet. Och beklagade att regeringen, enligt Sahlin, inte lyssnar till sina egna rådgivare som bland annat pratat om behovet av bättre stöd till företagen under krisen.

Lite vagt lovade dock näringsminister Olofsson att regeringen är redo att lyssna på rådgivarna, "att pröva allt". Men något besked om permitteringsstöd blev det inte.

Regeringen gör ingenting, tar inte ansvar, konstaterade oppositionsledaren Mona Sahlin. Budgetunderskottet är snart lika stort som överskottet var när ni vann valet, sade Sahlin. Och snart lika stort som de skattesänkningar regeringen genomfört. Det är välfärden och de arbetslösa som nu tvingas betala priset, sade hon också. Och efterfrågade på nytt om vilka resurser regeringen kommer att tillskjuta för att möta krisen.

Det är regeringens inte finanskrisens fel att klyftorna nu växer och delvis också för att arbetslösheten stiger mer än den skulle behöva göra, sammanfattade socialdemokraternas ledare Mona Sahlin sin kritik av regeringens politik.

Beskedet från vårriksdagens första partiledardebatt för de varseldrabbade i Umeå, Göteborg, Skövde, Köping, på Karolinska i Solna m fl blev ungefär som Umeås kommunalråd redan konstaterade dagen innan: "Regeringen gör ingenting".

Inte än i vart fall. Men möjligen så kommer det snart - som radios ekoinslag och rykte om bl a permitteringsstödet antyder. Senare - men inte nu i svenska riksdagens första partiledardebatt. Klar är dock att regeringen Reinfeldt - en debatt som statsministern personligen klarade sig bäst i av de fyra regeringspartiledarna - nu är allt hårdare pressad från nära nog alla håll för att man är för passiva när jobbkrisen växer i Sverige.

Men den allt bistrare verkligheten och jobbkrisen (varselvågen) gjorde att oppositionsledaren Mona Sahlin (s) kom allra bäst ut av den första partiledardebatten i Sveriges riksdag för våren 2009.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tickande socialbidragsbomb i landets kommuner

Sju av tio socialnämnder klarar inte att hålla sin budget, visar en undersökning som Akademikerförbundet SSR låtit göra.

Det är försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen som slår igenom. Människor tvingas gå till socialen, när ersättningen från a-kassan eller sjukförsäkringen krymper eller försvinner.

Det tickar en socialbidragsbomb i landets kommuner - som dessutom kommer att växa kraftigt i takt med den nu snabbt ökande arbetslösheten.

Den krisen måste nu mötas med mer och bättre politik - såväl förbättrad a-kassa som uppräknade statsbidrag till kommunsektorn som ett par viktiga inslag i ett rejält krispaket.

Men tyvärr är sannolikheten för att så sker inte så stor i närtid.

Robert Bj; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Kommunerna behöver miljardtillskott nu - men när ska regeringen vakna?

I ett antal regiontidningar - NSD, DD, Östran, VF m fl - nu i början av januari 2009 har TCO:s chefsekonom Roland Spånt efterlyst en kraftfull satsning på kommunsektorn, som ett av flera viktiga inslag i en effektiv krisbekämpningspolitik. Så här skriver han bland annat:

"Ekonomerna vet säkert också att varje krona satsad på kommunerna får oerhört effektiv träff på den svenska ekonomin till skillnad från skattesänkningar. Pengar till kommunerna leder inte till stora importökningar eller till passivt sparande utan räddar direkt jobben och servicen samt skapar inhemsk efterfrågan. På TCO har vi hela hösten krävt rejäla mångmiljardsatsningar på kommunsektorn.

Nationalekonomerna stöder unisont kravet, liksom den politiska oppositionen. Det moderatledda kommunförbundet som inser lägets allvar kräver också stora statliga kommunsatsningar. President Obama kommer säkert med nya resurser till sina kommuner.

När ska regeringen vakna och inse att det finns en allvarlig kris utanför finanssektorn men med lyckligtvis en enkel och i högsta grad effektiv lösning?"

Det är bara att instämma i detta.

Robert Björkenwall

Strulet i Försäkringskassan måste få ett slut och nödvändiga resurser skjutas till

(Publicerad i bl a Dagbladet 12/1-09 m fl)

Observerat och värderat:
Strulet med Försäkringskassan måste få ett slut nu och folk måste åter få sina pengar i tid

Nu måste socialförsäkringsminister, ommandoran Cristina Husmark Pehrsson (m) inse allvaret och ta sitt ansvar för Försäkringskassans problem och dess många tillkortakommanden.

Det går inte - som regeringen gjort - att dränera en statlig försäkringsmyndighet på gränsen till sammanbrott utan allvarliga konsekvenser. För ett år sedan drog regeringen och kommandoran Husmark Pehrsson ner anslagen till Försäkringskassan med en halv miljard kronor. Tusen anställda fick lämna sina jobb. Sånt går inte obemärkt förbi.

Samtidigt med detta stod Försäkringskassan därtill också inför en gigantisk omorganisation där 10 000 av de 13 000 anställda bytte arbetsuppgifter. Försäkringskassans IT-system havererade. Dess­utom gav regeringen order om nya och strängare regler om sjukförsäkringen.

Statskontoret varnar i en synnerligen besk rapport om kassans verksamhet för fortsatta problem med utbetalningarna från Försäkringskassan, problem som media nära nog dagligen rapporterar om. Folk som väntar på ersättningar tvingas ta banklån eller låna från släkt och vänner för att överleva.

Den gigantiska omorganisationen och dataproblemen har tärt hårt på Försäkringskassans redan ansträngda ekonomi. Bara dataproblemen har kostat två miljarder per år. För att inte överskrida anslagen som regering och riksdagsmajoritet beviljat F-kassan måste kassan minska sina kostnader med minst 900 miljoner kronor. Det är klart att så stora besparingar kommer att fortsätta fördröja handläggningen av olika försäkringsärenden. Sjuk- och föräldrapenning kommer att fortsätta betalas ut flera veckor eller ännu mer för sent till alla som väntar på sina ersättningar från kassan.

En annan negativ konsekvens blir också en ökad risk för sämre och slafsigare beredning av besluten. Sedan 2002 har de som överklagat Försäkringskassans beslut till länsrätten och vunnit ökat med 21 procent. Försäkringskassan har i allt fler fall visat sig vara för sträng eller kanske haft för bråttom vid hanteringen av olika beslut om sjuk- och föräldrapening samt vid olika beslut om "förtidspensioner" m m.

Uppenbart är att det här inte håller längre. Nu krävs extra resurser för kassan och ändrade direktiv för att rätta till det som gått fel med Försäkringskassan. Kommandoran Husmark Pehrsson får som ansvarigt statsråd ta initiativ till att så sker eller lämna över till någon annan som bättre förstår vad som nu kan och måste göras. Allmänhetens förtroende för Försäkringskassan måste återupprättas - och det snabbt efter det senaste årets totala haveri.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om svensk polis och dess strukturfel som ständigt återkommer

(Publicerad i bl a tidskriften Tiden nr 1/09 m fl)

Observerat och värderat:-----
En angelägen granskning av svensk polis ledningsbrister och strukturfel

Orden som fälldes av polisen - "apajäveln" etc - om en av de omhändertagna ungdomarna i Rosengård under oroligheterna där hösten 2008 har gjort många upprörda och nu lett till att rikspolischefen tillsätter en oberoende utredning tillståndet inom Skånepolisen. Det här understryker bara hur viktigt att vi kan lita på att basala samhällsinstitutioner som polisen, brandkåren m fl blåljusverksamheter verkligen fungerar som vi har rätt att kräva i skarpa lägen.

Men teori och praktik är tyvärr inte samma sak, trots satsningar på "värdegrundsarbete" (god etik) och annat. Resursbrist är en ofta åberopas förklaring till detta. En annan och mera självkritisk är bristande kompetens och egna tillkortakommanden. Sånt vill man helst inte tala om själv - om man inte tvingas till det av andra. Men faktum kvarstår: Polisens uppklarningsprocent av så kallade vardagsbrott är ofta skrämmande låg, visar olika studier. Med kanske ännu värre är att det tyvärr också finns stora brister och ibland ren inkompetens i verkligt allvarliga händelser, så kallade särskilda händelser som verkligen kräver stor professionalitet för att tilltron till rättssamhället inte ska få sig en allvarlig knäck.

Det framgår med önskvärd tydlighet när man tar del av den pensionerade polisintendenten och juristen Eric Rönnegårds bok "Kris i ledningen för svensk polis" (Jure förlag). I den har Eric Rönnegård, som jag i andra sammanhang känner som en klok karl, gått igenom nio extrema (särskilda) händelser. Han börjar med det extremt klantigt skötta utredningen av Palmemordet 1986 och slutar med polismordet i Nyköping 2007. Däremellan finns bland annat med stor röta lösta mordet på Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh (2003) och polismorden i Malexander i Östergötland (1999). Alltså såväl uppklarade som ouppklarade allvarliga brott av särskilt karaktär (§ 3-händelser).

Efter en systematisk genomgång av nio sådana händelser anser Eric Rönnegård att samma missförhållanden och brister ständigt upprepas, i fall efter fall. Utöver mångårig egen erfarenhet hämtar han stöd för denna, som det verkar, väldokumenterade tes en forskarstudie av Dag Hansen och Ahn-Za Hagström där de granskat ännu tidigare händelser som flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och ockupationen av västtyska ambassaden 1975. Rönnegård refererar utförligt till forskarduon, som menar att det finns en nära nog institutionell ovilja att identifiera strukturproblemen och att man inom ledningen för svensk polis i stället gärna tar "smitvägen" och väljer att peka ut lämpliga syndabockar. När man i stället borde ägna sig åt systematiska utvärderingar och att dra lärdomar på en strukturell nivå inom samhällets rättsvårdande instanser. Något som dock - utöver en ärlig ambition att lära av egna misstag - kräver ett betydande politiskt engagemang, inkluderande ett visst mått av rannsakan av den politiska makten och av hur man använder utnämningsmakten när man utser höga polischefer utifrån kriterier som ingalunda alltid är de mest centrala.

Eric Rönnegård instämmer - utifrån sina egna erfarenheter under dryga 40 år inom polisen på olika nivåer - i den kritik som forskarduon levererat och när han själv nu i sin bok granskat nio sådana händelser av särskilt stor vikt. Nära nog inget har hänt trots Göteborgskommitténs (SOU 2002:122) påpekande i en utredning som tillsattes efter Göteborgskravallerna (i samband med svenska EU-ordförandeskapet 2001) och med politiskt tunga ledamöter som förre moderatledaren Ulf Adelsohn och den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (s) och tydligt formulerade slutsatser om att polisen lider av ett grundläggande strukturellt problem men avstått från att försöka göra någonting åt det.

Det tycks sitta någonting i väggarna hos svensk polis. Ett slags "ineffektivitetsradon" som pyser in och förgiftar verksamheten och gör att också ärligt energiska och yrkeskunniga polisers vardag minst sagt problematisk - och då särskilt i riktigt skarpa lägen. Och då ledningsbristerna brukar vara som mest synliga och svåra att komma runt. Det var ren tur att mordet på Anna Lindh löstes. Polismissarna var grova, menar ex-kommenderingschefen m m Eric Rönnegård. Mordet på utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm den 11 september 2003 blev nämligen lika misskött av polisen det första dygnet som utredningen av mordet på förre statsministern Olof Palme år 1986. Högsta polisledningen gjorde tyvärr sig skyldig till en rad grava försummelser de första dygnet första 15 timmarna av det avgörande första dygnets utredningsarbete, menar Rönnegård. Inga förstärkningar kallades in och polisledningen utlöste aldrig den aktivitetsplan som ska gälla vid grövre våldsbrott. Det gjorde också i sin tur att inga poliser fick jobba över. Polischeferna åkte hem på kvällen och sov i stället för att man hade en högsta ledning på tå redan från timme ett. Allvarligt fel var också att man betraktade överfallet på utrikesministern som "grov misshandel", inte mordförsök. Något som i sin tur kom att styra prioriterringen av polisarbetet de första 15 timmarna. Men genom ett antal turliga omständigheter - i kombination med senare DNA-test - greps och anhölls 24-årige Mijailo Mijailovic den 24 september 2003 för mordet. 12 januari åtalades han vid Stockholms tingsrätt för mord, efter att först ha erkänt mordet först den 6 januari 2004. Så med lite röta kunde åtminstone detta mord lösas trots alla inledande ledningsmisstag de första avgörande timmarna efter mordet.

Ett system- och strukturfel inom svensk polis är att man gång efter annan tillsätter för skarpa lägen svagt tränade byråkrater på polisens chefsstolar och låter dem leda operativa insatser, och följden blir då ständigt nya misstag när det "bränner till", menar Rönnegård. Och när sedan inte heller självkritik och att vilja lära av egna, grava misstag är precis polisens starkaste gren så blir det som det blir. Gamla misstag följs av nya.

Men rimligen borde vi någon gång kunna ta lärdom av angelägna utvärderingar som den som olika polisforskare och nu Eric Rönnegård gör i sin välskrivna bok om krisen i ledningen av svensk polis. (Eva Franchells bok "Väninnan" ger också inblickar om polisarbetet kring Anna Lindh-mordet.) Vi kan inte - också med tanke på nya färska händelser i Skåne etc - i längden nöja oss med en polis som inte klarar av sin uppgift. Varken i stort eller smått. Så när kommer åtgärderna för att rätta till de strukturproblem som uppenbarligen finns inom svensk polis? Inte mycket tyder på att svensk polis ännu lär av tidigare grava misstag så länge de grundläggande strukturproblemen förblir olösta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

--------

Bok: "Kris i ledningen för svensk polis - mordet på Anna Lindh inget undantag", Jure förlag

Bakgrundsfakta:

Eric Rönnegård har arbetat som polis i mer än 40 år. Han började som konstapel vid Katarinapolisen i Stockholm 1963 och slutade sin karriär som polisintendent 2004 när han pensionerades.
Vid sidan av sitt arbete som polis läste han in en juristexamen. Under några år arbetade han hos justitieombudsmannen och i regeringskansliet innan han återvände till polisen. I början av 1980-talet gick han igenom en polischefsutbildning.
Efter mordet på Olof Palme 1986 har han som polischef arbetat mycket med det som på polisspråk kallas "särskilda händelser". Han har varit kommenderingschef, arbetat fram regelverk och utbildat polischefer för särskilda händelser, alltså § 3-händelser.

Iakttaget och åhört under en vinterresa i ett allt bistrare Sverige

(Publicerat i bl a Arbetarbladet 15 januari 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Några skärvor av en allt bistrare verklighet i den växande arbetslöshetens Sverige

Var i Borlänge för några dagar sedan och uppvaktade en i Dalarna mycket känd politiker som fyllde jämna 50 år. Förutom iakttagelser och reflektioner om olika bruksorters öden och framtid på resan gavs på själva uppvaktningen tillfälle till ett och annat samtal och många reflektioner om läget i den ekonomiska krisens och växande arbetslöshetens Sverige.

Så t ex framgick att cirka 1 250 anställda i Dalarna har så här långt drabbats av varsel under perioden mitten av oktober till runt jultid i december. Green Cargo har, berättade den facklige Seko-mannen Ronnie Beyer, också ställt in många godståg när det inte längre rullar ut så mycket tunnplåt till E-lux, bilindustrin m fl från Domnarvets SSAB-enhet.

Kommunpolitiker från Borlänge och Falun konstaterade vidare att ännu många fler varslade och arbetslösa lär det bli - i takt med att kommunerna nu också får allt svårare att behålla sina anställda och sin samhällsservice, som framgick av samtal där med kommunfolk och fackliga företrädare. Men hur länge dröjer det innan regeringen plockar fram de 10-15 miljdarder som skulle behövas för att undvika detta? Och de uppåt 10 miljarder som lär behövas för en upprustad arbetsmarknads- och bristyrkesutbildning m m...och rättar till den felutformning som deras Rot-avdrag fått??? Varför utformar man ett rotavdrag som inte omfattar också hyresrättens fastighetsägare i kommunala allmännyttan? Varför bara knyta avdraget till den enskilde privatpersonen i ett hushåll om det är byggrenoveringsjobb man vill stimulera i dessa kristider? Men syftet kanske var något helt annat??

Åter andra berättar hur en plågad facklig företrädare i Värmland lite uppgivet kostaterade: ”Har vi någon industri kvar i Värmland om ett år? Nedgången är så brutal och total.” På ett halvår har han sett hur behovet av arbetskraft förbytts i dramatiska varsel, samtidigt som investerings- och byggplaner frusit inne.

Samma visa i region efter region i vinterkärva Sverige. Totalt är det runt 50 000 som varslats om uppsägning i Reinfeldts Sverige sedan mitten av oktober och fram till jul.

Finansminister Anders Borg har dock i media i Sverige ändå fått ryktet att framgångsrikt ha hanterat frågorna som dykt upp i finanskrisens spår. Trots att han länge felbedömde allvaret och visat stor passivitet i att agera när läget gradvis visat sig bli allt värre. Och som han indirekt fick kritik för nu inpå nya året av regeringens egen rådgivarprofessor (Calmfors) i radion nyligen.

Sant är dock att oppositionen inte förmått ta över initiativet från en passiv Anders Borg. Krisens allvar har i kombination med passivitet från oppositionens sida gjort det svårare för socialdemokraterna att angripa regeringens insatser. Hösten har varit finansminister Borgs samtidigt som det varit ett förlorat halvår för oppositionen.

Noterar för överigt att Tyskland under Angela Merkers ledarskap - efter en trög start - nu är klara med ett krispaket på 50 miljarder euro (över 530 miljarder kr) fördelat på två år. Bara detaljerna återstår innan förhandlingarna mellan krisdemokraterna och socialdemokraterna i regeringskoalitionen innan paketet sedan ska dras igenom förbundsdagen. Och i USA kommer president Obama med ett 800 miljarder dollars-paket till kongressen nu när han träder till den 20 januari.

Så nog borde 10-15 miljarder till kommunsektorn och kanske 10 mrd till arbetsmarknads-, vuxen- och bristyrkesutbildningar m m, ett extra barnbidrag (tillfällig stimulans) och höjd a-kassa nu behövas i Sverige också.

Regeringens egen chefsrådgivare, prof. Lars Calmfors, anser också att det inte håller med regeringens passivitet, som framgick av ekots lördagsintervju med honom den 3 jan. Det är bara Reinfeldt och Borg som ännu inte nåtts av den insikten. Men till slut kommer väl ett nytt krispaket, möjligen...

I bästa fall då innan krisen har hunnit bli ännu mycket djupare och arbetslösheten har hunnit bita sig fast på nya rekordnivåer.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist

PS. På hemvägen låg Hedemora tyst inbättat i ett vacket, snöigt landskap när vi for förbi s-partinestorn och gamla finansutskottsordföranden (från riksdagen) Arne Gadds gamla hemtrakter. Undrar vad han tänker om tillståndet i riket nu där i sitt tjäll några stenkast från universitet i Tomas Östros Uppsala?

Regeringens egen rådgivarprofessor gisslar Reinfeldt och Borg för passivitet

Observerat och värderat:
Regeringens egen rådgivarprofessor fortsätter att gissla regeringen för passivitet

Professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, och tillika ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd, efterlyste i Ekots lördagsintervju häromdagen mer åtgärder från regeringen för att bemästra krisen. Minst 15 miljarder till ansåg han behövdes av omedelbara stimulansåtgärder mot krisens effekter..
Han efterlyser tillfälliga höjningar av barnbidrag, pensioner och studiemedel för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin och en tillfällig sänkning av momsen.

Ja, professorn som väl knappast kan anklagas för att vara vänsterpartist, svor också rejält i kyrkan när han inte uteslöt att det heliga utgiftstaket i budgeten måste lyftas om krisen blir ännu djupare.

Krispaket nummer två rycker allt närmare.

Det är hittills dock bara regeringen Reinfeldt som ännu inte kommit till insikt. Men hur länge till dröjer det innan Borg & Co lyssnar? Och agerar därefter??

/Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ekonomisk kris och växande arbetslöshet - men lite av drömläge för socialdemokraterna

Observerat och värderat:

Nu när ekonomin kriser och arbetslösheten växer är det läge för arbetarrörelsen att kliva fram

Vad man nog på många håll hoppas av 2009 är att arbetarrörelsen äntligen vågar kliva fram och tydligare än under 2008 vågar och vill ta initiativet i den politiska debatten. Arbetarrörelsens djupast liggande värderingar och dess djupast liggande analys - den som rör strävan efter jämlikhet, goda livschanser, inflytande och jobb för alla, inte bara vissa - borde ge ett försteg framför de borgerliga allianspartierna. Inte minst nu när det råder finanskris, efterfrågefall och recession hemsöker världen i stort. Och när John Maynard Keynes ekonomiska teorier om aktiv konjunkturpolitik och Ernst Wigforss och Gunnar Strängs politiska praxis om en aktiv och ansvarstagande stat fått en pånyttfödelse i ekonomisk politik. Detta efter att deras tankar varit nerpackade någonstans i källaren under bra många år. Såväl i Sverige liksom i världen i stort. Men så icke längre.

Nu när Franklin Delano Roosevelts "New Deal"-politik (1933) i Keynes anda nu fått kraftfulla förespråkare i ekonomipristagarna Paul Krugman, Joseph Stiglitz (också han tidigare nobelpristagare i ekonomi) m fl och en ny amerikansk president i Barack Obama med signaler om kraftfulla ekonomiska stimulanspaket på 850 miljarder dollar (ca 3 % av landets BNP) och 2,5 miljoner nya jobb i potten.

Nu när alla dessa blint troende på marknadens självregleringar insett att ännu mera avregleringar och ingen stark och ansvarstagande stat knappast är vägen ur den kris som finansmarknadens kaxigt självgoda matadorer försatt världen i och gjort miljontals människor jobbalösa utan egen förskyllan.

Nu när 1980-talets ultraliberala marknadsdoktriner gjort bankrutt och krisen gradvis blivit och blir allt värre, då är det lite av drömläge för arbetarrörelsens idéer igen om en stark och ansvarstagande stat som förmår balansera och tukta marknadskrafterna, stärka (inte försämra) omställnings- och generella trygghetsförsäkringar, satsa på fort- och vidareutbildning, investera i offentliga infrastruktur- och klimatmässigt hållbara lösningar, bedriva en utjämnande skattepolitik och samtidigt skattemässigt gynna framtidsbyggande satsningar.

Nu när den doktrinära och oflexibla marknadsliberalismen gjort konkurs är det är straffsparksläge för en socialdemokrati och arbetarrörelse som vill, kan och vågar kliva fram och ta initiativet i den politiska debatten. Nu när det åter är mera politik och lite mindre marknad och tygellösa avregleringar som efterfrågas i en värld som krisar ekonomiskt och med en massarbetslöshet som lurar precis runt hörnet. Och snart nog också är här - om för lite och för sent insatta åtgärder görs medan tid är.

Minns ni förresten vem som sa följande när varselvågen började rulla in över Sverige i höstas, att "vi ska vara lite försiktiga med att måla upp alltför dystra känslor"? Jo, det var den av regeringen Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Littorin (han med "skitåret" 2009) nytillsatta högsta chefen på Arbetsförmedlingen, Angela Bermudez Svankvist som sa så.

Men det kunde lika gärna varit statsminister Reinfeldt själv, eftersom han också sagt liknande saker om att varsel är en sak och uppsägningar en annan sak. Men i takt med att varselvågen blivit allt större och uppsägningar (avsked p g a arbetsbrist) allt troligare har den retoriken tystnad helt hos regeringens ledande statsråd. Också bland de mest "pratglada" bland dessa.

Men också just därför är det nu lite av ett drömläge för arbetarrörelsen att nu under 2009 tydligare än under 2008 våga kliva fram och vill ta initiativet i den politiska debatten. Svenska folket förväntar sig nog detta av oss socialdemokrater.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com