Ekonomisk kris och växande arbetslöshet - men lite av drömläge för socialdemokraterna
Observerat och värderat:
Nu när ekonomin kriser och arbetslösheten växer är det läge för arbetarrörelsen att kliva fram
Vad man nog på många håll hoppas av 2009 är att arbetarrörelsen äntligen vågar kliva fram och tydligare än under 2008 vågar och vill ta initiativet i den politiska debatten. Arbetarrörelsens djupast liggande värderingar och dess djupast liggande analys - den som rör strävan efter jämlikhet, goda livschanser, inflytande och jobb för alla, inte bara vissa - borde ge ett försteg framför de borgerliga allianspartierna. Inte minst nu när det råder finanskris, efterfrågefall och recession hemsöker världen i stort. Och när John Maynard Keynes ekonomiska teorier om aktiv konjunkturpolitik och Ernst Wigforss och Gunnar Strängs politiska praxis om en aktiv och ansvarstagande stat fått en pånyttfödelse i ekonomisk politik. Detta efter att deras tankar varit nerpackade någonstans i källaren under bra många år. Såväl i Sverige liksom i världen i stort. Men så icke längre.
Nu när Franklin Delano Roosevelts "New Deal"-politik (1933) i Keynes anda nu fått kraftfulla förespråkare i ekonomipristagarna Paul Krugman, Joseph Stiglitz (också han tidigare nobelpristagare i ekonomi) m fl och en ny amerikansk president i Barack Obama med signaler om kraftfulla ekonomiska stimulanspaket på 850 miljarder dollar (ca 3 % av landets BNP) och 2,5 miljoner nya jobb i potten.
Nu när alla dessa blint troende på marknadens självregleringar insett att ännu mera avregleringar och ingen stark och ansvarstagande stat knappast är vägen ur den kris som finansmarknadens kaxigt självgoda matadorer försatt världen i och gjort miljontals människor jobbalösa utan egen förskyllan.
Nu när 1980-talets ultraliberala marknadsdoktriner gjort bankrutt och krisen gradvis blivit och blir allt värre, då är det lite av drömläge för arbetarrörelsens idéer igen om en stark och ansvarstagande stat som förmår balansera och tukta marknadskrafterna, stärka (inte försämra) omställnings- och generella trygghetsförsäkringar, satsa på fort- och vidareutbildning, investera i offentliga infrastruktur- och klimatmässigt hållbara lösningar, bedriva en utjämnande skattepolitik och samtidigt skattemässigt gynna framtidsbyggande satsningar.
Nu när den doktrinära och oflexibla marknadsliberalismen gjort konkurs är det är straffsparksläge för en socialdemokrati och arbetarrörelse som vill, kan och vågar kliva fram och ta initiativet i den politiska debatten. Nu när det åter är mera politik och lite mindre marknad och tygellösa avregleringar som efterfrågas i en värld som krisar ekonomiskt och med en massarbetslöshet som lurar precis runt hörnet. Och snart nog också är här - om för lite och för sent insatta åtgärder görs medan tid är.
Minns ni förresten vem som sa följande när varselvågen började rulla in över Sverige i höstas, att "vi ska vara lite försiktiga med att måla upp alltför dystra känslor"? Jo, det var den av regeringen Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Littorin (han med "skitåret" 2009) nytillsatta högsta chefen på Arbetsförmedlingen, Angela Bermudez Svankvist som sa så.
Men det kunde lika gärna varit statsminister Reinfeldt själv, eftersom han också sagt liknande saker om att varsel är en sak och uppsägningar en annan sak. Men i takt med att varselvågen blivit allt större och uppsägningar (avsked p g a arbetsbrist) allt troligare har den retoriken tystnad helt hos regeringens ledande statsråd. Också bland de mest "pratglada" bland dessa.
Men också just därför är det nu lite av ett drömläge för arbetarrörelsen att nu under 2009 tydligare än under 2008 våga kliva fram och vill ta initiativet i den politiska debatten. Svenska folket förväntar sig nog detta av oss socialdemokrater.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Nu när ekonomin kriser och arbetslösheten växer är det läge för arbetarrörelsen att kliva fram
Vad man nog på många håll hoppas av 2009 är att arbetarrörelsen äntligen vågar kliva fram och tydligare än under 2008 vågar och vill ta initiativet i den politiska debatten. Arbetarrörelsens djupast liggande värderingar och dess djupast liggande analys - den som rör strävan efter jämlikhet, goda livschanser, inflytande och jobb för alla, inte bara vissa - borde ge ett försteg framför de borgerliga allianspartierna. Inte minst nu när det råder finanskris, efterfrågefall och recession hemsöker världen i stort. Och när John Maynard Keynes ekonomiska teorier om aktiv konjunkturpolitik och Ernst Wigforss och Gunnar Strängs politiska praxis om en aktiv och ansvarstagande stat fått en pånyttfödelse i ekonomisk politik. Detta efter att deras tankar varit nerpackade någonstans i källaren under bra många år. Såväl i Sverige liksom i världen i stort. Men så icke längre.
Nu när Franklin Delano Roosevelts "New Deal"-politik (1933) i Keynes anda nu fått kraftfulla förespråkare i ekonomipristagarna Paul Krugman, Joseph Stiglitz (också han tidigare nobelpristagare i ekonomi) m fl och en ny amerikansk president i Barack Obama med signaler om kraftfulla ekonomiska stimulanspaket på 850 miljarder dollar (ca 3 % av landets BNP) och 2,5 miljoner nya jobb i potten.
Nu när alla dessa blint troende på marknadens självregleringar insett att ännu mera avregleringar och ingen stark och ansvarstagande stat knappast är vägen ur den kris som finansmarknadens kaxigt självgoda matadorer försatt världen i och gjort miljontals människor jobbalösa utan egen förskyllan.
Nu när 1980-talets ultraliberala marknadsdoktriner gjort bankrutt och krisen gradvis blivit och blir allt värre, då är det lite av drömläge för arbetarrörelsens idéer igen om en stark och ansvarstagande stat som förmår balansera och tukta marknadskrafterna, stärka (inte försämra) omställnings- och generella trygghetsförsäkringar, satsa på fort- och vidareutbildning, investera i offentliga infrastruktur- och klimatmässigt hållbara lösningar, bedriva en utjämnande skattepolitik och samtidigt skattemässigt gynna framtidsbyggande satsningar.
Nu när den doktrinära och oflexibla marknadsliberalismen gjort konkurs är det är straffsparksläge för en socialdemokrati och arbetarrörelse som vill, kan och vågar kliva fram och ta initiativet i den politiska debatten. Nu när det åter är mera politik och lite mindre marknad och tygellösa avregleringar som efterfrågas i en värld som krisar ekonomiskt och med en massarbetslöshet som lurar precis runt hörnet. Och snart nog också är här - om för lite och för sent insatta åtgärder görs medan tid är.
Minns ni förresten vem som sa följande när varselvågen började rulla in över Sverige i höstas, att "vi ska vara lite försiktiga med att måla upp alltför dystra känslor"? Jo, det var den av regeringen Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Littorin (han med "skitåret" 2009) nytillsatta högsta chefen på Arbetsförmedlingen, Angela Bermudez Svankvist som sa så.
Men det kunde lika gärna varit statsminister Reinfeldt själv, eftersom han också sagt liknande saker om att varsel är en sak och uppsägningar en annan sak. Men i takt med att varselvågen blivit allt större och uppsägningar (avsked p g a arbetsbrist) allt troligare har den retoriken tystnad helt hos regeringens ledande statsråd. Också bland de mest "pratglada" bland dessa.
Men också just därför är det nu lite av ett drömläge för arbetarrörelsen att nu under 2009 tydligare än under 2008 våga kliva fram och vill ta initiativet i den politiska debatten. Svenska folket förväntar sig nog detta av oss socialdemokrater.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:57 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home