Sverige och Finland i samtid och framtid - 200 år sedan det gemensamma blev tudelat
(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 20 januari 2009 m fl)
Observerat och värderat:------------
Sverige och Finland i samtid och framtid
2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike, något som vi varit i 600 år innan dess.
Den fattigarmé som slogs och blödde på Finlands mark år 1808 och i norra Sverige år 1809 och inte sällan blev liggande med vidriga sår ihop med rutten halm under fälttåget och kampen mot övermäktiga invaderande tsarryska trupper, dessa krigsmän hör historiskt samman med oss som lever idag i dagens självständiga nationer Sverige och Finland.
Denna delning av det dåvarande svenska riket i en krympande västlig del av Sverige och en under Tsarryssland lydande östlig del vid freden i Fredrikhamn 2009 kanske många inte tycker är värt att uppmärksamma. Sverige förlorade ju en fjärdedel av sin landyta till den växande stormakten och arvfienden Ryssland.
Å andra sidan kanske både vi i Sverige och Finland ska vara tacksamma för att så skedde. Finland fick med delningen gradvis påbörja en process som autonomt storfurstendöme under Ryssland mot skapandet av först en egen enkammarriksdag år 1906med allmän och lika rösträtt - även för kvinnor! - och sedan sin totala självständighet den 6 december 1917. Och med mycket av svensk förvaltningstradition och lagstiftning som grund samt med svenska och finska som två juridiskt likställda modersmål.
Sverige fick genom förlusten av Finland möjligheten att frigöra sig från sina forna stormaktsambitioner och skapa grundförutsättningarna för en utveckling som gett oss mer än 200 år av fred och oberoende från inblandning i nya förödande krig.
Precis som Ragnar Björk skriver i Föreningen Nordens årsbok 2009 - "Nöd och lust - Sverige och Finland i samtid och framtid" - så hade Ryssland sannolikt förr eller senare ändå gått i krig med Sverige för att få sina geopolitiska intressen tillgodosedda. Något som däremot det självständig Finland fick betala för först i det heroiska Vinterkriget 1939-40 och sedan på nytt i Fortsättningskriget 1941-44, då Finland slutgiligt tvingades avträda Karelen (20 % av Finlands yta) till Sovjetryssland och gjorde 400 000 karelare till krigsflyktingar i sitt eget land. Utöver att man måste betala ett mycket dyrt krigsskadestånd.
Men gradvis byggde Finland upp sin ekonomi och industriella bas till en numera med Sverige i det stora hela högst jämbördig styrka och nivå - och med mobiljätten Nokia (med nästan 1/3 av Finlands exportinkomster) som främsta symbol. Skogsindustrin - delvis i gemensamma svensk-finska bolag - är en annan viktig bas för styrkan i den finska ekonomin.
Just den gemensamma historien mellan Sverige och Finland är en viktig förklaring till nära och starka ekonomiska band och flera företagsfusioner - Nordea, StoraEnso, TeliaSonera etc - mellan de forna halvorna av det som en gång var stormakts-Sverige. Detta förhållande - liksom våra omfattande kulturella förbindelser - tas upp i flera av uppsatserna i Nordens årsbok 2009. Det är alltså ingen tillfällighet att svenskfinska företag har lättare att samarbeta och även bli lyckade fusioner än vad som är fallet mellan t ex svenska och danska företag. I stort sett gäller detsamma mellan svenska och norska företag, framgår av forskarstudier och reportage i affärspressen.
Många egna resor genom åren och närmare studier på plats inom olika företag och verksamheter i våra nordiska länder har gett mig samma bild. Samarbetet fungerar relativt sett bäst när svenska och finska företag och fackliga organisationer har "affärer ihop", trots en viss "språkförbistring" och vissa "kulturkrockar" emellanåt.
Sammantaget finns många goda skäl att uppmärksamma att svenska och finländare har mycket gemensamt och att det nu år 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike.
Samtidigt som man dock - delvis i spåren av EU-medlemskapet - tvingas beklaga att det fortsatta nordiska samarbetet inte utvecklats vidare och blivit det många en gång - efter världskriget - hoppades på. Idag känns det närmast som något formellt existerande med kanske mest lite kulturfrågor att hantera. Någon samlade och problemlösande gemensam politisk kraft är det ju inte i nuläget, även om Nordiska Rådet etc ju ändå fyller uppgiften som gemensam "mötesplats". Förvisso är även det bra. Man kan ju inte precis säga att Norden annars agerat speciellt samfällt vare sig i EU eller FN eller i andra internationella fora på sätt som försöker göra skillnad.
Möjligen finns det idag en viss gryende insikt om att den lite bättre fungerande nordisk samverkan och problemlösning via Nordiska Rådets gemenskap snarare hade kunnat vara till fördel än nackdel också i andra internationella samarbetsfora som EU, FN-systemet och liknande. Exempelvis i försvaret av den i EU-sammanhang avvikande nordiska arbetsmarknadsmodellen och andra liknande frågor. Och i sättet på vilket vi stillsamt diplomatiskt löser konflikter som i andra delar av världen inte sällan tillåts leda till mer eller mindre brutala och långvarigt krigiska förlopp innan de sedan ändå måste lösas upp den diplomatiska vägen.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(har själv t ex besökt nära nog alla finska kommuner, undantaget ett par tre)
Observerat och värderat:------------
Sverige och Finland i samtid och framtid
2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike, något som vi varit i 600 år innan dess.
Den fattigarmé som slogs och blödde på Finlands mark år 1808 och i norra Sverige år 1809 och inte sällan blev liggande med vidriga sår ihop med rutten halm under fälttåget och kampen mot övermäktiga invaderande tsarryska trupper, dessa krigsmän hör historiskt samman med oss som lever idag i dagens självständiga nationer Sverige och Finland.
Denna delning av det dåvarande svenska riket i en krympande västlig del av Sverige och en under Tsarryssland lydande östlig del vid freden i Fredrikhamn 2009 kanske många inte tycker är värt att uppmärksamma. Sverige förlorade ju en fjärdedel av sin landyta till den växande stormakten och arvfienden Ryssland.
Å andra sidan kanske både vi i Sverige och Finland ska vara tacksamma för att så skedde. Finland fick med delningen gradvis påbörja en process som autonomt storfurstendöme under Ryssland mot skapandet av först en egen enkammarriksdag år 1906med allmän och lika rösträtt - även för kvinnor! - och sedan sin totala självständighet den 6 december 1917. Och med mycket av svensk förvaltningstradition och lagstiftning som grund samt med svenska och finska som två juridiskt likställda modersmål.
Sverige fick genom förlusten av Finland möjligheten att frigöra sig från sina forna stormaktsambitioner och skapa grundförutsättningarna för en utveckling som gett oss mer än 200 år av fred och oberoende från inblandning i nya förödande krig.
Precis som Ragnar Björk skriver i Föreningen Nordens årsbok 2009 - "Nöd och lust - Sverige och Finland i samtid och framtid" - så hade Ryssland sannolikt förr eller senare ändå gått i krig med Sverige för att få sina geopolitiska intressen tillgodosedda. Något som däremot det självständig Finland fick betala för först i det heroiska Vinterkriget 1939-40 och sedan på nytt i Fortsättningskriget 1941-44, då Finland slutgiligt tvingades avträda Karelen (20 % av Finlands yta) till Sovjetryssland och gjorde 400 000 karelare till krigsflyktingar i sitt eget land. Utöver att man måste betala ett mycket dyrt krigsskadestånd.
Men gradvis byggde Finland upp sin ekonomi och industriella bas till en numera med Sverige i det stora hela högst jämbördig styrka och nivå - och med mobiljätten Nokia (med nästan 1/3 av Finlands exportinkomster) som främsta symbol. Skogsindustrin - delvis i gemensamma svensk-finska bolag - är en annan viktig bas för styrkan i den finska ekonomin.
Just den gemensamma historien mellan Sverige och Finland är en viktig förklaring till nära och starka ekonomiska band och flera företagsfusioner - Nordea, StoraEnso, TeliaSonera etc - mellan de forna halvorna av det som en gång var stormakts-Sverige. Detta förhållande - liksom våra omfattande kulturella förbindelser - tas upp i flera av uppsatserna i Nordens årsbok 2009. Det är alltså ingen tillfällighet att svenskfinska företag har lättare att samarbeta och även bli lyckade fusioner än vad som är fallet mellan t ex svenska och danska företag. I stort sett gäller detsamma mellan svenska och norska företag, framgår av forskarstudier och reportage i affärspressen.
Många egna resor genom åren och närmare studier på plats inom olika företag och verksamheter i våra nordiska länder har gett mig samma bild. Samarbetet fungerar relativt sett bäst när svenska och finska företag och fackliga organisationer har "affärer ihop", trots en viss "språkförbistring" och vissa "kulturkrockar" emellanåt.
Sammantaget finns många goda skäl att uppmärksamma att svenska och finländare har mycket gemensamt och att det nu år 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike.
Samtidigt som man dock - delvis i spåren av EU-medlemskapet - tvingas beklaga att det fortsatta nordiska samarbetet inte utvecklats vidare och blivit det många en gång - efter världskriget - hoppades på. Idag känns det närmast som något formellt existerande med kanske mest lite kulturfrågor att hantera. Någon samlade och problemlösande gemensam politisk kraft är det ju inte i nuläget, även om Nordiska Rådet etc ju ändå fyller uppgiften som gemensam "mötesplats". Förvisso är även det bra. Man kan ju inte precis säga att Norden annars agerat speciellt samfällt vare sig i EU eller FN eller i andra internationella fora på sätt som försöker göra skillnad.
Möjligen finns det idag en viss gryende insikt om att den lite bättre fungerande nordisk samverkan och problemlösning via Nordiska Rådets gemenskap snarare hade kunnat vara till fördel än nackdel också i andra internationella samarbetsfora som EU, FN-systemet och liknande. Exempelvis i försvaret av den i EU-sammanhang avvikande nordiska arbetsmarknadsmodellen och andra liknande frågor. Och i sättet på vilket vi stillsamt diplomatiskt löser konflikter som i andra delar av världen inte sällan tillåts leda till mer eller mindre brutala och långvarigt krigiska förlopp innan de sedan ändå måste lösas upp den diplomatiska vägen.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(har själv t ex besökt nära nog alla finska kommuner, undantaget ett par tre)
posted by rbjorkenwall at 4:58 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home