Om svensk polis och dess strukturfel som ständigt återkommer
(Publicerad i bl a tidskriften Tiden nr 1/09 m fl)
Observerat och värderat:-----
En angelägen granskning av svensk polis ledningsbrister och strukturfel
Orden som fälldes av polisen - "apajäveln" etc - om en av de omhändertagna ungdomarna i Rosengård under oroligheterna där hösten 2008 har gjort många upprörda och nu lett till att rikspolischefen tillsätter en oberoende utredning tillståndet inom Skånepolisen. Det här understryker bara hur viktigt att vi kan lita på att basala samhällsinstitutioner som polisen, brandkåren m fl blåljusverksamheter verkligen fungerar som vi har rätt att kräva i skarpa lägen.
Men teori och praktik är tyvärr inte samma sak, trots satsningar på "värdegrundsarbete" (god etik) och annat. Resursbrist är en ofta åberopas förklaring till detta. En annan och mera självkritisk är bristande kompetens och egna tillkortakommanden. Sånt vill man helst inte tala om själv - om man inte tvingas till det av andra. Men faktum kvarstår: Polisens uppklarningsprocent av så kallade vardagsbrott är ofta skrämmande låg, visar olika studier. Med kanske ännu värre är att det tyvärr också finns stora brister och ibland ren inkompetens i verkligt allvarliga händelser, så kallade särskilda händelser som verkligen kräver stor professionalitet för att tilltron till rättssamhället inte ska få sig en allvarlig knäck.
Det framgår med önskvärd tydlighet när man tar del av den pensionerade polisintendenten och juristen Eric Rönnegårds bok "Kris i ledningen för svensk polis" (Jure förlag). I den har Eric Rönnegård, som jag i andra sammanhang känner som en klok karl, gått igenom nio extrema (särskilda) händelser. Han börjar med det extremt klantigt skötta utredningen av Palmemordet 1986 och slutar med polismordet i Nyköping 2007. Däremellan finns bland annat med stor röta lösta mordet på Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh (2003) och polismorden i Malexander i Östergötland (1999). Alltså såväl uppklarade som ouppklarade allvarliga brott av särskilt karaktär (§ 3-händelser).
Efter en systematisk genomgång av nio sådana händelser anser Eric Rönnegård att samma missförhållanden och brister ständigt upprepas, i fall efter fall. Utöver mångårig egen erfarenhet hämtar han stöd för denna, som det verkar, väldokumenterade tes en forskarstudie av Dag Hansen och Ahn-Za Hagström där de granskat ännu tidigare händelser som flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och ockupationen av västtyska ambassaden 1975. Rönnegård refererar utförligt till forskarduon, som menar att det finns en nära nog institutionell ovilja att identifiera strukturproblemen och att man inom ledningen för svensk polis i stället gärna tar "smitvägen" och väljer att peka ut lämpliga syndabockar. När man i stället borde ägna sig åt systematiska utvärderingar och att dra lärdomar på en strukturell nivå inom samhällets rättsvårdande instanser. Något som dock - utöver en ärlig ambition att lära av egna misstag - kräver ett betydande politiskt engagemang, inkluderande ett visst mått av rannsakan av den politiska makten och av hur man använder utnämningsmakten när man utser höga polischefer utifrån kriterier som ingalunda alltid är de mest centrala.
Eric Rönnegård instämmer - utifrån sina egna erfarenheter under dryga 40 år inom polisen på olika nivåer - i den kritik som forskarduon levererat och när han själv nu i sin bok granskat nio sådana händelser av särskilt stor vikt. Nära nog inget har hänt trots Göteborgskommitténs (SOU 2002:122) påpekande i en utredning som tillsattes efter Göteborgskravallerna (i samband med svenska EU-ordförandeskapet 2001) och med politiskt tunga ledamöter som förre moderatledaren Ulf Adelsohn och den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (s) och tydligt formulerade slutsatser om att polisen lider av ett grundläggande strukturellt problem men avstått från att försöka göra någonting åt det.
Det tycks sitta någonting i väggarna hos svensk polis. Ett slags "ineffektivitetsradon" som pyser in och förgiftar verksamheten och gör att också ärligt energiska och yrkeskunniga polisers vardag minst sagt problematisk - och då särskilt i riktigt skarpa lägen. Och då ledningsbristerna brukar vara som mest synliga och svåra att komma runt. Det var ren tur att mordet på Anna Lindh löstes. Polismissarna var grova, menar ex-kommenderingschefen m m Eric Rönnegård. Mordet på utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm den 11 september 2003 blev nämligen lika misskött av polisen det första dygnet som utredningen av mordet på förre statsministern Olof Palme år 1986. Högsta polisledningen gjorde tyvärr sig skyldig till en rad grava försummelser de första dygnet första 15 timmarna av det avgörande första dygnets utredningsarbete, menar Rönnegård. Inga förstärkningar kallades in och polisledningen utlöste aldrig den aktivitetsplan som ska gälla vid grövre våldsbrott. Det gjorde också i sin tur att inga poliser fick jobba över. Polischeferna åkte hem på kvällen och sov i stället för att man hade en högsta ledning på tå redan från timme ett. Allvarligt fel var också att man betraktade överfallet på utrikesministern som "grov misshandel", inte mordförsök. Något som i sin tur kom att styra prioriterringen av polisarbetet de första 15 timmarna. Men genom ett antal turliga omständigheter - i kombination med senare DNA-test - greps och anhölls 24-årige Mijailo Mijailovic den 24 september 2003 för mordet. 12 januari åtalades han vid Stockholms tingsrätt för mord, efter att först ha erkänt mordet först den 6 januari 2004. Så med lite röta kunde åtminstone detta mord lösas trots alla inledande ledningsmisstag de första avgörande timmarna efter mordet.
Ett system- och strukturfel inom svensk polis är att man gång efter annan tillsätter för skarpa lägen svagt tränade byråkrater på polisens chefsstolar och låter dem leda operativa insatser, och följden blir då ständigt nya misstag när det "bränner till", menar Rönnegård. Och när sedan inte heller självkritik och att vilja lära av egna, grava misstag är precis polisens starkaste gren så blir det som det blir. Gamla misstag följs av nya.
Men rimligen borde vi någon gång kunna ta lärdom av angelägna utvärderingar som den som olika polisforskare och nu Eric Rönnegård gör i sin välskrivna bok om krisen i ledningen av svensk polis. (Eva Franchells bok "Väninnan" ger också inblickar om polisarbetet kring Anna Lindh-mordet.) Vi kan inte - också med tanke på nya färska händelser i Skåne etc - i längden nöja oss med en polis som inte klarar av sin uppgift. Varken i stort eller smått. Så när kommer åtgärderna för att rätta till de strukturproblem som uppenbarligen finns inom svensk polis? Inte mycket tyder på att svensk polis ännu lär av tidigare grava misstag så länge de grundläggande strukturproblemen förblir olösta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
--------
Bok: "Kris i ledningen för svensk polis - mordet på Anna Lindh inget undantag", Jure förlag
Bakgrundsfakta:
Eric Rönnegård har arbetat som polis i mer än 40 år. Han började som konstapel vid Katarinapolisen i Stockholm 1963 och slutade sin karriär som polisintendent 2004 när han pensionerades.
Vid sidan av sitt arbete som polis läste han in en juristexamen. Under några år arbetade han hos justitieombudsmannen och i regeringskansliet innan han återvände till polisen. I början av 1980-talet gick han igenom en polischefsutbildning.
Efter mordet på Olof Palme 1986 har han som polischef arbetat mycket med det som på polisspråk kallas "särskilda händelser". Han har varit kommenderingschef, arbetat fram regelverk och utbildat polischefer för särskilda händelser, alltså § 3-händelser.
Observerat och värderat:-----
En angelägen granskning av svensk polis ledningsbrister och strukturfel
Orden som fälldes av polisen - "apajäveln" etc - om en av de omhändertagna ungdomarna i Rosengård under oroligheterna där hösten 2008 har gjort många upprörda och nu lett till att rikspolischefen tillsätter en oberoende utredning tillståndet inom Skånepolisen. Det här understryker bara hur viktigt att vi kan lita på att basala samhällsinstitutioner som polisen, brandkåren m fl blåljusverksamheter verkligen fungerar som vi har rätt att kräva i skarpa lägen.
Men teori och praktik är tyvärr inte samma sak, trots satsningar på "värdegrundsarbete" (god etik) och annat. Resursbrist är en ofta åberopas förklaring till detta. En annan och mera självkritisk är bristande kompetens och egna tillkortakommanden. Sånt vill man helst inte tala om själv - om man inte tvingas till det av andra. Men faktum kvarstår: Polisens uppklarningsprocent av så kallade vardagsbrott är ofta skrämmande låg, visar olika studier. Med kanske ännu värre är att det tyvärr också finns stora brister och ibland ren inkompetens i verkligt allvarliga händelser, så kallade särskilda händelser som verkligen kräver stor professionalitet för att tilltron till rättssamhället inte ska få sig en allvarlig knäck.
Det framgår med önskvärd tydlighet när man tar del av den pensionerade polisintendenten och juristen Eric Rönnegårds bok "Kris i ledningen för svensk polis" (Jure förlag). I den har Eric Rönnegård, som jag i andra sammanhang känner som en klok karl, gått igenom nio extrema (särskilda) händelser. Han börjar med det extremt klantigt skötta utredningen av Palmemordet 1986 och slutar med polismordet i Nyköping 2007. Däremellan finns bland annat med stor röta lösta mordet på Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh (2003) och polismorden i Malexander i Östergötland (1999). Alltså såväl uppklarade som ouppklarade allvarliga brott av särskilt karaktär (§ 3-händelser).
Efter en systematisk genomgång av nio sådana händelser anser Eric Rönnegård att samma missförhållanden och brister ständigt upprepas, i fall efter fall. Utöver mångårig egen erfarenhet hämtar han stöd för denna, som det verkar, väldokumenterade tes en forskarstudie av Dag Hansen och Ahn-Za Hagström där de granskat ännu tidigare händelser som flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och ockupationen av västtyska ambassaden 1975. Rönnegård refererar utförligt till forskarduon, som menar att det finns en nära nog institutionell ovilja att identifiera strukturproblemen och att man inom ledningen för svensk polis i stället gärna tar "smitvägen" och väljer att peka ut lämpliga syndabockar. När man i stället borde ägna sig åt systematiska utvärderingar och att dra lärdomar på en strukturell nivå inom samhällets rättsvårdande instanser. Något som dock - utöver en ärlig ambition att lära av egna misstag - kräver ett betydande politiskt engagemang, inkluderande ett visst mått av rannsakan av den politiska makten och av hur man använder utnämningsmakten när man utser höga polischefer utifrån kriterier som ingalunda alltid är de mest centrala.
Eric Rönnegård instämmer - utifrån sina egna erfarenheter under dryga 40 år inom polisen på olika nivåer - i den kritik som forskarduon levererat och när han själv nu i sin bok granskat nio sådana händelser av särskilt stor vikt. Nära nog inget har hänt trots Göteborgskommitténs (SOU 2002:122) påpekande i en utredning som tillsattes efter Göteborgskravallerna (i samband med svenska EU-ordförandeskapet 2001) och med politiskt tunga ledamöter som förre moderatledaren Ulf Adelsohn och den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (s) och tydligt formulerade slutsatser om att polisen lider av ett grundläggande strukturellt problem men avstått från att försöka göra någonting åt det.
Det tycks sitta någonting i väggarna hos svensk polis. Ett slags "ineffektivitetsradon" som pyser in och förgiftar verksamheten och gör att också ärligt energiska och yrkeskunniga polisers vardag minst sagt problematisk - och då särskilt i riktigt skarpa lägen. Och då ledningsbristerna brukar vara som mest synliga och svåra att komma runt. Det var ren tur att mordet på Anna Lindh löstes. Polismissarna var grova, menar ex-kommenderingschefen m m Eric Rönnegård. Mordet på utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm den 11 september 2003 blev nämligen lika misskött av polisen det första dygnet som utredningen av mordet på förre statsministern Olof Palme år 1986. Högsta polisledningen gjorde tyvärr sig skyldig till en rad grava försummelser de första dygnet första 15 timmarna av det avgörande första dygnets utredningsarbete, menar Rönnegård. Inga förstärkningar kallades in och polisledningen utlöste aldrig den aktivitetsplan som ska gälla vid grövre våldsbrott. Det gjorde också i sin tur att inga poliser fick jobba över. Polischeferna åkte hem på kvällen och sov i stället för att man hade en högsta ledning på tå redan från timme ett. Allvarligt fel var också att man betraktade överfallet på utrikesministern som "grov misshandel", inte mordförsök. Något som i sin tur kom att styra prioriterringen av polisarbetet de första 15 timmarna. Men genom ett antal turliga omständigheter - i kombination med senare DNA-test - greps och anhölls 24-årige Mijailo Mijailovic den 24 september 2003 för mordet. 12 januari åtalades han vid Stockholms tingsrätt för mord, efter att först ha erkänt mordet först den 6 januari 2004. Så med lite röta kunde åtminstone detta mord lösas trots alla inledande ledningsmisstag de första avgörande timmarna efter mordet.
Ett system- och strukturfel inom svensk polis är att man gång efter annan tillsätter för skarpa lägen svagt tränade byråkrater på polisens chefsstolar och låter dem leda operativa insatser, och följden blir då ständigt nya misstag när det "bränner till", menar Rönnegård. Och när sedan inte heller självkritik och att vilja lära av egna, grava misstag är precis polisens starkaste gren så blir det som det blir. Gamla misstag följs av nya.
Men rimligen borde vi någon gång kunna ta lärdom av angelägna utvärderingar som den som olika polisforskare och nu Eric Rönnegård gör i sin välskrivna bok om krisen i ledningen av svensk polis. (Eva Franchells bok "Väninnan" ger också inblickar om polisarbetet kring Anna Lindh-mordet.) Vi kan inte - också med tanke på nya färska händelser i Skåne etc - i längden nöja oss med en polis som inte klarar av sin uppgift. Varken i stort eller smått. Så när kommer åtgärderna för att rätta till de strukturproblem som uppenbarligen finns inom svensk polis? Inte mycket tyder på att svensk polis ännu lär av tidigare grava misstag så länge de grundläggande strukturproblemen förblir olösta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
--------
Bok: "Kris i ledningen för svensk polis - mordet på Anna Lindh inget undantag", Jure förlag
Bakgrundsfakta:
Eric Rönnegård har arbetat som polis i mer än 40 år. Han började som konstapel vid Katarinapolisen i Stockholm 1963 och slutade sin karriär som polisintendent 2004 när han pensionerades.
Vid sidan av sitt arbete som polis läste han in en juristexamen. Under några år arbetade han hos justitieombudsmannen och i regeringskansliet innan han återvände till polisen. I början av 1980-talet gick han igenom en polischefsutbildning.
Efter mordet på Olof Palme 1986 har han som polischef arbetat mycket med det som på polisspråk kallas "särskilda händelser". Han har varit kommenderingschef, arbetat fram regelverk och utbildat polischefer för särskilda händelser, alltså § 3-händelser.
posted by rbjorkenwall at 5:18 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home