Bush legacy och förväntningarna på Obama
(Publicerad i bl a Dagbladet och Vasabladet 20 januari 2009 m fl)
Observerat och värderat:
Bush eftermäle och de överstora förväntningarna på Obama när han nu svärs in som president
Den 16 januari höll höll George Walker Bush sitt avskedstal som president. Det var kort, kärnfullt och lika ytligt som väntat.
Hans åtta år i Vita Huset har gjort honom till en av USAs minst populära presidenter någonsin, landets rykte utomlands är sämre än någonsin, han lämnar flera pågående krig efter sig och dessutom ett budgetunderskott (motsvarande 8 % av USA:s BNP) som i sig flyttar makt till finansiärer i Asien. Ändå höll han fast vid att politiken varit lyckosam och beviset för det var, menade Bush, att USA sedan den elfte september 2001 klarat sig från terrorattacker.
I sitt tal levde han också på nytt upp till det som styrt hans agernade, hans fundamentalistiska väckelsekristendom: Gott och ont står emot varandra i denna värld och inga kompromisser eller gråskalor mellan svart och vitt är möjliga. Hur var Bush alls möjlig? Hur kunde han vinna en andra presidentperiod? Men följden vet vi blev att USA utvecklades negativt på olika sätt. Detta när en stor del av den röstande befolkningen - soffan är alltid större än den andel som väljer en vinnande president - sjönk ner i ett högerkristet och nykonservativt sätt att betrakta världen som gjorde dem oförmögna att förstå sig själva, sitt land, sin samtid. I den meningen blev George Walker Bush den president kulmen på denna era i amerikansk politik som nu är över. Kanske också den president som kom att förvalta ett amerikanskt imperium som slutligen passerade zenit och nu har sett sina bästa dagar?
Nu avgår han. Världen kan vända blad och börja om med afroamerikanen Barack Obama som ny president. Och med honom finns hopp om förändring, time for Change.
Obama har messiasstora förväntningar på sig
Tisdagen den 20 januari svärs Barack Obama in som USA:s 44:e president. Han blir den förste färgade presidenten i Förenta Staternas historia och den första 60-talisten i Vita Husets ovala rum.
Det är med ett enormt, messiasstort förändringsmandat Obama träder till. Hans kampanj och seger i presidentvalet präglades av ett enda ord - Change. Och med ett valdeltagande som hamnade på rekordstora J.F. Kennedy-stora 60 procent och en demokratisk kongressmajoritet (senat och rep.hus) som är lika stor som Lyndon Johnson hade på sin tid.
Nu handlar det om att leva upp till de berättigade förhoppningar och krav som finns på hans person. Möjligheterna finns men utmaningarna är också många. Men blir han den Messias, som många av hans väljare förväntar sig? Obama får sannolikt en "smekmånad" som kan bli uppåt ett år lång innan verkligheten blir bistrare.
På hemmaplan handlar det om finanskris och den viktiga amerikanska bilindustrins framtid, utrikes är det situationen i Mellanöstern som pockar på omgående amerikansk uppmärksamhet. Men det finns så många fler frågor; Irak (trupphemtagningen m m), Afghanistan och stängningen av fånglägret i Guantánamo bara för att nämna några.
I väntan på tillträdet har Barack Obama legat lågt, inte gjort några överstora utfästelser - utöver ett rekordstor krispaket på 800 miljarder dollar (= 5,5 % av BNP) - utan lagt sig i ett avvaktande vänteläge medan utnämningarna i den nya administrationen presenterats undan för undan. Samtidigt har den avgående presidenten blivit alltmer handlingsförlamad under sina sista dagar i ämbetet.
Men det är inte bara Obamas väljare som förväntar sig ett nytt sorts ledarskap och en rivstart av den nya administrationen. Också världen hoppas på Obama, inte minst när det gäller Mellanöstern.
För det är just USA som har nyckeln som kan få slut på det meningslösa dödandet sedan tre veckor tillbaka i Gaza. Som Israels viktigaste allierade är USA den enda aktör som på kan göra skillnad och ställa krav. Tvinga Israel till reträtt, en vapenvila och så småningom få parterna tillbaka till en dialog.
Samtidigt är en fredsuppgörelse och en tvåstatslösning Israel och Palestina också avgörande viktigt för att kunna förändra situationen i hela regionen från Irak till Afghanistan.
Inte minst George Bushs krig mot terrorismen har lärt USA och världen att det visserligen går att döda terrorister och slå sönder olika strukturer. Men bomber tar aldrig bort roten till det som skapar terrorism och extremism och som gör att dessa organisationer även framöver kommer att kunna fortsätta rekrytera nya "martyrer". Sist och slutligen är det bara dialog och diplomati - som fredspristagare Martti Ahtisaari och andra så klokt påpekat - som kan lösa upp konflikter och skapa mera bestående stabilitet. Det förstod George W Bush alltför sent.
En rivstart nu för Obama för att få vapnen att tystna i Gaza och ett återupptagande av den dialog som Bill Clinton under sina år som president fick till stånd mellan palestinier och israeler skulle ge Barack Obama och USA en ny ledarroll i världen. Det är det bästa vi nu kan hoppas på.
Dessutom ligger ju detta också i USA:s egna, långsiktiga intressen. Hotbilden, rädslan och risken för terroristattacker likt World Trade Center (11/9-01), skulle minska. Möjligheten till en demokratisk utveckling utan ständiga våldsdåd skulle öka i Irak och löftena om ett hemtagande av de amerikanska styrkorna i Irak skulle kunna förverkligas. Om själva grogrunden för terrorism rycks undan blir världen också en säkrare plats att leva på för oss alla.
Yes, visst är det förändring, change, vi alla behöver för en bättre och tryggare värld - och förutsättningen för det är change, en ny riktning, inte minst i den amerikanska utrikespolitiken.
En annan sak är sedan om Barack Obama mäktar med och kan leva upp till förhoppningarna (överstora) som så många har på honom när han samtidigt på hemmaplan också brottas med den värsta krisen sedan 1930-talet.
Men som nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, sade när han föreläste i Stockholm i samband med att han tog emot sitt pris. "Obama måste göra allt samtidigt". Något annat val har han inte.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Observerat och värderat:
Bush eftermäle och de överstora förväntningarna på Obama när han nu svärs in som president
Den 16 januari höll höll George Walker Bush sitt avskedstal som president. Det var kort, kärnfullt och lika ytligt som väntat.
Hans åtta år i Vita Huset har gjort honom till en av USAs minst populära presidenter någonsin, landets rykte utomlands är sämre än någonsin, han lämnar flera pågående krig efter sig och dessutom ett budgetunderskott (motsvarande 8 % av USA:s BNP) som i sig flyttar makt till finansiärer i Asien. Ändå höll han fast vid att politiken varit lyckosam och beviset för det var, menade Bush, att USA sedan den elfte september 2001 klarat sig från terrorattacker.
I sitt tal levde han också på nytt upp till det som styrt hans agernade, hans fundamentalistiska väckelsekristendom: Gott och ont står emot varandra i denna värld och inga kompromisser eller gråskalor mellan svart och vitt är möjliga. Hur var Bush alls möjlig? Hur kunde han vinna en andra presidentperiod? Men följden vet vi blev att USA utvecklades negativt på olika sätt. Detta när en stor del av den röstande befolkningen - soffan är alltid större än den andel som väljer en vinnande president - sjönk ner i ett högerkristet och nykonservativt sätt att betrakta världen som gjorde dem oförmögna att förstå sig själva, sitt land, sin samtid. I den meningen blev George Walker Bush den president kulmen på denna era i amerikansk politik som nu är över. Kanske också den president som kom att förvalta ett amerikanskt imperium som slutligen passerade zenit och nu har sett sina bästa dagar?
Nu avgår han. Världen kan vända blad och börja om med afroamerikanen Barack Obama som ny president. Och med honom finns hopp om förändring, time for Change.
Obama har messiasstora förväntningar på sig
Tisdagen den 20 januari svärs Barack Obama in som USA:s 44:e president. Han blir den förste färgade presidenten i Förenta Staternas historia och den första 60-talisten i Vita Husets ovala rum.
Det är med ett enormt, messiasstort förändringsmandat Obama träder till. Hans kampanj och seger i presidentvalet präglades av ett enda ord - Change. Och med ett valdeltagande som hamnade på rekordstora J.F. Kennedy-stora 60 procent och en demokratisk kongressmajoritet (senat och rep.hus) som är lika stor som Lyndon Johnson hade på sin tid.
Nu handlar det om att leva upp till de berättigade förhoppningar och krav som finns på hans person. Möjligheterna finns men utmaningarna är också många. Men blir han den Messias, som många av hans väljare förväntar sig? Obama får sannolikt en "smekmånad" som kan bli uppåt ett år lång innan verkligheten blir bistrare.
På hemmaplan handlar det om finanskris och den viktiga amerikanska bilindustrins framtid, utrikes är det situationen i Mellanöstern som pockar på omgående amerikansk uppmärksamhet. Men det finns så många fler frågor; Irak (trupphemtagningen m m), Afghanistan och stängningen av fånglägret i Guantánamo bara för att nämna några.
I väntan på tillträdet har Barack Obama legat lågt, inte gjort några överstora utfästelser - utöver ett rekordstor krispaket på 800 miljarder dollar (= 5,5 % av BNP) - utan lagt sig i ett avvaktande vänteläge medan utnämningarna i den nya administrationen presenterats undan för undan. Samtidigt har den avgående presidenten blivit alltmer handlingsförlamad under sina sista dagar i ämbetet.
Men det är inte bara Obamas väljare som förväntar sig ett nytt sorts ledarskap och en rivstart av den nya administrationen. Också världen hoppas på Obama, inte minst när det gäller Mellanöstern.
För det är just USA som har nyckeln som kan få slut på det meningslösa dödandet sedan tre veckor tillbaka i Gaza. Som Israels viktigaste allierade är USA den enda aktör som på kan göra skillnad och ställa krav. Tvinga Israel till reträtt, en vapenvila och så småningom få parterna tillbaka till en dialog.
Samtidigt är en fredsuppgörelse och en tvåstatslösning Israel och Palestina också avgörande viktigt för att kunna förändra situationen i hela regionen från Irak till Afghanistan.
Inte minst George Bushs krig mot terrorismen har lärt USA och världen att det visserligen går att döda terrorister och slå sönder olika strukturer. Men bomber tar aldrig bort roten till det som skapar terrorism och extremism och som gör att dessa organisationer även framöver kommer att kunna fortsätta rekrytera nya "martyrer". Sist och slutligen är det bara dialog och diplomati - som fredspristagare Martti Ahtisaari och andra så klokt påpekat - som kan lösa upp konflikter och skapa mera bestående stabilitet. Det förstod George W Bush alltför sent.
En rivstart nu för Obama för att få vapnen att tystna i Gaza och ett återupptagande av den dialog som Bill Clinton under sina år som president fick till stånd mellan palestinier och israeler skulle ge Barack Obama och USA en ny ledarroll i världen. Det är det bästa vi nu kan hoppas på.
Dessutom ligger ju detta också i USA:s egna, långsiktiga intressen. Hotbilden, rädslan och risken för terroristattacker likt World Trade Center (11/9-01), skulle minska. Möjligheten till en demokratisk utveckling utan ständiga våldsdåd skulle öka i Irak och löftena om ett hemtagande av de amerikanska styrkorna i Irak skulle kunna förverkligas. Om själva grogrunden för terrorism rycks undan blir världen också en säkrare plats att leva på för oss alla.
Yes, visst är det förändring, change, vi alla behöver för en bättre och tryggare värld - och förutsättningen för det är change, en ny riktning, inte minst i den amerikanska utrikespolitiken.
En annan sak är sedan om Barack Obama mäktar med och kan leva upp till förhoppningarna (överstora) som så många har på honom när han samtidigt på hemmaplan också brottas med den värsta krisen sedan 1930-talet.
Men som nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, sade när han föreläste i Stockholm i samband med att han tog emot sitt pris. "Obama måste göra allt samtidigt". Något annat val har han inte.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:09 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home