De fyra friheterna och EG-domstolens "övermakt"

(Publicerad i bl a Dagbladet 5/7 och i Vasabladet 17 juli 2008)

Analyserat och värderat:
EU-projektet - de fyra friheterna, EG-domstolens "övermakt" och stora reformbehov som pockar på en lösning

Den som i grunden vill förstå hur Eu fungerar kan aldrig bortse från den grund som EU vilar på rent författningsmässigt. Det handlar om EU:s grundelement de fyra friheterna – fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. Det är den grund på vilken hela EU-projektet vilar och som ytterst är vad vakthunden EG-domstolen också alltid dömer utifrån.

Det borde mot den bakgrunden inte förvåna någon som satt sig in i EU-projektets fundamenta, att fackföreningar och nationella regleringar i kollektivavtal och arbetsmarknadslagar, som finns till som värn för löntagarnas rättigheter, av många i EU-institutionerna, särskilt EG-domstolen, ses som ogiltiga, icke önskvärda hinder för dessa fyra friheter. Någon femte frihet som värnar löntagarnas grundläggande rättigheter och konflikträtten finns ännu inte, trots de många högtidstalen (mest tidigare) om "det sociala Europa" som nödvändig motvikt mot de fyra friheterna.

Med denna realitet för handen, så borde inte heller utslagen i Lavalmålet (18 dec. 2007) i EG-domstolen i grunden vara så överraskande. Lavaldomen, liksom Rüffert- och Viking-domarna eller den färska Luxemburg-domen, handlar alla ytterst handlar om att EG-domstolen anser att den fria rörligheten är viktigare än skyddet mot låglönedumpningtar över

Även om det inte precis på alla håll i media kommit fram i rapporteringen om det irländska nejet till EU:s Lissabonfördrag, så spelade dessa frågor en viktig roll i den irländska omröstningen. En av de största irländska fackföreningarna, TEEU, rekommenderade t ex sina medlemmar att rösta nej med hänvisning till Lavaldomen. I ett uttalande som välkomnar det klara nejröstresultatet, konstateras att genom domstolens utslag har "pendeln nu svängt så att arbetares rättigheter underordnas storfinansens" och att det "under sådana omständigheter vore dåraktigt att förse dessa EU-institutioner med mer makt".

De konsekvenser som följer av den mäktiga EG-domstolen och den överordnade ställning som EG-rätten faktiskt ger den fria rörligheten, har noggranna och pålästa svenska och europeiska EU-kritiker varnat för i många år. Och det med stort fog. De mest oreflekterande EU-entusiasterna har å andra sidan avfärdat det som skrämselargument. Men det nyttar föga att nu träta om vem som haft mest rätt.

Viktigare nu är i stället att dra lärdomar av det skedda och se att EU-fördragets utformning, ner till minsta kommatecken, kan vara av helt avgörande betydelse för hur EG-domstolens jurister (i princip oavsättliga) i slutändan tolkar och bestämmer EG-rättens kommande tillämpning - i praktiken.

Därför borde den svenska arbetarrörelsen nu - efter det irländska nejet - lägga in backen och bromsa upp godkännandeprocessen (ratificeringen) i Sveriges riksdag och i stället ta tid på sig att noga analysera situationen samt invänta resultatet från Stråths utredning om hur vår inhemska utstationeringslag behöver förändras för att förhindra låglönedumpning i Sverige samt driva på att det till EU-fördraget fogas ett socialt protokoll (skydd av löntagarnas rättigheter) som Europafacket EFS/ETUC har krävt. Detta skulle i sin tur bädda för ett bättre "politiskt klimat" i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009

Och i bästa fall också ett något högre valdeltagande än som sannolikt annars lär bli fallet i detta "ofolkliga val".

Det vore därtill också önskvärt och rimligt att de progressiva krafterna i Europa ihop med europeisk fackföreningsrörelse arbetar samman för att 1) inskränka EG-domstolens nu väl stora befogenheter (också i sådant som borde höra hemma på den nationella beslutsnivån); 2) slå fast att nationella regleringar, som syftar till att skydda löntagare, ges en särställning också i EG-rätten; 3) erkänna medlemsländernas skilda traditioner för reglering av villkoren på arbetsmarknaden, i klartext, att EU och EG-domstolen inte har med att göra hur vi Sverige ordnar villkoren på vår inhemska arbetsmarknad; 4) för in också en femte frihet, friheten att strejka och ta till konfliktåtgärder (grundlagsreglerad rätt i bl a Sverige), och som inte kan överprövas av de ursprungliga fyra EU-friheterna.

Är väl detta på plats kanske också vanligt folks skepsis mot EU-projektet blir lite mindre stor, och prägeln av "elitprojekt" utan folklig kontroll något mindre.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Om konsten att läsa

Reflekterat och noterat:--------------------
Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process

Sommar men också under förhöstens kräfttider – då har man tid. Förutsatt att man inte stressar runt på alla ”måsten” som nödvändigtvis ska ses under sin ledighet. Tid att läsa och reflektera. Att läsa är som att tolka ett slags partitur – vad menade och ville författaren egentligen ha sagt? Och medan man försöker göra detta så kan man, i benådade ögonblick få uppleva de mest hisnande äventyr.

Det faktum att vi härigenom kan väcka till liv tusenåriga tankar och i vår inbillning iscensätta berättelser skrivna i alla tider benämner Olof Lagercrantz – denne mästare i konsten att läsa - ett underverk större än att sädeskornen ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Liknande reflektioner återkommer också i andra goda författares - Merete Mazzarella m fl - essäer om egna stora läsupplevelser.

I sin lilla fina bok ”Om konsten att läsa och skriva” betonar Olof Lagercrantz att böckerna tidigt gav honom en utvidgning av det egna livet.

”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde.

”De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.” Han citerar vidare den tyske forskaren Wolfgang Iser, som karakteriserat läsandet som ”en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel”.

Detta påminner om vad den på berättande inriktade litteraturprofessorn Lars-Åke Skalin uttryckt om förhållandet läsare och litteratur. Läsaren och författaren ingår ett slags pakt. Om läsaren vinner förtroende för det skrivna – och därmed ger författaren nödvändig auktoritet -, så tar läsaren det solidariskt till sig och iscensätter berättelsen på en inre scen.

”Där man aldrig är ensam”, skriven av den finlandssvenska författaren och professorn vid Helsingfors universitet Merete Mazzarella, är ett i essäns form skriven bok med undertiteln ”Om läsandets konst”. Läsning gör oss kanske inte till bättre människor, påpekar Mazzarella, men kan utmana vedertagna tankemönster. Läsning kan betraktas som forskningsresor in i andra människors psyken; likt expeditioner till främmande kulturer och sällan besökta trakter.

Genom att läsa skärper och utvidgar vi vår tankevärld. Och med detta också vår förmåga till inlevelse och empati. (För egen del har jag t ex aldrig lärt mig så mycket om finsk historia och kultur som när jag läst Väinö Linnas torpartrilogi och hans ”Okänd soldat” eller om rysk dito genom läsningen av Dostojevskijs ”Brott och straff ” eller ”Bröderna Karamasov”; eller om det koloniala Afrika genom läsning av Joseph Conrads fantastiska klassiker "Mörkrets hjärta"). Merete Mazzarella tror, med rätta, starkt på litteraturens kommunikativa kraft och betraktar böcker och författare som vänner och samtalspartner. Och de håller i vissa fall för många omläsningar – och blir på så sätt lika trofasta som riktigt nära och pålitliga vänner.

Författaren och kritikern Alberto Manguels internationellt hyllade ”En historia om läsning” bjuder på en synnerligen kunnig guidning genom läsandets minst fyratusenåriga historia. Dessutom tydliggör han därtill hur läsning i mångt och mycket utgör själva nyckeln till vår förståelse av världen.

Manguel undersöker läsandet ur en lång rad aspekter. Han berättar om alltifrån kilskrift till dagens cd-romskivor (tänk att numera ryms Shakespeares samlade verk på en enda cd-skiva!) En enda dvd kan härbärgera textmängder motsvarande ett omfångsrikt bibliotek, fantastiskt!.

Manguel säger bland annat så här om läsningens betydelse: ”I alla litterata samhällen är det något av en initiation att lära sig läsa, en ritualiserad övergång från ett tillstånd av beroende och rudimentär kommunikation.

Barn som lär sig läsa släpps in i det gemensamma minnet genom böckerna och bekantar sig därmed med ett gemensamt förflutet, som de i högre eller lägre grad förnyar varje gång de läser.”

Men bakom denna potential finns också en skuggsida: många är de föräldrar och makthavare – diktatorer av olika slag - som försökt styra eller förhindra människors läsande. De gör det i insikt om att kunskap är makt.

Det finns till och med en ”bokläsarkonvention”, enligt vilken läsare har flera stadgade rättigheter: Rätten att inte läsa (!); rätten att läsa om och om igen; rätten att läsa vad som helst; rätten att ta en roman för verklighet; rätten att läsa överallt.

Om detta lite ”udda” och mycket annat återfinns på en webbsida som åtminstone vissa svensklärare flitigt nyttjar.

Men åter till läsandet. Härom året utkom en vacker liten volym från bohuslänska förlaget Pontes. Det var en essä av Marcel Proust – ”Om läsning”.

Vibeke Emond har översatt hans ”Sur la lecture” som Proust ursprungligen skrev som förord till sin översättning av John Ruskins ”Sesame and Lilies” (1865). Eftersom Ruskin där skriver om läsandets betydelse gör Proust detsamma i sin introduktion. Marcel Proust text är mycket personligt skriven och där barndomsinteriörerna är formade precis som i det senare, tidlösa romanverket ”På spaning efter den tid som flytt”. Här kan man i essäns form se det första groendet fröet till det som skulle bli hans stora monumentalverk – ”På spaning efter den tid som flytt”. (En annan sak är sedan att få verkligen har läst den men desto fler hört talas om den.)
Jag åhörde f.ö en lysande ljudbok med skådisen Krister Henriksson om Prousts mästerverk när jag i juli 2008 reste runt med bil i svenska Norrbotten och finska Österbotten. Den gav mersmak!

I Prousts ”Om läsning” summerar Ruskin sina iakttagelser så här: ”Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte.” Eller med andra ord: läsning kan inte ersätta ett andligt liv - men däremot berika det.

Värt att tänka på när vi går ut till hängmattan eller vilstolen med någon god läsning vilande i handen.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Maken till devot hyllning av en så kallad kulturmecenat

I en jättelikt uppslagen tresidig artikel i Dagens Nyheter (”Miljardär vill satsa på kulturen”) gavs häromdagen den danske finansmannen Fritz Schur en devot hyllning, något av rekord i svensk press i genren rövslickeri för mecenaten. Hans goda kontakter med det danska kungahuset, den borgerliga Fogh Rasmussen-regeringen, hans intresse för design, vin, segling - ja, allt överklassigt finns med i den devota mecenathyllningen i malliga DN.

Man måste först vada genom mängder av överklassig prosasörja innan det som ska vara hyllningsartikelns klo dyker upp - kulturen och mecenatskapet. Först i artikelns sista fem spaltcentimetrar kommer substansen och kulorna som mecenaten strör över kulturen upp. Men hur mycket av sin sannolikt rätt stora förmögenhet han verkligen avstår ifrån blir inte åtkomlig för en analys. "Huvuddelen är privatägd och syns inte via bolagsregistret”, försäkrar han lugnande till DN: att mecenatens tillgångar i varje fall, på något sätt, till någon liten del, ska komma kulturen till del när han eventuellt dör.

Det är ”den unika fastigheten Christiansholm”, där han nu bor men, enligt Ekstra Bladet som är något råare än DN, ”hvor han er bekymret for stöjen fra Bakken”. Dock, avslutar han eftersom han funnit en lösning: ”Jag vill göra den till en stiftelse så att nordiska konstnärer och vetenskapsfolk kan stanna till exempel en vecka eller 14 dagar. Det kan vara en skönlitterär författare som kan sitta här och göra något färdigt.”

Vilken tunn soppa över tre sidor i malliga DN och ändå får man nästan inget av värde veta för den som nu händelsevis orkade läsa denna drypande devota text om en dansk så kallad kulturmecenat. Vilket skräp. Men nog säger också detta en del om den märkliga tidsanda som vi lever i växande klassorättvisornas Sverige.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Sverige drar isär och klassklyftorna växer

Observerat och värderat:
Sverige drar isär mer och mer - och kräver motåtgärder mot växande klassklyftor

LO-ekonomerna i Sverige redovisar en dyster bild över inkomstfördelningen i Sverige, framgår av en färsk rapport.

Medan ensamstående män under åren 1995-2006 hade en standardutveckling på 2,6 procent om året, var motsvarande siffra för kvinnorna 1,3 procent. Och än sämre var det för ensamstående mödrar - 1,2 procent.

LO-ekonomernas utredning över inkomstutvecklingen under de socialdemokratiska åren vid makten borde bli en nödvändig väckarklocka, inte minst för en socialdemokrati som i sina rådslag försöker formulera en politik med ambition att bära efter en valseger 2010.

LO-ekonomens siffror och studie omfattar perioden mellan 1995 och 2006, alltså under en period av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav. Det är med andra ord allt annat än en socialdemokratisk propagandastudie, tvärtom. sannerligen inte någon prydnad sossepropaganda, däremot en varningssignal till den nuvarande borgerliga regeringen att nedmonteringen av trygghetssystemen riskerar få svåra följder för särskilt utsatta grupper och förstärka etablerade klassmönster.

LO-ekonomerna visar att ensamstående kvinnor och särskilt ensamstående mödrar har haft en betydligt sämre standardutveckling jämfört med de ensamstående männen. Skillnaden är påtaglig: 1,3 procent för kvinnorna mot 2,6 för männen i årlig standardutveckling.

Socialstyrelsen har tidigare uppmärksammat dessa tendenser, liksom nu LO-ekonomerna: många unga vuxna, särskilt unga kvinnor, riskerar att få leva som fattiga i dagens Sverige.

Uppmuntra till att ta steget
”Varken den förra regeringen och än mindre den nuvarande vill diagnostisera det förstärkta klassamhälle som nu uppträder i Sverige. De ledande politikerna kan beskriva problemen utifrån efter ålder och kön och om förorter (segregerade sådana runt Stockholm, Göteborg och Malmö, min anmärkning). Men inte om klass. Varför? Det beror inte på att klasskillnaderna minskat”, skriver LO-ekonomerna helt korrekt. Just så är det bara alltför ofta i svensk samhällsdebatt - numera.

För att stimulera social rörlighet måste staten uppmuntra människor att våga ta steget. Våga anmäla sig till en yrkesutbildning, våga språnget och söka till högskolan. Men då behövs en trygghet i botten, trygghet i förändringen. ”För att vår nordiska samhällstyp skall fungera så behövs social rörlighet. Skälet är enkelt, ny teknik och globalisering minskar antalet jobb med lägre utbildningskrav.

Ungdomarna måste därför skaffa sig mer utbildning än deras föräldrar hade för att de själva skall få fotfäste på arbetsmarknaden. Det kan vara yrkesutbildning eller högskoleutbildning. Detta är nödvändigt för att undvika ett än tydligare klassamhälle och rörligheten är särskilt viktig vid en omfattande invandring till Sverige”.

Konkret pekar LO-ekonomerna i sin rapport ut två viktiga förklaringar till varför den sociala rörligheten inte fungerar: studiemedlen och a-kassan. Det är välkänt att studiemedlen inte följt med i kostnadsutvecklingen. Studenter tvingas jobba extra och/eller låna av sina föräldrar, andra avskräcks helt enkelt av den stora standardsänkning som flera års högskolestudier skulle innebära.

Höj studiemedlen och restaurera a-kassan Utredningen som Dan Andersson, Anna Kirsti Lövgren på LO gjort har uppdrag av Mona Sahlin. Det är också hon och socialdemokratin som nu rimligen måste dra de nödvändiga politiska och rätta, självkritiska slutsatserna av rapporten.
Begrepp som "jämlikhet" och "utjämning" måste i s-politiken åter fram ur politikens gömslen och på nytt göras till honnörsord för en offensiv s-politik där inte bara alla ska med utan där också alla dessutom måste ges lika möjligheter utifrån sina egna förutsättningar och "bästa stämningars längtan" (Hjalmar Branting). Det handlar om utbildning, jobb, bostad till rimlig kostnad (inte som handelsvara) och om de ekonomiska förhållandena i stort.

Uppväxt med knapp familjeekonomi eller rent av fattigdom får i ett anständigt fungerande samhälle aldrig tillåtas bestämma ett litet barns framtid. Det får aldrig vara till hinder för utbildningsvägar eller att förverkliga sina drömmar och möjliga livsprojekt. För att garantera detta krävs ett samhälle och en politik som bejakar jämlikhet och utjämning av levnadsvillkor. (Det gäller nog i än högre grad även för den nya, finska SDP-ledningen med färska och lite orutinerade Jutta Urpilainen om väljarstödet ska stiga och oppositionstiden ska bli så kort som möjligt.)

Att bekämpa klassamhällets orättvisor, på vilket område de än dyker upp, är därför en kamp som det aldrig går att kapitulera inför för en progressivt arbetande socialdemokrati.

Klassamhället ska bekämpas, genom ekonomiska trygghetssystem vid omställningar i arbetslivet och med satsningar på utbildningsområdet. Och genom en restaurerad a-kassan och höjda studiemedel.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Reinfeldt-ministärens facit när halva mandatperioden gått i korthet

En kortkort sammanfattning för Reinfeldt-ministären när halva mandatperioden är till ända

Dataintrång, folkpartiet, tv-licenser, svartjobb, Maria Borelius, presstöd, Cecilia Stegö Chilò, bidragsberoende, jobbavdrag, bankomatkvitto, pensionärsskatt, "oj, oj oj" (kd-riksdagsledamöter om fastighetsskattens effekter), sjukförsäkring, utförsäkring, socialbidrag, Cristina Husmark Pehrsson (kommandoran), Vostok Nafta, gasledning, vuxenmobbning, Carl Bildt, a-kassa, Sven Otto Littorin, utanförskap, fastighetsskatt, "oj, oj, oj", förmögenhetsskatt, Mikael Odenberg, försvarsbudget, hästsvans, Sten "tomhylsan" Tolgfors, Nato, vin, krisberedskap, Ulrica Schenström, utförsäljningar, Carnegie, aktiebörsen OMX såld till utlandet, guldägget Absolut med Vin & Sprit sålt till franska alkoholkapitalet, Mats Odell, opinionssiffror, hushållsnära tjänster, mauderaterna, betygsliknande omdömen, vårdnadsbidrag, bensinskatt, "oj oj, oj", Göran Hägglund, inflation, ränta, kollektivavtal, Vaxholm, EG-domen 18 december 2007, EU och Lissabonfördrag, FRA och partipiska som räddar regeringen från en voteringsnesa.Och brottsligheten som fortsätter att öka...

Så kan en sammanfattning av Reinfeldts halva mandatperiod se ut när det politiska Sverige nu går in i sommarvila och reflektion.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Fjärde prolönedumpnings-domen i EG-domstolen på kort tid

Observerat och värderat:
EG-domstolen bekräftar Laval-dom i ny fjärde dom som åter medger lönedumpning

Ett av EU:s verkliga kärnländer, lilla Luxemburg, har för långtgående regler för arbetstagarskydd och detta strider mot gemenskapsrätten. Det anser EG-domstolen, föga överraskande, i ett nytt "Lavalmål" som ger EU-kommissionen rätt på alla punkter i tvisten mot Luxemburg (Mål C-319/06).

Luxemburg har, enligt EG-domstolen, brutit mot utstationeringsdirektivet och mot principerna om fri rörlighet för tjänster. Precis innan midsommarhelgen kom detta nya utslag från EG- domstolen som befäster den linje som domstolen tidigare tagit i Viking-, Laval- och Rüffertmålen. Domen innebär vidare ett ifrågasättande av Luxemburgs system med indexerade löner.

- Det är den fjärde domen i raden efter Laval, Viking Line och Rüffert (polskt fängelsebygge i tyska Niedersachsen) som EG-domstolen tar ställning för fri rörlighet på bekostnad av skydd för arbetstagare, säger Per Bardh, nyvald avtalssekretare i LO.

- Domstolen understryker ännu en gång att värdlandet inte kan kräva mer än minimilön, vilket gör att utstationerad arbetskraft diskrimineras, säger svenska EU- parlamentariker i s-gruppen i Bryssel.

Domen visar att det är dags att se över utstationeringsdirektivet och att vi med denna översyn ser till att den balans mellan arbetstagarnas rättigheter och den fria rörligheten för tjänster som eftersträvades då direktivet utformades återupprättas.

Målet gäller en anmälan som EU-kommissionen gjort mot Luxemburg. Kommissionen anser i sin anmälan att Luxemburg har införlivat utstationeringsdirektivet på ett felaktigt sätt. Kommissionen anser också att Luxemburg med hänvisning till så kallad ordre public (nationell rättsordning) ställt krav på tjänsteutförare som går utöver de krav som finns i utstationeringsdirektivet. Kommissionen anser att enskilda medlemsstater inte ensidigt får bestämma innebörden av begreppet ordre public.
Domstolen säger i sin dom att Luxemburg har brutit mot utstationeringsdirektivet och mot artikel 49 och 50 i fördraget (fri rörlighet för tjänster). När det gäller Luxemburgs huvudargument – hänvisning till ordre public säger domstolen i sin dom bland annat:

”Undantaget avseende ordre public utgör således, tvärtemot vad Storhertigdömet Luxemburg har hävdat, en avvikelse från den grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, som ska tolkas restriktivt och vars räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat.”
”Domstolen vill särskilt anmärka att den redan har fastställt att friheten att tillhandahålla tjänster, som är en grundläggande princip i fördraget, endast kan inskränkas genom regler som grundar sig på tvingande skäl av allmänintresse och som gäller för alla fysiska eller juridiska personer som utövar verksamhet i värdmedlemsstaten, i den mån detta intresse inte skyddas genom de regler vilka den som tillhandahåller tjänsten är underkastad i den medlemsstat där denne är etablerad.”

Ska man vara förvånad över att EG-domstolen än en gång bekräftat vad man sade redan i Laval-domen den 18 december 2007? Nä, snarare är det väntat.

Det här visar bara att EU:s utstationeringsdirektiv lika lite som vår svenska utstationeringslag håller som skyddsvall mot utländsk lönedumpning.

Åter tar EG-domstolen ställning för kapitalets fria rörlighet på bekostnad av skyddet för löntarna mot lönedumpning och underbudskonkurrens. De kommer man sannolikt att fortsätta att göra tills regelverket ändras och tillräckligt många tunga politiska beslutsfattare sätter ner foten och tydligt markerar att det "sociala Europa" (den franske ex-presidenten Mitterands vision) är lika viktigt som marknadskrafternas så kallade fria rörlighet.

Den som inte vill se detta är med förlov sagt naiv eller i praktiken en uttalad anhängare av ett regelverk som fortsätter att medge låglönedumpning och underbudskonkurrens mellan inhemska och utländska företag inom EU.

Därför brådskar det nu ännu mera med en skärpning av den svenska, inhemska utstationeringslag (rör tillämpningen av EU:s utstationeringsdirektiv) i kombination med en förstärkning av EU:s eget utstationeringsdirektiv samt att införa ett socialt protokoll knutet till EU-författningen.

Men tills detta har skett kommer EG-domstolen att med till visshet gränsande sannolikhet fortsätta att döma i linje med vad man redan gjorde i december 2007 i Lavalmålet (det lettiska skolbygget i Vaxholm).

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

"FRA"-lagen och medierna

Observerat:
Hela 24 av 46 svenska mediehus har sin e-postserver utomlands. Det visar en sammanställning av Networkers.se. Det innebär att FRA nu får laglig rätt att läsa mail till exempelvis SVT, HD, Upsala Nya Tidning eller Barometern. Detta eftersom den borgerliga majoriteten i riksdagen lär - om än hårfint - anta "fluktlagen" nu när partipiskan gjort sitt i några riksdagsgrupper 16-17 juni.

Genom att kolla e-postdomänens MX-record, som pekar mot serverns ip-nummer, kan oftast den geografiska placeringen av postservern lokaliseras. Om e-posten passerar landets gräns får FRA laglig rätt att rota igenom innehållet, enligt det lagförslag som riksdagen väntas ta i morgon. Om också hårfint - nu när partipiskan gjort sitt inom centern och fp.Så "FRA-lagen" går tyvärr rimligen igenom nu i riksdagen 17 eller 18 juni.

Det betyder att den grundlagsfästa rätten till anonymitet för den som lämnar uppgifter avsedda för publicering, populärt kallad källskydd, inte blir vatten värd för de mediehus som har sina e-postserver utomlands.

Men även andra medieföretags e-post kan passera gränsen utan att avsändaren vet om detta. Det beror på hur kapaciteten på nätet ser ut i det ögonblick mailet skickas och vilken operatör som används.

Här är Networkers lista över 46 svenska mediehus och deras mailservrar:

Aftonbladet – Sverige
Arbetarbladet – Danmark
Barometern-OT – England
Blekinge Läns Tidning – England
Borås Tidning – England
Dagens Nyheter – Sverige
Dala-Demokraten – Sverige
Dalarnas Tidningar – Sverige
Eskilstuna-Kuriren – Oklart men inom EU
Expressen – Danmark
Gefle Dagblad – Danmark
Göteborgs-Posten – Sverige
Hallands Nyheter – Sverige
Hallandsposten – Tyskland
Haparandabladet – Sverige
Helsingborgs Dagblad – England
Hudiksvalls Tidning – Danmark
Jönköpings-Posten – Sverige
Katrineholms-Kuriren – Oklart men inom EU
Kristianstadsbladet – Danmark
Ljusdals-Posten – Danmark
Ljusnan – Danmark
Länstidningen Östersund – Sverige
Nerikes Allehanda – Sverige
Norra Västerbotten – Danmark
Norrbottens Kuriren – Sverige
Norrköpings Tidning – Sverige
Norrländska Socialdemokraten – Oklart men inom EU
Skånska Dagbladet – Sverige
Smålandsposten – England
Sundsvalls Tidning – Sverige
Svenska Dagbladet – Sverige
Sveriges Radio – Sverige
Sveriges Television – England
Sydsvenska Dagbladet – Sverige
Söderhamns Kuriren – Danmark
Trelleborgs Allehanda – Danmark
TV4 – Sverige
Uppsala Nya Tidning – Tyskland
Vimmerby Tidning – Sverige
Västerbottens Folkblad – Sverige
Västerbottens Kuriren – Sverige
Ystads Allehanda – Danmark
Örnsköldsviks Allehanda – Spanien
Östersunds-Posten – Sverige
Östgöta Correspondenten – Sverige

RBj

EU- och eurosympatier i maj 2008, enligt SCB

EU- och eurosympatier i maj 2008 - ungefär på samma nivå som i november 2007

Om det varit en f olkomröstning om euron i maj 2008 skulle ca 52 procent rösta nej till euron och ca 35 procent rösta ja. Cirka 14 procent vet inte hur de skulle rösta, framgår av dagens SCB-siffror.

Det är inte direkt öväntat i nuvarande politiska opinionsläge.

/Robert Björkenwall;
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

EU måste lära sig att bygga demokrati från grunden

(Publicerad i bl a NSD 17/6 2008 m fl)

Observerat och värderat:
Irländarnas nej till nya EU-fördraget kom inte oväntat
- EU måste lära sig att bygga demokrati från grunden

Vi har vår misstro mot både det ena och det andra i EU-systemet efter Lavaldomen den 18 december 2007. Den har knappast minskat sedan dess. Och misstro finns också på andra håll - som det klara folkomröstnings-nejet i Irland mot nya EU-fördraget visade den 13 juni. Nej hade det sannolikt blivit i några fler EU-länder - om man folkomröstat om saken. Möjligen försöker man nu på ena eller andra sättet trixa och kanske öppna för att Irland genomför en ny folkomröstning om ett par år, men intill dess måste många frågetecken rätas ut.

Irlands nej visar ånyo att EU framförallt är ett topppolitikernas projekt, som har svårt att övertyga medborgarna i de olika medlemsländerna. Folket på gatan upplever sig inte vara medverkande/tillfrågade utan upplever ett regelverk som de uppfattar som överbyråkratiskt. Påbud och diktat kommer ständigt från Bryssel, men de har svårt att nå ner till gräsrotsnivå.

För EU:s toppolitiker gäller det framförallt att skapa förståelse för hur ett EU-samarbete ska fungera i vardagen så att det också berör människor i dagens 27 medlemsländer som snart kan vara 30 (Makedonien, Kroatien och Turkiet). Hittills har detta misslyckats.

Det fungerar sällan eller aldrig övertygande att bygga en organisation enbart på olika direktiv och förslag uppifrån. Allt som vill försöka få en folklig acceptans och trovärdighet måste byggas från grunden. Annars går det illa - förr eller senare.

Irlands klara nej till Lissabon-fördraget den 13 juni 2008 är ett dramatiskt bakslag för EU. Nu måste man börja om från början igen. Tidigare folkomröstningar i Danmark, Holland och Frankrike om förra, förkastade EU-fördraget, och nu i Irland om Lissabon-fördraget, visar att det finns en folklig misstänksamhet mot EU-projektet. Något som EU-kommissionen inte kunnat undanröja. Det blir att börja om från början. Det finns ingen nödutgång.

Det ska bli intressant att följa hur man avser att hantera detta irländska nej mot Lissabon-fördraget - som många nejröstande inte sade sig förstå och därför så klart avvisade i folkomröstningen.

Saknas demokratisk legitimitet och tillåts misstron växa och gro utan att den hanteras och möts med respekt så brukar det bli ju inte sällan bli nej när folk får säga sitt. Precis som skedde i Irland - och som sannolikt även (i spåren av Laval-dom och annat) skulle ske också i Sverige om vi folkomröstat om saken.

Nu borde dock en slutsats vara given för vår del. Bromsen in vad gäller godkännandeprocessen i höst i Sveriges riksdag av Lissabon-fördraget. Fixa först en ny utstationeringslag och bättre skrivning av lex Britannia - undanröj konsekvenserna nationellt av Laval-domen. Fundera sedan på hur vi ska förfara med Lissabon-fördraget nu när irländarna sagt nej och i praktiken (tillfälligt?) stoppat godkännandeprocessen av nya EU-fördraget.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Skrytig och citronsur partiledardebatt avslutar vårriksdagen

Observerat och värderat:
Sveriges vårriksdag avslutande partiledardebatt - skrytig, citronsur och med fortsatt usla opinionssiffror för regeringen Reinfeldt

Eget beröm luktar illa brukar det heta. Det var i hög grad tillämpligt på vårriksdagens avslutande partiledardebatt den 11 juni, några dagar innan Sveriges riksdag tar sommarlov. En debatt som nog blev väl självgott skrytig och citronsur från inte minst statsminister Fredrik Reinfeldts (m) sida. Kanske för att färska, pålitliga opinionssiffror från Statistiska centralbyrån visar fortsatt uselt opinionsläge för regeringens fyra alliansbröder.

Visserligen utnämnde statsminister Fredrik Reinfeldt opåtalat - utan ett uns av självironi - själv i debatten sin alliansregering till bäst i grenen ekonomisk politik. Hur då bäst?, undrade nog många. Den enda ekonomiska politik som regeringen driver är sänkning av skatterna och mest till dem som redan har i överflöd. Två tredjedelar av inkomstskattesänkningarna går till den tredjedel som tjänar mest, visar Riksdagens egen utredningstjänsts, RUT:s, analyser.

Den rekordhöga inflationen - den högsta på 15 år - på fyra procent viftade Reinfeldt bort som ett resultat av höjningen av citronpriset och regeringen anser sig självfallet inte ha något ansvar för den internationella prisutvecklingen. Inte ens att parera för dessa. Hela upplägget i statsminister Reinfeldts anförande gick ut på att regeringen gör allt rätt och det som går snett eller börjat oroa allt fler är på intet vis regeringens fel utan beror helt på andra, yttre omständigheter som regeringen inte rår över.

Men vilken politik som nu måste föras när vi går in i en svagare konjunktur med en halverad tillväxt i tjänstesektorn lämnade han inget recept på. Reinfeldt står tomhänt inför de sämre tiderna. Det räcker inte bara med mera skattesänkningar. Han hade också ett högst svårbevisat påstående att det skapades 90 000 varaktiga jobb i högkonjunkturen. Hur vet han det? Det var också i övrigt mest lika allmänt som fagert tal om sjunkande statsskuld och stabila statsfinanser och påståenden om minskat utanförskap (huvudbudskapet i valrörelsen 2006). Reinfeldt framstår inte som mannen som precis har förmågan att samla ihop nationen inför svårare prövningar.

Man kunde också notera att den borgerliga regeringen nu försöker hitta på ett försvar för sina usla opinionssiffror. "Vad är enklare än att önska bort det obekväma och ifrågasätta förändringar. Den som driver ett högt reformtempo blir först impopulär, och blir inte alltid populär, men det är alltid den rätta vägen", hette det i alliansregeringens ursäktande försvar.

Det låter som en replik som är hämtad direkt från någon gammal valhandbok när man skulle försvara en felslagen och misslyckad politik.

Detta trots att den borgerliga regeringen efter valvinsten i september 2006 snabbt tappade i förtroende, samtidigt som socialdemokraterna gick kraftigt framåt.

SCB:s partisympatiundersökning - med över 9 500 tillfrågade i underlaget - som kom just den 11 maj som presenterades på onsdagen är därför endast en bekräftelse på ett läge som varit stabilt sedan ett år tillbaka i tiden med ett klart övertag för oppositionspartierna på 15-16 procentenheter. Återigen visar det sig också att socialdemokraterna är ensamt större än de fyra borgerliga partierna tillsammans. I maj noterades s för 44,7 procent mot 40,1 för de fyra regeringspartierna tillsammans. Fortsatt lika usla SCB-siffror i maj 2009 och det är nog kört för regeringen Reinfeldt i valet 2010.

Att landets statsminister i detta läge stod och blåste upp sig till en arrogant skrytpelle och hela tiden tog ordet bäst i sin mun verkar inte riktigt ha kontakt med verkligheten. Varje gång han ansattes och kom i trängda lägen i replikskiftena valde han att svara med att ställa motfrågor till oppositionsledaren i stället för att ens försöka förklara varför folk har så svårt att uppskatta regeringens politik.

V-ledaren Lars Ohly kritiserade honom för att han nu går ut och lovar att ge mera till äldrevården efter att först ha fryst statsbidragen till kommunerna, så att de får nio miljarder mindre år 2010. "Det är inte seriöst att först försämra med nio miljarder och sedan lova att lägga tillbaka litet grann någon gång längre fram", hette det från Ohly.

Duellerna med MonaSahlin (s) och de borgerliga partiledarna var annars partiledardebattens höjdpunkt. Oppositionsledare Sahlins bästa replik till statsminister Reinfeldt var nog när hon sade att det handlar inte om vilken politik som är bäst utan vilken som är rättvisast, vilket belönades med applåder.

Störst applåder i partiledardebatten fick dock Mona Sahlin i ett replikskifte sedan socialministern och kd-ledaren Göran Hägglund påstått att regeringen håller sina löften. Sahlin halade då fram Kalmar-tidningen Östrans löpsedel "Oj, oj, oj".

Löpsedelns "oj, oj, oj" var riksdagsledamoten Chatrine Pålsson Ahlgrens (kd) reaktion tämligen nyligen när det framgick att 84 procent av Kalmar läns småhusägare får höjd fastighetsskatt efter alliansregeringens omläggning av den skatten/avgiften.

Efter den löpsedelsrepliken var i prinicp hela vårriksdagens partiledardebatt i Sveriges riksdag över och man kunde lugnt stänga av radio- eller tv-apparaten och göra annat.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Schysta villkor, kollektivavtal och fler medlemmar

Observerat och värderat:
Starkare och tätare band med konsumenterna - en viktig pusselbit i strategin för fler medlemmar och fler tecknade avtal

Schysta villkor. Så enkelt sammanfattar Hotell- och restaurangfacket inriktning och mål för deras fackliga arbete för att höja löner och förbättra förutsättningarna på jobbet för landets kockar, servitriser, receptionister, restaurangbiträden, städare och annan servicepersonal.

I vårt land är det av tradition så att dessa schysta arbetsvillkor - som alltid kan bli bättre - garanteras i de branschvist träffade kollektivavtalen. Det finns också, visar olika attitydmätningar, ett starkt stöd hos svenska folket för denna svenska kollektivavtalsmodell. Men inte minst fackliga organisationer med lägre organisationsgrad än det svenska snittet (73 % år 2008) inser att man som ett led i medlemsvärvningen och kampen för schysta och reglerade arbetsvillkor nu måste bli bättre på att också sträcka ut handen och vinna konsumenternas stöd i sin kamp. Samtidigt som det måste bli lättare för alla som vill använda sin konsumentmakt för att gynna de som erbjuder sin personal schysta löner och villkor genom dessa avtal att kunna göra det.

Enligt en opinionsundersökning från Synovate i maj 2008 bland över 1000 svenskar, anser hela åtta av tio att det är mycket eller ganska viktigt att de restauranger, hotell, m m de besöker har tecknat kollektivavtal med garanti för acceptabla löne- och anställningsvillkor. 64 procent skulle hellre välja en restaurang med avtal än en utan - om de i övrigt var likvärdiga. Bara två procent skulle hellre välja den utan kollektivavtal. Men hela 84 procent anser att det är svårt att veta om ett ställe har avtal eller inte.

Som ett led i Hotell- och restaurangfackets kamp för just detta lanserade man under våren och försommaren 2008 ett nytt märke - Schysta villkor - för alla restauranger, hotell, caféer och andra serviceställen som man redan har kollektivavtal med. Det är ett sätt att lyfta fram alla dessa arbetsplatser, där arbetsgivaren faktiskt tar sitt ansvar och garanterar sina anställda schysta löner och villkor. Syftet är givetvis att via konsumenttrycket sätta press på fler restauranger, hotell, m fl att teckna avtal - och därmed garantera att det är schysta löner och villkor också för deras anställda. Rätt använt ska det på ett tydligare sätt bli en konkurrensfördel att ha kollektivavtal i en bransch som inte helt utan fog dras med lite dåligt rykte, krogbranschen.

Må sedan vara att inte precis alla arbetsgivare som har avtal ändå inte är schysta mot sina anställda. Men när det finns kollektivavtal, så finns i alla fall något handfast att utgå ifrån när man ställer krav. Detta eftersom det då finns en väletablerad ordning för att genom förhandlingar och eventuellt rättsprocess se till att arbetsgivaren lever upp till sina förpliktelser. Utan kollektivavtal är den anställde i stor utsträckning utelämnad till arbetsgivarens godtycke.

Därför har Hotell- och restaurangfacket också rätt i att det nu är viktigt att den samlade svenska fackföreningsrörelsen samverkar och tydligt visar att man nu vill knyta ett fastare band med landets konsumenter. Och flertalet konsumenter är ju - eller har varit om de blivit pensionärer - själva som löntagare anställda hos arbetsgivare och har där egna önskemål och krav på just schysta villkor i jobbet.

Så visst borde en strategi för fler tecknade kollektivavtal och fler fackligt organiserade medlemmar i det arbetet också kunna vinna på om banden med landets konsumenter blir bättre och starkare. I förlängningen kan just detta - särskilt i vissa service- och tjänstebranscher - visa sig vara en av flera viktiga komponenter i en framgångsrikt och uthålligt arbete för att få fler fler fackliga medlemmar och fler tecknade kollektivavtal. Med fler medlemmar ökar också legitimiteten och styrkan i de tecknade kollektivavtalen.

I besöksnäringens starkaste regioner i vårt land - som Gotland, Stockholm, Göteborg, Siljansbygden i Dalarna m fl - borde detta vara särskilt viktigt att åstadkomma.

Där borde motsvarande göras inom t ex taxibranschen, också det en bransch med många som inte "gör rätt för sig".

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Halva mandatperioden och rekordlågt väljarstöd - men hur blir andra halvan?

Analyserat och värderat:

Halvtidsbokslut för regeringen Reinfeldts mandatperiod - men blir andra halvan lika dyster?

Sveriges riksdagen går nu, andra veckan i rekordvarma Stockholm, in i slutspurten innan sommarvilan. Halva mandattiden för Reinfeldts borgerliga alliansregering är över. Halvtid och den andra halvan återstår fram till valrörelsen sommaren och hösten 2010. Det kan vara dags att stämma av hur den borgerliga alliansregeringen klarat av att regera Sverige och vilket betyg väljarna/medborgarna nu ger regeringen så här i halvtid.

Ingen regering i Sveriges historia har haft bättre ekonomiska förutsättningar - rekordstarka statsfinanser och rekordstark konjunktur - än den som nu sitter. Detta när man klev in i regeringsställning i oktober 2006. Man kan verkligen tala om att den gick till ett väldukat bord, eller för att tala i bibliska termer var det ett tillstånd då det flödade av mjölk och honung. Den tillträdde på toppen av en högkonjunktur och det var ett välskött fögderi med ramstarka statsfinanser som Göran Persson lämnade efter sig till skillnad från det ekonomiska krisläge som socialdemokratin fick ta över hösten 1994, efter de synnerligen misslyckade Carl Bildt-årens regeringsperiod 1991-94.

Hittills har Reinfeldts regering seglat tämligen bekymmersfritt på högkonjunkturen och kunnat skvätta ut 50 miljarder kr (knappa 5 miljarder euro) i skattesänkningar, mest till dem som redan tidigare haft det bäst. Det har riksdagens egen utredningstjänst visat i sina fördelningspolitiska studier.

En regering som rundhänt delar ut godsaker till medborgarna brukar ju bli populär bland väljarna. Men så icke alls för regeringen Reinfeldt. Ingen svensk regering har i modern tid på så kort tid som redan mindre än ett år efter makttillträdet rasade ner i bottenlåga opinionssiffror - efter hårdhänta besparingar i a-kassa och orättvis utformning av den nya, förändrade ( i praktiken regressiva) fastighetsskatteförslaget. Och där, på bottennivå - med 16 till 18 procents opinionsgap - har man fortsatt att lega sedan dess. Trots en liten tillfällig opinionsuppgång i början av 2008 så har man nu på våren och försommaren åter rasat ner till nivåer som skulle ge ett solklart maktskifte om det vore val idag. Socialdemokratiska partiet skulle ensam - utan vänsterpartiets och miljöpartiets stödpartiröster - få runt 44 procent i väljarstöd, dvs mer än den borgerliga fyrklöverregeringen ihop. Och vänder det inte för Reinfeldts alliansregering på allvar ens till försommaren 2009, dvs om ett år, så lär det inte bli lätt för Reinfeldt & Co att bli omvalda i september 2010 (tidpunkten för nästa riksdagsval).

Till det bekymmersamma för Reinfeldt och hans alliansbröder hör också att konjunkturen nu viker, arbetslösheten stiger igen och sämre tider stundar för svenska folket. Då brukar, av tradition, borgerliga regeringenar ha ännu svårare att besegra socialdemokraterna i ett val. Socialdemokraternas trovärdighetsindex vad gäller förmågan att bäst förvalta och styra landet i ekonomiskt svårare tider är fortsatt en klar valstrategisk nackdel för de borgerliga partierna i Sverige. (Om de finska socialdemokraterna som nu satsat hårt på ett färskt och politiskt rätt oprövat kort som Jytta Urpilainen som ny sdp-ledare kan skaffa sig samma strategiska fördel inför höstens kommunval och sitt kommande riksdagsval om några år undandrar sig min bedömning.)

Så när det nu stundar bistrare tider i Sverige och det redan finns allt starkare indikatorer på vissa delar av näringslivet börjat gå på halvfart ringer varningsklockorna för Reinfeldt & Co i regeringskansliet. I höst räknas allmänt med att sysselsättningen börjar vika och nästa år är det knappt styrfart och arbetslösheten på väg uppåt igen. Många av de jobb som tillkom under 2005-2007 kommer då åter att försvinna. Samtidigt stiger inflationen till nivåer som vi varit förskonade från i 15 år, dvs runt eller lite drygt tre procentenheter snarare än de runt eller under två procentenheter som varit normalt under 2000-talets inledningsfas.

Världskonjunkturens upp- och nedgångar kan ju ingen regering påverka. Däremot kan en klok regering spara i ladorna och förbereda landet så att effekterna av de dåliga tiderna kan dämpas. Men ytterst lite tyder i nuläget på att regeringen Reinfeldt har några sådana planer i sikte. Återstår att se om höstbudgeten i september visar något annat.

Fortsatta skattesänkningar brukar däremot sällan eller aldrig hjälpa mot ekonomiskt dåliga tider. Snarare då att göra olika framtidssatsningar, såsom olika infrastrukturprojekt i form av nya järnvägar, broar etc, program för bostadsbyggande (och sånt behövs i ex.vis bokrisens Stockholm), utbildningssatsningar etc. Sådant som kan och brukar kunna kompensera den sjunkande efterfrågan på exportsidan och se till att den ekonomiska aktivitetsnivån ändå upprätthålls någorlunda hyggligt. Ännu finns pengar för sådant i Sveriges ännu starka om än något försvagade offentliga finanser - och i form av goda lånemöjligheter via Riksgäld och annat..

Men några tydliga sådana tecken finns ännu inte i regeringen Reinfeldts ekonomisk-politiska planer. Inte ens så vad gäller satsningar på vuxen- och bristyrkesutbildning som pockar på nysatsningar. När arbetslösheten ökar måste de arbetslösa få möjligheter att skaffa sig nya kunskaper för att klara de nya, kommande jobben. Reinfeldt 6 Co kritiseras för detta inte bara av oppositionen utan också av sitt eget konjunkturråd under professor Lars Calmfors. Risken finns att senfärdighet i en sådan satsning kan komma att stå Sverige dyrt.

Men trots att väljarna i gemen ännu märkt ytterst lite av den ankommande lågkonjunkturen så fortsätter regeringens kräftgång i väljaropinionen. Vad väljarna - så här långt - "straffat" regeringen Reinfeldt för är inte bristande beredskap för den lågkonjunktur och växande arbetslöshet som är i faggorna utan främst för att man upplevt en kraftig försämring av sin ekonomiska trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och andra skeden i livet när man är skör och svag. Pensionärerna är därtill skarpt kritiska för att de inte fått del av regeringens skattesänkningar (jobbavdraget) och tvärtom snarare fått sin standard något försämrad jämfört med vad de förväntat sig. Ungdomsväljargrupperna visar sig vara kritiska mot att regeringen tillåtit bostadsbyggandet falla och att det byggs allt färre hyresrätter som unga med svag ekonomi främst efterfrågar i storstäder och universitetsorter.

Det är sammantaget några av de viktigaste faktorna bakom Reinfeldt-alliansens stora ras i väljaropinionen - innan lågkonjunkturen nu snart gör att arbetslösheten börjar dra iväg kommande höst och vinter. Inget tyder heller på att riksdagsmajoritetens senaste beslut häromdagen att låta (tvinga) 70 000 långtidssjukskrivna redan från 1 juli i år nu ska få lägre sjukersättning än de hittills haft kommer att gynna alliansregeringen i väljaropinionen. Få tror att fler långtidssjuka kommer att bli särskilt mycket mycket friskare av den åtgärden.

Regeringen kommer troligen att få mycket svårt att "sälja" detta med det ännu tämligen obevisade påståendet att sjukskrivna och arbetslösa ska få lättare att komma tillbaka till jobbet (via rehab) samtidigt som man försvagar samhällets skydds- och trygghetsnät. Risken är nog stor, menar bl a Sveriges kommuner och landsting, att allt fler snarare kommer att hänvisas till existensminimum och kommunernas socialbyråer. Med spräckta kommunala socialbudgetar som följd.

Så den opinionsmässiga uppförsbacken för regeringen Reinfeldt och hans fyrklöverallians kan nog riskera att bli fortsatt brant - eller brantare - när också denna åtgärd prövas mot verkligheten och lågkonjunkturen slår till på allvar. Nu när halva mandatperioden är över för Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering i kungariket Sverige.

Hur den återstående andra halvan blir fram till valet i september 2010 återstår att se. Men redan skymtar mörka moln i horisonten.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Ungt stjärnskott ny finsk sosseledare

Analyserat och värderat:
Unga stjärnskottet Jutta Urpilainen tog hem spelet om finska s-ordförandeskapet

32-åriga riksdagsledamoten Jutta Urpilainen från Karleby utanför Vasa i Österbotten vann fredagen den 6 juni kampen om partiordförandeskapet i finska socialdemokraterna, SDP. Hon en andra och avgörande valomgång besegrade hon med tämligen klara siffror partiveteranen, ex-utrikesministern m m Erkki Tuomioja och blir nu de finska sossarnas första kvinnliga partiledare någonsin.
- Vi har stigit in i en ny era. SDP är en modig rörelse, som vågar se framåt, sade en jublande glad Jutta Urpilainen i sitt tacktal till partikongressen i Tavastehus (Hämeenlinna) lite söder om Tammerfors.

I sitt tacktal efter valet sade hon vidare:
- Vi ska bli ett värdeparti, som samlar finländarna oberoende av kön, ålder och samhällsställning. Detta sedan hon med 218 röster mot 132 för Erkki Tuomioja vunnit kampen om partiledarskapet i SDP.

Att röstövervikten för unga Jutta Urpilainen till slut blev så klar berodde bland annat på att även tunga fackliga SDP-företrädare och i kombination med många tongivande partiföreträdare som nu avgångna partiledaren och ex-finansministern Eero Heinäluoma, f d statsministern och SDP-ledaren Paavo Lipponen och andra partiets mittfåra och högerflygel alla talat för ett generationsskifte och att satsa på den politiskt relativt oprövade, rätt färska riksdagsledamoten och före detta läraren Jutta Urpilainen framför det rutinerade f d statsrådet och ideologiskt mera vänsterinriktade Erkki Tuomioja, av somliga ansedd som för "intellektuell" för att vara partiledare för SDP.

Nu återstår att se om den någon chansartade satsningen på unga Jutta Urpilainen, helt utan statsrådserfarenhet, visar sig vara ett lyckokast eller ett alltför vågat generationsskifte - inför kommande första prövning i hösten kommunval för ett finskt socialdemokratiskt parti som nu försöker ta sig upp ur en opinionsmässig vågdal. Och åter börja samla åtminstone runt 25 procent, helst ännu någon procentenhet mer, i väljarstöd som krävs att de finska sossarna åter ska ha utsikter att komman i regeringsställning igen efter nästa riksdagsval. Möjligen ett förtida sådant om den helborgerliga, centerledda Vanhanen-regeringen nu skulle komma att falla på valfinansieringshärvan ( näringslivspengar till ledande c-kandidater) som även allvarligt skadat förtroendet för statsminister Vanhanen (c) personligen.

När är det upp till nyvalda Jutta Urpilainen och den nya SDP-ledningen att visa att man verkligen förmår locka tillbaka tidigare förlorade SDP-väljare och åter börja göra centerpartiet rangen stridig om att vara Finlands största parti. Och därmed den som naturligen ges uppdraget att bilda Finlands nästa koalitionsregering.

Misslyckas Jutta Urpilainen däremot med den uppgiften - med början redan i höstens kommunval - så finns risken att hon blir en ny "Gucci-Helle". Alltså en kopia av den tämligen misslyckade och i skarpt läge tämligen oprövade, kvinnliga danska s-partiledaren Helle Thorning-Schmidt, som trots flera försök aldrig lyckats vinna några val och nu t o m är omsrpungen av Socialistisk Folkeparti (med populära Villy Søvndal) som Danmarks största oppositionsparti. Under hennes klena och väl chansartade partiledarskap har de danska socialdemokraternas kräftgång blivit allt djupare.

Möjligen är färska Jutta Urpilainen i finska SDP av bastantare virke och undviker i så fall att bli en ny och misslyckad "Gucci-Helle"-kopia som fortsätter att harva med allt uslare siffror i den politiska öknen. Endast tiden kan utvisa om de finska socialdemokraterna nu gjorde rätt som satsade på den unga, lite oprövade Jutta Urpilainen framför det politiska fullblodsproffset Erkki Tuomioja.

Det först testet kommer redan nu i höstens finska kommunval.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

EU, Lavaldomen, EG-rätten och löntagarnas rättigheter

Observerat och värderat:
I dagens EU ges inga säkra garantier för löntagarnas rättigheter visar Lavaldomen

Vi måste se till att europeisk rätt blir "Lavalsäker". Det sade Europafackets, EFS/ETUC:s, generalsekreterare John Monks i sitt tal till LO-kongressen i Stockholm häromdagen. EG-domstolens utslag i Lavalmålet (lettiska skolbygget i Vaxholm) skapade inte bara oro i Sverige, utan skickade även en chockvåg genom hela den fackliga världen i Europa, sade engelsmannen John Monks vidare.

Under kort tid har tre domar gått facket emot i EG-domstolen, framhöll han. Förutom Lavalfallet gäller det det finska Vikingärendet och tyska Rüffertmålet.

- Det gemensamma för dem är att de tycks värdera principerna om fri rörlighet högre än grundläggande rättigheter som förhandlings- och strejkrätt, sade John Monks.

Europafacket kräver att en social skyddsklausul ska läggas till som ett protokoll till EU-fördraget, tillsammans med ett reviderat utstationeringsdirektiv. Ett uttalande om en sådan skyddsklausul bör tas när det nya Lissabonfördraget antagits och föras in i nästa fördragsändring som enligt John Monks beräknas ske inom några år. Sannolikt tidigast 2010.

Enligt Europafackets generalsekreterare innebär Lissabonfördraget, som nu har godkänts av hälften av medlemsländerna, ett viktigt steg framåt jämfört med de nuvarande fördragen.

Monks pekade på att stadgan om grundläggande rättigheter blir bindande, att Europaparlamentet får en starkare ställning samt att en ny social paragraf stärker EU:s sociala dimension.

Det låter optimistiskt, kanske för optimistiskt. John Monks är det ibland. Men i grunden ges få eller inga säkra garantier för löntagarnas rättigheter utan uthållig facklig kamp.

Brett stöd i EU-parlamentets sysselsättningsutskott om starkare skydd för löntagarrättigheter

Några dagar innan - den 29 maj - valde en överväldigande majoritet i EU-parlamentets sysselsättningsutskott att stödja socialdemokraten och utskottsordföranden Jan Anderssons förslag om vilka lagstiftningsåtgärder som behövs efter de tre uppmärksammade domarna om Laval-, Viking- och Ruffertfallen.

När ärendet diskuterade i sysselsättningsutskottet var bara en liten minoritet emot Anderssons förslag om förändringar av EU:s utstationeringsdirektiv.
Utskottet röstar om betänkandet i september inför behandlingen i plenum i oktober.

- Det är viktigt att vi lyckas skapa en bred majoritet för betänkandet så att rådet och kommissionen förstår att passivitet inte är ett alternativ, säger svensken Jan Andersson.

Huvudprincipen i betänkandet är likabehandling och lika lön för lika arbete. Vidare betonas att domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet inte är den som lagstiftaren (EU-parlamentet och ministerrådet) avsåg och att direktivet därför måste förändras för att undvika en upprepning av de tre domarna.

I betänkandet uppmanas därför EU-kommissionen att lägga fram förslag om hur utstationeringsdirektivet bör förändras.

Enligt betänkandet är det viktigt att de minimikrav som finns i direktivet uttryckligen är ett minimum så att facket ska kunna hävda kollektivavtal med fördelaktigare villkor för löntagarna.

Det måste också göras klart att den grundläggande rätten att vidta stridsåtgärder inte är underordnad inre marknadens regler om fri rörlighet för tjänster samt att den nordiska arbetsmarknadsmodellen erkänns och respekteras fullt ut i EU.
- Det måste vara ställt utom allt tvivel att konkurrens om löner inte accepteras i EU. Principen om lika lön för lika arbete är helig, säger Jan Andersson (inte sällan en väl blåögd och okritisk EU-anhängare).

Men trots dessa och andra uppmuntrande signaler är det efter Laval-, Viking- och Rüffertdomarna i EG-domstolen mycket som talar för att fackföreningsrörelsen i hela Europa nu måste ställa in sig på en hård försvarskamp för att värna kollektivavtalsfriheten och rätten att ta till konfliktåtgärder som yttersta kampmedel vid konflikter om denna. Inget talar heller för att t ex en förändring läs förbättring) av EU:s utstationeringsdirektiv (rör villkoren för utländsk arbetskraft i annat EU-land) eller införande av en social skyddsklausul kopplat till EU-författningen kommer att vara genomfört i en handvändning. Tvärtom kommer det att ta tid.

Och kräva hårt kamp. Att tro något annat vore att önsketänka på ett sätt som knappast är särskilt rimligt. Sakligt sett.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Barack Obama - med god chans att nu också bli president i USA

Observerat och värderat:
Det blev Barack Obama - och nu har han en god chans att bli USA:s nästa president

För första gången kommer USA att få en svart kandidat i ett presidentval sedan Barack Obama säkrade segern över Hillary Clinton och nådde ett ointagligt försprång. Men hon vägrade ändå att erkänna sig besegrad. Dröjde med beskedet i ett enkelt pressmeddelande till dagen efter och har först om några dagar utlovat en presskonferens där Hillary Clinton officiellt ska meddela världen att hon nu stödjer Barack Obama som demokraternas presidentkandidat i det "riktiga" mot republikanen John McCain i presidenvalet den 4 november.

Stämningen av förändring - Change - i den amerikanska väljarkåren bar fram Barack Obama till segern i det demokratiska lägret och har nu gjort att även John McCain anpassat sig och har nu flitigt börjat använda ordet förändring (change) i sin egen valkampanj, och när han nu vill utmana Barack Obama på tio valdueller runt om i USA för att åter ta sig in i medias strålkastarljus.

Hillary Clinton visar sig däremot, i nederlagets stund, vara en dålig förlorare. Dels genom sin senfärdighet med att erkänna sig besegrad, dels genom att hon ännu i nederlagets stund försöker bortförklara sin förlust genom att hänvisa till att hon har fått fler röster än han. Och då helt nonchalera att det faktiskt alltid är antalet delegatröster på partikonventet som räknas. Ingenting annat - och där har Barack Obama vunnit med viss marginal. Obama visade sig - när det kom till kritan - vara en skickligare kampanjstrateg än Hillary Clinton. Hon tog för mycket för givet och underskattade grovt hans framgångar i primärvalscirkusens inledningsfas. Samma underskattning visade hon och hennes kampanjstab i behovet av att bygga upp en stark lokal gräsrotsorganisation och att samla in kampanjpengar från många och små bidragsgivare. Något som Barack Obama-lägret däremot aldrig slarvade med.

Hillary Clinton fick därtill också svårt att i längden matcha Barack Obamas lysande talekonst och hans karismatiska utstrålning - med krav på förnyelse och förändring. Obama stod för något nytt och spännande - det som USA längtar efter nu efter de trötta och dystra Bush-åren -, medan Hillary Clinton för mycket kom att förknippas med det gamla och lite trötta etablissemanget i det demokratiska partiet i USA.

Därför är det nu över för hennes del, därest hon nu inte - vilket somliga spekulerar i - skulle bli vice president på samma valsedel som Barack Obama. Men hur troligt är då detta? Mindre troligt. Det finns många skäl för Barack Obama-lägret att inte vilja ha två Clintons springande i Vita huset, en vice president och en före detta president (Bill Clinton). Hillary Clintons "oförmåga" och "dålig förlorar"-attityd visavi Barack Obama är en annan orsak till varför det är mer än tveksamt om hon verkligen kommer att erbjudas att bli vice president. Må sedan vara att det finns historiska exempel som bland annat John F Kennedy som i början av 1960-talet tog sin antagonist från Texas, Lyndon B. Johnson som vice på samma valsedel och sedan vidare in i Vita huset.

Så det skulle nog förvåna om det blev Hillary Clinton som vice på samma valsedel som Barack Obama. Trots allt. Men också det det nära nog osannolika kan ju ibland ändå inträffa. Så vi får väl se hur det går till slut.

Hur som helst får nog tidsandan och det politiska uppbrotts- och förändringsklimatet i USA sägas tala för att Barack Obama under alla omständigheter har en mycket god chans att till slut även besegra den erfarna Arizona-senatorn, snart 72-åriga, John McCain i det avgörande presidentracet den 4 november. Och därmed se till att det blir en demokrat, efter åtta dystra år med republikanen George Walker Bush, i Vita huset fr o m 2009.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

LO-kongress i mediaskugga

(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 13 juni 2008)

Analyserat och värderat:
LO-kongressen nästan spårlöst förbi i medierapporteringen

Onsdagen den 4 juni avslutades Landsorganisationens 26:e kongress, men att fackföreningsrörelsen högsta beslutande organ varit samlat i Folkets Hus i Stockholm har nog gått spårlöst förbi de flesta. Mera spårlöst än på mycket länge.

Massmediabevakningen har i flera avseende varit på en minimalistisk nivå. Pressrummet på LO-kongressen har varit nästan lika ödsligt som ett kalhygge. "Frötallarna" som stuckit upp har varit försvinnande få. Varje sig radions ekoredaktion eller TV4 Nyheterna har varit där under hela kongressveckan. När LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin angav tonen för hela kongressen med sitt inledningstal lördagen den 31 maj så refererades det exempelvis bara ytterst kortfattat av Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Ser man till storstadsdrakarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter var det den förstnämnda som ägnade mest utrymme åt talet. DN nöjde sig med en förlängd notis.

Rapport har gjort några korta snuttar men annars har etermedierna lyst med sin frånvaro. Västkustens stora drake Göteborgs-Posten har också haft lite "eget" i tidningen.

I s-märkta Aftonbladet är det i stort sett enbart den politiska kommentatorn på nyhetsplats, Lena Mellin, som hållit i pennan vid några få tillfällen. Ja, Olle Svenning skrev en bra söndagsledare från LO:s kongressöppningsdag.I liberala Expressen är det inte många rader man har kunnat hitta, i bästa fall.

Landsortspressen är inte mycket bättre den heller. Med något enstaka undantag när har de allra, allra flesta inte haft någon egen reporter på plats utan utan nöjt sig med TT:s högst magra insats. Inte ens ledarskribenterna från landsortspressen har haft mer än en knapp handfull på plats några dagar - på sin höjd.

Massmediernas ointresse om Sveriges största fackliga samling av beslutsfattare - LO-kongressen - säger en hel del om "tidsandan" och om nyhetsföretagens omprioriteringar under det senaste fem - tio åren. Inte ens LO-kongresser anses längre viktiga att rapportera ifrån på plats. För inte så länge sedan hade ännu varje större nyhetsredaktion åtminstone en arbetsmarknadsreporter, som bevakade fackföreningsrörelsen och avtalsrörelser, skrev och rapporterade om arbetsmiljöproblem, varsel och uppsägningar samt speglade andra centrala händelser av viktig och betydelse på svensk arbetsmarknad. Så icke idag längre.

Numera - och sedan en tid tillbaka - finns bara ett ytterligt fåtal av dessa kvar i branschen. I gengäld har de så kallade ekonomijournalisterna växt upp som svampar ur jorden. Nyhetsredaktionernas priofokus är numera inte arbetsmarknaden utan i stället börsen, näringslivets kvartalsrapporter, riksbankens reproräntebeslut, bolåneräntor, aktiefonds- och pensionsparande och annat liknande som kan samlas under rubriken privatekonomi. Hela perspektivet har förskjutits - från kollektivet löntagarna till individen löntagaren. Den enskilde men alls inte oberoende individen har blivit viktigare än vad ett samlat kollektiv tycker och tänker, när olika spelregler ska formas.

Så är det. Så är ytterst budskapet också från det kalhyggesödsliga pressrummen på en LO-kongress i ett sommarvarmt Stockholm. De åker hellre till politikens tingel- och tangelmarknad i gotländska Almedalen än besöker en LO-kongress. Det gäller också många bland den arbetarpress som ännu finns kvar i landet.

Jo, jag vet att de flesta s-tidningar har inte längre anser sig ha råd att sända nyhetsreportrar på LO-kongress. Det är knappt de gör det på s-kongress längre. Resurserna är knappa, även för de som är ägda av borgerliga mediekoncerner, som flertalet numera gör. Och på de s-märkta ledarredaktionerna är det samma sak. De är slimmade till ett minimum. Jag vet det där. Men ändå. Lite bättre än nu borde de kunna åstadkomma.

Möjligen är detta sist och slutligen en återspegling av att också LO numera betraktas allt mer som särintresse av stora delar av det övriga samhället. Därutöver gäller också att när LO och fackföreningsrörelsen inte märks och inte vill, kan eller våga driva på så faller också det socialdemokratiska partiet mer åt höger. Delvis med hänvisning till några trendspanare och någon så kallad fokusgrupps mer eller mindre opålitliga tolkningsanalyser.

Precis som exempelvis fallet varit i Lavalfrågans hantering, a-kassans nivå och eventuella bortre parentes och mycket annat.

Möjligen är detta en återspegling av att också LO numera betraktas allt mer som särintresse av stora delar av det övriga samhället

Då blir också bevakningen av en ingalunda helt ospännande LO-kongress därefter, det vill säga sällsynt mager. Och svenska folket får t ex knappast eller ytterst hjälpligt veta exempelvis att LO-ledningen blev överkörda i nivån på a-kasseersättning och sjukpenningen (ska nu bli 90 % på sikt), att arbetarrörelsen är oense om tidsgränsen (bortre parentesen) i a-kassan och att LO-kongressens ombud faktiskt inte riktigt litar på att Laval-domens konsekvenser blir undanröjda med mindre än att man sätter ett tuffare tryck på regering och riksdag samt även på LO-ledningen än den senare ursprungligen tänkt sig. Eller att LO nu åter vill visa att man är en kamporganisation, och inte enbart en glad och snäll samtalspartner.

Möjligen, i bästa fall, återvänder journalisterna dock om och när insikten på nytt sprider sig att LO och dess förbund faktiskt vill vara en kamporganisation och en maktfaktor att räkna med i beslutsfattar-Sverige.

Det kanske kommer på nästa LO-kongress om fyra år? Möjligen. 2008 år kongress går däremot till historien som ett riktigt lågvattenmärke ur journalistisk rapporteringssynpunkt. Resultatet blev en LO-kongress som i stor utsträckning seglade i medieskugga.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

LO-kongressens kanske två viktigaste beslut

Analyserat och värderat:
Inget ja till Lissabonfördraget förrän Laval-utredningens uppdrag är slutfört

Fackliga centralorganisationen LO:s kongress 31/5-4/6 i Stockholm har rullat på som kongresser brukar göra. Utom på några punkter. Det ena var när kongressombuden markerade att de inte accepterar en a-kassenivå som "bara" nöjer sig med max 80 procent i ersättning av tidigare inkomstbortfall utan på sikt vill ha en 90 procentig ersättningsnivå. Denna ersättning ska inte heller upphöra redan efter ett år utan kunna fungera som omställningsförsäkring under en längre tid än så. Med höga ersättningsnivåer i a-kassan hålls lönerna uppe eftersom arbetslösa inte tvingas ta jobb som är för dåligt betalda. Det var det bärande motivet bakom LO-kongressens a-kassebeslut.

Den andra viktiga markering som LO-kongressens ombud i Stockholm gjorde var när de tydligt visade i en lång och intensiv kvällsdebatt måndagen den 2 juni att man inte riktigt litar på den borgerliga alliansregeringen verkligen kommer att leverera en ny utstationeringslag som täpper igen hålet efter EG-domstolens Lavaldom (lettiska skolbygget i Vaxholm). Inte heller räcker det, som LO-ledningen ville nöja sig med, att hota med att inte skriva under ett nytt, eventuellt huvudavtal om regeringen inte levererar en ny och bättre lagstiftning som skyddar svenska kollektivavtal mot utländsk låglönedumpning.

Kongressombuden visade i debatten om Lavaldomen och det svenska kollektivavtalsmodellen tydligt att man vill ha starkare påtryckningsmedel för att skapa trovärdighet i sin ambition att verkligen undanröja konsekvenserna i Sverige av EG-domstolens Lavaldom från den 18 december 2007. För LO-ledningen markerade man därför tydligt att man vill ha skarpare påtryckningsmedel på regeringen och den kommande godkännandet i riksdagen av nya EU-fördraget (prel.i november 2008). Inför ett hotande nederlag i en sluten omröstning på kongressen såg sig då LO-ledningen nödgad att skicka frågan till redaktionsutskottet för en omarbetning.

Vid midnatt - kl. 23.24 den 2 juni - kunde så LO-kongressen enas om en kompromiss i Laval- och kollektivavtalsfrågan. Samtidigt som man konstaterar att EU behöver ett nytt fördrag (Lissbonfördraget), så krävs också förändringar i såväl svensk som europeisk rätt för att värna löntagarnas sociala och fackliga rättigheter.

"EG-domstolens tre domar, där den fria rörligheten prövats mot de sociala rättigheterna, har allvarligt skadat förutsättningarna för möjligheterna att nå goda löne- och anställningsvillkor. De står i direkt konflikt med innebörden i de politiska ställningstaganden som gjorts av EU-kommissionen, Europaparlamentet och Sveriges regeringar. Domsluten har starkt kritiserats av en enig europeisk fackföreningsrörelse.

LOs kongress anser att denna situation måste hanteras såväl genom förändringar av svensk lagstiftning som i europeisk rätt. På sikt måste EUs utstationeringsdirektiv revideras så att de sociala och fackliga rättigheterna för Europas löntagare är säkerställda. Regeringen har tillsatt en utredning - "Stråth-utredningen" - om förändringar av den svenska lagstiftningen så att den svenska arbetsmarknadsmodellen kan säkerställas.

Riksdagen ska ratificera Lissabonfördraget under hösten. Beslut av en sådan dignitet bör ha största möjliga förankring och stöd. En förutsättning för detta är att den av regeringen tillsatta utredningen har redovisat sitt uppdrag innan den svenska riksdagen ratificerar Lissabonfördraget. LO kräver därför att regeringen säkerställer att utredningens uppdrag är slutfört innan beslut om ratificering av fördraget sker."

LO ska, enligt samma kompromissuttalande, med andra ord arbeta för att den svenska utstationeringslagen (efter Stråth-utredningen, dir.2008:38) ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal för alla ( även utländska) företag som verkar i Sverige. Vare sig det är för kortare eller längre period.

I det uppdraget ligger också att LO-ledningen på kongressens uppdrag nu ska arbeta hårt för att den fria förenings- och förhandlingsrätten säkerställs och att rätten att vidta stridsåtgärder för att upprätta kollektivavtal garanteras inom EU. Nationell och internationell får inte tillåtas motverkar den svenska arbetsmarknadsmodellen. På sikt vill man också se att det tillägg i form av ett socialt protokoll (charter) som har utarbetats av Europafacket EFS/ETUC även antas av EU, så att inte EG-domstol och andra kan åsidosätta de grundläggande fackliga fri-och rättigheterna med hänvisning till den fria rörlighetens princip.

Utan denna kompromisslinje hade LO-kongressens majoritet sannolikt gått ännu lite längre i sin ambition att för att skapa trovärdig i sin egen syn på hur Lavaldomens konsekvenser och värnandet om respekten för svenska kollektivavtal bäst ska skyddas mot klåfingriga EG-domstolsjurister och andra.

Möjligen kan man, som bland annat vissa på pressläktaren gjorde, något förvånas över att inte LO- och vissa politiska partiers ledningar inte bättre förstått vilka stämningar som faktiskt finns ute bland vanliga väljare och fackliga medlemmar i Sverige inför kommande EU-parlamentsval, godkännande av nya EU-fördrag och annat.

Men tack vare ett starkt tryck från LO-kongressens ombud hamnade man ändå hyggligt rätt till slut - i såväl Lavalfrågan som i synen på a-kassan.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Ilska och oro präglar LO-kongress

Observerat och värderat:

När vackra och varma maj övergår i juni månad håller svenska LO kongress. En facklig tungviktare har samlats för att bland annat utarbeta en tydligare och i bästa fall vassare strategi för att återvinna förlorade medlemmar och åtminstone lite av sin forna styrka och opinionsbildande förmåga. Jag registrerar mig vid pressdisken och tar med mig LO-kongressens dryga tre kilo tunga kongressdokumentsamling ut i den stekande varma solen. På sidan 111 i det feta motions- och utlåtandehäftet kan man läsa följande: ”Aftonbladet (ägd till 40 % av LO) är egentligen den enda stora tidning som ägs av arbetarrörelsen vilket innebär att man har kontroll över ledarsidan.” Fackförbunden Seko och Handels har undertecknat motionen.

Motionen är ett av många mått på otåligheten i de fackliga leden över att fackföreningsrörelsen syns och hörs för lite i media. Seko och Handels vill därför att LO nu utreder möjligheterna för en bättre samordning när det gäller tidnings- och opinionsbildningsverksamheten.

LO-styrelsen svarar på detta att man nu på nytt - för vilken gång i ordningen? - vill utreda möjligheten att skapa en "gemensam redaktionell resurs" (webbredaktion) för sina huvudsakligen inomspridda fackförbundstidningar. Ett förslag som fanns redan 2007 och då utgick ifrån att LO-tidningen skulle påta sig rollen som centralredaktion. Men på grund av motstånd - "av olika skäl...", skriver LO-styrelsen - från de stora fackförbundstidningarna genomfördes då inte detta förslag men som nu återkommer i ett nytt utredningsuppdrag. Resurser till en sådan satsning finns i det vilande Aftonblad-försäljningskapitalet (från Schibstedts) i LO-Media.

Inne i den svala kongressalen i Folkets hus höll LO-Wanja - ordf. Wanja Lundby-Wedin - ett brandtal och sade vad många ombud väntat på: ”LO är en kamporganisation.” Delvis ska det ses som ett svar på hennes egen fråga i talet: ”Var finns vår berättelse?”

Huvudfienden i hennes tal blev också tydligt definierad inför kongressombuden: statsminister Reinfeldt, finansminister Borg (med sina nyliberala ekonomiska teoriböcker), arbetsmarknadsminister Littorin och näringsminister Maud Olofsson (med hennes”korkade” arbetsrättsliga förslag). "Högerregeringen", sade LO-Wanja, är på väg att plocka sönder den svenska modellen. Bort i fjärran försvinner en fungerande a-kassa, sjukförsäkring, komvux. Kvar står den enskilde individen, övergiven - och nu också allt oftare utan fackligt medlemskap och a-kassetrygghet. Dryga 85 procents organisationsgrad har nu sjunkit till knappa 73 procent - och det hotar på sikt de svenska kollektivavtalens legitimitet, anser hon.

Höj rösten och berätta varför facket behövs
LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin uppmanade LO-kongressens 300 ombud till mer diskussion och större ilska:

- Höj rösten för dem som slitit ut axlar och ryggar och argumentera för en bättre arbetsmiljö och en bättre arbetsbetsorganisation. Ta med er ilskan från fikabordet över diskriminering, orättvisor och inskränkta arbetsgivare och lägg er i diskussionerna om arbetstider, arbetsrätt och kollektivavtal.

Fackföreningsrörelsen har tappat många medlemmar det senaste året. Allt går inte att skylla på regeringen. Det är inte regeringen som värvar tillbaka gamla medlemmar och motiverar till nytt fackligt medlemskap.

- Det är på oss det beror, konstaterade Wanja Lundby-Wedin. Är vi tydliga nog med svaret på frågan om lönerna skulle vara högre eller lägre om facket inte fanns? Är vi tydliga nog med svaret på frågan om anställningsvillkoren skulle vara bättre eller sämre om facket inte fanns?

- Jag vill att vi lovar varandra: Vi ska vara fler medlemmar nästa kongress.
Vi ska vara bättre på att organisera medlemmar vid kongressen 2012. Vi ska helt enkelt vara fler och bättre.

Kollektivavtalen är grunden för det fackliga arbetet. Med färre medlemmar urholkas legitimiteten och möjligheten att se till att kollektivavtalen efterlevs.

I grunden handlar det om makten över arbetslivet. Vi ska vara många som bär kollektivavtalen. Därför lovar vi varandra: Att till nästa kongress teckna fler kollektivavtal och ännu bättre kollektivavtal.

Svenskt Näringsliv ställer krav på försämrad konflikträtt. Svaret är tydligt:
- Vårt svar består av två ord: Glöm det! Ett uttalande som möter starka applåder bland LO-kongressens ombud.

LO säger nej till att grundläggande fackliga rättigheter, som strejk och förhandlingsrätt, reduceras till rundningsmärken för den fria rörligheten.

- Våra grundläggande rättigheter för att hävda allas lika värde och rätt är en stoppskylt för klåfingriga jurister. Nu kräver vi svar från Statsministern: Ge oss ett rakt besked om att din avsikt är att vi kan fortsätta att hävda svenska kollektivavtal för gästande företag och ha likabehandling av löntagare på svensk arbetsmarknad?

Den borgerliga alliansregeringen har suttit i snart två år, och kämpar med rekordlåga opinionssiffror. Sverige styrs av en regering som följer en lärobok i nyliberal ekonomisk teori. Sjukförsäkringen är ett sådant exempel.

Här finns den ideologiska skiljelinjen mellan LO och regeringen, menar den fackliga ledaren Wanja Lundby-Wedin.

- Det är synen på människan och tryggheten när livet förändras som vi ska göra till de stora valfrågorna i valet 2010, sade en ibland väl s-partilojal Wanja Lundby-Wedin. Hon borde, menar många i korridorpratet, ibland kunna våga lite mer och lära av sina företrädare - Stig Malm, Bertil Jonsson m fl - och inte vara rädd att kritisera en socialdemokrati som emellanåt verkar vara på väg in i en ideologisk dimma.

I bästa fall, hoppas en del, törs hon ibland också "stå i vägen" och säga att dit följer inte LO med - nu när hon fått förnyat förtroende att vara LO:s ordförande ytterligare fyra år.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/