Om konsten att läsa
Reflekterat och noterat:--------------------
Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process
Sommar men också under förhöstens kräfttider – då har man tid. Förutsatt att man inte stressar runt på alla ”måsten” som nödvändigtvis ska ses under sin ledighet. Tid att läsa och reflektera. Att läsa är som att tolka ett slags partitur – vad menade och ville författaren egentligen ha sagt? Och medan man försöker göra detta så kan man, i benådade ögonblick få uppleva de mest hisnande äventyr.
Det faktum att vi härigenom kan väcka till liv tusenåriga tankar och i vår inbillning iscensätta berättelser skrivna i alla tider benämner Olof Lagercrantz – denne mästare i konsten att läsa - ett underverk större än att sädeskornen ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Liknande reflektioner återkommer också i andra goda författares - Merete Mazzarella m fl - essäer om egna stora läsupplevelser.
I sin lilla fina bok ”Om konsten att läsa och skriva” betonar Olof Lagercrantz att böckerna tidigt gav honom en utvidgning av det egna livet.
”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde.
”De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.” Han citerar vidare den tyske forskaren Wolfgang Iser, som karakteriserat läsandet som ”en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel”.
Detta påminner om vad den på berättande inriktade litteraturprofessorn Lars-Åke Skalin uttryckt om förhållandet läsare och litteratur. Läsaren och författaren ingår ett slags pakt. Om läsaren vinner förtroende för det skrivna – och därmed ger författaren nödvändig auktoritet -, så tar läsaren det solidariskt till sig och iscensätter berättelsen på en inre scen.
”Där man aldrig är ensam”, skriven av den finlandssvenska författaren och professorn vid Helsingfors universitet Merete Mazzarella, är ett i essäns form skriven bok med undertiteln ”Om läsandets konst”. Läsning gör oss kanske inte till bättre människor, påpekar Mazzarella, men kan utmana vedertagna tankemönster. Läsning kan betraktas som forskningsresor in i andra människors psyken; likt expeditioner till främmande kulturer och sällan besökta trakter.
Genom att läsa skärper och utvidgar vi vår tankevärld. Och med detta också vår förmåga till inlevelse och empati. (För egen del har jag t ex aldrig lärt mig så mycket om finsk historia och kultur som när jag läst Väinö Linnas torpartrilogi och hans ”Okänd soldat” eller om rysk dito genom läsningen av Dostojevskijs ”Brott och straff ” eller ”Bröderna Karamasov”; eller om det koloniala Afrika genom läsning av Joseph Conrads fantastiska klassiker "Mörkrets hjärta"). Merete Mazzarella tror, med rätta, starkt på litteraturens kommunikativa kraft och betraktar böcker och författare som vänner och samtalspartner. Och de håller i vissa fall för många omläsningar – och blir på så sätt lika trofasta som riktigt nära och pålitliga vänner.
Författaren och kritikern Alberto Manguels internationellt hyllade ”En historia om läsning” bjuder på en synnerligen kunnig guidning genom läsandets minst fyratusenåriga historia. Dessutom tydliggör han därtill hur läsning i mångt och mycket utgör själva nyckeln till vår förståelse av världen.
Manguel undersöker läsandet ur en lång rad aspekter. Han berättar om alltifrån kilskrift till dagens cd-romskivor (tänk att numera ryms Shakespeares samlade verk på en enda cd-skiva!) En enda dvd kan härbärgera textmängder motsvarande ett omfångsrikt bibliotek, fantastiskt!.
Manguel säger bland annat så här om läsningens betydelse: ”I alla litterata samhällen är det något av en initiation att lära sig läsa, en ritualiserad övergång från ett tillstånd av beroende och rudimentär kommunikation.
Barn som lär sig läsa släpps in i det gemensamma minnet genom böckerna och bekantar sig därmed med ett gemensamt förflutet, som de i högre eller lägre grad förnyar varje gång de läser.”
Men bakom denna potential finns också en skuggsida: många är de föräldrar och makthavare – diktatorer av olika slag - som försökt styra eller förhindra människors läsande. De gör det i insikt om att kunskap är makt.
Det finns till och med en ”bokläsarkonvention”, enligt vilken läsare har flera stadgade rättigheter: Rätten att inte läsa (!); rätten att läsa om och om igen; rätten att läsa vad som helst; rätten att ta en roman för verklighet; rätten att läsa överallt.
Om detta lite ”udda” och mycket annat återfinns på en webbsida som åtminstone vissa svensklärare flitigt nyttjar.
Men åter till läsandet. Härom året utkom en vacker liten volym från bohuslänska förlaget Pontes. Det var en essä av Marcel Proust – ”Om läsning”.
Vibeke Emond har översatt hans ”Sur la lecture” som Proust ursprungligen skrev som förord till sin översättning av John Ruskins ”Sesame and Lilies” (1865). Eftersom Ruskin där skriver om läsandets betydelse gör Proust detsamma i sin introduktion. Marcel Proust text är mycket personligt skriven och där barndomsinteriörerna är formade precis som i det senare, tidlösa romanverket ”På spaning efter den tid som flytt”. Här kan man i essäns form se det första groendet fröet till det som skulle bli hans stora monumentalverk – ”På spaning efter den tid som flytt”. (En annan sak är sedan att få verkligen har läst den men desto fler hört talas om den.)
Jag åhörde f.ö en lysande ljudbok med skådisen Krister Henriksson om Prousts mästerverk när jag i juli 2008 reste runt med bil i svenska Norrbotten och finska Österbotten. Den gav mersmak!
I Prousts ”Om läsning” summerar Ruskin sina iakttagelser så här: ”Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte.” Eller med andra ord: läsning kan inte ersätta ett andligt liv - men däremot berika det.
Värt att tänka på när vi går ut till hängmattan eller vilstolen med någon god läsning vilande i handen.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process
Sommar men också under förhöstens kräfttider – då har man tid. Förutsatt att man inte stressar runt på alla ”måsten” som nödvändigtvis ska ses under sin ledighet. Tid att läsa och reflektera. Att läsa är som att tolka ett slags partitur – vad menade och ville författaren egentligen ha sagt? Och medan man försöker göra detta så kan man, i benådade ögonblick få uppleva de mest hisnande äventyr.
Det faktum att vi härigenom kan väcka till liv tusenåriga tankar och i vår inbillning iscensätta berättelser skrivna i alla tider benämner Olof Lagercrantz – denne mästare i konsten att läsa - ett underverk större än att sädeskornen ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Liknande reflektioner återkommer också i andra goda författares - Merete Mazzarella m fl - essäer om egna stora läsupplevelser.
I sin lilla fina bok ”Om konsten att läsa och skriva” betonar Olof Lagercrantz att böckerna tidigt gav honom en utvidgning av det egna livet.
”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde.
”De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.” Han citerar vidare den tyske forskaren Wolfgang Iser, som karakteriserat läsandet som ”en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel”.
Detta påminner om vad den på berättande inriktade litteraturprofessorn Lars-Åke Skalin uttryckt om förhållandet läsare och litteratur. Läsaren och författaren ingår ett slags pakt. Om läsaren vinner förtroende för det skrivna – och därmed ger författaren nödvändig auktoritet -, så tar läsaren det solidariskt till sig och iscensätter berättelsen på en inre scen.
”Där man aldrig är ensam”, skriven av den finlandssvenska författaren och professorn vid Helsingfors universitet Merete Mazzarella, är ett i essäns form skriven bok med undertiteln ”Om läsandets konst”. Läsning gör oss kanske inte till bättre människor, påpekar Mazzarella, men kan utmana vedertagna tankemönster. Läsning kan betraktas som forskningsresor in i andra människors psyken; likt expeditioner till främmande kulturer och sällan besökta trakter.
Genom att läsa skärper och utvidgar vi vår tankevärld. Och med detta också vår förmåga till inlevelse och empati. (För egen del har jag t ex aldrig lärt mig så mycket om finsk historia och kultur som när jag läst Väinö Linnas torpartrilogi och hans ”Okänd soldat” eller om rysk dito genom läsningen av Dostojevskijs ”Brott och straff ” eller ”Bröderna Karamasov”; eller om det koloniala Afrika genom läsning av Joseph Conrads fantastiska klassiker "Mörkrets hjärta"). Merete Mazzarella tror, med rätta, starkt på litteraturens kommunikativa kraft och betraktar böcker och författare som vänner och samtalspartner. Och de håller i vissa fall för många omläsningar – och blir på så sätt lika trofasta som riktigt nära och pålitliga vänner.
Författaren och kritikern Alberto Manguels internationellt hyllade ”En historia om läsning” bjuder på en synnerligen kunnig guidning genom läsandets minst fyratusenåriga historia. Dessutom tydliggör han därtill hur läsning i mångt och mycket utgör själva nyckeln till vår förståelse av världen.
Manguel undersöker läsandet ur en lång rad aspekter. Han berättar om alltifrån kilskrift till dagens cd-romskivor (tänk att numera ryms Shakespeares samlade verk på en enda cd-skiva!) En enda dvd kan härbärgera textmängder motsvarande ett omfångsrikt bibliotek, fantastiskt!.
Manguel säger bland annat så här om läsningens betydelse: ”I alla litterata samhällen är det något av en initiation att lära sig läsa, en ritualiserad övergång från ett tillstånd av beroende och rudimentär kommunikation.
Barn som lär sig läsa släpps in i det gemensamma minnet genom böckerna och bekantar sig därmed med ett gemensamt förflutet, som de i högre eller lägre grad förnyar varje gång de läser.”
Men bakom denna potential finns också en skuggsida: många är de föräldrar och makthavare – diktatorer av olika slag - som försökt styra eller förhindra människors läsande. De gör det i insikt om att kunskap är makt.
Det finns till och med en ”bokläsarkonvention”, enligt vilken läsare har flera stadgade rättigheter: Rätten att inte läsa (!); rätten att läsa om och om igen; rätten att läsa vad som helst; rätten att ta en roman för verklighet; rätten att läsa överallt.
Om detta lite ”udda” och mycket annat återfinns på en webbsida som åtminstone vissa svensklärare flitigt nyttjar.
Men åter till läsandet. Härom året utkom en vacker liten volym från bohuslänska förlaget Pontes. Det var en essä av Marcel Proust – ”Om läsning”.
Vibeke Emond har översatt hans ”Sur la lecture” som Proust ursprungligen skrev som förord till sin översättning av John Ruskins ”Sesame and Lilies” (1865). Eftersom Ruskin där skriver om läsandets betydelse gör Proust detsamma i sin introduktion. Marcel Proust text är mycket personligt skriven och där barndomsinteriörerna är formade precis som i det senare, tidlösa romanverket ”På spaning efter den tid som flytt”. Här kan man i essäns form se det första groendet fröet till det som skulle bli hans stora monumentalverk – ”På spaning efter den tid som flytt”. (En annan sak är sedan att få verkligen har läst den men desto fler hört talas om den.)
Jag åhörde f.ö en lysande ljudbok med skådisen Krister Henriksson om Prousts mästerverk när jag i juli 2008 reste runt med bil i svenska Norrbotten och finska Österbotten. Den gav mersmak!
I Prousts ”Om läsning” summerar Ruskin sina iakttagelser så här: ”Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte.” Eller med andra ord: läsning kan inte ersätta ett andligt liv - men däremot berika det.
Värt att tänka på när vi går ut till hängmattan eller vilstolen med någon god läsning vilande i handen.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 3:20 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home