Halva mandatperioden och rekordlågt väljarstöd - men hur blir andra halvan?
Analyserat och värderat:
Halvtidsbokslut för regeringen Reinfeldts mandatperiod - men blir andra halvan lika dyster?
Sveriges riksdagen går nu, andra veckan i rekordvarma Stockholm, in i slutspurten innan sommarvilan. Halva mandattiden för Reinfeldts borgerliga alliansregering är över. Halvtid och den andra halvan återstår fram till valrörelsen sommaren och hösten 2010. Det kan vara dags att stämma av hur den borgerliga alliansregeringen klarat av att regera Sverige och vilket betyg väljarna/medborgarna nu ger regeringen så här i halvtid.
Ingen regering i Sveriges historia har haft bättre ekonomiska förutsättningar - rekordstarka statsfinanser och rekordstark konjunktur - än den som nu sitter. Detta när man klev in i regeringsställning i oktober 2006. Man kan verkligen tala om att den gick till ett väldukat bord, eller för att tala i bibliska termer var det ett tillstånd då det flödade av mjölk och honung. Den tillträdde på toppen av en högkonjunktur och det var ett välskött fögderi med ramstarka statsfinanser som Göran Persson lämnade efter sig till skillnad från det ekonomiska krisläge som socialdemokratin fick ta över hösten 1994, efter de synnerligen misslyckade Carl Bildt-årens regeringsperiod 1991-94.
Hittills har Reinfeldts regering seglat tämligen bekymmersfritt på högkonjunkturen och kunnat skvätta ut 50 miljarder kr (knappa 5 miljarder euro) i skattesänkningar, mest till dem som redan tidigare haft det bäst. Det har riksdagens egen utredningstjänst visat i sina fördelningspolitiska studier.
En regering som rundhänt delar ut godsaker till medborgarna brukar ju bli populär bland väljarna. Men så icke alls för regeringen Reinfeldt. Ingen svensk regering har i modern tid på så kort tid som redan mindre än ett år efter makttillträdet rasade ner i bottenlåga opinionssiffror - efter hårdhänta besparingar i a-kassa och orättvis utformning av den nya, förändrade ( i praktiken regressiva) fastighetsskatteförslaget. Och där, på bottennivå - med 16 till 18 procents opinionsgap - har man fortsatt att lega sedan dess. Trots en liten tillfällig opinionsuppgång i början av 2008 så har man nu på våren och försommaren åter rasat ner till nivåer som skulle ge ett solklart maktskifte om det vore val idag. Socialdemokratiska partiet skulle ensam - utan vänsterpartiets och miljöpartiets stödpartiröster - få runt 44 procent i väljarstöd, dvs mer än den borgerliga fyrklöverregeringen ihop. Och vänder det inte för Reinfeldts alliansregering på allvar ens till försommaren 2009, dvs om ett år, så lär det inte bli lätt för Reinfeldt & Co att bli omvalda i september 2010 (tidpunkten för nästa riksdagsval).
Till det bekymmersamma för Reinfeldt och hans alliansbröder hör också att konjunkturen nu viker, arbetslösheten stiger igen och sämre tider stundar för svenska folket. Då brukar, av tradition, borgerliga regeringenar ha ännu svårare att besegra socialdemokraterna i ett val. Socialdemokraternas trovärdighetsindex vad gäller förmågan att bäst förvalta och styra landet i ekonomiskt svårare tider är fortsatt en klar valstrategisk nackdel för de borgerliga partierna i Sverige. (Om de finska socialdemokraterna som nu satsat hårt på ett färskt och politiskt rätt oprövat kort som Jytta Urpilainen som ny sdp-ledare kan skaffa sig samma strategiska fördel inför höstens kommunval och sitt kommande riksdagsval om några år undandrar sig min bedömning.)
Så när det nu stundar bistrare tider i Sverige och det redan finns allt starkare indikatorer på vissa delar av näringslivet börjat gå på halvfart ringer varningsklockorna för Reinfeldt & Co i regeringskansliet. I höst räknas allmänt med att sysselsättningen börjar vika och nästa år är det knappt styrfart och arbetslösheten på väg uppåt igen. Många av de jobb som tillkom under 2005-2007 kommer då åter att försvinna. Samtidigt stiger inflationen till nivåer som vi varit förskonade från i 15 år, dvs runt eller lite drygt tre procentenheter snarare än de runt eller under två procentenheter som varit normalt under 2000-talets inledningsfas.
Världskonjunkturens upp- och nedgångar kan ju ingen regering påverka. Däremot kan en klok regering spara i ladorna och förbereda landet så att effekterna av de dåliga tiderna kan dämpas. Men ytterst lite tyder i nuläget på att regeringen Reinfeldt har några sådana planer i sikte. Återstår att se om höstbudgeten i september visar något annat.
Fortsatta skattesänkningar brukar däremot sällan eller aldrig hjälpa mot ekonomiskt dåliga tider. Snarare då att göra olika framtidssatsningar, såsom olika infrastrukturprojekt i form av nya järnvägar, broar etc, program för bostadsbyggande (och sånt behövs i ex.vis bokrisens Stockholm), utbildningssatsningar etc. Sådant som kan och brukar kunna kompensera den sjunkande efterfrågan på exportsidan och se till att den ekonomiska aktivitetsnivån ändå upprätthålls någorlunda hyggligt. Ännu finns pengar för sådant i Sveriges ännu starka om än något försvagade offentliga finanser - och i form av goda lånemöjligheter via Riksgäld och annat..
Men några tydliga sådana tecken finns ännu inte i regeringen Reinfeldts ekonomisk-politiska planer. Inte ens så vad gäller satsningar på vuxen- och bristyrkesutbildning som pockar på nysatsningar. När arbetslösheten ökar måste de arbetslösa få möjligheter att skaffa sig nya kunskaper för att klara de nya, kommande jobben. Reinfeldt 6 Co kritiseras för detta inte bara av oppositionen utan också av sitt eget konjunkturråd under professor Lars Calmfors. Risken finns att senfärdighet i en sådan satsning kan komma att stå Sverige dyrt.
Men trots att väljarna i gemen ännu märkt ytterst lite av den ankommande lågkonjunkturen så fortsätter regeringens kräftgång i väljaropinionen. Vad väljarna - så här långt - "straffat" regeringen Reinfeldt för är inte bristande beredskap för den lågkonjunktur och växande arbetslöshet som är i faggorna utan främst för att man upplevt en kraftig försämring av sin ekonomiska trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och andra skeden i livet när man är skör och svag. Pensionärerna är därtill skarpt kritiska för att de inte fått del av regeringens skattesänkningar (jobbavdraget) och tvärtom snarare fått sin standard något försämrad jämfört med vad de förväntat sig. Ungdomsväljargrupperna visar sig vara kritiska mot att regeringen tillåtit bostadsbyggandet falla och att det byggs allt färre hyresrätter som unga med svag ekonomi främst efterfrågar i storstäder och universitetsorter.
Det är sammantaget några av de viktigaste faktorna bakom Reinfeldt-alliansens stora ras i väljaropinionen - innan lågkonjunkturen nu snart gör att arbetslösheten börjar dra iväg kommande höst och vinter. Inget tyder heller på att riksdagsmajoritetens senaste beslut häromdagen att låta (tvinga) 70 000 långtidssjukskrivna redan från 1 juli i år nu ska få lägre sjukersättning än de hittills haft kommer att gynna alliansregeringen i väljaropinionen. Få tror att fler långtidssjuka kommer att bli särskilt mycket mycket friskare av den åtgärden.
Regeringen kommer troligen att få mycket svårt att "sälja" detta med det ännu tämligen obevisade påståendet att sjukskrivna och arbetslösa ska få lättare att komma tillbaka till jobbet (via rehab) samtidigt som man försvagar samhällets skydds- och trygghetsnät. Risken är nog stor, menar bl a Sveriges kommuner och landsting, att allt fler snarare kommer att hänvisas till existensminimum och kommunernas socialbyråer. Med spräckta kommunala socialbudgetar som följd.
Så den opinionsmässiga uppförsbacken för regeringen Reinfeldt och hans fyrklöverallians kan nog riskera att bli fortsatt brant - eller brantare - när också denna åtgärd prövas mot verkligheten och lågkonjunkturen slår till på allvar. Nu när halva mandatperioden är över för Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering i kungariket Sverige.
Hur den återstående andra halvan blir fram till valet i september 2010 återstår att se. Men redan skymtar mörka moln i horisonten.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Halvtidsbokslut för regeringen Reinfeldts mandatperiod - men blir andra halvan lika dyster?
Sveriges riksdagen går nu, andra veckan i rekordvarma Stockholm, in i slutspurten innan sommarvilan. Halva mandattiden för Reinfeldts borgerliga alliansregering är över. Halvtid och den andra halvan återstår fram till valrörelsen sommaren och hösten 2010. Det kan vara dags att stämma av hur den borgerliga alliansregeringen klarat av att regera Sverige och vilket betyg väljarna/medborgarna nu ger regeringen så här i halvtid.
Ingen regering i Sveriges historia har haft bättre ekonomiska förutsättningar - rekordstarka statsfinanser och rekordstark konjunktur - än den som nu sitter. Detta när man klev in i regeringsställning i oktober 2006. Man kan verkligen tala om att den gick till ett väldukat bord, eller för att tala i bibliska termer var det ett tillstånd då det flödade av mjölk och honung. Den tillträdde på toppen av en högkonjunktur och det var ett välskött fögderi med ramstarka statsfinanser som Göran Persson lämnade efter sig till skillnad från det ekonomiska krisläge som socialdemokratin fick ta över hösten 1994, efter de synnerligen misslyckade Carl Bildt-årens regeringsperiod 1991-94.
Hittills har Reinfeldts regering seglat tämligen bekymmersfritt på högkonjunkturen och kunnat skvätta ut 50 miljarder kr (knappa 5 miljarder euro) i skattesänkningar, mest till dem som redan tidigare haft det bäst. Det har riksdagens egen utredningstjänst visat i sina fördelningspolitiska studier.
En regering som rundhänt delar ut godsaker till medborgarna brukar ju bli populär bland väljarna. Men så icke alls för regeringen Reinfeldt. Ingen svensk regering har i modern tid på så kort tid som redan mindre än ett år efter makttillträdet rasade ner i bottenlåga opinionssiffror - efter hårdhänta besparingar i a-kassa och orättvis utformning av den nya, förändrade ( i praktiken regressiva) fastighetsskatteförslaget. Och där, på bottennivå - med 16 till 18 procents opinionsgap - har man fortsatt att lega sedan dess. Trots en liten tillfällig opinionsuppgång i början av 2008 så har man nu på våren och försommaren åter rasat ner till nivåer som skulle ge ett solklart maktskifte om det vore val idag. Socialdemokratiska partiet skulle ensam - utan vänsterpartiets och miljöpartiets stödpartiröster - få runt 44 procent i väljarstöd, dvs mer än den borgerliga fyrklöverregeringen ihop. Och vänder det inte för Reinfeldts alliansregering på allvar ens till försommaren 2009, dvs om ett år, så lär det inte bli lätt för Reinfeldt & Co att bli omvalda i september 2010 (tidpunkten för nästa riksdagsval).
Till det bekymmersamma för Reinfeldt och hans alliansbröder hör också att konjunkturen nu viker, arbetslösheten stiger igen och sämre tider stundar för svenska folket. Då brukar, av tradition, borgerliga regeringenar ha ännu svårare att besegra socialdemokraterna i ett val. Socialdemokraternas trovärdighetsindex vad gäller förmågan att bäst förvalta och styra landet i ekonomiskt svårare tider är fortsatt en klar valstrategisk nackdel för de borgerliga partierna i Sverige. (Om de finska socialdemokraterna som nu satsat hårt på ett färskt och politiskt rätt oprövat kort som Jytta Urpilainen som ny sdp-ledare kan skaffa sig samma strategiska fördel inför höstens kommunval och sitt kommande riksdagsval om några år undandrar sig min bedömning.)
Så när det nu stundar bistrare tider i Sverige och det redan finns allt starkare indikatorer på vissa delar av näringslivet börjat gå på halvfart ringer varningsklockorna för Reinfeldt & Co i regeringskansliet. I höst räknas allmänt med att sysselsättningen börjar vika och nästa år är det knappt styrfart och arbetslösheten på väg uppåt igen. Många av de jobb som tillkom under 2005-2007 kommer då åter att försvinna. Samtidigt stiger inflationen till nivåer som vi varit förskonade från i 15 år, dvs runt eller lite drygt tre procentenheter snarare än de runt eller under två procentenheter som varit normalt under 2000-talets inledningsfas.
Världskonjunkturens upp- och nedgångar kan ju ingen regering påverka. Däremot kan en klok regering spara i ladorna och förbereda landet så att effekterna av de dåliga tiderna kan dämpas. Men ytterst lite tyder i nuläget på att regeringen Reinfeldt har några sådana planer i sikte. Återstår att se om höstbudgeten i september visar något annat.
Fortsatta skattesänkningar brukar däremot sällan eller aldrig hjälpa mot ekonomiskt dåliga tider. Snarare då att göra olika framtidssatsningar, såsom olika infrastrukturprojekt i form av nya järnvägar, broar etc, program för bostadsbyggande (och sånt behövs i ex.vis bokrisens Stockholm), utbildningssatsningar etc. Sådant som kan och brukar kunna kompensera den sjunkande efterfrågan på exportsidan och se till att den ekonomiska aktivitetsnivån ändå upprätthålls någorlunda hyggligt. Ännu finns pengar för sådant i Sveriges ännu starka om än något försvagade offentliga finanser - och i form av goda lånemöjligheter via Riksgäld och annat..
Men några tydliga sådana tecken finns ännu inte i regeringen Reinfeldts ekonomisk-politiska planer. Inte ens så vad gäller satsningar på vuxen- och bristyrkesutbildning som pockar på nysatsningar. När arbetslösheten ökar måste de arbetslösa få möjligheter att skaffa sig nya kunskaper för att klara de nya, kommande jobben. Reinfeldt 6 Co kritiseras för detta inte bara av oppositionen utan också av sitt eget konjunkturråd under professor Lars Calmfors. Risken finns att senfärdighet i en sådan satsning kan komma att stå Sverige dyrt.
Men trots att väljarna i gemen ännu märkt ytterst lite av den ankommande lågkonjunkturen så fortsätter regeringens kräftgång i väljaropinionen. Vad väljarna - så här långt - "straffat" regeringen Reinfeldt för är inte bristande beredskap för den lågkonjunktur och växande arbetslöshet som är i faggorna utan främst för att man upplevt en kraftig försämring av sin ekonomiska trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och andra skeden i livet när man är skör och svag. Pensionärerna är därtill skarpt kritiska för att de inte fått del av regeringens skattesänkningar (jobbavdraget) och tvärtom snarare fått sin standard något försämrad jämfört med vad de förväntat sig. Ungdomsväljargrupperna visar sig vara kritiska mot att regeringen tillåtit bostadsbyggandet falla och att det byggs allt färre hyresrätter som unga med svag ekonomi främst efterfrågar i storstäder och universitetsorter.
Det är sammantaget några av de viktigaste faktorna bakom Reinfeldt-alliansens stora ras i väljaropinionen - innan lågkonjunkturen nu snart gör att arbetslösheten börjar dra iväg kommande höst och vinter. Inget tyder heller på att riksdagsmajoritetens senaste beslut häromdagen att låta (tvinga) 70 000 långtidssjukskrivna redan från 1 juli i år nu ska få lägre sjukersättning än de hittills haft kommer att gynna alliansregeringen i väljaropinionen. Få tror att fler långtidssjuka kommer att bli särskilt mycket mycket friskare av den åtgärden.
Regeringen kommer troligen att få mycket svårt att "sälja" detta med det ännu tämligen obevisade påståendet att sjukskrivna och arbetslösa ska få lättare att komma tillbaka till jobbet (via rehab) samtidigt som man försvagar samhällets skydds- och trygghetsnät. Risken är nog stor, menar bl a Sveriges kommuner och landsting, att allt fler snarare kommer att hänvisas till existensminimum och kommunernas socialbyråer. Med spräckta kommunala socialbudgetar som följd.
Så den opinionsmässiga uppförsbacken för regeringen Reinfeldt och hans fyrklöverallians kan nog riskera att bli fortsatt brant - eller brantare - när också denna åtgärd prövas mot verkligheten och lågkonjunkturen slår till på allvar. Nu när halva mandatperioden är över för Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering i kungariket Sverige.
Hur den återstående andra halvan blir fram till valet i september 2010 återstår att se. Men redan skymtar mörka moln i horisonten.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 2:52 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home