Tuesday, June 03, 2008

LO-kongressens kanske två viktigaste beslut

Analyserat och värderat:
Inget ja till Lissabonfördraget förrän Laval-utredningens uppdrag är slutfört

Fackliga centralorganisationen LO:s kongress 31/5-4/6 i Stockholm har rullat på som kongresser brukar göra. Utom på några punkter. Det ena var när kongressombuden markerade att de inte accepterar en a-kassenivå som "bara" nöjer sig med max 80 procent i ersättning av tidigare inkomstbortfall utan på sikt vill ha en 90 procentig ersättningsnivå. Denna ersättning ska inte heller upphöra redan efter ett år utan kunna fungera som omställningsförsäkring under en längre tid än så. Med höga ersättningsnivåer i a-kassan hålls lönerna uppe eftersom arbetslösa inte tvingas ta jobb som är för dåligt betalda. Det var det bärande motivet bakom LO-kongressens a-kassebeslut.

Den andra viktiga markering som LO-kongressens ombud i Stockholm gjorde var när de tydligt visade i en lång och intensiv kvällsdebatt måndagen den 2 juni att man inte riktigt litar på den borgerliga alliansregeringen verkligen kommer att leverera en ny utstationeringslag som täpper igen hålet efter EG-domstolens Lavaldom (lettiska skolbygget i Vaxholm). Inte heller räcker det, som LO-ledningen ville nöja sig med, att hota med att inte skriva under ett nytt, eventuellt huvudavtal om regeringen inte levererar en ny och bättre lagstiftning som skyddar svenska kollektivavtal mot utländsk låglönedumpning.

Kongressombuden visade i debatten om Lavaldomen och det svenska kollektivavtalsmodellen tydligt att man vill ha starkare påtryckningsmedel för att skapa trovärdighet i sin ambition att verkligen undanröja konsekvenserna i Sverige av EG-domstolens Lavaldom från den 18 december 2007. För LO-ledningen markerade man därför tydligt att man vill ha skarpare påtryckningsmedel på regeringen och den kommande godkännandet i riksdagen av nya EU-fördraget (prel.i november 2008). Inför ett hotande nederlag i en sluten omröstning på kongressen såg sig då LO-ledningen nödgad att skicka frågan till redaktionsutskottet för en omarbetning.

Vid midnatt - kl. 23.24 den 2 juni - kunde så LO-kongressen enas om en kompromiss i Laval- och kollektivavtalsfrågan. Samtidigt som man konstaterar att EU behöver ett nytt fördrag (Lissbonfördraget), så krävs också förändringar i såväl svensk som europeisk rätt för att värna löntagarnas sociala och fackliga rättigheter.

"EG-domstolens tre domar, där den fria rörligheten prövats mot de sociala rättigheterna, har allvarligt skadat förutsättningarna för möjligheterna att nå goda löne- och anställningsvillkor. De står i direkt konflikt med innebörden i de politiska ställningstaganden som gjorts av EU-kommissionen, Europaparlamentet och Sveriges regeringar. Domsluten har starkt kritiserats av en enig europeisk fackföreningsrörelse.

LOs kongress anser att denna situation måste hanteras såväl genom förändringar av svensk lagstiftning som i europeisk rätt. På sikt måste EUs utstationeringsdirektiv revideras så att de sociala och fackliga rättigheterna för Europas löntagare är säkerställda. Regeringen har tillsatt en utredning - "Stråth-utredningen" - om förändringar av den svenska lagstiftningen så att den svenska arbetsmarknadsmodellen kan säkerställas.

Riksdagen ska ratificera Lissabonfördraget under hösten. Beslut av en sådan dignitet bör ha största möjliga förankring och stöd. En förutsättning för detta är att den av regeringen tillsatta utredningen har redovisat sitt uppdrag innan den svenska riksdagen ratificerar Lissabonfördraget. LO kräver därför att regeringen säkerställer att utredningens uppdrag är slutfört innan beslut om ratificering av fördraget sker."

LO ska, enligt samma kompromissuttalande, med andra ord arbeta för att den svenska utstationeringslagen (efter Stråth-utredningen, dir.2008:38) ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal för alla ( även utländska) företag som verkar i Sverige. Vare sig det är för kortare eller längre period.

I det uppdraget ligger också att LO-ledningen på kongressens uppdrag nu ska arbeta hårt för att den fria förenings- och förhandlingsrätten säkerställs och att rätten att vidta stridsåtgärder för att upprätta kollektivavtal garanteras inom EU. Nationell och internationell får inte tillåtas motverkar den svenska arbetsmarknadsmodellen. På sikt vill man också se att det tillägg i form av ett socialt protokoll (charter) som har utarbetats av Europafacket EFS/ETUC även antas av EU, så att inte EG-domstol och andra kan åsidosätta de grundläggande fackliga fri-och rättigheterna med hänvisning till den fria rörlighetens princip.

Utan denna kompromisslinje hade LO-kongressens majoritet sannolikt gått ännu lite längre i sin ambition att för att skapa trovärdig i sin egen syn på hur Lavaldomens konsekvenser och värnandet om respekten för svenska kollektivavtal bäst ska skyddas mot klåfingriga EG-domstolsjurister och andra.

Möjligen kan man, som bland annat vissa på pressläktaren gjorde, något förvånas över att inte LO- och vissa politiska partiers ledningar inte bättre förstått vilka stämningar som faktiskt finns ute bland vanliga väljare och fackliga medlemmar i Sverige inför kommande EU-parlamentsval, godkännande av nya EU-fördrag och annat.

Men tack vare ett starkt tryck från LO-kongressens ombud hamnade man ändå hyggligt rätt till slut - i såväl Lavalfrågan som i synen på a-kassan.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

0 Comments:

Post a Comment

<< Home