De fyra friheterna och EG-domstolens "övermakt"
(Publicerad i bl a Dagbladet 5/7 och i Vasabladet 17 juli 2008)
Analyserat och värderat:
EU-projektet - de fyra friheterna, EG-domstolens "övermakt" och stora reformbehov som pockar på en lösning
Den som i grunden vill förstå hur Eu fungerar kan aldrig bortse från den grund som EU vilar på rent författningsmässigt. Det handlar om EU:s grundelement de fyra friheterna – fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. Det är den grund på vilken hela EU-projektet vilar och som ytterst är vad vakthunden EG-domstolen också alltid dömer utifrån.
Det borde mot den bakgrunden inte förvåna någon som satt sig in i EU-projektets fundamenta, att fackföreningar och nationella regleringar i kollektivavtal och arbetsmarknadslagar, som finns till som värn för löntagarnas rättigheter, av många i EU-institutionerna, särskilt EG-domstolen, ses som ogiltiga, icke önskvärda hinder för dessa fyra friheter. Någon femte frihet som värnar löntagarnas grundläggande rättigheter och konflikträtten finns ännu inte, trots de många högtidstalen (mest tidigare) om "det sociala Europa" som nödvändig motvikt mot de fyra friheterna.
Med denna realitet för handen, så borde inte heller utslagen i Lavalmålet (18 dec. 2007) i EG-domstolen i grunden vara så överraskande. Lavaldomen, liksom Rüffert- och Viking-domarna eller den färska Luxemburg-domen, handlar alla ytterst handlar om att EG-domstolen anser att den fria rörligheten är viktigare än skyddet mot låglönedumpningtar över
Även om det inte precis på alla håll i media kommit fram i rapporteringen om det irländska nejet till EU:s Lissabonfördrag, så spelade dessa frågor en viktig roll i den irländska omröstningen. En av de största irländska fackföreningarna, TEEU, rekommenderade t ex sina medlemmar att rösta nej med hänvisning till Lavaldomen. I ett uttalande som välkomnar det klara nejröstresultatet, konstateras att genom domstolens utslag har "pendeln nu svängt så att arbetares rättigheter underordnas storfinansens" och att det "under sådana omständigheter vore dåraktigt att förse dessa EU-institutioner med mer makt".
De konsekvenser som följer av den mäktiga EG-domstolen och den överordnade ställning som EG-rätten faktiskt ger den fria rörligheten, har noggranna och pålästa svenska och europeiska EU-kritiker varnat för i många år. Och det med stort fog. De mest oreflekterande EU-entusiasterna har å andra sidan avfärdat det som skrämselargument. Men det nyttar föga att nu träta om vem som haft mest rätt.
Viktigare nu är i stället att dra lärdomar av det skedda och se att EU-fördragets utformning, ner till minsta kommatecken, kan vara av helt avgörande betydelse för hur EG-domstolens jurister (i princip oavsättliga) i slutändan tolkar och bestämmer EG-rättens kommande tillämpning - i praktiken.
Därför borde den svenska arbetarrörelsen nu - efter det irländska nejet - lägga in backen och bromsa upp godkännandeprocessen (ratificeringen) i Sveriges riksdag och i stället ta tid på sig att noga analysera situationen samt invänta resultatet från Stråths utredning om hur vår inhemska utstationeringslag behöver förändras för att förhindra låglönedumpning i Sverige samt driva på att det till EU-fördraget fogas ett socialt protokoll (skydd av löntagarnas rättigheter) som Europafacket EFS/ETUC har krävt. Detta skulle i sin tur bädda för ett bättre "politiskt klimat" i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009
Och i bästa fall också ett något högre valdeltagande än som sannolikt annars lär bli fallet i detta "ofolkliga val".
Det vore därtill också önskvärt och rimligt att de progressiva krafterna i Europa ihop med europeisk fackföreningsrörelse arbetar samman för att 1) inskränka EG-domstolens nu väl stora befogenheter (också i sådant som borde höra hemma på den nationella beslutsnivån); 2) slå fast att nationella regleringar, som syftar till att skydda löntagare, ges en särställning också i EG-rätten; 3) erkänna medlemsländernas skilda traditioner för reglering av villkoren på arbetsmarknaden, i klartext, att EU och EG-domstolen inte har med att göra hur vi Sverige ordnar villkoren på vår inhemska arbetsmarknad; 4) för in också en femte frihet, friheten att strejka och ta till konfliktåtgärder (grundlagsreglerad rätt i bl a Sverige), och som inte kan överprövas av de ursprungliga fyra EU-friheterna.
Är väl detta på plats kanske också vanligt folks skepsis mot EU-projektet blir lite mindre stor, och prägeln av "elitprojekt" utan folklig kontroll något mindre.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Analyserat och värderat:
EU-projektet - de fyra friheterna, EG-domstolens "övermakt" och stora reformbehov som pockar på en lösning
Den som i grunden vill förstå hur Eu fungerar kan aldrig bortse från den grund som EU vilar på rent författningsmässigt. Det handlar om EU:s grundelement de fyra friheterna – fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. Det är den grund på vilken hela EU-projektet vilar och som ytterst är vad vakthunden EG-domstolen också alltid dömer utifrån.
Det borde mot den bakgrunden inte förvåna någon som satt sig in i EU-projektets fundamenta, att fackföreningar och nationella regleringar i kollektivavtal och arbetsmarknadslagar, som finns till som värn för löntagarnas rättigheter, av många i EU-institutionerna, särskilt EG-domstolen, ses som ogiltiga, icke önskvärda hinder för dessa fyra friheter. Någon femte frihet som värnar löntagarnas grundläggande rättigheter och konflikträtten finns ännu inte, trots de många högtidstalen (mest tidigare) om "det sociala Europa" som nödvändig motvikt mot de fyra friheterna.
Med denna realitet för handen, så borde inte heller utslagen i Lavalmålet (18 dec. 2007) i EG-domstolen i grunden vara så överraskande. Lavaldomen, liksom Rüffert- och Viking-domarna eller den färska Luxemburg-domen, handlar alla ytterst handlar om att EG-domstolen anser att den fria rörligheten är viktigare än skyddet mot låglönedumpningtar över
Även om det inte precis på alla håll i media kommit fram i rapporteringen om det irländska nejet till EU:s Lissabonfördrag, så spelade dessa frågor en viktig roll i den irländska omröstningen. En av de största irländska fackföreningarna, TEEU, rekommenderade t ex sina medlemmar att rösta nej med hänvisning till Lavaldomen. I ett uttalande som välkomnar det klara nejröstresultatet, konstateras att genom domstolens utslag har "pendeln nu svängt så att arbetares rättigheter underordnas storfinansens" och att det "under sådana omständigheter vore dåraktigt att förse dessa EU-institutioner med mer makt".
De konsekvenser som följer av den mäktiga EG-domstolen och den överordnade ställning som EG-rätten faktiskt ger den fria rörligheten, har noggranna och pålästa svenska och europeiska EU-kritiker varnat för i många år. Och det med stort fog. De mest oreflekterande EU-entusiasterna har å andra sidan avfärdat det som skrämselargument. Men det nyttar föga att nu träta om vem som haft mest rätt.
Viktigare nu är i stället att dra lärdomar av det skedda och se att EU-fördragets utformning, ner till minsta kommatecken, kan vara av helt avgörande betydelse för hur EG-domstolens jurister (i princip oavsättliga) i slutändan tolkar och bestämmer EG-rättens kommande tillämpning - i praktiken.
Därför borde den svenska arbetarrörelsen nu - efter det irländska nejet - lägga in backen och bromsa upp godkännandeprocessen (ratificeringen) i Sveriges riksdag och i stället ta tid på sig att noga analysera situationen samt invänta resultatet från Stråths utredning om hur vår inhemska utstationeringslag behöver förändras för att förhindra låglönedumpning i Sverige samt driva på att det till EU-fördraget fogas ett socialt protokoll (skydd av löntagarnas rättigheter) som Europafacket EFS/ETUC har krävt. Detta skulle i sin tur bädda för ett bättre "politiskt klimat" i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009
Och i bästa fall också ett något högre valdeltagande än som sannolikt annars lär bli fallet i detta "ofolkliga val".
Det vore därtill också önskvärt och rimligt att de progressiva krafterna i Europa ihop med europeisk fackföreningsrörelse arbetar samman för att 1) inskränka EG-domstolens nu väl stora befogenheter (också i sådant som borde höra hemma på den nationella beslutsnivån); 2) slå fast att nationella regleringar, som syftar till att skydda löntagare, ges en särställning också i EG-rätten; 3) erkänna medlemsländernas skilda traditioner för reglering av villkoren på arbetsmarknaden, i klartext, att EU och EG-domstolen inte har med att göra hur vi Sverige ordnar villkoren på vår inhemska arbetsmarknad; 4) för in också en femte frihet, friheten att strejka och ta till konfliktåtgärder (grundlagsreglerad rätt i bl a Sverige), och som inte kan överprövas av de ursprungliga fyra EU-friheterna.
Är väl detta på plats kanske också vanligt folks skepsis mot EU-projektet blir lite mindre stor, och prägeln av "elitprojekt" utan folklig kontroll något mindre.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 2:49 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home