Vad som finns att lära av norska Trondheim

Krönika i Gotlands tidningar 31 oktober 2007

Svensk arbetarrörelse borde lära sig av Trondheim i Norge

För en tid sedan genomfördes kommunal- och fylkesval i Norge. För arbetarrörelsen finns det några saker att studera närmare.

Framförallt skillnaderna mellan Trondheim och resten av Norge. Och vad detta i sin tur också kan lära svensk arbetarrörelse.

Facklig mobilisering
Den första viktiga lärdomen är vikten av facklig mobilisering. På många sätt börjar historien med Arbeiderpartiets framgångssaga i Trondheim med att LO i Trondheim tog initiativet till, att själv aktivt fråga sina medlemmar och sedan också driva deras krav.

LO gick från att passivt stödja Arbeiderpartiet, till att sätta dagordningen för alla partier. Konceptet var enkelt och gick ut på att rådfråga sina medlemmar, vilka frågor som var viktigast. Och sedan fråga samtliga partier hur de ställde sig i dessa frågor. Man litade till sina medlemmar och drev deras krav. Målmedvetet och uthålligt. Och Arbeiderpartiet i Trondheim var inte sena, att ta till sig detta.

Radikal välfärdspolitik
Den andra viktiga lärdomen är, att detta i sin tur öppnade ett stort och växande utrymme för socialdemokratin, att spela på vänsterkanten i politiken.

Arbeiderpartiet i Trondheim har under den senaste mandatperioden och fram till årets kommunval påbörjat en återkommunalisering av tidigare privatiserade verksamheter, samt även genomfört den snabbaste dagisplatsutbyggnaden i hela Norge. (Norge släpar efter här jämfört med Sverige.)

Man har sedan gått till val på och genomfört radikal välfärdspolitik.

Ökade till 44 procent
Det senaste kommunvalet blev en bekräftelse på att Arbeiderpartiet valt rätt väg. Riksgenomsnittet för Arbeiderpartiet blev 30 procent, medan man i Trondheim tog hem storsegern genom att öka till 44 procent. Nivåer Arbeiderpartiet inte legat på sedan 70-talet i kommunvalen.

Så även svensk arbetarrörelse har ett och annat att lära av utvecklingen i norska Trondheim.

Robert Björkenwall

M-stämmobeslutet om Svenska spel - illustrerar att förnyelsen är mest taktisk

Svenska spel (inklusive Casino, Cosmopol och Poker), som moderaterna nu vill sälja ut, har cirka 77 procent av den svenska spelmarknaden. Vinsten förra året blev 4,8 miljarder kronor: 1,2 miljarder gick till folk- och idrottsrörelsernas barn- och ungdomsverksamhet, övriga 3,6 miljarder hamnade i vår gemensamma statskassa.

M-stämman i Gävle sista helgen i oktober 2007 lät ideologin gå före förnuft och ansvar. ”Det är inga små saker” sade finansminister Anders Borg i debatten och möttes efter sitt inlägg av burop från moderaternas nyliberala falang. Denna partifalang fick majoriteten av m-stämman med sig i denna fråga. Svenska spel ska säljas ut.

Moderaternas påstådda förnyelse har uppenbarligen i vart fall inte påverkat den nyliberala falangen inom partiet.

Den stundtals heta debatten på m-stämman i Gävle om spelmonopolet är det kanske tydligaste beviset på att partiledningen med Reinfeldt och Borg i spetsen driver på en förnyelse i taktiska syften – samtidigt som den gamla kärnan i partiet inte i grunden har ändrat sina värderingar.
Robert Björkenwall

Oppositionspolitik lönar sig när korten är starka

Noterat
Oppositionspolitik lönar sig när korten är starka - förtidspensionärerna får nu åter sin tidigare nivå

När en förtidspensionär övergår till att bli ålderspensionär beräknas pensionen på en tänkt inkomst. Nivån har tidigare legat på 93 procent, men regeringen Reinfeldt beslutade att sänka den till 80 procent. En grupp som har det kärvt, skulle få det ännu sämre.

När beslutet klubbades blev det upprörda och förbannade reaktioner från socialdemokraterna. Partiet anser - med rätta - att det strider mot den breda, blocköverskridande pensionärsöverenskommelsen som socialdemokraterna ingick med de borgerliga partierna.

Socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m) anser visserligen att beslutet inte strider mot överenskommelsen, men regeringen Reinfeldt bestämde sig ändå för att nu värna om överenskommelsen, och drar nu därför tillbaka sitt tidigare besparingsbeslut på förtidspensionärernas ålderspension. Nivån som gäller nu ska åter vara 93 procent.

Ett dåligt beslut ska kunna ändras, och har så gjorts nu. Socialdemokraterna visar att det ibland går att driva en oppositionspolitik som kan förändra verkligheten. När man visar starkt engagemang och har starka kort, så starka, att inte heller en sittande regering törs annat än ändra det som gjorts fel. Bra så - och helt rätt.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

EU: arbetsmarknadspolitiken och globaliseringen

Rådslag om arbetsrätten och arbetsmarknadspolitiken inom EU

- Se till att direktiven på arbetsmarknaden följs fullt ut i alla medlemsländer och lös frågorna om arbetstidsdirektivet och regler för bemanningsföretagen snabbt – två frågor som blockeras i ministerrådet. Detta är återkommande krav i EU:s rådslag om arbetsmarknadspolitiken som pågått i drygt ett år.

År 2006 gav EU-kommissionen ut en så kallad grönbok (diskussionsunderlag) om arbetsrätten och uppmanade organisationer och andra att komma med synpunkter. Resultatet presenterade onsdagen den 24 oktober. 450 svar har kommit in. En succé, enligt EU-kommissionen.

Svaren blir ett underlag för kommissionen och för ministerrådet i det fortsatta arbetet med att utforma den europeiska arbetsmarknadspolitiken. Närmast på tur står den heta debatten om flexicurity, balansen mellan trygghet och flexibilitet. Den frågan ska behandlas på kommande EU-toppmöte i december under det portugisiska EU-ordförandeskapet.

Den tjeckiske EU-kommissionär för sysselsättning och sociala frågor, Vladimir Spidla, framhåller i en kommentar att EU måste fortsätta att sätta fokus på de mest sårbara löntagargrupperna och öka kunskaperna både bland löntagare och arbetsgivare om EU:s minimiregler på arbetsmarknaden.

Han drar även slutsatsen att den nuvarande lagstiftningen måste fullföljas innan EU går in på nya områden.

Vanliga synpunkter i remissomgången är, enligt EU-kommissionen, bland annat att EU måste arbeta hårdare mot svartjobb, satsa på utbildning och livslångt lärande samt att arbetsmarknadslagar och sociala trygghetssystem måste samverka bättre.

Vid det sociala toppmötet i Lissabon under sista veckan i oktober presenterade arbetsgivare och fack på Europanivå en gemensam analys av utmaningarna på den framtida arbetsmarknaden.

Enligt dokumentet kan den "rätta balansen" mellan trygghet och flexibilitet utformas så att både arbetsgivare och arbetstagare blir till vinnare, en "vinn-vinn"-situation.

Den gemensamma analysen är dock ingalunda detsamma som ett avtal eller överenskommelse om "flexicurity", framhåller Europafacket EFS/ETUC. Pappret var föremål för en het diskussion på Europafackets styrelsemöte häromdagen och en hel del kritik fördes fram mot innehållet.

Den som vill studera EU-kommissionens pressmeddelande (eng) kan lämpligen klicka på följande länk på internet:

http://www.europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/1584&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en

Globaliseringen som en möjlighet i EU:s kommande arbetsprogram
I EU-kommissionens arbetsprogram för 2008 framhålls vikten av att se globaliseringen som en möjlighet. Tillväxt och jobb, klimatfrågorna, energi, migration och utvidgningen är de viktigaste frågorna för EU under nästa år.

Efter den långa perioden av inåtblickande under diskussionen om det nya fördraget hoppas EU-kommissionen nu att EU nu med kraft ska kunna ta sig an de stora framtidsfrågorna. Tanken är att EU ska visa att samarbetet har betydelse för Europas invånarna.

Det nu utformade arbetsprogrammet för 2008 ska ses som EU-kommissionens politiska program.

Den som vill ägna arbetsprogrammet ett mera detaljerat studium kan göra det via länken:

http://www.europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/1578&format=HTML&aged=0&language=SW&guiLanguage=en


Robert Björkenwall,

M-stämmas mål att kratta manegen för en ny valseger

Analys
M-stämman i Gävle ska kratta manegen för en valseger också hösten 2010

Statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldts inledningstal till m-stämman i Gävle var inte helt oävet. Exempelvis när han knöt an till David och Goliat-temat och ställde frågan hur moderaterna kunde vinna valet 2006 när sossarna hade det så väl förspänt. Och visst, där har han en poäng. Men det var ju inte så mycket M:s och alliansens styrka som slarv och oskicklighet hos socialdemokraterna under 2005-2006 i kombination med trötthet över Göran Perssons person som sist och slutligen fällde avgöandet till den borgerliga alliansens fördel den 16 september 2006.
Men Reinfeldt vore inte Reinfeldt om han på m-stämman i Gävle också rätt snart frestades han att ta till rätt demagogiska trix när han skulle polemisera mot s-ledaren Mona Sahlin. Hon anser att socialdemokratin skapade 93 000 nya jobb under sitt sista år vid makten. Reinfeldt ville räkna bort de 13 000 socialdemokratiska plusjobben som han ansåg inte vara några "riktiga jobb", medan däremot högeralliansens 12 000 nystart-jobb var något helt annat. Var i ligger skillnaden? Det handlar i båda fallen om subventionerade jobb för dem som annars har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Må sedan vara att subventionerna är något olika utformade.

Uppenbarligen är det en känslig sak i det moderata lägret att man andra ständigt påminner Reinfeldt & co att de faktiskt fick en extrem högkonjunktur att surfa vidare på av den avgående s-regeringen. En annan sak är sedan att det onekligen krävs en viss begåvning av socialdemokraterna att förlora makten i ett så gynnsamt läge. Men väljarna (läs medelklassen) insåg inte heller innan det var för sent, att greppet från den borgerliga alliansen att lova att minska arbetslösheten (och "utanförskapet") i mångt och mycket bara var ett svepskäl för att sänka skatten som medelklassen gick på.

Men bekymret förReinfeldt är att kartan inte stämmer med terrängen. Det blev inte de som varit arbetslösa längst som fick de nya jobben. Andra trängde sig före. Utanförskapet inte bara bestod utan ökade med 12 000 personer på ett år för dem som varit arbetslösa i mer än sex månader.

Högeralliansen har inte heller lyckas få ner antalet som förtidspensioneras. Det var tvärtom 2 000 fler som försvann via förtidspension från arbetsmarknaden under högeralliansens första år.

Dessa och andra obehagliga fakta låtsades inte Reinfeldt om i talet på stämman i Gävle.

Moderaterna har inte under det år de suttit vid makten precis kunnat skörda frukterna i form av höga siffror i opinionsmätningarna. Popularitetens har i stället gradvis dalat.
Den som vill veta varför, läs höstbudgeten: De borgerliga partierna med moderaterna i spetsen sa en sak i valrörelsen, men genomför i själva verket något helt annat.
Försämringar kläs i ord som ”förnyelse” eller helt fräckt som ”reformer”. Moderaterna är proffs på nyspråk och allehanda PR-trix men verkligheten jävar vad deras munnar säger.

Finansminister Anders Borg var ingenjören bakom moderaternas taktiskt betingade förnyelse och Fredrik Reinfeldt var PR-ansiktet som presenterade konceptet för väljarna. På det - och på socialdemokraternas egna misstag och slarv - vann de valet.

Men redan efter ett år i regeringsställning ser vi början på sönderfall. De fyra allianspartierna är inte alls så överens längre. Alla moderater är inte heller sams. Fler försämringar i arbetsrätten behöver genomföras, anser många. Partiledningen står ännu emot och tar därmed risken att förlora röster till ”de nya mauderaterna”.
För några dagar sedan stack partisekreterare Per Schlingmann ut hakan: ”Om vi har modet att fortsätta utvecklas och förnya vår politik kan vi växa oss ännu större i nästa val.”

Det blir också m-stämmans viktigaste uppgift. Fortsatt verbal rörelse mot mitten och retorik som går ut på att de "nya moderaterna" är fortsatt nya och nu även vill värna välfärden men tala tyst om växande klassklyftor och gåvor till de redan rika. Gör allt för att vinna också valet 2010. Först därefter ska kan vi genomföra det verkliga systemskiftet i Sverige.

Det är Borgs, Reinfeldts och Schlingmanns credo och budskap på innerplan till de moderata stämmoombuden i Gävle.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Slöseri och felanvända skattepengar

Slöseri och felanvända skattepengar

Irakkriget kostar de amerikanska skattebetalarna motsvarande 2,1 miljarder kr per dag. För den summan skulle 270 000 barn få gratis sjukvård under ett år, säger en del om vilket slöseri det handlar om här.
/Robert Björkenwall

Öka lönernas och minska kapitalets andel av vinsterna i ekonomin

Observerat
Öka lönernas och minska kapitalets andel av vinsterna i vår ekonomi
- vägval och utmaningar för fackföreningsrörelsen i en globaliserad värld

- Lönernas andel i ekonomin behöver höjas och vinsternas andel sänkas, konstaterade den tidigare chefsekonom i TCO Roland Spånt på ett frukostseminarium i Atlas/Premiss förlags regi häromdagen. Han anser att det borde vara ett bärande inslag i en facklig strategi att hantera en globalisering som lett till "kapitalets revansch" (bok av Roland Spånt) och att löntagarna trängts tillbaka makt- och fördelningsmässigt under senare år.

Dessa förslag finns närmare beskrivet i Roland Spånts "Kapitalets revansch - kan löntagarna komma tillbaka?" (Premiss förlag) ingår som en central del i det av fackförbundet Transport initierade bokprojektet om jobben, lönerna-vinsterna, välfärden och globaliseringens vinnare och förlorare.

Andra skrifter i samma serie är bl a Roland Spånts "En värld i oblans", den tidigare LO-utredaren m m Ingemar Lindbergs "En ny maktbalans - omvälfärdsstatens överlevnad i globaliseringens tid", Biebler-Lindbergs "Blågult fack och gränslöst kapital - vägval för svenska fackföreningsrörelse" m fl. De ger inga givna svar på alla frågor som våra medlemmar ställer sig, men stimulerar till fortsatt diskussion -precis som meningen är, konstaterade Transports vice ordförande Clas Linder på frukostseminariet på Atlas/Premiss förlag häromdagen.

Roland Spånt beskriver i sin skrift Kapitalets revansch hur ett övergivande av det traditionella, fyrkantiga BNP-begreppet och en övergång till att i stället räkna utifrån ett "löntagarnas BNP" - en sammanvägning av BNP-tillväxt med utvecklingen av löneandelen för löntagare, LBNP - vore bra för att öka fokus på löntagarnas andel av vinsten över tid.

Innebär då krav på en ökad löneandel av vinsten att fackföreningsrörelsen i Sverige ska driva tuffare lönekrav än man hittils gjort?

- Nja, det är nog svårt att göra det på egen hand i enbart Sverige utan det kräver nog en europeisk samordning av ett sådant lönekrav. Och här ska man notera att inom EMU-området inom EU har kapitalandelen ökat ännu lite snabbare på löneandelens bekostnad, konstaterar Roland Spånt.

Vad vi på hemmaplan i Sverige - vid sidan av den här önskade europeiska samordningen av fackliga lönekrav - både kan och borde göra är att se till att de väldiga vinsterna i finanssektorn (10 000 kr/svensk i banksektorn etc) kommer ner på en mera rimlig nivå. Bland annat genom att vi bli mera aktiva och agerar mera samordnat som konsumenter av olika finansiella tjänster. En lägre vinstandel i vår finanssektor skulle i sin tur leda till en ökning av löneandelen i vår ekonomi, anser den tidigare chefsekonomen i TCO Roland Spånt.

Globaliseringen har både vinnare och förlorare. En aktivare fackföreningsrörelse, ökad andel fackligt organiserade och en starkare konsumentmakt kan göra mer för att förlorarna ska bli färre och löntagarna få ut en lite större andel än nu av de totala vinsterna i vår ekonomi, kan sägas vara några bärande teman i den skriftserie om globaliseringens utmaningar som nu har getts ut på Premiss förlag med stöd av Transportarbetareförbundet.

Visst vore det också önskvärt att de får stor spridning och blir brett lästa och diskuterade inom såväl Transport som andra LO-förbund i behov av lite vägledning och stimulans kring hur globaliseringens utmaningar bäst ska hanteras de närmaste åren. Men hur det blir i praktiken med den saken är däremot svårare att sia om.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com/

(Införd i Gotlands tidningar den 26 oktober 2007 m fl)

Göran Persson och "min väg" - hade mått bra av att skrivas med större perspektiv

Analys
Göran Persson och "min väg" - en bok som mått bra av att skrivas med större perspektiv och mera djup

Göran Persson - Sveriges statsminister i tio och ett halvt år fram till valförlusten 2006 - pekar i sin 467 sidor tjocka ofta tämligen ytliga memoarbok "Min väg, mina val" (Bonniers) ut fastighetsskatten som den enskilda fråga som fick vågskålen att tippa över till de borgerligas favör vid förra årets val.

Han ångrar öppet att han inte tog strid med dåvarande finansminister Pär Nuder och redan i sitt tal i gotländska Almedalen sommaren 2006 aviserade en frysning av skatten. Hans förklaring är att han inte orkade eller ville köra över sin finansminister.

I stället blev det de fyra allianspartierna som fick strålkastarljuset på sig just i politikerveckans Almedalen i Visby sommaren 2006 genom att nå en överenskommelse om fastighetsskatten.

I stället för att vara proaktiva och drivande i frågan blev socialdemokraterna reaktiva och tvingades i stället kontra på de borgarna allianspartiernas gemensamma utspel. (En annan sak är sedan att allianspartierna i regeringsställning "fibblat" så med fastighetsskatten att en kvarts miljon med ordinära hus i stället fått höjd fastighetsavgift medan de välbärgade i Täby, Danderyd, Vellinge och andra höginkomsttagarområden fått stora skattesänkningar har på kort tid sänkt deras aktier i väljarkåren. Somliga ser det rent av som ett svek och löftesbrott mot tidigare vallöften.)

Visst kan fastighetsskatten ha varit en fråga som på marginalen påverkade väljarnas preferenser. Men alls inte mer. De som redan bestämt sig för att rösta på något av allianspartierna hade gjort det av andra skäl - jobbfrågan, trötthet över Göran Perssons ledarskap etc - och bara marginellt gjort det på grund av missnöje med fastighetsskatten.

Att som Göran Persson nu gör i sina memoarer tillmäta den så stor betydelse att den förklarar socialdemokratins kraftiga valförlust är både en överskattning av opinionen mot skatten som en underskattning av väljarnas beteende. Men Göran Persson undviker att djupare reflektera över det egna ansvaret och den egna rollen som sänke i valrörelsen 2006.


Efter tio år med Göran Persson som statsminister fanns bland medborgarna en växande önskan om förändring och förnyelse. Och en trötthet med Göran Perssons ledarskap.

Den hade socialdemokratin själv kunnat befria sig ifrån om inte Anna Lindh hade kommit i vägen för en mördare. Då hade det varit hon som lett socialdemokratin i valrörelsen 2006.

Bilden av en trött s-regering med en partiledare på väg bort från den politiska scenen förstärktes när den borgerliga alliansen etablerade sig sensommaren 2004 och blev ett tydligt alternativ.

Socialdemokratins usla valresultat på 35 procent grundlades i själva verket långt innan valrörelsen 2006 drog igång. Själva valrörelsen förmådde inte förändra detta, snarare förvärra det.

Visst bidrog fastighetsskatten, liksom en passiv jobbpolitik till regeringsskiftet, men knappast till socialdemokraternas stora tillbakagång.

Han förlorade valet 2006 på frågan om arbetet. Den ekonomiska utjämningen har stagnerat. Kunskapslyftet var en viktig jämlikhetsreform, annars tunt med kunskapsreformer. Östersjömiljardernas nytta är okänd.

Som positiv sammanfattande insats finns Perssons hållbara, gröna samhälle. På en presskonferens hos förlagshuset Bonnier byggde Persson på detta ytterligare något. Symboliserat också av hans framgångsrika tid som EU-ordförande 2001. Han medverkade till att göra miljön till Europas huvuduppgift, tillsammans med EU:s östutvidgning och arbete.

Inför decenniets största konflikt, Irak-kriget, vill Persson gärna framställa sig som den genomskådande och kritikern. I verkligheten försvarade han Bushs krigsföretag tills bara månader återstod innan bomberna föll i Irak. Här var han snarare mycket förstående för vad George W Bush och Tony Blair var på väg att göra - och sedan också gjorde i Irak. Här bytte han fot mycket sent.

Persson och hustrun Anitra Steens investering i bondgården Torp i Sörmland påverkade valutgången 2006 i Sverige. Men det tonas ner i Persson-boken. Måhända mänskligt när man vill försöka försvara den privata sfären. För Göran Persson och hans hustru Anitra är hergårdsbygget Torp i Sörmland deras gemensamma livsprojekt. Men sett ur det socialdemokratiska partiets perspektiv är det inte precis ointressant vad s-sympatisörerna inför valet 2006 ansåg om att deras partiordförande valde ett för flertalet socialdemokratiska väljare alltför utmanande boende.

I sin memoarbok tycker Göran Persson att det faktum att medier och politiska motståndare beskrivit gården som ett gods är ett uttryck för illvilja: ”Man vill skada oss, och kanske har man också lyckats i sitt uppsåt.”

Förvisso. Men de som tog största skadan var inte statsminister Göran Persson och hustrun Anitra Steen, utan det socialdemokratiska partiet och deras väljarunderlag i valet 2006.

Annat som också tas upp i Göran Perssons memoarbok är barndomen och uppväxten i Myrsjöhuset i sörmländska Vingåker, SSU-tiden, ABF, kommunalpolitiken, ”de fem åren vid väggen” tillsammans med Margot Wallström som suppleant i utbildningsutskottet, de lyckliga åren när han återvände till Katrineholm som kommunalråd, det viktiga steget när han år 1989 klev in i Ingvar Carlssons s-regering och blev skolminister, varför han samma år valde Anitra Steen som sin statssekreterare, sina intryck från den finansiella krisen tidigt 90-tal och det kaos som regeringen Carl Bildt (m) orsakade 1991-1994, den starka tron på det gröna inslaget i politiken, hur han tacklade uppgiften att som finansminister 1994-1996 bringa reda i rikets affärer, morden på Olof Palme och Anna Lindh (den givne efterträdaren till Göran Persson), 11 september-terrorismen, tsunamikatastrofen i Thailand och - givetvis då - de avslutande tio åren som Sveriges statsminister. Kronan på verket för den som alltid velat bestämma.

Mycket blir dock väl överslätande och pespektivlöst skildrat. Särskilt då grunden till varför socialdemokraterna och Göran Persson förlorade valet 2006. Göran Perssons föga övertygande försök i memoarboken att använda fastighetsskatten som syndabock och avgörande motiv till socialdemokraternas valförlust i september 2006 är mer än lovligt klen. Sannolikt gör han det för att slippa att på djupet diskutera och analysera det faktum att han själv allt från våren 2006, över 1 maj och ännu i valets slutdebatter kraftigt missbedömde jobbfrågans roll för den borgerliga alliansens växande opinionsstöd i kombination med att han själv som person (och herrgårdsbygget i Torp) visade sig bli ett rejält sänke för socialdemokraterna i valet 2006. Långt viktigare än den mera marginella frågan om fastighetsskatten. Hans 467 sidor memoarbok är bläddervänliga som en kvällstidning men alltför lite problematiserande och på djupet för lite reflekterande för att på allvar locka till läsning och stimulans över en ledargärning som nu är över i svensk politik.

Men en politisk lirare har han varit - starkt känslostyrd, föga ideologisk och i stort behov att få rätt. Också när han inte har det.

Hade han däremot avgått 2004, möjligen tidigt 2005, så hade hans eftermäle nog blivit ett antal snäpp bättre. Nu kommer han aldrig att räknas till någon av de riktigt stora ledarna och statsministrarna i Sverige politiska historia. Det kommer nog - trots hans förtjänster som sanerare av Sveriges ekonomiska kris och ambition att vilja bygga ett grönt folkhem - att gradvis bli allt klarare, när det hunnit gå ytterligare ett antal år och vi fått ännu lite bättre perspektiv på Göran Persson och hans tid vid rodret som s-ledare och Sveriges finans- och statsminister.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com/

(Införd som krönika i Gotlands tidningar 25/10-07 m fl)

Robotkrisen som skakade världen för 45 år sedan

Observerat:
Robotkrisen som skakade världen för 45 år sedan

Den 22 oktober för 45 år - dvs 1962 - sedan stod hotet om ett globalt kärnvapenkrig för dörren. Varken förr eller senare har risken för en total förödelse av jordklotet varit så nära. Det är också den första starka utrikespolitiska händelse som jag i historiens backspegel minns avsatte några mera tydliga spår också i mitt då mycket unga medvetande. Jag minns hur jag noga läste tidningarnas och lyssnade på radions rapportering om "robotkrisen" och den psykologiska och intellektuella armbrytningen mellan USA:s unga president John F Kennedy och Sovjetunionens ledare Nikita Chrustjev. Och att vi sedan flera gånger kom att diskutera händelseförloppet och dess möjliga konsekvenser, jag och min gruvarbetarfarsa. Långt senare kom jag sedan att läsa Kennedy-brodern Roberts alldeles utmärkta bok om robotkrisen och dessa fåtaliga krisdagar som skakade världen.

Upprinnelsen till den räcka händelser som sedan följde var ett tal till nationen (läs amerikanska folket) den 22 oktober 1962, där president John F Kennedy avslöjade att Sovjet börjat bygga ramper för kärnvapenbärande medeldistansrobotar på Kuba. Med avslöjande bilder tagna av amerikanska spaningsplan förbereddes inte bara amerikanerna utan hela världen på ett atomkrig. Monterades inte ramperna ned skulle USA betrakta det som en krigsförklaring och gå till motanfall, varnade Kennedy den sovjetiska ledaren Nikita Chrustjev.

Amerikanska trupper mobiliserades, B52-plan med kärnvapen sattes i högsta beredskap samtidigt som paniken spred sig bland amerikanerna som började hamstra mat och bygga skyddsrum.

För att sätta kraft bakom kraven upprättade US Navy dessutom en blockad utanför den kubanska kusten. Fartyg på väg mot Kuba - i synnerhet sovjetiska - skulle stoppas, bordas och genomsökas. Riktigt skarpt läge blev det när några ryska fartyg upptäcktes på stadig kurs mot Havanna. Timme för timme kom de allt närmare den gräns amerikanerna stakat ut med sina krigsfartyg. Ju närmare de kom, desto större risk att det tredje världskriget skulle utlösas. Till slut vände de ryska fartygen och stävade hem igen. Några dagar senare kom sedan Chrustjev och Kennedy överens. Robotarna monterades ned och USA förband sig att inte anfalla Kuba.

Nära ett kärnvapenkrig
Men vad hade hänt om inte de två ledarna insett att de var på väg mot ett fullskaligt kärnvapenkrig? Frågan är inte om utan hur stor del av mänskligheten som skulle ha utplånats på några få dagar. En synnerligen traumatisk upplevelse för en elvaårig grabb med nyväckt intresse för världen utanför Kiruna som jag minns jag ännu så här 45 år efteråt.

En amerikansk attack mot Kuba hade i denna tid av vedergällningens tankesätt lett till att de amerikanska missilanläggningarna i Turkiet angripits. På några få timmar eller dagar skulle konflikten ha kunnat eskalera. Interkontinentala robotar skulle ha regnat ned över Washington, New York, Moskva och Leningrad. Dödsbringande radioaktiva moln skulle spridits över jordklotet. De som inte dog direkt av atombombsexplosionerna skulle snabbt gått under i strålsjuka eller om det gick hyggligt klarat sig några år innan de dukade under.

I de två supermakternas försök att förgöra varandra skulle miljontals och åter miljontals liv gått förlorade. I det långvariga världskaos som skulle uppstått efter jättarnas dödskamp skulle de överlevande kastas tillbaka inte årtionden utan många sekel i utvecklingsgrad. Och som en fågel Fenix skulle någon annan nation och en annan ledare rest sig ur askan och tagit plats på världscenen. Men vi som befann oss bara ett innanhav som Östersjön ifrån en av de döende supermakterna skulle säkerligen aldrig fått uppleva det.

Men ingen av ledarna ville trycka på knappen

Historiens gång ville dock, tack och lov, något annat. När det kom till kritan var varken Kennedy eller Chrustjev beredda att trycka på knappen även om det fanns - som alltid - somliga militära hökar runt om de två ledarna som drev på i annan riktning.

Bara tretton månader efter sitt TV-tal till nationen föll sedan skotten i Dallas i Texas och Kennedy-eran i Vita huset tog slut. 1964 avsattes så Chrustjev i en inre kupp i Kreml i Moskva.

Åren efter Kubakrisen myntades i stället begreppet "fredlig samexistens" och att "systemen skulle konkurrera med varandra" - i ett slags fredligt, kallt krig. Det höll i praktiken fram till oktober 1989 då Berlinmuren föll, Tyskland enades och avvecklingen av det Kalla kriget tog fart.

Men många gånger - mitt i all beundran för den karismatiske John Kennedy, ungdomens hopp - tänkte jag tanken: tänk om Chrustjev inte hade stoppat fartygen från att nå fram till blockadlinjen? Vad hade då hänt? Hur hade det då gått med vårt klot?

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

PS. Bob Dylan skrev ju "Hard Rain" som han fick inspirationen för från Kubakrisen. Och Robert Kennedys fina bok hette Tretton dagar då världen stod stilla.

Tänkvärt apropå bl a en partiledardebatt

Påminner mig följande tänkvärdhet, apropå bl a partiledardebatten den 17 oktober och vilket samhälle vi är på väg att få, en gammal Henrik Tikkanen-sentens:

"Kapitalismens ledande tanke är att alla ska kunna
tillhöra det fåtal som har det bra".

Eller med andra ord: den amerikanska drömmen som ytterst få verkligen kommer att uppleva i sina liv. Alla kommer aldrig in i dessa fåtals välmående gemenskap.

/Robert Björkenwall

Retoriken är en sak men verkligheten säger sanningen

Observerat

När fokus hamnar på vad de gör och inte vad de säger - de nya moderaterna

Regeringen skär ner i komvux, arbetsmarknadsutbildning, bristyrkesutbildning, forskning (60 forskare larmade om detta nyligen) etc och satsar på skattesubventionerade lövkrattarjobb hos välbärgade villaägare samtidigt som allt fler industribranscher att det råder allt större brist på kvalificerad arbetskraft.
Eller som den moderate partisekreteraren Per Schlingmann nyligen uttryckt det: "Flaskhalsarna går i taket". Och statsminister Reinfeldt väljer att i replik efter replik i riksdagens partiledardebatt den 17 oktober lägga allt krut på de lågbetalda lövkrattarjobbens förträfflighet i villaträdgårdarna.

Så blir det när det "nya arbetarepartiet" moderaterna går från ord till handling och svenska folket börjar bry sig om vad de verkligen gör. Inte vad de säger i sin politiska retorik.

I den meningen var partiledardebatten i riksdagen den 17 oktober 2007 mycket klargörande. Åter har vi lärt oss att det gäller att ha fokus på vad man gör, inte på vad man säger. Och verkligheten säger alltid mer, och är mer sann än retoriken.

Robert Björkenwall

Om två färska rapporter och vad de lär oss om påstått och verkligt fusk

Observerat

Två färska rapporter om verkligt och påstått fusk och fubbande
- och vad de lär oss

Det fusk som kan finns och finns i bruket av våra socialförsäkringar och a-kassa ska inte tas till intäkt för att försämra trygghetsförsäkringarna, för det drabbar verkligen fel grupper och vore att kasta ut barnet med badvattnet. Men annan sak är sedan fusk där det finns ska beivras och stävjas.

Men knappast med stöd av på den slarviga, metodologiskt märkliga och på uppenbarligen mycket subjektivt tyckande baserade undersökning som näringslivsekonomerna Stefan Fölster från Svenskt näringsliv och Fredrik Bergström i Handelns utredningsinstitut nyligen presenterat på "maktens klotterplank" (DN debatt) om vårt påstått storfuskande - 95 % av - svenska folk. Snarare må det vara ett rent mirakel att välståndet i det arbetssamma Sverige nått sådana höjder, att omvärlden förundras och avundas oss.

Långt intressantare och viktigare än två näringslivslobbyisters så kallade studie är det nog att ta del av en färsk rapport från Skatteverket. Det problematiska dåliga i den rapporten är att staten årligen snuvas på 133 miljarder kronor i skatter. 133 tusen miljoner kronor i skatteundandraganden är ett svindlandet stort belopp. Företag, små såväl som medelstora och stora (= Svenskt näringslivs medlemmar), står för drygt 71 procent av skattefusket eller 95 miljarder kronor.

Rika privatpersoners obeskattade tillgångar, undangömda i utlandet, står för nästa stora post - 10 miljarder kronor. (Förmögenheter som alliansregeringen nu vill ge skatteamnesti åt.)

Det här är för folkhushållet i gemen besvärliga ting, och visar vartåt sökarljuset för fubbande och fusk snarare ska riktas. Nämligen mot dem som redan har mycket och gärna vill ha ännu lite mer, också via skatteundandraganden. Samtidigt som, föga överraskande, den överväldigande delen av svenskarna inga skattefuskare. Nittio procent av alla skatter, eller 1 300 miljarder kronor, betalas in utan vare sig kontroller eller påminnelser, konstaterar Mats Sjöstrand, generaldirektör för Skatteverket.

Men var det någon som hörde någon från Reinfeldts alliansregering - finansminister Anders Borg eller någon av partiledarna - kommentera Skatteverkets nya rapport? Nä, jag tänkte väl det. Sånt passar inte riktigt in i agendan och "körschemat" för den borgerliga regering som nu mest är inriktad på att lugga sjuka, förtidspensionerade, arbetslösa, pensionärer och andra utan stora reserver på de kulor som krävs in för att man i gengäld ska kunna gynna de redan välmående och rika med nya, stora skattegåvor från svenska folket.


Men tack Skatteverket för er nyttiga rapprt. Den visar tydligt var de stora pengarna finns i jakten på fuskare och fibblare i Sverige.
Robert Björkenwall

Charmiga Lissabon värd för några viktiga EU-möten i oktober

Observerat
Viktiga EU-avgöranden stundar i charmiga men nedslitna, tillfälliga EU-huvudstaden Lissabon

Fackliga ledare från hela Europa möts i Lissabon i anslutning till toppmötet med EU:s stats- och regeringschefer. Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin och den brittiska generalsekreteraren John Monks deltar även på det så kallade sociala toppmötet som hålls mellan EU:s ledning och arbetsmarknadens parter den 18 oktober.

På dagordningen för Europafacket EFS/ETUC:s styrelsemöte i Lissabon i Portugal den 17-18 oktober finns bland annat det nya EU-fördraget, diskussionen om flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden samt den senaste tidens finansiella oro på olika håll i Europa och USA.

Eftersom styrelsemötet hålls dagarna före stats- och regeringschefernas EU-toppmöte är det naturligt att det nya, omstylade EU-fördraget blir en viktig diskussionsfråga.

I bästa fall kan det vara en åtminstone halvhyfsad chans att påverka och slå ett slag för ett mera socialt Europa så här i sista minuten .

Visserligen är det sant att Europafacket i stort är positiv och välkomnar det nya fördraget. Men kritik finns på flera punkter. Framför allt så försöker man driva på från EFS/ETUC:s sida för att medborgarstadgan (rättighetsstadgan) i nya fördraget ska bli rättsligt bindande för alla medlemsländer (utan opt out-möjligheter för t ex Polen och Storbritannien) och att de sociala parternas roll ska få en framträdande plats i fördraget.

Men som bekant har Storbritannien redan lovats undantag från stadgan och kommer därmed inte att bli bunden av reglerna. Även Polen vill stå utanför, men inte på grund av arbetsmarknadspolitiken utan därför att man anser att stadgan är för liberal i moraliska (läs bl a abortfrågan) frågor.

Det europafackliga styrelsemötet, där fackliga representanter från över trettio länder deltar, kommer även att anta ett uttalande om så kallad flexicurity, den i hela Europa just nu så heta frågan om balansen mellan trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden.

Europafacket kommer också att diskutera EU-kommissionens så kallade meddelande om hur arbetsliv och familjeliv ska kunna förenas bättre på den europeiska arbetsmarknaden. På fackets dagordning står även en analys av de framtida utmaningarna på arbetsmarknaden som Europafacket gjort tillsammans med de europeiska arbetsgivarna.

På stats- och regeringschefernas EU-toppmöte har - utöver fördraget - också föreslagits att man på toppmötets dagordning också ska ta upp frågan om en "export" ut i världen av EU:s så kallade Lissabon-strategi (från år 2000) för hållbar utveckling och jobb. Detta som ett sätt att ge en ökad spridning i världen av de "europeiska värderingarna" med att kombinera hållbar utveckling med social rättvisa, sysselsättning och omsorg om miljön. Enligt tidningen European Voice har bland andra Indien, Kina och Brasilien visat intresse för EU:s Lissabonstrategin, som presenterades i den portugisiska huvudstaden för drygt sju år sedan.

Så några intressanta och möjligen också hårda förhandlingsdagar i EU-Europa avslutar den andra oktoberveckan i den charmiga men lite nedslitna portugisiska huvudstaden Lissabon under ordförandeskap av EU-landet Portugal.
Robert Björkenwall , robert.bjorken@telia.com

(Publicerad som krönika i bl a Gotlands tidningar 17 oktober 2007)

Verkligheten hinner ifatt Fredrik Reinfeldt och hans regering

Statsminister Fredrik Reinfeldt i den borgerliga alliansregeringen turnerar nu i Sverige med färska och mycket dåliga opinionssiffror i ryggen. Enligt Svd/Sifos oktobermätning når moderaterna endast 22,7 procent. Var åttonde väljare har lämnat partiet efter valet!


Oppositionen leder med klara 53,3 mot alliansens 42,2 procent. Allra sämst går det för de fyra borgerliga partierna bland förstagångsväljarna. Där är gapet 25 procent!

De "nya" moderaternas ledare Fredrik Reinfeldt uppträder nu mer dämpat om man jämför med hans uppsyn när han ännu i mars i år ”flirtade” med personalen under sina turnéer då ute i landet. I mars var statsministern fortfarande ganska populär och hans parti noterades i Sifo-mätningen för 25,9 procent.


Möjligen börjar sanningen gå upp för Fredrik Reinfeldt: Det är nog inte så enkelt som han och de borgerliga påstått att ”minska utanförskapet”. Svartmålningen av Sverige innan valet i september 2006 gör det svårare för alliansen att bli trovärdig i regeringsställning.
Det är varken enkelt eller särskilt billigt för samhället och inblandade arbetsgivare att individanpassa arbetsplatser så att alla med ”restarbetsförmåga” kan få en avlönad anställning på kanske 25, 50 eller möjligen 75 procent av en normal arbetstid. Alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt personligen har begått det stora felet att nära nog enbart utmålat ”utanförskapet” - detta djävulska ord - som en ekonomiska belastning.

Rätt fokus måste vara att värdera människans behov av ett aktivt liv, vare sig det bedrivs på en arbetsplats, i hemmet eller på fritiden. Alliansens ”utanförskap” är ingen besparingspotential. Människor som hamnat utanför är däremot i stort behov av stöd och hjälp av olika slag. Inte rå och klassorättvis sparpolitik via sämre a-kassa, sänkt sjukförsäkring och förtidspension, kraftigt bantad vuxen- och bristyrkesutbildning m m.

Verkligheten är på väg att hinna ifatt Fredrik Reinfeldt och hans regering. Och väljaropinionen i landet gillar inte vad de hittills sett och ger regeringen smisk för alliansregeringens politik - så här långt.

Robert Björkenwall

Friskolorna och utbildningsminister Björklund

De senaste tio åren har andelen grundskolebarn i privatskolor femdubblats. Var tionde barn går i dag i fristående skola. Med färre barn i den kommunala skolan minskar resurserna. Orättvisa ersättningssystem ger privatskolorna en ekonomisk fördel gentemot de kommunala. Skolans likvärdighet undermineras

Den tidigare socialdemokratiska regeringen - och t ex tidigare s-skolborgarråd även i sin retorik här i Stockholms kommun - agerade tyvärr slappt och senfärdigt mot privatskoleexpansionen. Varför man gjorde det begrep jag aldrig. Så var det dock. Tyvärr.

Först när det blev uppenbart att utvecklingen spårat ur lyckades man samla sig till lagförslag. Kommunernas inflytande föreslogs öka och granskningen av privatskolornas verksamhet skulle skärpas. Men miljöpartiet satte stopp.

Även i fortsättningen har därför rått rena vilda västern i friskolornas värld.

Ett betydligt allvarligare inslag i privatskolornas expansion är alla de religiösa skolor som växer fram runt om i Sverige. Inte sällan är det sektliknande institutioner som driver sin verksamhet på skattebetalarnas kostnad.

Så skulle rottingmajoren Björklund, utbildningsminister i Reinfeldts regering, nu - med kd i regeringen - lyckas skärpa regelverket kring de konfessionella friskolorna, så har han gjort en insats. En insats som tyvärr tidigare s-regeringar aldrig förmådde göra. (Må sedan vara att det var samarbetspartnern, de friskoleivrande miljöpartisterna som i regel agerade stoppkloss i sammanhanget.)

Men när kristdemokraterna sitter i regeringen så är det svårt att tro på utbildningsminister Björklunds ord innan vi sett det effektuerat i verkligheten. Men lyckas han, så förtjänar han en liten eloge för den insatsen. Även om det mest kanske handlar om politisk smartness. Också med tanke på att det mesta återstår att göra innan den vidlyftiga friskoleverksamheten omgärdats av mera rimliga staket och regelverk samt ett bidragssystem som inte fullständigt eroderar sönder de kommunala skolbudgetarna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Trolig Laborseger i valet i Australien 24 november

Analys
En tuff och sannolikt smutsig valrörelse stundar innan maktskiftet kommer i Australien

Efter mycket tövande har nu den konservativa premiärministern och Bush-kompisen John Howard låtit meddela att det stundar nyval till parlamentet i Canberra i "down under"-nationen Australien. Det blir en kort och snabb valrörelse och val den 24 november. Som många trodde, ett förtida november-val. John Howard varken ville eller kunde dra på beskedet längre, trots fortsatt dåliga opinionssiffror för den sittande regeringen. "Howard needs miracle" (Howard behöver ett mirakel för att vinna), som The Daily Telegraph skrev samtidigt som beskedet om parlamentsvalet offentliggjordes. Enligt The Australian och annan morgonpress så leder Labor med 45-48 procent i väljarstöd mot 39-40 procent för John Howards konservativa två-partikoalitionsregering. Hela 60 procent tycker att Labor-ledaren Kevin Rudd, f d aussie-diplomaten i Stockholm, sköter sig bra mot bara 47 procent för sittande premiärminster John Howard.

Utsikterna är således inte goda och tenderar snarare att bli ännu lite sämre för George Walker Bush-kompisen, den konservativa John Howard och hans koalitionsregering som suttit tio år vid maktens grytor i huvudstaden Canberra. I nuläget kämpar regeringen Howard nämligen, enligt en av många opinionsmätningar, under med 57 procent för oppositionspartiet Labor mot regeringskoalitionens 43 procent i väljarstöd. I praktiskt taget ingen mätning är gapet mindre än tio procentenheter till Labors fördel. Runt 60 procent av "aussie-väljarna" tror att det också kommer att bli maktskifte och att nästa premiärminister kommer att heta "Sverige-vännen" Kevin Rudd, Labor. Han är f d diplomat, pratar flytande mandarin (kan Kina) och tidigare utrikespolitisk talesperson för Labor innan han rätt nyligen blev ny Labor-ledare. Samtidigt pågår ett allt öppnare internt krig inom Howards sönderfallande regering där särskilt finansminister Peter Costello - Howards nästan givna efterträdare - skjuter hårt mot Howard och menar att han borde ha avgått för flera år sedan till förmån för honom själv, Peter Costello.

Samtidigt visar de fortsatt starka opnionssiffrorna för Labor att försöken till karaktärsmord tidigare i höst på Kevin Rudd i vissa aussie-media och bland Howards kampanjmakare inte ser ut att vara särskilt framgångsrika. Men det hindrar inte att slutveckorna i valkampanjen kan bli tämligen smutsiga, särskilt som John Howards konservativa tvåpartiregering kämpar i fortsatt opinionsmässig motvind. Därför kommer sannolikt en allt nervösare omgivning runt den konservativa premiärministern Howard gör vad de kan för att genom diverse trix och försök till "karaktärsmord" om möjligt försöka stoppa upp Labors förväntade framgångar i väljarkåren.

En australisk politiker från de gröna har dock i aussiemedia raljerat över en sådan smutskastnings-story för några månader sedan om Kevin Rudd i aussiemedia med ett konstaterande att det är långt värre med en fullständigt nykter australisk premiärminister som John Howard (en slug räv som klarat flera tidigare omval) som fört in Australien i Irakkriget i sällskap med amerikanarna än en berusad oppositionsledare som gått på lokal i mindre lämplig miljö. En kommentar som fått många aussieväljare att dra på munnen och mena att det Rudd gjorde vid ett tillfälle när han var på lyset år 2003 i New York var lättare att förstå än vad den nyktre Howard gjorde när han drog in Australien i Bush allt mera misslyckade krigsäventyr i Irak.

Fortsatt goda opinionssiffror för Rudd personligen och för Labors valchanser visar så här långt att det nervösa kampanjläget runt John Howard inte ens med smusiga kampanjmetoder ser ut att kunna vända nuvarande stabila opinionsläge under de få veckor som nu återstå till valdagen. Främst därför att allt fler aussieväljare nu är trötta på John Howards konservativa styre och aussietruppernas deltagande i Bush-administrationens misslyckade Irak-krig. Men också för att Labor denna gång bedöms ha ett ekonomisk-politiskt program som inger förtroende. Det gäller även i stora delar av den övervägande konservativa "aussie-pressen".

Därför är Kevin Rudds och Labors chanser fortsatt goda eller snarare mycket goda vad gäller chansen att erövra makten i Canberra från den konservativa ringräven John Howard. I så fall är aussie-Labors många år (= fyra mandatperioder) i den politiska kylan över lite innan 2007 övergår i 2008. Lägg till detta att Labor redan - och i många fall sedan många år - styr flertalet delstater i Australien.

Inte ens försöket från den allt mera pressade premiärministern John Howards sida att misskreditera Labor för deras arbetsmarknadspolitik - påstås sitta i knät på facket -och för stödet till kollektivavtalet som främsta metod att reglera de aussie-anställdas löner vinner stöd ens i media i Australien. Där konstaterar man bara kallt att kollektivavtalet - med hänvisning till färsk statistik från Australian Bureau of Statistics - redan nu är den klart främsta metoden att bestämma lönerna på arbetsmarknaden i Australien. "Himlen faller inte ner" (som t ex The Australian skriver den 30 augusti.) bara för att nuvarande 41 %-iga kollektivavtalsreglering av alla löner i Australien skulle bli ännu större och mera allmänt förekommande. Inte leder det till att "jobb förstörs" (Howards argument) bara för att ännu lite fler löntagare i Australien får sina löner och anställningsvillkor reglerade via kollektivavtal.

Mycket, för att inte säga allt mer, talar i nuläget för att det blir ett maktskifte i november i Australien. Efter en - som också oppositionsledaren Kevin Rudd tror - smutsig valrörelse ser det för dagen att John Howards konservativa styre nu har nått vägs ände.

Den politiska journalisten Barrie Cassidy och hans panel The Insiders konstaterade 4 nov. i TV-nyheterna ABC att det aldrig har hänt tidigare i Australiens politiska historia att en opposition har haft ett konstant opinionsövertag på runt eller över 8% under ett halvårs tid före ett parlamentsval. Det mera som Kevin Rudds och Labors färska i Brisbane den 13 november presenterade utbildningssatsning på bl a 450 000 yrkesutbildningsplatser om man vinner valet fått ett synnerligen gott mottagande.

Därför är det nog inte precis orimligt att nu räkna med att Australiens nästa premiärminister heter Kevin Rudd och inte den gamla ringräven John Howard.

Även i den annars med Howard-lägret oftast politiskt sympatiserande "aussie-pressen" (Rupert Murdoch-ägd och annan) har man redan mer eller mindre tydigt slagit fast av Howard-regimen är slut och att det är bättre nu för Australien av Kevin Rudd och Labor tar över styret i Canberra efter valet den 24 november.
Robert Björkenwall

PS. Vinner Labor valet den 24 november så kommer Labor att avskaffa rätten för premiärministern att välja tidpunkt för valdagen och i stället införa ett system med fasta mandatperioder och val vart fjärde år, precis som t ex Sverige har och Labor redan gjort i den befolkningsrikaste delstaten New South Wales (med Sydney), som Labor styr sedan många, många år.


Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com/


(Krönika i bl a Gotlands tidningar 12 nov och i Piteå-tidningen den 5 nov. 2007)

--------------------------------------------------------------------------------

ATP 50 år - den största politiska striden i efterkrigs-Sverige

ATP 50 år - den största politiska striden i efterkrigs-Sverige

Den 13 oktober 2007 var det 50 år sedan efter-krigstidens största politiska strid i Sverige nådde sin kulmen med folkomröstningen i tjänstepensionsfrågan, ATP. Striden -förtjänstfullt beskriven i Tage Erlanders dagbok, åttonde bandet om år 1957 Gidlunds förlag) - är värd att komma ihåg i dag därför att den handlade om en grundläggande skillnad i synen på välfärdssamhället mellan högern och vänstern som kom att prägla den svenska samhällsdebatten i decennier och fortfarande gör det.

När nu regeringen Reinfeldt är i full gång med att montera ner den generella välfärden genom att göra skillnad på folk och folk och rasera grundläggande principer om medborgerlig likabehandling, så detta på tvärs emot vad ATP stod för. Då, hösten 1957, var stridsfrågan om alla medborgare, oavsett social ställning, skulle ha rätt till en värdebeständig tilläggspension som "påsulning" till folkpensionen eller om det skulle vara en frivillig avtalsreglerad tilläggspension.

Socialdemokraterna och Landsorganisationen, LO, ville ha en lagfäst pension och backades upp av LO-förbunden vars privatanställda medlemmar inte hade några tilläggspensioner, medan de privatanställda tjänstemännen och de statsanställda hade sin ålderdom tryggad genom avtalspensioner ovanpå folkpensionen.

Högern (dagens moderater) och folkpartiet stod för frivilliga avtal och bondeförbundet (dagens centerparti) för att staten skulle sörja för en på individuell anslutning byggd tilläggspension.

ATP-frågan var med i valrörelsen 1956 där socialdemokraterna gjorde ett inte obetydligt väljartapp. Men inför folkomröstningen på hösten 1957 mobiliserade socialdemokratin sina sympatisörer och dess linje ett attraherade flest väljare med nära 46 procent av rösterna.

På våren 1958 lade minoritetsregeringen Erlander (s) en proposition (lagförslag) på riksdagens bord om en lagfäst tilläggspension, men den borgerliga majoriteten röstade ned förslaget. Det blev riksdagsupplösning och nyval för första och hittills enda gången. Folkpartiet under Bertil Ohlins ledning gjorde ett katastrofval och tappade var femte väljare. Mest rasade man i storstäderna. Socialdemokraterna vann en del, men inte tillräckligt mandat. Det behövdes att en avhoppad folkpartist, varvsarbetaren Thure Königsson, lade ner sin röst för att ATP skulle gå igenom. Han hade lovat sina jobbarkompisar på Götaverken i Göteborg att om folkpartiets förslag röstades bort skulle han inte rösta emot socialdemokraternas. Han höll sitt löfte. Men folkpartiet förlät honom aldrig för detta och han fick senare lämna sitt riksdagsuppdrag.

För socialdemokratin blev ATP-segern en vändpunkt. Man återfick ställningen i väljarnas ögon som ett progressivt reformparti efter ett velande och vacklande koalitionsregerande med bönderna 1951-57. ATP befäste den socialdemokratiska hegemonin och de borgerliga reste sig inte på 20 år. Men den borgerliga Fälldin-regeringen 1976-78 vågade inte på allvar angripa socialdemokatins samhällsmodell. Det är först nu som Reinfeldts alliansregering efter valet 2006 som de borgerliga fått en chans att på allvar gröpa ur och stöpa om den svenska s-märkta välfärdsmodellen.

Men ATP:s tillkomst betydde - förutom en allmän tilläggspension - betydde också att socialdemokratin fick ett nytt instrument för samhällsbygget, nämligen ett stort kollektivt ägt pensionskapital. 50-talets bostadsnöd med utedass, enbart kallvatten och badrum i källaren kunde mönstras ut och ersättas med nya och bättre bostäder. Tack vare AP-fondernas miljarder kr kunde en miljon nya lägenheter byggas på tio år och den offentliga sektorn även rustas med många nya skolor, daghem och sjukhus.

När sedan ATP på grund av Sveriges försämrade ekonomi under 70- och 80-talen inte längre kunde upprätthållas och ett nytt och urholkat pensionssystem utarbetades i en bred blocköverskridande uppgörelse på 90-talet var den avgörande stridsfrågan om obligatorium och frivillighet dock fullständigt begravd. För att tillförsäkra sig en tryggad ålderdom ska man dessutom spara i både kollektiva avtalsförsäkringar och i privata pensionsförsäkringar, via det så kallade PPM-systemet. Det senare var en socialdemokratisk eftergift till och villkor för att de borgerliga partierna skulle ställa upp i en bred, blocköverskridande uppgörelse om de framtida pensionerna i Sverige.

Så man kan säga att ATP-striden i ett lite längre perspektiv slutade oavgjort. Socialdemokraterna vann själva ATP-pensionsstriden 1957-58 men tvingades sedan i början av 1990-talets ekonomiska krisår sluta en ny uppgörelse om pensionsystemet som även innebar ett visst inslag av privata pensionsförsäkringar i olika privata fonder (PPM-systemet) och med något lägre faktiska pensioner för många framtida pensionärer än som det tidigare, mera förmånliga ATP-systemet gav.

ROBERT BJÖRKENWALL

Makten och ledarskapet - om Gunnar Sträng och nuläget

Observerat och värderat:
Makten och ledarskapet - om Gunnar Sträng och andra i en tid utan värdegrund och kompass

Satt häromdagen och lyssnade på ett av de band med Gunnar Sträng-historier som jag har i min ägo. Det är fantastiska historier han berättar. Samtidigt känner man också påtagligt vilken annan tid det är frågan om. Långa cykelresor, logelokaler, bönder med sina kontor, lantarbetare i mängd och statarfruar som tycker att det är höjden av frihet och omväxling att få höra den cyklande landsvägsagitatorn Gunnar Sträng riva av ett mustigt tal vid något vägkors eller i någon logelokal mot det orättfärdiga statarsystemet och klassamhället Sverige. Lyssnar dagens SSU-are och andra ungdomspolitiker - upptagna som de ofta är av sin egen karriär - på sådant och lär sig?

På Gunnar Strängs, liksom ännu på Tage Erlanders och Olof Palmes, tid gick ännu att bygga en bred folklig uppslutning kring demokratins tankar och idén om ett rättvisare och jämlikare Sverige genom att mötas i enkla och flärdfria former. Men vilka personer och metoder kan och ska idag vidareförvalta dessa anspråkslösa och uppoffrande pionjärers ideal och den folkligt deltagande och medskapande demokratins tankar och idéer? Detta i ett läge när det synes vara hart när omöjligt att få människor att "lyfta röven från soffan" och samlas till annat än sådant som handlar om det egna och privata - som att skjutsa ungar till träning, besök i någon köplada etc. Lite gnäll om höjda bensinpriser grannar eller jobbarkompisar emellan, fotbollen på TV, innehållet i någon TV-såpa och en och annan kommentar om klimathotet och tillvarons djävlighet blir det nog. Visst - och taskiga beslutsfattare, men sällan eller aldrig engagerar man sig själv för nåt och ger lite av sin egen tid för att försöka göra skillnad och "förändra världen". Varför blev det så? Varför blev vi så bekväma i vår åskådardemokratiska roll när Gunnar Sträng - och andra - orkade med över 200 resdagar varje år för att övertyga folk om att de måste ta saken i egna händer och tillsammans befria sig själva och skapa en lite rimligare ordning i klassamhället Sverige?

Är grunden till utvecklingen från deltagar- till åskådardemokratin/läktardemokratin och passiviteten det massiva utbudet av alternativa, andra och mera lockande sysselsättningar och fritidsaktiviteter? Eller är det kanske så att nära nog allt i vårt samhälle profesionalierats - även så politiken? En enskild människa - vanligt folk - utan en fullmatad karriär-CV, meritlista och tyckarlegitimitet inte länge upplever sig och anser sig ha någon plats i det demokratiska beslutsfattandet på det vis som de duktiga och begåvade statarna, industriarbetarna, byggnadsarbetarna och andra ansåg sig ha när de dök upp på Gunnar Strängs, Tage Erlanders och ännu också på Olof Palmes möten? Togs då ännu också dessa många och vanliga människorna till vara som resurser i det demokratiska rådplägningsarbetet inför olika beslut och ställningstaganden på ett sätt som inte är fallet idag i 2000-talets åskådardemokratiska Sverige? Skulle dessa vanliga, arbetande människor, pensionärer och skolungdomar - om de händelsevis nu dök upp på möten och sammankomster - nu snarare betraktats som kufar och "störande inslag" bland dessa beslutsfattare och karriärpolitiker som anser sig "veta bäst" och bättre än folk själva förstå vad som är bäst för just dem!?

Inte alls uteslutet att så är fallet. Tyvärr. Dithän har den politiska mötesverksamheten på många håll utvecklats. Men det hindrar inte att - när man sitter och lyssnar på gamla band och fantastiska berättelser av Gunnar Sträng, Tage Erlander och andra - mer än gärna skulle önska sig att några obändiga figurer av Gunnar Strängs icke handelshögskole-skolade sort kom in från verkligheten och tog sig före att munhuggas, beskriva mor Annas resurssnåla äldreomsorg och ungdomsarbetslösa Kalles problem att få ett kneg eller någon bristyrkesutbildning. Mitt i smeten bland alla dessa som redan har en fin karriär-CV och anser sig veta bäst hur globaliseringens och klimathotens problem bäst ska tacklas. Det skulle onekligen liva upp ett just nu såväl i politiken som i andra beslutssammanhang alltför arrogant, icke-värdegrundsbaserat och ängsligt räddhågset ledarskap i ett många avseenden tämligen ideologisvalt och krisande demokratisk-politisk liv i 2000-talets Sverige.

Politiska företrädare som obehindrat byter åsikt, vätter fingret och följsamt anpassar sig efter vad som för stunden är mest gångbart må vara kortsiktigt framgångsrika. Men långsiktigt är alltid ett ledarskap som brister i tydlig värdegrund, etik och passion för något man verkligen tror på en avgörande viktig grogrund ut vilken princip- och hållningslöshet och maktmissbruk tenderar att växa och ytterligare göda utvecklingen mot åskådar- och läkardemokrati.

Vad ett havererat, myglande ledarskap i näringslivet ställer till med - och som tyvärr en del politiker gärna kopierar - är skandalen i investmentbanken Carnegie bara ett av många exempel på. Doping, systematiska felvärderingar av olika tillgängsvärden - överraskande ofta med stöd av den högre matematikens modellbyggande - inom finansvärlden finns inte bara inom Carnegie utan blir allt vanligare, konstaterades på Svenska dagbladets näringslivsdel häromdagen (SvD 10/10-07).

Vad hade inte en Gunnar Sträng eller Olof Palme i högform sagt om Carnegie om de levat idag? Fram med kvasten - nu måste här städas i augiastallet. Skiten måste ut. Nu.Och regelverk som förhindrar framtida skandaler skärpas.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

En tam debatt och dribblande med fakta om växande ungdomsarbetslöshet

En tam debatt och dribblande med fakta om växande ungdomsarbetslöshet

När SVT:s Agenda häromkväll tussade ihop Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt till politisk debatt var det svenska folket genom Sifo som stod för ämnesvalet. Tyvärr blev det en debatt i lågt tempo och i avsaknad av ideologisk glöd.

Men bland annat en sak framgick - förutom alliansregeringens självskryt om jobben som mest är den goda konjunkturens förtjänst. Det anser även exempelvis Konjunkturinsitutet, KI, som löpande har att bedöma och analysera vår ekonomiska utveckling. Statsminister Fredrik Reinfeldt försökte åter dribbla med siffrorna när det gäller den växande långtidsarbetslösheten bland ungdomar i debatten mot Mona Sahlin. Men fakta är kristallklara och talar ett annat språk: I augusti förra året var 1 692 ungdomar i åldern 18-24 år långtidsarbetslösa, i augusti i år var antalet uppe i 7 111 ungdomar. En ökning med 320 procent.

Regeringen vill gärna ta åt sig äran för jobbtillväxten (trots att det mest är konjunkturens förtjänst), men vill inte se den rekordartade ökningen av långtidsarbetslösa unga.

ROBERT BJÖRKENWALL

Erlanders dagböcker - åttonde bandet

Tage Erlanders dagböcker - åttonde bandet
Erlanders dagböcker, åttonde bandet
Gidlunds förlag

Många med lite perspektiv anser att ingen har som socialdemokratisk partiordförande och statsminister varit bättre än Tage Erlander. Och ingen har suttit längre som statsminister än Erlander. Det blir vi ständigt påminda om varje gång vi läser Tage Erlanders dagböcker, och som nu är framme vid åttonde bandet och det spännande politiska året 1957. Ett år som hade den allmänna tilläggspensionen, ATP, som den stora och dominerande politiska frågan.

Sonen Sven Erlander har gjort ett gottt redigeringsarbete, sekreteraren Inga-Lisa Lundin har tolkat Tage Erlanders minst sagt svårlästa handstil och den tidigare poliska tjänstemannen Leif Andersson har tillfört behövliga och klarläggande kommentarer i kanten samt ett utförligt personregister för att öka läsbarheten av denna mycket värdefulla dagboksserie. Dalaförlaget Gidlunds ska också ha en eloge för sin uthålliga utgivning av desssa Erlander-dagböcker. Många ledande politiker har skrivit ner sina levnadsminnen men jag kan inte erinra mig någon utgåva som skulle vara mer intressant än Erlanders dagböcker. Möjligen då den tidigare och med Per Albin Hansson samtida finansministern och ideologen Ernst Wigforss undantaget.

Per Albin Hansson med "det goda folkhemmet", Tage Erlander med "det starka samhället" (den utbyggda offentliga välfärdssektorn) och Olof Palme med jämlikhets- och arbetslivsreformerna och det starka internationella engagemanget tillhör nog för många svenska socialdemokrater de tveklöst tre främsta partiledarna. Och många är det som nog sätter Tage Erlander allra främst bland dessa tre.

Riksbankens räntekupp och ATP-frågan
I den här åttonde utgåvan av Erlanders dagböcker i bok form är det alltså ATP-året 1957 det handlar om. Men visst var det åtminstone en mindre knall när Riksbanken i juli 1957 höjde räntan med hela en procentenhet utan att regeringen Erlander ens var informerad i förväg! Erlander skriver mycket i sin dagbok om riksbankschefen Per Åsbrinks då mycket omtalade räntekupp. Åsbrink med stöd av tre socialdemokrater i styrelsen med ordförande Per Eckerberg i spetsen höjde räntan utan att ha varit i kontakt med regeringen.Erlander blev ursinnig och Gunnar Sträng sägs ha kallat Åsbrink för ”djävla fitta och politisk barnrumpa”. Följden av detta blev att ordföranden i Riksbanken Per Eckerberg tvingades avgå och andra i styrelsen fick göra avbön. "Det var smärtsamt, men vi måste markera vilka som bestämmer här i landet", skriver Erlander om spelat kring denna sommarhändelse år 1957.

Den största frågan för året var dock den allmänna tilläggspensionen, ATP. Det hela slutade ju med en folkomröstning och seger för den socialdemokratiska linje 1 med 45,8 procent av rösterna. Bakom den stod socialdemokraterna och arbetarnas fackliga centralorganisation, LO, som båda ville ha en obligatorisk tilläggspension. Allt medan folkpartiet (under Bertil Ohlin), högern (under Jarl Hjalmarsson) och näringslivet stod bakom linje 3 och förslaget om en frivillig tilläggspension. Den linjen samlade 35,5 procent av svenska folkets röster medan böndernas - centerpartiets (under Gunnar Hedlund) - linje 2 fick 15 procent av rösterna.

Tage Erlander var stålande glad för framgången men anmärkte i sin dagbok på måndag morgon den 14 oktober 1957 att ytterligare ett par procent till och frågan hade varit avgjord. På Götaplatsen - denna klassiska demonstrationsplats i Göteborg - samlade Erlander 15 000 - 20 000 åhörare avslutningskvällen." Andäktigt lyssnaden, alla poänger gick rakt in". Efter folkomröstningen följde många förhandlingar mellan partierna men kompromissmöjligheterna var dock ytterst begränsade, noterar Erlander i sin dagbok.

Den fram till och med folkomröstningen väl arbetande koalitionsregeringen med bondeförbundet (1951-57) upplöstes i oktober 1957. I sitt tacktal noterade bondeförbundaren och inrikesministern Gunnar Hedlund att samarbetet fungerat mycket bra och han tackade "för den här gången" för de sex år som Erlandet och Hedlund fungerat som ett radarpar. Någon borgerlig regering där bondeförbundet/centern ingick blev det dock inte eftersom Gunnar Hedlund förklarade att han inte kunde samarbeta med renodlade högerpartier, och allra minst med bolagshögern. Erlander och socialdemokraterna kunde därför sitta kvar och bilda ny renodlad s-regering. Det kan vara av visst särskilt intresse att notera just detta eftersom bondeförbundet, nu centerpartiet, nu på 2 000-talet ideologiskt går mer till höger än till och med högerpartiet moderaterna. Det här är inte en helt oomstridd utveckling bland somliga äldre centerpartister från företrädelsevis skogslänen i 2007 års Sverige. Nåväl, i oktober 1957 ville inte bondeförbundsledaren Hedlund regera ihop med högern varför socialdemokraterna med Tage Erlander kunde fortsätta att regera lander i en ny minoritetsregering. Men regeringen kom sedan - efter att ha förlorat en votering om ATP-lagförslaget - att utlysa ett nyval 1958

Skarpa personomdömen, landshövdingeutnämningar och ständigt slit

Som i tidigare utgåvor av Erlanders dagböck finns också i 1957 års dagbok rader av skarpt formulerade personomdömen. I några fall var Erlander för stunden stundtals mycket elak även mot personer han innerst inne tyckte om men han ville så att säga i steget ”skriva av sig” Det hedrar sonen Sven att han inte uteslutit ens för partiet obehagliga omdömen.

Så t ex gick Tage Erlander ordentligt i taket när Ulla Lindström, ett av hans statsråd, i ett anförande i Örebro gjort antydningar om att det kunde vara möjligt med en politisk kompromiss om ATP. Erlander skrev i dagboken: " Ulla Lindström har en nästan kuslig förmåga att säga fadäser och en enastående förmåga att pricka in dem vid tidpunkter då de gör största möjliga skada."

Inte minst lite äldre socialdemokrater vet att Erlander i grunden var snäll och omtänksam i partiarbetet och att han gärna sträckte en hjälpande hand till någon som hade det svårt. Men mot politiska motståndare - Bertil Ohlin, Hjalmarss och andra - kunde han dock vara hård men även dessa betecknade honom som renhårig.
version

Erlander berättar i dagboken om alla bekymmer med utnämningar av landshövdingar. Han uppvaktades från alla partier om landshövdingeposter. De bondeförbundare som lämnat regeringen ville förstås ha reträttplatser. Samtidigt var det åter kris inom den socialdemokratiska pressen. Partiets huvudorgan Morgon-Tidningen, MT, förlorade både upplaga och pengar. Tidningens chefredaktör Gösta Elfving ville bli landshövding i Dalarna. Erlander uppvaktades av en delegation med dalariksdagsmännen Sven Mellqvist, Torsten Fredriksson, Karl Damström och Gustav Snygg som ville ha Elfving, Sixten Larsson, uppväxt i Korsnäs, eller TCO-aren Valter Åhman som landshövding.

Åhman lär dock knappast ha varit aktuell eftersom han, liksom Ulla Lindström, gjort ett, som Erlander menade, överspel i ATP-debatten och gett Erlander anledning att skriva att ”Åhman tydligen är en större idiot än jag någonsin föreställt mig” Det blev också MT:s chefredaktör Gösta Elfving som blev landshövding i Dalarna. Dessutom en bra sådan.

Rent generellt kan konstateras om Erlanders regering 1957 var att den kompetensmässigt var mycket bra. Där ingick storheter som Sven Aspling, den buttre Per Edvin Sköld, landsvägsagitatorn och lantarbetarfackräven Gunnar Sträng, muraren Torsten Nilsson, Kinna Ericsson och många fler. Erlanders dagböcker ger besked om en bredd i det politiska beslutsfattandet som saknats under senare år. Dessvärre finns även inom arbetarrörelsen en mycket besvärande girighet. Ledande företrädare tänker mer på sig själva än på de väljare som de är till för att företräda. I dag omger sig ledande politiker av en hord sekreterare, sakkunniga av olika slag och livvakter. Tage Erlander nöjde sig med hustru Aina och den under utvecklingens gång allt mera oumbärliga "allt-i-allo"-rådgivaren Olof Palme.

På några ställen i dagboken reflekterar dock Tage Erlander - som även senare - på att avgå. Men han behöll tankarna för sig själv och konstaterade: "Nog är människan en underlig varelse", som tar på sig ett sådant här slit. Plikt eller "någon annan naturens list för att få fram folk". Reflektioner som han gärna kunde undslippa sig när han befann sig på statsministerresidenset Harpsund, en allt mera uppskattad replipunkt för paret Erlander vid veckosluten.

Det är berikande och ger perspektiv av läsa Tage Erlanders dagböcker så förnämligt redigerade som de blir i sonen Svens varsamma hand.

Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 11 oktober 2007)

Värsta språket-Lindström skriver bra om yttrandefriheten

Värsta språket-Fredrik Lindström skriver utmärkt i Fokus om Vilks
rondellhundar och den dyrbara yttrandefriheten. Läs texten på:
http://fokus.se/2007/10/fredrik-lindstrom-inget-ar-gratis/

/Robert Björkenwall

apropå Carnegie-skandalen och börsrallyt kring OMX

Observerat apropå Carnegie-skandalen och börsrallyt kring OMX

Carnegie-skandalen, börsrallyt om OMX och annat handlar i grunden om en finanssektor
som i vårt land har vinster på 10 000 kr per svensk och erbjuder få eller inga reella alternativ (undantaget bl a statliga SBAB på bolånesidan) som pressar
avgifter för fondhandel och annat. Sedan visar fallet Carnegie - för vilken gång i ordningen??? - att man inte kan lita på revisorer.

De upptäckte ju ingenting. Blev också blåsta eller ville de - förädiska tanke - bli blåsta?

När OMX - ett antal datorer och personal - nu snart säljs till överpris på kanske 40 miljarder kr eller vad det nu blir till araberna (och/eller Nasdaq)så lär nog detta i sin tur leda till att fondhandelsavgifterna stiger. Detta i sin tur tas ut på bl a handeln med vanligt folks PPM-pensionsfondandelar som då i sin tur leder till lägre pensioner än som annars skulle bli fallet.
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

PS. Svettandes i strålkastarljuset står nu finansmarknadsminister Mats Odell ensam, avklädd på allt utom sin arrogans.

Men Odell sitter kvar - på Reinfeldts och Hägglunds nåder. Och utförsäljningsrean på statliga företag fortsätter efter en liten paus. Och trots att hela Odells utförsäljningsorganisation på finansdepartementet ligger i ruiner.

Lär av norska Trondheim - också i Sverige

Lär av Trondheim - också inom svensk arbetarrörelse

Nyligen genomfördes kommunal- och fylkesval i Norge. För arbetarrörelsen finns det några saker att studera närmare. Framförallt skillnaderna mellan Trondheim och resten av Norge. Och vad detta i sin tur också kan lära svensk arbetarrörelse.
Den första viktiga lärdomen är vikten av facklig mobilisering. På många sätt börjar historien med Arbeiderpartiets framgångssaga i Trondheim med att LO i Trondheim tog initiativet till att själv aktivt fråga sina medlemmar och sedan också driva deras krav. LO gick från att passivt stödja Arbeiderpartiet till att sätta dagordningen för alla partier. Konceptet var enkelt och gick ut på att rådfråga sina medlemmar vilka frågor som var viktigast och sedan fråga samtliga partier hur de ställde sig i dessa frågor. Man litade till sina medlemmar och drev deras krav. Målmedvetet och uthålligt. Och Arbeiderpartiet i Trondheim var inte sena att ta till sig detta.

Den andra viktiga lärdomen är att detta i sin tur öppnade ett stort och växande utrymme för socialdemokratin att spela på till vänster i politiken. Arbeiderpartiet i Trondheim har under den senaste mandatperioden och fram till årets kommunval påbörjat en återkommunalisering av tidigare privatiserade verksamheter samt även genomfört den snabbaste dagisplatsutbyggnaden i hela Norge. (Norge släpar efter här jämfört med Sverige.) Man har sedan gått till val på och genomfört radikal välfärdspolitik.

Det senaste kommunvalet blev en bekräftelse på att Arbeiderpartiet valt rätt väg. Riksgenomsnittet för Arbeiderpartiet blev 30 procent medan man i Trondheim tog hem storsegern genom att öka till 44 procent - nivåer Arbeiderpartiet inte legat på sedan 70-talet i kommunvalen.

Så även svensk och annan nordisk arbetarrörelse har ett och annat att lära av utvecklingen i norska Trondheim.

Robert Björkenwall /(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Odell och Carnegie-skandalen rullar vidare

Analys
Odell, ständigt denne Odell - om en investmentbankskandal och ett statsråd som inte varit situationen vuxen

Finansmarknadsminister Mats Odell, kd, har snabbt, mycket snabbt - men föga överraskande - utvecklats till regeringens kanske sämsta kort. Hans "trovärdighet är svårt sargad", skriver Svenska dagbladets näringslivskrönikör den 2 oktober apropå Carnegie-skandalen. Och det faktum att han ensam, och ingen annan, bär ansvar för rekryteringarna av Carnegies tidigare VD Karin Forseke (fram till mars 2006) som rådgivare och Carnegies boss för regelefterlevnad - Compliance officer i Carnegie ännu mars 2007 - Urban Funered som statssekreterare bara veckorna innan Finansinspektionen kommer med sin fullständigt nedgörande kritik av finans- och värdepappershandelsbolaget Carnegie fredagen den 28 september. "Att anställda Urban Funerud som statssekreterare ter sig märkligt. För att inte säga korkat", konstaterar med rätta Svenska dagbladets näringslivskrönikör (SvD 2/10).

Men rimligen är statssekreterare Funerud nu nästa person med Carnnegie-bakgrund - efter Karin Forsekes avgång den 1 oktober - att lämna jobbet som så kallad utförsäljningsexpert hos statsrådet Odell i finansdepartementet. Morgonen den 3 oktober tog så även statssekreterare Funerud sin mats ur skolan och avgick. Väntat och högst rimligt.

För hela den här soppan med den synnerligen illa och på marknadsfundamentalismens ideologi byggda utförsäljning av statens, allas vår gemensamma egendom bär kd-viceordföranden, statsrådet Mats Odell ensam det fulla ansvaret. Men kommer han att inse och erkänna det? No way, inte sannolikt.

En partivän från KD i det frispråkiga Göteborg har en gång sagt om Odell att det är den enda jag känner som kan gå rak i ryggen - utan ryggrad.

Redan när Finansinspektionens, FI:s, sista veckan i september kom med sin svidande kritik mot finansföretaget Carnegie med krav på omedelbara avgångar av både VD och styrelseordförande och högsta möjliga bötesbeloppet på 50 miljoner samt på håret när ett indraget tillstånd för värdepappershandel borde finansmarknadsminister Odell ha förstått att nu är det kört för båda hans handplockade Carnegie-experter i utförsäljningar. Nu är det läge att snabbt göra sig av med båda två och själv göra en pudel inför media och försöka rädda sitt eget skinn. Om möjligt.

Men Odell, han varken ville eller kunde förstå vad klockan var slagen. Tvärtom uttalande han fortsatt förtroende för rådgivare Karin Forseke och Carnegies roll som finansens samarbetspartner vid de statliga utförsäljningarna. Statssekreterare Urban Funerud hade man ännu inte riktigt fått skott på i detta läge - men snart nog insåg man också hans centrala roll i Carnegie-skandalen, och det faktum att bolaget blåst upp - dopat - resultatet i Carnegies värdepappersverksamhet med 630 miljoner. Och de som en följd av detta överstora bonusarna på runt 200 miljoner högre för bolagets handlare vid tradingbordet. Fullständigt sanslösa manipulationer och som skett medan Urban Funered var ansvarig för regelefterlevnad och Forseke varit VD (fram till mars 2006) i Carnegie.

Hur man kan, som Odell har gjort, rekrytera personer med den bakgrunden som rådgivare respektive statssekreterare att leda arbetet med utförsäljningarna av TeliaSonera, Nordea, OMX (börsen), Vasakronan, bolåneinstitutet SBAB och Vin & Sprit (med guldägget Absolut vodka) och därtill kränga detta Europas största utförsäljningsprogram ihop med bl a skandalstämplade Carnegie är obegripligt märkligt. "För att inte säga korkat", som svenskans näringslivskrönikör så riktigt konstaterar.

Redan när FI kom med sin fullständigt nedgörande kritik av Carnegie borde statsrådet Odell ha begripit att förtroendet är förbrukat för såväl Carnegie som samarbetspartner som för rådgivaren Forseke och statssekreterare Funered.
Men en allt hårdare trängd Odell, ständigt denne Odell med alla sina många självmål som statsråd, slår dövörat till - inser ingenting. Någon dag senare kliver Karin Forseke av som chefsrådgivare hos Odell med motiveringen av det oppositionens fel och dess kampanj att hon nu måste kliva av. Inte ett ord om att förtroendet är förbrukat. Nästa person till rakning borde - och blev också några dagar senare (3 okt.) - rimligen vara statssekreterare Urban Funered, ja han borde gått redan före Forseke. Dessutom borde också Odell själv gå - men det lär han nog inte göra. Därest nu inte Reinfeldt själv ger honom sparken. Att i denna självvållade soppa skylla på motståndarna när man själv sparkar bollen i egen mål är varken smart eller ägnat att inge förtroende.

Men Mats Odell blir väl den sista att inse detta. Sitter han kvar, så lär det nog bli nya misstag och självmål från kd-vicen och regeringens just nu kanske sämsta kort.Nu har såväl Karin Forseke (1 okt.) som Urban Funered (3 okt.)gått. Carnegie har självt (kvällen 2 okt.) insett det för Odell olämpliga att ha kvar dem som utförsäljningsbutik och därför lämnat uppdraget att kränga börsbolaget OMX och bolåneinsitutet SBAB.

Nu borde det i normalfallet - men Odell är inget normalfall - även vara dags för Odell själv att fundera över sin roll och sin framtid. Men att så skulle ske är inte särskilt troligt, i synnerhet inte sedan Reinfeldt själv uttalat sitt förtroende för honom. Att sedan - som nu sker i hela denna självförvållade soppa - skylla på sina politiska motståndare är knappast ägnat att inge något förtroende. Reinfeldt borde inse det. Mats Odell verkar bli den sista att inse det. Och om Reinfeldt låter honom sitta så lär det nog bli nya misstag och nya självmål från kd-vicen och regeringens kanske klenaste kort.

En fråga infinner sig osökt: har kd-politikern och finansmarknadsministern Mats Odell någonsin haft grepp om frågan som rör det statliga utförsäljningsprogrammet och Carnegies minst sagt tvivelaktiga roll i dess genomförande?

En redan tidigare sargad, knappt ettårig ny borgerlig, Reinfeldt-ledd regering i Sverige har genom den här affären blivit ännu mera skadeskjuten och anfrätt. Bara detta faktum borde egentligen göra att statsminister Reinfeldt på allvar nu ställer sig frågan: kan jag verkligen ha kvar ett statsråd som tappat greppet, trots att han rådar vara vice partiledare i en av koalitionens fyra regeringspartier?

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

PS. Det skulle dock inte förvåna om såväl Forseke och Funered rätt snart har nya välbetalda jobb i privata näringslivet, som fortsatt ivrigt väntar på att statsegendomrean snart ska börja rulla igen efter "det olyckliga" Carnegie-debaclet. Och investmentbanken Carnegie lär bli uppköpt - nu till ett kraftigt reapris.