Makten och ledarskapet - om Gunnar Sträng och nuläget
Observerat och värderat:
Makten och ledarskapet - om Gunnar Sträng och andra i en tid utan värdegrund och kompass
Satt häromdagen och lyssnade på ett av de band med Gunnar Sträng-historier som jag har i min ägo. Det är fantastiska historier han berättar. Samtidigt känner man också påtagligt vilken annan tid det är frågan om. Långa cykelresor, logelokaler, bönder med sina kontor, lantarbetare i mängd och statarfruar som tycker att det är höjden av frihet och omväxling att få höra den cyklande landsvägsagitatorn Gunnar Sträng riva av ett mustigt tal vid något vägkors eller i någon logelokal mot det orättfärdiga statarsystemet och klassamhället Sverige. Lyssnar dagens SSU-are och andra ungdomspolitiker - upptagna som de ofta är av sin egen karriär - på sådant och lär sig?
På Gunnar Strängs, liksom ännu på Tage Erlanders och Olof Palmes, tid gick ännu att bygga en bred folklig uppslutning kring demokratins tankar och idén om ett rättvisare och jämlikare Sverige genom att mötas i enkla och flärdfria former. Men vilka personer och metoder kan och ska idag vidareförvalta dessa anspråkslösa och uppoffrande pionjärers ideal och den folkligt deltagande och medskapande demokratins tankar och idéer? Detta i ett läge när det synes vara hart när omöjligt att få människor att "lyfta röven från soffan" och samlas till annat än sådant som handlar om det egna och privata - som att skjutsa ungar till träning, besök i någon köplada etc. Lite gnäll om höjda bensinpriser grannar eller jobbarkompisar emellan, fotbollen på TV, innehållet i någon TV-såpa och en och annan kommentar om klimathotet och tillvarons djävlighet blir det nog. Visst - och taskiga beslutsfattare, men sällan eller aldrig engagerar man sig själv för nåt och ger lite av sin egen tid för att försöka göra skillnad och "förändra världen". Varför blev det så? Varför blev vi så bekväma i vår åskådardemokratiska roll när Gunnar Sträng - och andra - orkade med över 200 resdagar varje år för att övertyga folk om att de måste ta saken i egna händer och tillsammans befria sig själva och skapa en lite rimligare ordning i klassamhället Sverige?
Är grunden till utvecklingen från deltagar- till åskådardemokratin/läktardemokratin och passiviteten det massiva utbudet av alternativa, andra och mera lockande sysselsättningar och fritidsaktiviteter? Eller är det kanske så att nära nog allt i vårt samhälle profesionalierats - även så politiken? En enskild människa - vanligt folk - utan en fullmatad karriär-CV, meritlista och tyckarlegitimitet inte länge upplever sig och anser sig ha någon plats i det demokratiska beslutsfattandet på det vis som de duktiga och begåvade statarna, industriarbetarna, byggnadsarbetarna och andra ansåg sig ha när de dök upp på Gunnar Strängs, Tage Erlanders och ännu också på Olof Palmes möten? Togs då ännu också dessa många och vanliga människorna till vara som resurser i det demokratiska rådplägningsarbetet inför olika beslut och ställningstaganden på ett sätt som inte är fallet idag i 2000-talets åskådardemokratiska Sverige? Skulle dessa vanliga, arbetande människor, pensionärer och skolungdomar - om de händelsevis nu dök upp på möten och sammankomster - nu snarare betraktats som kufar och "störande inslag" bland dessa beslutsfattare och karriärpolitiker som anser sig "veta bäst" och bättre än folk själva förstå vad som är bäst för just dem!?
Inte alls uteslutet att så är fallet. Tyvärr. Dithän har den politiska mötesverksamheten på många håll utvecklats. Men det hindrar inte att - när man sitter och lyssnar på gamla band och fantastiska berättelser av Gunnar Sträng, Tage Erlander och andra - mer än gärna skulle önska sig att några obändiga figurer av Gunnar Strängs icke handelshögskole-skolade sort kom in från verkligheten och tog sig före att munhuggas, beskriva mor Annas resurssnåla äldreomsorg och ungdomsarbetslösa Kalles problem att få ett kneg eller någon bristyrkesutbildning. Mitt i smeten bland alla dessa som redan har en fin karriär-CV och anser sig veta bäst hur globaliseringens och klimathotens problem bäst ska tacklas. Det skulle onekligen liva upp ett just nu såväl i politiken som i andra beslutssammanhang alltför arrogant, icke-värdegrundsbaserat och ängsligt räddhågset ledarskap i ett många avseenden tämligen ideologisvalt och krisande demokratisk-politisk liv i 2000-talets Sverige.
Politiska företrädare som obehindrat byter åsikt, vätter fingret och följsamt anpassar sig efter vad som för stunden är mest gångbart må vara kortsiktigt framgångsrika. Men långsiktigt är alltid ett ledarskap som brister i tydlig värdegrund, etik och passion för något man verkligen tror på en avgörande viktig grogrund ut vilken princip- och hållningslöshet och maktmissbruk tenderar att växa och ytterligare göda utvecklingen mot åskådar- och läkardemokrati.
Vad ett havererat, myglande ledarskap i näringslivet ställer till med - och som tyvärr en del politiker gärna kopierar - är skandalen i investmentbanken Carnegie bara ett av många exempel på. Doping, systematiska felvärderingar av olika tillgängsvärden - överraskande ofta med stöd av den högre matematikens modellbyggande - inom finansvärlden finns inte bara inom Carnegie utan blir allt vanligare, konstaterades på Svenska dagbladets näringslivsdel häromdagen (SvD 10/10-07).
Vad hade inte en Gunnar Sträng eller Olof Palme i högform sagt om Carnegie om de levat idag? Fram med kvasten - nu måste här städas i augiastallet. Skiten måste ut. Nu.Och regelverk som förhindrar framtida skandaler skärpas.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Makten och ledarskapet - om Gunnar Sträng och andra i en tid utan värdegrund och kompass
Satt häromdagen och lyssnade på ett av de band med Gunnar Sträng-historier som jag har i min ägo. Det är fantastiska historier han berättar. Samtidigt känner man också påtagligt vilken annan tid det är frågan om. Långa cykelresor, logelokaler, bönder med sina kontor, lantarbetare i mängd och statarfruar som tycker att det är höjden av frihet och omväxling att få höra den cyklande landsvägsagitatorn Gunnar Sträng riva av ett mustigt tal vid något vägkors eller i någon logelokal mot det orättfärdiga statarsystemet och klassamhället Sverige. Lyssnar dagens SSU-are och andra ungdomspolitiker - upptagna som de ofta är av sin egen karriär - på sådant och lär sig?
På Gunnar Strängs, liksom ännu på Tage Erlanders och Olof Palmes, tid gick ännu att bygga en bred folklig uppslutning kring demokratins tankar och idén om ett rättvisare och jämlikare Sverige genom att mötas i enkla och flärdfria former. Men vilka personer och metoder kan och ska idag vidareförvalta dessa anspråkslösa och uppoffrande pionjärers ideal och den folkligt deltagande och medskapande demokratins tankar och idéer? Detta i ett läge när det synes vara hart när omöjligt att få människor att "lyfta röven från soffan" och samlas till annat än sådant som handlar om det egna och privata - som att skjutsa ungar till träning, besök i någon köplada etc. Lite gnäll om höjda bensinpriser grannar eller jobbarkompisar emellan, fotbollen på TV, innehållet i någon TV-såpa och en och annan kommentar om klimathotet och tillvarons djävlighet blir det nog. Visst - och taskiga beslutsfattare, men sällan eller aldrig engagerar man sig själv för nåt och ger lite av sin egen tid för att försöka göra skillnad och "förändra världen". Varför blev det så? Varför blev vi så bekväma i vår åskådardemokratiska roll när Gunnar Sträng - och andra - orkade med över 200 resdagar varje år för att övertyga folk om att de måste ta saken i egna händer och tillsammans befria sig själva och skapa en lite rimligare ordning i klassamhället Sverige?
Är grunden till utvecklingen från deltagar- till åskådardemokratin/läktardemokratin och passiviteten det massiva utbudet av alternativa, andra och mera lockande sysselsättningar och fritidsaktiviteter? Eller är det kanske så att nära nog allt i vårt samhälle profesionalierats - även så politiken? En enskild människa - vanligt folk - utan en fullmatad karriär-CV, meritlista och tyckarlegitimitet inte länge upplever sig och anser sig ha någon plats i det demokratiska beslutsfattandet på det vis som de duktiga och begåvade statarna, industriarbetarna, byggnadsarbetarna och andra ansåg sig ha när de dök upp på Gunnar Strängs, Tage Erlanders och ännu också på Olof Palmes möten? Togs då ännu också dessa många och vanliga människorna till vara som resurser i det demokratiska rådplägningsarbetet inför olika beslut och ställningstaganden på ett sätt som inte är fallet idag i 2000-talets åskådardemokratiska Sverige? Skulle dessa vanliga, arbetande människor, pensionärer och skolungdomar - om de händelsevis nu dök upp på möten och sammankomster - nu snarare betraktats som kufar och "störande inslag" bland dessa beslutsfattare och karriärpolitiker som anser sig "veta bäst" och bättre än folk själva förstå vad som är bäst för just dem!?
Inte alls uteslutet att så är fallet. Tyvärr. Dithän har den politiska mötesverksamheten på många håll utvecklats. Men det hindrar inte att - när man sitter och lyssnar på gamla band och fantastiska berättelser av Gunnar Sträng, Tage Erlander och andra - mer än gärna skulle önska sig att några obändiga figurer av Gunnar Strängs icke handelshögskole-skolade sort kom in från verkligheten och tog sig före att munhuggas, beskriva mor Annas resurssnåla äldreomsorg och ungdomsarbetslösa Kalles problem att få ett kneg eller någon bristyrkesutbildning. Mitt i smeten bland alla dessa som redan har en fin karriär-CV och anser sig veta bäst hur globaliseringens och klimathotens problem bäst ska tacklas. Det skulle onekligen liva upp ett just nu såväl i politiken som i andra beslutssammanhang alltför arrogant, icke-värdegrundsbaserat och ängsligt räddhågset ledarskap i ett många avseenden tämligen ideologisvalt och krisande demokratisk-politisk liv i 2000-talets Sverige.
Politiska företrädare som obehindrat byter åsikt, vätter fingret och följsamt anpassar sig efter vad som för stunden är mest gångbart må vara kortsiktigt framgångsrika. Men långsiktigt är alltid ett ledarskap som brister i tydlig värdegrund, etik och passion för något man verkligen tror på en avgörande viktig grogrund ut vilken princip- och hållningslöshet och maktmissbruk tenderar att växa och ytterligare göda utvecklingen mot åskådar- och läkardemokrati.
Vad ett havererat, myglande ledarskap i näringslivet ställer till med - och som tyvärr en del politiker gärna kopierar - är skandalen i investmentbanken Carnegie bara ett av många exempel på. Doping, systematiska felvärderingar av olika tillgängsvärden - överraskande ofta med stöd av den högre matematikens modellbyggande - inom finansvärlden finns inte bara inom Carnegie utan blir allt vanligare, konstaterades på Svenska dagbladets näringslivsdel häromdagen (SvD 10/10-07).
Vad hade inte en Gunnar Sträng eller Olof Palme i högform sagt om Carnegie om de levat idag? Fram med kvasten - nu måste här städas i augiastallet. Skiten måste ut. Nu.Och regelverk som förhindrar framtida skandaler skärpas.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 6:37 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home