Robotkrisen som skakade världen för 45 år sedan
Observerat:
Robotkrisen som skakade världen för 45 år sedan
Den 22 oktober för 45 år - dvs 1962 - sedan stod hotet om ett globalt kärnvapenkrig för dörren. Varken förr eller senare har risken för en total förödelse av jordklotet varit så nära. Det är också den första starka utrikespolitiska händelse som jag i historiens backspegel minns avsatte några mera tydliga spår också i mitt då mycket unga medvetande. Jag minns hur jag noga läste tidningarnas och lyssnade på radions rapportering om "robotkrisen" och den psykologiska och intellektuella armbrytningen mellan USA:s unga president John F Kennedy och Sovjetunionens ledare Nikita Chrustjev. Och att vi sedan flera gånger kom att diskutera händelseförloppet och dess möjliga konsekvenser, jag och min gruvarbetarfarsa. Långt senare kom jag sedan att läsa Kennedy-brodern Roberts alldeles utmärkta bok om robotkrisen och dessa fåtaliga krisdagar som skakade världen.
Upprinnelsen till den räcka händelser som sedan följde var ett tal till nationen (läs amerikanska folket) den 22 oktober 1962, där president John F Kennedy avslöjade att Sovjet börjat bygga ramper för kärnvapenbärande medeldistansrobotar på Kuba. Med avslöjande bilder tagna av amerikanska spaningsplan förbereddes inte bara amerikanerna utan hela världen på ett atomkrig. Monterades inte ramperna ned skulle USA betrakta det som en krigsförklaring och gå till motanfall, varnade Kennedy den sovjetiska ledaren Nikita Chrustjev.
Amerikanska trupper mobiliserades, B52-plan med kärnvapen sattes i högsta beredskap samtidigt som paniken spred sig bland amerikanerna som började hamstra mat och bygga skyddsrum.
För att sätta kraft bakom kraven upprättade US Navy dessutom en blockad utanför den kubanska kusten. Fartyg på väg mot Kuba - i synnerhet sovjetiska - skulle stoppas, bordas och genomsökas. Riktigt skarpt läge blev det när några ryska fartyg upptäcktes på stadig kurs mot Havanna. Timme för timme kom de allt närmare den gräns amerikanerna stakat ut med sina krigsfartyg. Ju närmare de kom, desto större risk att det tredje världskriget skulle utlösas. Till slut vände de ryska fartygen och stävade hem igen. Några dagar senare kom sedan Chrustjev och Kennedy överens. Robotarna monterades ned och USA förband sig att inte anfalla Kuba.
Nära ett kärnvapenkrig
Men vad hade hänt om inte de två ledarna insett att de var på väg mot ett fullskaligt kärnvapenkrig? Frågan är inte om utan hur stor del av mänskligheten som skulle ha utplånats på några få dagar. En synnerligen traumatisk upplevelse för en elvaårig grabb med nyväckt intresse för världen utanför Kiruna som jag minns jag ännu så här 45 år efteråt.
En amerikansk attack mot Kuba hade i denna tid av vedergällningens tankesätt lett till att de amerikanska missilanläggningarna i Turkiet angripits. På några få timmar eller dagar skulle konflikten ha kunnat eskalera. Interkontinentala robotar skulle ha regnat ned över Washington, New York, Moskva och Leningrad. Dödsbringande radioaktiva moln skulle spridits över jordklotet. De som inte dog direkt av atombombsexplosionerna skulle snabbt gått under i strålsjuka eller om det gick hyggligt klarat sig några år innan de dukade under.
I de två supermakternas försök att förgöra varandra skulle miljontals och åter miljontals liv gått förlorade. I det långvariga världskaos som skulle uppstått efter jättarnas dödskamp skulle de överlevande kastas tillbaka inte årtionden utan många sekel i utvecklingsgrad. Och som en fågel Fenix skulle någon annan nation och en annan ledare rest sig ur askan och tagit plats på världscenen. Men vi som befann oss bara ett innanhav som Östersjön ifrån en av de döende supermakterna skulle säkerligen aldrig fått uppleva det.
Men ingen av ledarna ville trycka på knappen
Historiens gång ville dock, tack och lov, något annat. När det kom till kritan var varken Kennedy eller Chrustjev beredda att trycka på knappen även om det fanns - som alltid - somliga militära hökar runt om de två ledarna som drev på i annan riktning.
Bara tretton månader efter sitt TV-tal till nationen föll sedan skotten i Dallas i Texas och Kennedy-eran i Vita huset tog slut. 1964 avsattes så Chrustjev i en inre kupp i Kreml i Moskva.
Åren efter Kubakrisen myntades i stället begreppet "fredlig samexistens" och att "systemen skulle konkurrera med varandra" - i ett slags fredligt, kallt krig. Det höll i praktiken fram till oktober 1989 då Berlinmuren föll, Tyskland enades och avvecklingen av det Kalla kriget tog fart.
Men många gånger - mitt i all beundran för den karismatiske John Kennedy, ungdomens hopp - tänkte jag tanken: tänk om Chrustjev inte hade stoppat fartygen från att nå fram till blockadlinjen? Vad hade då hänt? Hur hade det då gått med vårt klot?
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com
PS. Bob Dylan skrev ju "Hard Rain" som han fick inspirationen för från Kubakrisen. Och Robert Kennedys fina bok hette Tretton dagar då världen stod stilla.
Robotkrisen som skakade världen för 45 år sedan
Den 22 oktober för 45 år - dvs 1962 - sedan stod hotet om ett globalt kärnvapenkrig för dörren. Varken förr eller senare har risken för en total förödelse av jordklotet varit så nära. Det är också den första starka utrikespolitiska händelse som jag i historiens backspegel minns avsatte några mera tydliga spår också i mitt då mycket unga medvetande. Jag minns hur jag noga läste tidningarnas och lyssnade på radions rapportering om "robotkrisen" och den psykologiska och intellektuella armbrytningen mellan USA:s unga president John F Kennedy och Sovjetunionens ledare Nikita Chrustjev. Och att vi sedan flera gånger kom att diskutera händelseförloppet och dess möjliga konsekvenser, jag och min gruvarbetarfarsa. Långt senare kom jag sedan att läsa Kennedy-brodern Roberts alldeles utmärkta bok om robotkrisen och dessa fåtaliga krisdagar som skakade världen.
Upprinnelsen till den räcka händelser som sedan följde var ett tal till nationen (läs amerikanska folket) den 22 oktober 1962, där president John F Kennedy avslöjade att Sovjet börjat bygga ramper för kärnvapenbärande medeldistansrobotar på Kuba. Med avslöjande bilder tagna av amerikanska spaningsplan förbereddes inte bara amerikanerna utan hela världen på ett atomkrig. Monterades inte ramperna ned skulle USA betrakta det som en krigsförklaring och gå till motanfall, varnade Kennedy den sovjetiska ledaren Nikita Chrustjev.
Amerikanska trupper mobiliserades, B52-plan med kärnvapen sattes i högsta beredskap samtidigt som paniken spred sig bland amerikanerna som började hamstra mat och bygga skyddsrum.
För att sätta kraft bakom kraven upprättade US Navy dessutom en blockad utanför den kubanska kusten. Fartyg på väg mot Kuba - i synnerhet sovjetiska - skulle stoppas, bordas och genomsökas. Riktigt skarpt läge blev det när några ryska fartyg upptäcktes på stadig kurs mot Havanna. Timme för timme kom de allt närmare den gräns amerikanerna stakat ut med sina krigsfartyg. Ju närmare de kom, desto större risk att det tredje världskriget skulle utlösas. Till slut vände de ryska fartygen och stävade hem igen. Några dagar senare kom sedan Chrustjev och Kennedy överens. Robotarna monterades ned och USA förband sig att inte anfalla Kuba.
Nära ett kärnvapenkrig
Men vad hade hänt om inte de två ledarna insett att de var på väg mot ett fullskaligt kärnvapenkrig? Frågan är inte om utan hur stor del av mänskligheten som skulle ha utplånats på några få dagar. En synnerligen traumatisk upplevelse för en elvaårig grabb med nyväckt intresse för världen utanför Kiruna som jag minns jag ännu så här 45 år efteråt.
En amerikansk attack mot Kuba hade i denna tid av vedergällningens tankesätt lett till att de amerikanska missilanläggningarna i Turkiet angripits. På några få timmar eller dagar skulle konflikten ha kunnat eskalera. Interkontinentala robotar skulle ha regnat ned över Washington, New York, Moskva och Leningrad. Dödsbringande radioaktiva moln skulle spridits över jordklotet. De som inte dog direkt av atombombsexplosionerna skulle snabbt gått under i strålsjuka eller om det gick hyggligt klarat sig några år innan de dukade under.
I de två supermakternas försök att förgöra varandra skulle miljontals och åter miljontals liv gått förlorade. I det långvariga världskaos som skulle uppstått efter jättarnas dödskamp skulle de överlevande kastas tillbaka inte årtionden utan många sekel i utvecklingsgrad. Och som en fågel Fenix skulle någon annan nation och en annan ledare rest sig ur askan och tagit plats på världscenen. Men vi som befann oss bara ett innanhav som Östersjön ifrån en av de döende supermakterna skulle säkerligen aldrig fått uppleva det.
Men ingen av ledarna ville trycka på knappen
Historiens gång ville dock, tack och lov, något annat. När det kom till kritan var varken Kennedy eller Chrustjev beredda att trycka på knappen även om det fanns - som alltid - somliga militära hökar runt om de två ledarna som drev på i annan riktning.
Bara tretton månader efter sitt TV-tal till nationen föll sedan skotten i Dallas i Texas och Kennedy-eran i Vita huset tog slut. 1964 avsattes så Chrustjev i en inre kupp i Kreml i Moskva.
Åren efter Kubakrisen myntades i stället begreppet "fredlig samexistens" och att "systemen skulle konkurrera med varandra" - i ett slags fredligt, kallt krig. Det höll i praktiken fram till oktober 1989 då Berlinmuren föll, Tyskland enades och avvecklingen av det Kalla kriget tog fart.
Men många gånger - mitt i all beundran för den karismatiske John Kennedy, ungdomens hopp - tänkte jag tanken: tänk om Chrustjev inte hade stoppat fartygen från att nå fram till blockadlinjen? Vad hade då hänt? Hur hade det då gått med vårt klot?
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com
PS. Bob Dylan skrev ju "Hard Rain" som han fick inspirationen för från Kubakrisen. Och Robert Kennedys fina bok hette Tretton dagar då världen stod stilla.
posted by rbjorkenwall at 1:17 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home