Erlanders dagböcker - åttonde bandet
Tage Erlanders dagböcker - åttonde bandet
Erlanders dagböcker, åttonde bandet
Gidlunds förlag
Många med lite perspektiv anser att ingen har som socialdemokratisk partiordförande och statsminister varit bättre än Tage Erlander. Och ingen har suttit längre som statsminister än Erlander. Det blir vi ständigt påminda om varje gång vi läser Tage Erlanders dagböcker, och som nu är framme vid åttonde bandet och det spännande politiska året 1957. Ett år som hade den allmänna tilläggspensionen, ATP, som den stora och dominerande politiska frågan.
Sonen Sven Erlander har gjort ett gottt redigeringsarbete, sekreteraren Inga-Lisa Lundin har tolkat Tage Erlanders minst sagt svårlästa handstil och den tidigare poliska tjänstemannen Leif Andersson har tillfört behövliga och klarläggande kommentarer i kanten samt ett utförligt personregister för att öka läsbarheten av denna mycket värdefulla dagboksserie. Dalaförlaget Gidlunds ska också ha en eloge för sin uthålliga utgivning av desssa Erlander-dagböcker. Många ledande politiker har skrivit ner sina levnadsminnen men jag kan inte erinra mig någon utgåva som skulle vara mer intressant än Erlanders dagböcker. Möjligen då den tidigare och med Per Albin Hansson samtida finansministern och ideologen Ernst Wigforss undantaget.
Per Albin Hansson med "det goda folkhemmet", Tage Erlander med "det starka samhället" (den utbyggda offentliga välfärdssektorn) och Olof Palme med jämlikhets- och arbetslivsreformerna och det starka internationella engagemanget tillhör nog för många svenska socialdemokrater de tveklöst tre främsta partiledarna. Och många är det som nog sätter Tage Erlander allra främst bland dessa tre.
Riksbankens räntekupp och ATP-frågan
I den här åttonde utgåvan av Erlanders dagböcker i bok form är det alltså ATP-året 1957 det handlar om. Men visst var det åtminstone en mindre knall när Riksbanken i juli 1957 höjde räntan med hela en procentenhet utan att regeringen Erlander ens var informerad i förväg! Erlander skriver mycket i sin dagbok om riksbankschefen Per Åsbrinks då mycket omtalade räntekupp. Åsbrink med stöd av tre socialdemokrater i styrelsen med ordförande Per Eckerberg i spetsen höjde räntan utan att ha varit i kontakt med regeringen.Erlander blev ursinnig och Gunnar Sträng sägs ha kallat Åsbrink för ”djävla fitta och politisk barnrumpa”. Följden av detta blev att ordföranden i Riksbanken Per Eckerberg tvingades avgå och andra i styrelsen fick göra avbön. "Det var smärtsamt, men vi måste markera vilka som bestämmer här i landet", skriver Erlander om spelat kring denna sommarhändelse år 1957.
Den största frågan för året var dock den allmänna tilläggspensionen, ATP. Det hela slutade ju med en folkomröstning och seger för den socialdemokratiska linje 1 med 45,8 procent av rösterna. Bakom den stod socialdemokraterna och arbetarnas fackliga centralorganisation, LO, som båda ville ha en obligatorisk tilläggspension. Allt medan folkpartiet (under Bertil Ohlin), högern (under Jarl Hjalmarsson) och näringslivet stod bakom linje 3 och förslaget om en frivillig tilläggspension. Den linjen samlade 35,5 procent av svenska folkets röster medan böndernas - centerpartiets (under Gunnar Hedlund) - linje 2 fick 15 procent av rösterna.
Tage Erlander var stålande glad för framgången men anmärkte i sin dagbok på måndag morgon den 14 oktober 1957 att ytterligare ett par procent till och frågan hade varit avgjord. På Götaplatsen - denna klassiska demonstrationsplats i Göteborg - samlade Erlander 15 000 - 20 000 åhörare avslutningskvällen." Andäktigt lyssnaden, alla poänger gick rakt in". Efter folkomröstningen följde många förhandlingar mellan partierna men kompromissmöjligheterna var dock ytterst begränsade, noterar Erlander i sin dagbok.
Den fram till och med folkomröstningen väl arbetande koalitionsregeringen med bondeförbundet (1951-57) upplöstes i oktober 1957. I sitt tacktal noterade bondeförbundaren och inrikesministern Gunnar Hedlund att samarbetet fungerat mycket bra och han tackade "för den här gången" för de sex år som Erlandet och Hedlund fungerat som ett radarpar. Någon borgerlig regering där bondeförbundet/centern ingick blev det dock inte eftersom Gunnar Hedlund förklarade att han inte kunde samarbeta med renodlade högerpartier, och allra minst med bolagshögern. Erlander och socialdemokraterna kunde därför sitta kvar och bilda ny renodlad s-regering. Det kan vara av visst särskilt intresse att notera just detta eftersom bondeförbundet, nu centerpartiet, nu på 2 000-talet ideologiskt går mer till höger än till och med högerpartiet moderaterna. Det här är inte en helt oomstridd utveckling bland somliga äldre centerpartister från företrädelsevis skogslänen i 2007 års Sverige. Nåväl, i oktober 1957 ville inte bondeförbundsledaren Hedlund regera ihop med högern varför socialdemokraterna med Tage Erlander kunde fortsätta att regera lander i en ny minoritetsregering. Men regeringen kom sedan - efter att ha förlorat en votering om ATP-lagförslaget - att utlysa ett nyval 1958
Skarpa personomdömen, landshövdingeutnämningar och ständigt slit
Som i tidigare utgåvor av Erlanders dagböck finns också i 1957 års dagbok rader av skarpt formulerade personomdömen. I några fall var Erlander för stunden stundtals mycket elak även mot personer han innerst inne tyckte om men han ville så att säga i steget ”skriva av sig” Det hedrar sonen Sven att han inte uteslutit ens för partiet obehagliga omdömen.
Så t ex gick Tage Erlander ordentligt i taket när Ulla Lindström, ett av hans statsråd, i ett anförande i Örebro gjort antydningar om att det kunde vara möjligt med en politisk kompromiss om ATP. Erlander skrev i dagboken: " Ulla Lindström har en nästan kuslig förmåga att säga fadäser och en enastående förmåga att pricka in dem vid tidpunkter då de gör största möjliga skada."
Inte minst lite äldre socialdemokrater vet att Erlander i grunden var snäll och omtänksam i partiarbetet och att han gärna sträckte en hjälpande hand till någon som hade det svårt. Men mot politiska motståndare - Bertil Ohlin, Hjalmarss och andra - kunde han dock vara hård men även dessa betecknade honom som renhårig.
version
Erlander berättar i dagboken om alla bekymmer med utnämningar av landshövdingar. Han uppvaktades från alla partier om landshövdingeposter. De bondeförbundare som lämnat regeringen ville förstås ha reträttplatser. Samtidigt var det åter kris inom den socialdemokratiska pressen. Partiets huvudorgan Morgon-Tidningen, MT, förlorade både upplaga och pengar. Tidningens chefredaktör Gösta Elfving ville bli landshövding i Dalarna. Erlander uppvaktades av en delegation med dalariksdagsmännen Sven Mellqvist, Torsten Fredriksson, Karl Damström och Gustav Snygg som ville ha Elfving, Sixten Larsson, uppväxt i Korsnäs, eller TCO-aren Valter Åhman som landshövding.
Åhman lär dock knappast ha varit aktuell eftersom han, liksom Ulla Lindström, gjort ett, som Erlander menade, överspel i ATP-debatten och gett Erlander anledning att skriva att ”Åhman tydligen är en större idiot än jag någonsin föreställt mig” Det blev också MT:s chefredaktör Gösta Elfving som blev landshövding i Dalarna. Dessutom en bra sådan.
Rent generellt kan konstateras om Erlanders regering 1957 var att den kompetensmässigt var mycket bra. Där ingick storheter som Sven Aspling, den buttre Per Edvin Sköld, landsvägsagitatorn och lantarbetarfackräven Gunnar Sträng, muraren Torsten Nilsson, Kinna Ericsson och många fler. Erlanders dagböcker ger besked om en bredd i det politiska beslutsfattandet som saknats under senare år. Dessvärre finns även inom arbetarrörelsen en mycket besvärande girighet. Ledande företrädare tänker mer på sig själva än på de väljare som de är till för att företräda. I dag omger sig ledande politiker av en hord sekreterare, sakkunniga av olika slag och livvakter. Tage Erlander nöjde sig med hustru Aina och den under utvecklingens gång allt mera oumbärliga "allt-i-allo"-rådgivaren Olof Palme.
På några ställen i dagboken reflekterar dock Tage Erlander - som även senare - på att avgå. Men han behöll tankarna för sig själv och konstaterade: "Nog är människan en underlig varelse", som tar på sig ett sådant här slit. Plikt eller "någon annan naturens list för att få fram folk". Reflektioner som han gärna kunde undslippa sig när han befann sig på statsministerresidenset Harpsund, en allt mera uppskattad replipunkt för paret Erlander vid veckosluten.
Det är berikande och ger perspektiv av läsa Tage Erlanders dagböcker så förnämligt redigerade som de blir i sonen Svens varsamma hand.
Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com
(Publicerad i bl a Arbetarbladet 11 oktober 2007)
Erlanders dagböcker, åttonde bandet
Gidlunds förlag
Många med lite perspektiv anser att ingen har som socialdemokratisk partiordförande och statsminister varit bättre än Tage Erlander. Och ingen har suttit längre som statsminister än Erlander. Det blir vi ständigt påminda om varje gång vi läser Tage Erlanders dagböcker, och som nu är framme vid åttonde bandet och det spännande politiska året 1957. Ett år som hade den allmänna tilläggspensionen, ATP, som den stora och dominerande politiska frågan.
Sonen Sven Erlander har gjort ett gottt redigeringsarbete, sekreteraren Inga-Lisa Lundin har tolkat Tage Erlanders minst sagt svårlästa handstil och den tidigare poliska tjänstemannen Leif Andersson har tillfört behövliga och klarläggande kommentarer i kanten samt ett utförligt personregister för att öka läsbarheten av denna mycket värdefulla dagboksserie. Dalaförlaget Gidlunds ska också ha en eloge för sin uthålliga utgivning av desssa Erlander-dagböcker. Många ledande politiker har skrivit ner sina levnadsminnen men jag kan inte erinra mig någon utgåva som skulle vara mer intressant än Erlanders dagböcker. Möjligen då den tidigare och med Per Albin Hansson samtida finansministern och ideologen Ernst Wigforss undantaget.
Per Albin Hansson med "det goda folkhemmet", Tage Erlander med "det starka samhället" (den utbyggda offentliga välfärdssektorn) och Olof Palme med jämlikhets- och arbetslivsreformerna och det starka internationella engagemanget tillhör nog för många svenska socialdemokrater de tveklöst tre främsta partiledarna. Och många är det som nog sätter Tage Erlander allra främst bland dessa tre.
Riksbankens räntekupp och ATP-frågan
I den här åttonde utgåvan av Erlanders dagböcker i bok form är det alltså ATP-året 1957 det handlar om. Men visst var det åtminstone en mindre knall när Riksbanken i juli 1957 höjde räntan med hela en procentenhet utan att regeringen Erlander ens var informerad i förväg! Erlander skriver mycket i sin dagbok om riksbankschefen Per Åsbrinks då mycket omtalade räntekupp. Åsbrink med stöd av tre socialdemokrater i styrelsen med ordförande Per Eckerberg i spetsen höjde räntan utan att ha varit i kontakt med regeringen.Erlander blev ursinnig och Gunnar Sträng sägs ha kallat Åsbrink för ”djävla fitta och politisk barnrumpa”. Följden av detta blev att ordföranden i Riksbanken Per Eckerberg tvingades avgå och andra i styrelsen fick göra avbön. "Det var smärtsamt, men vi måste markera vilka som bestämmer här i landet", skriver Erlander om spelat kring denna sommarhändelse år 1957.
Den största frågan för året var dock den allmänna tilläggspensionen, ATP. Det hela slutade ju med en folkomröstning och seger för den socialdemokratiska linje 1 med 45,8 procent av rösterna. Bakom den stod socialdemokraterna och arbetarnas fackliga centralorganisation, LO, som båda ville ha en obligatorisk tilläggspension. Allt medan folkpartiet (under Bertil Ohlin), högern (under Jarl Hjalmarsson) och näringslivet stod bakom linje 3 och förslaget om en frivillig tilläggspension. Den linjen samlade 35,5 procent av svenska folkets röster medan böndernas - centerpartiets (under Gunnar Hedlund) - linje 2 fick 15 procent av rösterna.
Tage Erlander var stålande glad för framgången men anmärkte i sin dagbok på måndag morgon den 14 oktober 1957 att ytterligare ett par procent till och frågan hade varit avgjord. På Götaplatsen - denna klassiska demonstrationsplats i Göteborg - samlade Erlander 15 000 - 20 000 åhörare avslutningskvällen." Andäktigt lyssnaden, alla poänger gick rakt in". Efter folkomröstningen följde många förhandlingar mellan partierna men kompromissmöjligheterna var dock ytterst begränsade, noterar Erlander i sin dagbok.
Den fram till och med folkomröstningen väl arbetande koalitionsregeringen med bondeförbundet (1951-57) upplöstes i oktober 1957. I sitt tacktal noterade bondeförbundaren och inrikesministern Gunnar Hedlund att samarbetet fungerat mycket bra och han tackade "för den här gången" för de sex år som Erlandet och Hedlund fungerat som ett radarpar. Någon borgerlig regering där bondeförbundet/centern ingick blev det dock inte eftersom Gunnar Hedlund förklarade att han inte kunde samarbeta med renodlade högerpartier, och allra minst med bolagshögern. Erlander och socialdemokraterna kunde därför sitta kvar och bilda ny renodlad s-regering. Det kan vara av visst särskilt intresse att notera just detta eftersom bondeförbundet, nu centerpartiet, nu på 2 000-talet ideologiskt går mer till höger än till och med högerpartiet moderaterna. Det här är inte en helt oomstridd utveckling bland somliga äldre centerpartister från företrädelsevis skogslänen i 2007 års Sverige. Nåväl, i oktober 1957 ville inte bondeförbundsledaren Hedlund regera ihop med högern varför socialdemokraterna med Tage Erlander kunde fortsätta att regera lander i en ny minoritetsregering. Men regeringen kom sedan - efter att ha förlorat en votering om ATP-lagförslaget - att utlysa ett nyval 1958
Skarpa personomdömen, landshövdingeutnämningar och ständigt slit
Som i tidigare utgåvor av Erlanders dagböck finns också i 1957 års dagbok rader av skarpt formulerade personomdömen. I några fall var Erlander för stunden stundtals mycket elak även mot personer han innerst inne tyckte om men han ville så att säga i steget ”skriva av sig” Det hedrar sonen Sven att han inte uteslutit ens för partiet obehagliga omdömen.
Så t ex gick Tage Erlander ordentligt i taket när Ulla Lindström, ett av hans statsråd, i ett anförande i Örebro gjort antydningar om att det kunde vara möjligt med en politisk kompromiss om ATP. Erlander skrev i dagboken: " Ulla Lindström har en nästan kuslig förmåga att säga fadäser och en enastående förmåga att pricka in dem vid tidpunkter då de gör största möjliga skada."
Inte minst lite äldre socialdemokrater vet att Erlander i grunden var snäll och omtänksam i partiarbetet och att han gärna sträckte en hjälpande hand till någon som hade det svårt. Men mot politiska motståndare - Bertil Ohlin, Hjalmarss och andra - kunde han dock vara hård men även dessa betecknade honom som renhårig.
version
Erlander berättar i dagboken om alla bekymmer med utnämningar av landshövdingar. Han uppvaktades från alla partier om landshövdingeposter. De bondeförbundare som lämnat regeringen ville förstås ha reträttplatser. Samtidigt var det åter kris inom den socialdemokratiska pressen. Partiets huvudorgan Morgon-Tidningen, MT, förlorade både upplaga och pengar. Tidningens chefredaktör Gösta Elfving ville bli landshövding i Dalarna. Erlander uppvaktades av en delegation med dalariksdagsmännen Sven Mellqvist, Torsten Fredriksson, Karl Damström och Gustav Snygg som ville ha Elfving, Sixten Larsson, uppväxt i Korsnäs, eller TCO-aren Valter Åhman som landshövding.
Åhman lär dock knappast ha varit aktuell eftersom han, liksom Ulla Lindström, gjort ett, som Erlander menade, överspel i ATP-debatten och gett Erlander anledning att skriva att ”Åhman tydligen är en större idiot än jag någonsin föreställt mig” Det blev också MT:s chefredaktör Gösta Elfving som blev landshövding i Dalarna. Dessutom en bra sådan.
Rent generellt kan konstateras om Erlanders regering 1957 var att den kompetensmässigt var mycket bra. Där ingick storheter som Sven Aspling, den buttre Per Edvin Sköld, landsvägsagitatorn och lantarbetarfackräven Gunnar Sträng, muraren Torsten Nilsson, Kinna Ericsson och många fler. Erlanders dagböcker ger besked om en bredd i det politiska beslutsfattandet som saknats under senare år. Dessvärre finns även inom arbetarrörelsen en mycket besvärande girighet. Ledande företrädare tänker mer på sig själva än på de väljare som de är till för att företräda. I dag omger sig ledande politiker av en hord sekreterare, sakkunniga av olika slag och livvakter. Tage Erlander nöjde sig med hustru Aina och den under utvecklingens gång allt mera oumbärliga "allt-i-allo"-rådgivaren Olof Palme.
På några ställen i dagboken reflekterar dock Tage Erlander - som även senare - på att avgå. Men han behöll tankarna för sig själv och konstaterade: "Nog är människan en underlig varelse", som tar på sig ett sådant här slit. Plikt eller "någon annan naturens list för att få fram folk". Reflektioner som han gärna kunde undslippa sig när han befann sig på statsministerresidenset Harpsund, en allt mera uppskattad replipunkt för paret Erlander vid veckosluten.
Det är berikande och ger perspektiv av läsa Tage Erlanders dagböcker så förnämligt redigerade som de blir i sonen Svens varsamma hand.
Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com
(Publicerad i bl a Arbetarbladet 11 oktober 2007)
posted by rbjorkenwall at 10:17 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home