ATP 50 år - den största politiska striden i efterkrigs-Sverige
ATP 50 år - den största politiska striden i efterkrigs-Sverige
Den 13 oktober 2007 var det 50 år sedan efter-krigstidens största politiska strid i Sverige nådde sin kulmen med folkomröstningen i tjänstepensionsfrågan, ATP. Striden -förtjänstfullt beskriven i Tage Erlanders dagbok, åttonde bandet om år 1957 Gidlunds förlag) - är värd att komma ihåg i dag därför att den handlade om en grundläggande skillnad i synen på välfärdssamhället mellan högern och vänstern som kom att prägla den svenska samhällsdebatten i decennier och fortfarande gör det.
När nu regeringen Reinfeldt är i full gång med att montera ner den generella välfärden genom att göra skillnad på folk och folk och rasera grundläggande principer om medborgerlig likabehandling, så detta på tvärs emot vad ATP stod för. Då, hösten 1957, var stridsfrågan om alla medborgare, oavsett social ställning, skulle ha rätt till en värdebeständig tilläggspension som "påsulning" till folkpensionen eller om det skulle vara en frivillig avtalsreglerad tilläggspension.
Socialdemokraterna och Landsorganisationen, LO, ville ha en lagfäst pension och backades upp av LO-förbunden vars privatanställda medlemmar inte hade några tilläggspensioner, medan de privatanställda tjänstemännen och de statsanställda hade sin ålderdom tryggad genom avtalspensioner ovanpå folkpensionen.
Högern (dagens moderater) och folkpartiet stod för frivilliga avtal och bondeförbundet (dagens centerparti) för att staten skulle sörja för en på individuell anslutning byggd tilläggspension.
ATP-frågan var med i valrörelsen 1956 där socialdemokraterna gjorde ett inte obetydligt väljartapp. Men inför folkomröstningen på hösten 1957 mobiliserade socialdemokratin sina sympatisörer och dess linje ett attraherade flest väljare med nära 46 procent av rösterna.
På våren 1958 lade minoritetsregeringen Erlander (s) en proposition (lagförslag) på riksdagens bord om en lagfäst tilläggspension, men den borgerliga majoriteten röstade ned förslaget. Det blev riksdagsupplösning och nyval för första och hittills enda gången. Folkpartiet under Bertil Ohlins ledning gjorde ett katastrofval och tappade var femte väljare. Mest rasade man i storstäderna. Socialdemokraterna vann en del, men inte tillräckligt mandat. Det behövdes att en avhoppad folkpartist, varvsarbetaren Thure Königsson, lade ner sin röst för att ATP skulle gå igenom. Han hade lovat sina jobbarkompisar på Götaverken i Göteborg att om folkpartiets förslag röstades bort skulle han inte rösta emot socialdemokraternas. Han höll sitt löfte. Men folkpartiet förlät honom aldrig för detta och han fick senare lämna sitt riksdagsuppdrag.
För socialdemokratin blev ATP-segern en vändpunkt. Man återfick ställningen i väljarnas ögon som ett progressivt reformparti efter ett velande och vacklande koalitionsregerande med bönderna 1951-57. ATP befäste den socialdemokratiska hegemonin och de borgerliga reste sig inte på 20 år. Men den borgerliga Fälldin-regeringen 1976-78 vågade inte på allvar angripa socialdemokatins samhällsmodell. Det är först nu som Reinfeldts alliansregering efter valet 2006 som de borgerliga fått en chans att på allvar gröpa ur och stöpa om den svenska s-märkta välfärdsmodellen.
Men ATP:s tillkomst betydde - förutom en allmän tilläggspension - betydde också att socialdemokratin fick ett nytt instrument för samhällsbygget, nämligen ett stort kollektivt ägt pensionskapital. 50-talets bostadsnöd med utedass, enbart kallvatten och badrum i källaren kunde mönstras ut och ersättas med nya och bättre bostäder. Tack vare AP-fondernas miljarder kr kunde en miljon nya lägenheter byggas på tio år och den offentliga sektorn även rustas med många nya skolor, daghem och sjukhus.
När sedan ATP på grund av Sveriges försämrade ekonomi under 70- och 80-talen inte längre kunde upprätthållas och ett nytt och urholkat pensionssystem utarbetades i en bred blocköverskridande uppgörelse på 90-talet var den avgörande stridsfrågan om obligatorium och frivillighet dock fullständigt begravd. För att tillförsäkra sig en tryggad ålderdom ska man dessutom spara i både kollektiva avtalsförsäkringar och i privata pensionsförsäkringar, via det så kallade PPM-systemet. Det senare var en socialdemokratisk eftergift till och villkor för att de borgerliga partierna skulle ställa upp i en bred, blocköverskridande uppgörelse om de framtida pensionerna i Sverige.
Så man kan säga att ATP-striden i ett lite längre perspektiv slutade oavgjort. Socialdemokraterna vann själva ATP-pensionsstriden 1957-58 men tvingades sedan i början av 1990-talets ekonomiska krisår sluta en ny uppgörelse om pensionsystemet som även innebar ett visst inslag av privata pensionsförsäkringar i olika privata fonder (PPM-systemet) och med något lägre faktiska pensioner för många framtida pensionärer än som det tidigare, mera förmånliga ATP-systemet gav.
ROBERT BJÖRKENWALL
Den 13 oktober 2007 var det 50 år sedan efter-krigstidens största politiska strid i Sverige nådde sin kulmen med folkomröstningen i tjänstepensionsfrågan, ATP. Striden -förtjänstfullt beskriven i Tage Erlanders dagbok, åttonde bandet om år 1957 Gidlunds förlag) - är värd att komma ihåg i dag därför att den handlade om en grundläggande skillnad i synen på välfärdssamhället mellan högern och vänstern som kom att prägla den svenska samhällsdebatten i decennier och fortfarande gör det.
När nu regeringen Reinfeldt är i full gång med att montera ner den generella välfärden genom att göra skillnad på folk och folk och rasera grundläggande principer om medborgerlig likabehandling, så detta på tvärs emot vad ATP stod för. Då, hösten 1957, var stridsfrågan om alla medborgare, oavsett social ställning, skulle ha rätt till en värdebeständig tilläggspension som "påsulning" till folkpensionen eller om det skulle vara en frivillig avtalsreglerad tilläggspension.
Socialdemokraterna och Landsorganisationen, LO, ville ha en lagfäst pension och backades upp av LO-förbunden vars privatanställda medlemmar inte hade några tilläggspensioner, medan de privatanställda tjänstemännen och de statsanställda hade sin ålderdom tryggad genom avtalspensioner ovanpå folkpensionen.
Högern (dagens moderater) och folkpartiet stod för frivilliga avtal och bondeförbundet (dagens centerparti) för att staten skulle sörja för en på individuell anslutning byggd tilläggspension.
ATP-frågan var med i valrörelsen 1956 där socialdemokraterna gjorde ett inte obetydligt väljartapp. Men inför folkomröstningen på hösten 1957 mobiliserade socialdemokratin sina sympatisörer och dess linje ett attraherade flest väljare med nära 46 procent av rösterna.
På våren 1958 lade minoritetsregeringen Erlander (s) en proposition (lagförslag) på riksdagens bord om en lagfäst tilläggspension, men den borgerliga majoriteten röstade ned förslaget. Det blev riksdagsupplösning och nyval för första och hittills enda gången. Folkpartiet under Bertil Ohlins ledning gjorde ett katastrofval och tappade var femte väljare. Mest rasade man i storstäderna. Socialdemokraterna vann en del, men inte tillräckligt mandat. Det behövdes att en avhoppad folkpartist, varvsarbetaren Thure Königsson, lade ner sin röst för att ATP skulle gå igenom. Han hade lovat sina jobbarkompisar på Götaverken i Göteborg att om folkpartiets förslag röstades bort skulle han inte rösta emot socialdemokraternas. Han höll sitt löfte. Men folkpartiet förlät honom aldrig för detta och han fick senare lämna sitt riksdagsuppdrag.
För socialdemokratin blev ATP-segern en vändpunkt. Man återfick ställningen i väljarnas ögon som ett progressivt reformparti efter ett velande och vacklande koalitionsregerande med bönderna 1951-57. ATP befäste den socialdemokratiska hegemonin och de borgerliga reste sig inte på 20 år. Men den borgerliga Fälldin-regeringen 1976-78 vågade inte på allvar angripa socialdemokatins samhällsmodell. Det är först nu som Reinfeldts alliansregering efter valet 2006 som de borgerliga fått en chans att på allvar gröpa ur och stöpa om den svenska s-märkta välfärdsmodellen.
Men ATP:s tillkomst betydde - förutom en allmän tilläggspension - betydde också att socialdemokratin fick ett nytt instrument för samhällsbygget, nämligen ett stort kollektivt ägt pensionskapital. 50-talets bostadsnöd med utedass, enbart kallvatten och badrum i källaren kunde mönstras ut och ersättas med nya och bättre bostäder. Tack vare AP-fondernas miljarder kr kunde en miljon nya lägenheter byggas på tio år och den offentliga sektorn även rustas med många nya skolor, daghem och sjukhus.
När sedan ATP på grund av Sveriges försämrade ekonomi under 70- och 80-talen inte längre kunde upprätthållas och ett nytt och urholkat pensionssystem utarbetades i en bred blocköverskridande uppgörelse på 90-talet var den avgörande stridsfrågan om obligatorium och frivillighet dock fullständigt begravd. För att tillförsäkra sig en tryggad ålderdom ska man dessutom spara i både kollektiva avtalsförsäkringar och i privata pensionsförsäkringar, via det så kallade PPM-systemet. Det senare var en socialdemokratisk eftergift till och villkor för att de borgerliga partierna skulle ställa upp i en bred, blocköverskridande uppgörelse om de framtida pensionerna i Sverige.
Så man kan säga att ATP-striden i ett lite längre perspektiv slutade oavgjort. Socialdemokraterna vann själva ATP-pensionsstriden 1957-58 men tvingades sedan i början av 1990-talets ekonomiska krisår sluta en ny uppgörelse om pensionsystemet som även innebar ett visst inslag av privata pensionsförsäkringar i olika privata fonder (PPM-systemet) och med något lägre faktiska pensioner för många framtida pensionärer än som det tidigare, mera förmånliga ATP-systemet gav.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 2:43 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home