Göran Persson och "min väg" - hade mått bra av att skrivas med större perspektiv
Analys
Göran Persson och "min väg" - en bok som mått bra av att skrivas med större perspektiv och mera djup
Göran Persson - Sveriges statsminister i tio och ett halvt år fram till valförlusten 2006 - pekar i sin 467 sidor tjocka ofta tämligen ytliga memoarbok "Min väg, mina val" (Bonniers) ut fastighetsskatten som den enskilda fråga som fick vågskålen att tippa över till de borgerligas favör vid förra årets val.
Han ångrar öppet att han inte tog strid med dåvarande finansminister Pär Nuder och redan i sitt tal i gotländska Almedalen sommaren 2006 aviserade en frysning av skatten. Hans förklaring är att han inte orkade eller ville köra över sin finansminister.
I stället blev det de fyra allianspartierna som fick strålkastarljuset på sig just i politikerveckans Almedalen i Visby sommaren 2006 genom att nå en överenskommelse om fastighetsskatten.
I stället för att vara proaktiva och drivande i frågan blev socialdemokraterna reaktiva och tvingades i stället kontra på de borgarna allianspartiernas gemensamma utspel. (En annan sak är sedan att allianspartierna i regeringsställning "fibblat" så med fastighetsskatten att en kvarts miljon med ordinära hus i stället fått höjd fastighetsavgift medan de välbärgade i Täby, Danderyd, Vellinge och andra höginkomsttagarområden fått stora skattesänkningar har på kort tid sänkt deras aktier i väljarkåren. Somliga ser det rent av som ett svek och löftesbrott mot tidigare vallöften.)
Visst kan fastighetsskatten ha varit en fråga som på marginalen påverkade väljarnas preferenser. Men alls inte mer. De som redan bestämt sig för att rösta på något av allianspartierna hade gjort det av andra skäl - jobbfrågan, trötthet över Göran Perssons ledarskap etc - och bara marginellt gjort det på grund av missnöje med fastighetsskatten.
Att som Göran Persson nu gör i sina memoarer tillmäta den så stor betydelse att den förklarar socialdemokratins kraftiga valförlust är både en överskattning av opinionen mot skatten som en underskattning av väljarnas beteende. Men Göran Persson undviker att djupare reflektera över det egna ansvaret och den egna rollen som sänke i valrörelsen 2006.
Efter tio år med Göran Persson som statsminister fanns bland medborgarna en växande önskan om förändring och förnyelse. Och en trötthet med Göran Perssons ledarskap.
Den hade socialdemokratin själv kunnat befria sig ifrån om inte Anna Lindh hade kommit i vägen för en mördare. Då hade det varit hon som lett socialdemokratin i valrörelsen 2006.
Bilden av en trött s-regering med en partiledare på väg bort från den politiska scenen förstärktes när den borgerliga alliansen etablerade sig sensommaren 2004 och blev ett tydligt alternativ.
Socialdemokratins usla valresultat på 35 procent grundlades i själva verket långt innan valrörelsen 2006 drog igång. Själva valrörelsen förmådde inte förändra detta, snarare förvärra det.
Visst bidrog fastighetsskatten, liksom en passiv jobbpolitik till regeringsskiftet, men knappast till socialdemokraternas stora tillbakagång.
Han förlorade valet 2006 på frågan om arbetet. Den ekonomiska utjämningen har stagnerat. Kunskapslyftet var en viktig jämlikhetsreform, annars tunt med kunskapsreformer. Östersjömiljardernas nytta är okänd.
Som positiv sammanfattande insats finns Perssons hållbara, gröna samhälle. På en presskonferens hos förlagshuset Bonnier byggde Persson på detta ytterligare något. Symboliserat också av hans framgångsrika tid som EU-ordförande 2001. Han medverkade till att göra miljön till Europas huvuduppgift, tillsammans med EU:s östutvidgning och arbete.
Inför decenniets största konflikt, Irak-kriget, vill Persson gärna framställa sig som den genomskådande och kritikern. I verkligheten försvarade han Bushs krigsföretag tills bara månader återstod innan bomberna föll i Irak. Här var han snarare mycket förstående för vad George W Bush och Tony Blair var på väg att göra - och sedan också gjorde i Irak. Här bytte han fot mycket sent.
Persson och hustrun Anitra Steens investering i bondgården Torp i Sörmland påverkade valutgången 2006 i Sverige. Men det tonas ner i Persson-boken. Måhända mänskligt när man vill försöka försvara den privata sfären. För Göran Persson och hans hustru Anitra är hergårdsbygget Torp i Sörmland deras gemensamma livsprojekt. Men sett ur det socialdemokratiska partiets perspektiv är det inte precis ointressant vad s-sympatisörerna inför valet 2006 ansåg om att deras partiordförande valde ett för flertalet socialdemokratiska väljare alltför utmanande boende.
I sin memoarbok tycker Göran Persson att det faktum att medier och politiska motståndare beskrivit gården som ett gods är ett uttryck för illvilja: ”Man vill skada oss, och kanske har man också lyckats i sitt uppsåt.”
Förvisso. Men de som tog största skadan var inte statsminister Göran Persson och hustrun Anitra Steen, utan det socialdemokratiska partiet och deras väljarunderlag i valet 2006.
Annat som också tas upp i Göran Perssons memoarbok är barndomen och uppväxten i Myrsjöhuset i sörmländska Vingåker, SSU-tiden, ABF, kommunalpolitiken, ”de fem åren vid väggen” tillsammans med Margot Wallström som suppleant i utbildningsutskottet, de lyckliga åren när han återvände till Katrineholm som kommunalråd, det viktiga steget när han år 1989 klev in i Ingvar Carlssons s-regering och blev skolminister, varför han samma år valde Anitra Steen som sin statssekreterare, sina intryck från den finansiella krisen tidigt 90-tal och det kaos som regeringen Carl Bildt (m) orsakade 1991-1994, den starka tron på det gröna inslaget i politiken, hur han tacklade uppgiften att som finansminister 1994-1996 bringa reda i rikets affärer, morden på Olof Palme och Anna Lindh (den givne efterträdaren till Göran Persson), 11 september-terrorismen, tsunamikatastrofen i Thailand och - givetvis då - de avslutande tio åren som Sveriges statsminister. Kronan på verket för den som alltid velat bestämma.
Mycket blir dock väl överslätande och pespektivlöst skildrat. Särskilt då grunden till varför socialdemokraterna och Göran Persson förlorade valet 2006. Göran Perssons föga övertygande försök i memoarboken att använda fastighetsskatten som syndabock och avgörande motiv till socialdemokraternas valförlust i september 2006 är mer än lovligt klen. Sannolikt gör han det för att slippa att på djupet diskutera och analysera det faktum att han själv allt från våren 2006, över 1 maj och ännu i valets slutdebatter kraftigt missbedömde jobbfrågans roll för den borgerliga alliansens växande opinionsstöd i kombination med att han själv som person (och herrgårdsbygget i Torp) visade sig bli ett rejält sänke för socialdemokraterna i valet 2006. Långt viktigare än den mera marginella frågan om fastighetsskatten. Hans 467 sidor memoarbok är bläddervänliga som en kvällstidning men alltför lite problematiserande och på djupet för lite reflekterande för att på allvar locka till läsning och stimulans över en ledargärning som nu är över i svensk politik.
Men en politisk lirare har han varit - starkt känslostyrd, föga ideologisk och i stort behov att få rätt. Också när han inte har det.
Hade han däremot avgått 2004, möjligen tidigt 2005, så hade hans eftermäle nog blivit ett antal snäpp bättre. Nu kommer han aldrig att räknas till någon av de riktigt stora ledarna och statsministrarna i Sverige politiska historia. Det kommer nog - trots hans förtjänster som sanerare av Sveriges ekonomiska kris och ambition att vilja bygga ett grönt folkhem - att gradvis bli allt klarare, när det hunnit gå ytterligare ett antal år och vi fått ännu lite bättre perspektiv på Göran Persson och hans tid vid rodret som s-ledare och Sveriges finans- och statsminister.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com/
(Införd som krönika i Gotlands tidningar 25/10-07 m fl)
Göran Persson och "min väg" - en bok som mått bra av att skrivas med större perspektiv och mera djup
Göran Persson - Sveriges statsminister i tio och ett halvt år fram till valförlusten 2006 - pekar i sin 467 sidor tjocka ofta tämligen ytliga memoarbok "Min väg, mina val" (Bonniers) ut fastighetsskatten som den enskilda fråga som fick vågskålen att tippa över till de borgerligas favör vid förra årets val.
Han ångrar öppet att han inte tog strid med dåvarande finansminister Pär Nuder och redan i sitt tal i gotländska Almedalen sommaren 2006 aviserade en frysning av skatten. Hans förklaring är att han inte orkade eller ville köra över sin finansminister.
I stället blev det de fyra allianspartierna som fick strålkastarljuset på sig just i politikerveckans Almedalen i Visby sommaren 2006 genom att nå en överenskommelse om fastighetsskatten.
I stället för att vara proaktiva och drivande i frågan blev socialdemokraterna reaktiva och tvingades i stället kontra på de borgarna allianspartiernas gemensamma utspel. (En annan sak är sedan att allianspartierna i regeringsställning "fibblat" så med fastighetsskatten att en kvarts miljon med ordinära hus i stället fått höjd fastighetsavgift medan de välbärgade i Täby, Danderyd, Vellinge och andra höginkomsttagarområden fått stora skattesänkningar har på kort tid sänkt deras aktier i väljarkåren. Somliga ser det rent av som ett svek och löftesbrott mot tidigare vallöften.)
Visst kan fastighetsskatten ha varit en fråga som på marginalen påverkade väljarnas preferenser. Men alls inte mer. De som redan bestämt sig för att rösta på något av allianspartierna hade gjort det av andra skäl - jobbfrågan, trötthet över Göran Perssons ledarskap etc - och bara marginellt gjort det på grund av missnöje med fastighetsskatten.
Att som Göran Persson nu gör i sina memoarer tillmäta den så stor betydelse att den förklarar socialdemokratins kraftiga valförlust är både en överskattning av opinionen mot skatten som en underskattning av väljarnas beteende. Men Göran Persson undviker att djupare reflektera över det egna ansvaret och den egna rollen som sänke i valrörelsen 2006.
Efter tio år med Göran Persson som statsminister fanns bland medborgarna en växande önskan om förändring och förnyelse. Och en trötthet med Göran Perssons ledarskap.
Den hade socialdemokratin själv kunnat befria sig ifrån om inte Anna Lindh hade kommit i vägen för en mördare. Då hade det varit hon som lett socialdemokratin i valrörelsen 2006.
Bilden av en trött s-regering med en partiledare på väg bort från den politiska scenen förstärktes när den borgerliga alliansen etablerade sig sensommaren 2004 och blev ett tydligt alternativ.
Socialdemokratins usla valresultat på 35 procent grundlades i själva verket långt innan valrörelsen 2006 drog igång. Själva valrörelsen förmådde inte förändra detta, snarare förvärra det.
Visst bidrog fastighetsskatten, liksom en passiv jobbpolitik till regeringsskiftet, men knappast till socialdemokraternas stora tillbakagång.
Han förlorade valet 2006 på frågan om arbetet. Den ekonomiska utjämningen har stagnerat. Kunskapslyftet var en viktig jämlikhetsreform, annars tunt med kunskapsreformer. Östersjömiljardernas nytta är okänd.
Som positiv sammanfattande insats finns Perssons hållbara, gröna samhälle. På en presskonferens hos förlagshuset Bonnier byggde Persson på detta ytterligare något. Symboliserat också av hans framgångsrika tid som EU-ordförande 2001. Han medverkade till att göra miljön till Europas huvuduppgift, tillsammans med EU:s östutvidgning och arbete.
Inför decenniets största konflikt, Irak-kriget, vill Persson gärna framställa sig som den genomskådande och kritikern. I verkligheten försvarade han Bushs krigsföretag tills bara månader återstod innan bomberna föll i Irak. Här var han snarare mycket förstående för vad George W Bush och Tony Blair var på väg att göra - och sedan också gjorde i Irak. Här bytte han fot mycket sent.
Persson och hustrun Anitra Steens investering i bondgården Torp i Sörmland påverkade valutgången 2006 i Sverige. Men det tonas ner i Persson-boken. Måhända mänskligt när man vill försöka försvara den privata sfären. För Göran Persson och hans hustru Anitra är hergårdsbygget Torp i Sörmland deras gemensamma livsprojekt. Men sett ur det socialdemokratiska partiets perspektiv är det inte precis ointressant vad s-sympatisörerna inför valet 2006 ansåg om att deras partiordförande valde ett för flertalet socialdemokratiska väljare alltför utmanande boende.
I sin memoarbok tycker Göran Persson att det faktum att medier och politiska motståndare beskrivit gården som ett gods är ett uttryck för illvilja: ”Man vill skada oss, och kanske har man också lyckats i sitt uppsåt.”
Förvisso. Men de som tog största skadan var inte statsminister Göran Persson och hustrun Anitra Steen, utan det socialdemokratiska partiet och deras väljarunderlag i valet 2006.
Annat som också tas upp i Göran Perssons memoarbok är barndomen och uppväxten i Myrsjöhuset i sörmländska Vingåker, SSU-tiden, ABF, kommunalpolitiken, ”de fem åren vid väggen” tillsammans med Margot Wallström som suppleant i utbildningsutskottet, de lyckliga åren när han återvände till Katrineholm som kommunalråd, det viktiga steget när han år 1989 klev in i Ingvar Carlssons s-regering och blev skolminister, varför han samma år valde Anitra Steen som sin statssekreterare, sina intryck från den finansiella krisen tidigt 90-tal och det kaos som regeringen Carl Bildt (m) orsakade 1991-1994, den starka tron på det gröna inslaget i politiken, hur han tacklade uppgiften att som finansminister 1994-1996 bringa reda i rikets affärer, morden på Olof Palme och Anna Lindh (den givne efterträdaren till Göran Persson), 11 september-terrorismen, tsunamikatastrofen i Thailand och - givetvis då - de avslutande tio åren som Sveriges statsminister. Kronan på verket för den som alltid velat bestämma.
Mycket blir dock väl överslätande och pespektivlöst skildrat. Särskilt då grunden till varför socialdemokraterna och Göran Persson förlorade valet 2006. Göran Perssons föga övertygande försök i memoarboken att använda fastighetsskatten som syndabock och avgörande motiv till socialdemokraternas valförlust i september 2006 är mer än lovligt klen. Sannolikt gör han det för att slippa att på djupet diskutera och analysera det faktum att han själv allt från våren 2006, över 1 maj och ännu i valets slutdebatter kraftigt missbedömde jobbfrågans roll för den borgerliga alliansens växande opinionsstöd i kombination med att han själv som person (och herrgårdsbygget i Torp) visade sig bli ett rejält sänke för socialdemokraterna i valet 2006. Långt viktigare än den mera marginella frågan om fastighetsskatten. Hans 467 sidor memoarbok är bläddervänliga som en kvällstidning men alltför lite problematiserande och på djupet för lite reflekterande för att på allvar locka till läsning och stimulans över en ledargärning som nu är över i svensk politik.
Men en politisk lirare har han varit - starkt känslostyrd, föga ideologisk och i stort behov att få rätt. Också när han inte har det.
Hade han däremot avgått 2004, möjligen tidigt 2005, så hade hans eftermäle nog blivit ett antal snäpp bättre. Nu kommer han aldrig att räknas till någon av de riktigt stora ledarna och statsministrarna i Sverige politiska historia. Det kommer nog - trots hans förtjänster som sanerare av Sveriges ekonomiska kris och ambition att vilja bygga ett grönt folkhem - att gradvis bli allt klarare, när det hunnit gå ytterligare ett antal år och vi fått ännu lite bättre perspektiv på Göran Persson och hans tid vid rodret som s-ledare och Sveriges finans- och statsminister.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com/
(Införd som krönika i Gotlands tidningar 25/10-07 m fl)
posted by rbjorkenwall at 3:58 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home