EU:s tjänstedirektiv snart i hamn efter tre års processande

Efter nära tre års processade är det omdiskuterade tjänstedirektivet snart i hamn. Det har varit en lång processande resa för EU:s direktiv om tjänster - från Frits Bolkensteins mycket omdiskuterade och hårt kritiserade direktivförslag år 2004 och fram till den kompromissprodukt som nu EU är på väg att enas om.

Tack vare den svenska, nordiska och europeiska fackföreningsrörelsens envisa och långvariga lobbyarbete lyckades man få Europaparlamentet i februari 2006 och i det fortsatta processandet under våren och försommaren 2006 få till stånd en kompromiss i EU-parlament, EU-kommission och ministerråd. En kompromiss som städar bort de värsta missfostren i Bolkensteins ursprungliga direktivförslag. Främst då en tidigare bestämmelse i tjänstedirektivet om att ursprungslandets (de land som en utländsk firma med tillfällig arbetskraft kommer ifrån) princip ska gälla när olika jobb och projekt görs i ett annat EU-land. I det nya förslaget till tjänstedirektiv ska i stället värdlandets villkor - dvs t ex våra svenska kollektivavtal - gälla, inte ursprungslandets villkor.

Av allt att döma kommer Europaparlamentet i november att ställa sig bakom det förslag som medlemsländernas regeringar enades om tidigare i år. Jämfört med det ursprungliga förslaget har de viktigaste fackliga kraven tillgodosetts.

Sista veckan i oktober behandlades tjänstedirektivet i Europaparlamentets utskott för den inre marknaden. Den ansvariga rapportören Evelyne Gebhardt, tysk socialdemokrat, drog då tillbaka sina ändringsförslag. Därmed godtog utskottet det förslag som utarbetats i ministerrådet och som i sin tur bygger på den tidigare blocköverskridande kompromissen i Europaparlamentet från februari månad. Nu återstår bara de formella besluten i de båda lagstiftande organen – parlamentet och ministerrådet. Detta förutsatt att inget EU-land försöker sätta käppar i hjulet och grusa förhoppningarna om att det tidigare i år så mödosamt över blockgränserna kompromissade, reviderade förslaget till nytt tjänstedirektiv.

Tjänstedirektivet kan i så fall klubbas i parlamentet i november och senare kan samma beslut antas i ministerrådet inom EU. Det kan därmed träda i kraft under 2007. Europafacket EFS/ETUC hade visserligen mer än gärna velat se ändringar i direktivförslaget om tjänstehandeln, i enlighet med Gebhardts förslag. De gällde bland annat betydelsen av nationell praxis på arbetsmarknaden samt sociala tjänster, konsumentskydd och administrativt samarbete. Utrymmet för förändringar i den mödosamt hoppsnickrade kompromissen visade sig dock i detta sena skede vara obefintligt. Varken det finska ordförandeskapet, EU-kommissionen eller den konservativa EPP-gruppen ville gå med på några ytterligare justeringar som den socialdemokratiska parlamentsgruppen, EPS, och Europafacket EFS/ETUC föreslagit.

Dock fick Gebhardt löfte av den ansvarige kommissionären, irländaren Charlie McCreevy om att hennes synpunkter ska beaktas i en deklaration som kommissionen ska presentera i samband med det slutliga beslutet. Jämfört med det hårt kritiserade ursprungliga förslaget - det så hårt kritiserade Bolkensteinska tjänstedirektiv-förslaget från år 2004 - är de viktigaste förändringarna ur facklig synpunkt att den så kallade ursprungslandsprincipen tagits bort, att arbetsrätten undantas och att förbudet mot att kräva en officiell representant för utländska företag verksamma i ett annat EU-land nu är borttaget. I praktiken innebär det att värdlandets arbetsrättsliga villkor - bl a svenskt kollektivavtal för utländska firmajobb i vårt land - ska gälla när utländska firmor utför jobb i ett annat EU-land.

"Det skulle ha blivit en riktig rysare om vi i stället för våra kollektivavtal skulle få 25 eller 27 olika regler på svensk arbetsmarknad", slog industrifackets IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven fast i en EU-diskussion i Sundsvall den 24 oktober.

Däremot både bra och värdefullt med ett EU-regelverk på EU-nivån som stödjer den nationella nivån, t ex våra svenska kollektivavtal, konstaterade han också.
Detta apropå det tjänstedirektivförslag som nu ser ut att vara på väg att gå i mål efter tre års processande.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Utrikesminister Bildt - för mjuk i ryggen mot Putin?

Att Bildt äger aktier och har optioner för flera miljoner i Vostok Nafta sedan sin tid som styrelseproffs i Lundinföretagen/Lundin Petroleum (med affärer i krigets Sudan-Darfur) har varit känt länge. Redan innan han tillträdde som ny utrikesminister i alliansregeringen under Fredrik Reinfeldts ledning.

Men, märkligt nog, är det först nu diskuteras på allvar konsekvenserna av att Vostok Naftas viktigaste tillgång är aktier i den ryska energijätten Gazprom. Som bekant är inte Gazprom är inte vilket bolag som helst utan ett av den ryska ledaren Vladimir Putins maktinstrument.

Bolaget har bland annat använts för att köpa upp fristående ryska medier och göra dem regimtrogna. Och utrikespolitiskt när gasleveranserna till Ukraina stoppades. Gazprom vill också bygga en omdiskuterad gasledning genom Östersjön, ett ärende som berör den svenska regeringen. Även om Bildts ägande - värderat till runt 5 miljoner - skulle visa sig vara formellt oantastligt, juridiskt sett, så är aktierna och optionerna en betydande etisk och politisk belastning.

Kan verkligen en svensk utrikesminister, som tjänar miljoner om det går bra för Gazprom, fullt ut kritisera Vladimir Putins tämligen autokratiska sätt att styra Ryssland? Och hur påverkar detta i sin tur utrikesminister Bildts - och därmed den svenska regeringens - syn på gasledningen genom Östersjön? Det är frågor som kommer att fortsätta förfölja utrikesminister Carl Bildt om han inte säljer av sitt innehav nu bums.

Också inom Bildst eget parti, moderaterna, finns allt fler kritiska röster mot hans ägande i Vostok Nafta och, via det, i Gazprom. Ändå fortsätter utrikesminister Carl Bildt att tiga om sin koppling till den ryska statliga gasjätten Gazprom.

Den här kritikstormen kommer att växa dag för dag för att han vägrar göra sig av med sina aktier i Lundin-bolaget Vostok Nafta.

- Han bör donera aktierna till en fond för mänskliga rättigheter i Ryssland som uppkallar sig efter den mördade journalisten Anna Politkovskaja, säger t ex Rysslandsexperten Kristian Gerner.

Visst har det här också drag av historiens ironi grinande Carl Bildt själv rätt i ansiktet. Varför? Jo, en gång i tiden gjorde sig den "evige studentpolitikern" Carl Bildt sig ett namn på att kritisera olika socialdemokratiska företrädare för att vara påstått mjuka i ryggen mot det gamla sovjetryska styret i Kreml. Nu beskylls han själv för samma undfallenhet mot den demokratiskt tveksamma postkommunistiska Putin-regimen i Ryssland.

Det skulle - i det läge Bildt själv nu försatt sig i - onekligen göra livet mycket lättare för både utrikes- och statsministern om Bildt lovar att nu bums sälja aktierna och att lösa in optionerna.

Även så blir utrikesminister Carl Bildt mångmiljonär i pengar men slipper den jävs- och "otillbörligt gynnande"-kopplingen till Vladimir Putin.Att sedan detta bara är ännu ett exempel på att det "nya" arbetarpartiet moderaterna i regeringsställning mest bara är den gamla vanliga överklassen som nu styr, ska man vara förvånad över det?

Hur som helst hoppas säkert statsminster Fredrik Reinfeldt och hans redan så nersolkade regering att Carl Bildt också inser att nu måste han sälja. En helt annat sak är sedan att Reinfeldt har synnerligen svårt att beordra den omvittnat envise Carl Bildt att verkligen också göra så.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Allt mera av speljournalistik och slump styr EU-rapporteringen i media

Allt mera av speljournalistik och slump styr EU-rapporteringen i media, anser professor Lars Nord från Mittuniversitetet i Sundsvall. En viktig förklaring till misstron mot EU - vid sidan av hur själva EU-inträdet en gång hanterades 1994-95 m m - hos ett EU-skeptiska svenskarna finns måhända också i medias sätt att fungera. Trots ett redan elva-årigt, svenskt medlemskap i EU.

På ett EU-seminarium i Sundsvall den 24 oktober 2006 så medverkade professor Lars Nord från Mittuniversitetet och dess Demokrati-institut med en intressant redovisning. I sin medieforskning - med jämförelser mellan svenska riksdagsval och EU-parlamentsval - har professor Nord serier av tydliga data som visar att svenska folket hämtar runt 80 procent av sin information från media. Medierapporteringen spelar med andra ord en långt större roll än politiska möten, seminarier och annat liknande när folk ska ta ställning. Även när vi någon gång talar om EU med varandra i vardagliga sammanhang baseras det i allt väsentligt på medierapporteringen.

Samtidigt är det onekligen lite dystert att det i media har blivit allt mer av så kallad speljournalistik. Antalet raka nyheter om EU har minskat klart vid en jämförelse mellan perioden 1995 och 2004. Det är särskilt tydligt i kvällstidningarnas allt mera kommersialiserade utbud. I gengäld har det blivit allt mera fokus på själva spelet.

En annan tendens är att det blivit allt mera slumpartat vilka som favoriseras i media, ofta med fokus på möjliga vinnare som t ex junilistan i senaste EU-parlamentsvalet 2004. Det rena nyhetsvärdet i rapporteringen är ofta också lågt, konstaterade Mittuniversitets forskare Lars Nord.

Samtidigt ska man komma ihåg att nordiska medier - Norge, Danmark, Sverige och Finland - ändå står i viss särklass. Också här finns en nordisk modell med t ex bra regionala tidningar som ändå känner ansvar och vill försöka rapportera bra. (Och ännu så länge finns ju t ex presstödet kvar - dock föremål för EU-granskning just nu, märkligt nog. Varför just nu - när vi haft det här systemet under många år och fick ett nytt blocköverskridande beslut så sent som i början av juni 2006?) Andra ytterligheten är den sydeuropeiska modell, som utmärks av bl a elittidningar som inte når vanligt folk. Mitt emellan den nordiska modellen och det elitära sydeuropeiska medielandskapet finns länder som Belgien, Nederländerna, Tyskland och Österrike.

Vi måste dock, noterade professor Lars Nord, ställa oss om inte också vi är på väg att mer och mer bli som övriga Europa på medieområdet. Det vill säga att det blir ett gradvis minskande tidningsläsande, att antalet tidningar blir allt färre och att public service-radio och -tv (Sveriges radio och tv) tappar allt mera mark till de kommersiella alternativen. Och med risk för ytterligare lite sämre folkbildande journalistisk rapportering.

Lars Nord avslutade sin genomgång med att lyfta fram några grundläggande problem i det svenska och europeiska medielandskapet visavi EU. 1) Det finns inga verkligt europeiska medier. Försök har gjorts men just inte mer. 2) Det finns ingen europeisk mediepolitik värd namnet. 3) Det finns ingen europeisk journalistik annat än i yttersta undantagsfall. 4) Vi saknar också en europeisk mediepublik. 5) Det finns ännu inte heller någon europeisk offentlighet (genomskinlighet och öppenhet när det gäller källor i offentliga beslutsrum).

Inte så underligt kanske att med denna bild av medielandskapet för ögonen inte heller professor Lars Nord har något bra svar på hur misstron mot EU ska kunna minska. Särskilt inte som EU inte ens är mätbar som en i väljarnas ögon viktig samhällsfråga. Och samtidigt som vi vet att ju mindre av egen erfarenhet och insikt vi har av en samhällsfråga, desto sannolikare är det att vi "köper" den version som media torgför. Oavsett hur den nu ser ut.

Valdeltagandet på runt 80 procent i svenska riksdagsval och t ex bara 38 procent i t ex senaste EU-parlamentsvalet 2004 är ett annat mått på och spegelbild av medielandskapets sätt att fungera - sett i ett EU-perspektiv.

Mera folkbildning, en bättre fungerande dialog mellan förtroendevalda och vanligt folk samt, inte minst, en kvalitativt bättre, löpande rapportering i media om EU i stället för - som så ofta nu - det slumpartade och alltför myckna "spelet"-rapporterandet i media är uppenbarligen några möjliga svar på den tuffa utmaningen att åtminstone något minska gapet mellan väljare och valda. Särskilt så i relation till EU och dess olika beslutande organ, och dess folkvalda europaparlamentet
ROBERT BJÖRKENWALL

Ska vi bejaka eller avvisa globaliseringen eller inte?

Ska vi bejaka eller avvisa globaliseringen eller inte? Ska vi bejaka eller avvisa EU eller inte? Svaret på den övergripande frågeställningen på en EU-diskussion häromdagen med IF Metall-basen Stefan Löfven, s-riksdagsledamotet Agneta Lundberg från EU-nämnden och professor Lars Nord från Mittuniversitetet i Sundsvall var att vi får leva med både globaliseringen och EU. Vare sig vi nu gillar det hela eller ej.

IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven, bördig från "Foppa-land" i Örnsköldsvik, ansåg för sin del att svaret på den frågeställningen var given - om också inte problemfri. Han menade att vi inte kan neka kineser och andra att med globaliseringens hjälp öka sin levnadsstandard. Precis på samma sätt som vi svenskar - och svensk industri - gjort under stora delar av 1900-talet. Och fortsätter så att göra.

Men inte minst fackföreningsrörelsen - i sitt nationella, nordiska, EU-europeiska och internationella samarbete samt i FN-organet ILO:s olika konventioner - måste dra några absoluta gränser som inte får överskridas. "Det handlar om att vi måste säga nej till barnarbete, nej till slavarbete, nej till underbudskonkurrens och dumpning på oschysta villkor, nej till diskriminering vid visstidsarbete, på grund av kön och sexuell läggning med mera. Det faktum att vi också nu - 2006 - måste säga nej och göra vad vi kan för att stoppa sådant visar hur illa det är ställt på sina håll."

Stefan Löfven exemplifierade med Vaxholms-fallet - striden om de lettiska byggjobbarnas löne- och anställningsvillkor och rätten att hävda det svenska kollektivavtalets giltighet - som nu ligger i EG-domstolen för ett avgörande. På vilken sida kommer den nya alliansregeringen att ställa sig här, när det blir dags för muntliga förhandlingar i EG-domstolen i Luxemburg?

Kommer de att fullfölja tidigare svenska regeringslinje och stödja svensk fackföreningsrörelses rätt att hävda kollektivavtalet och vidta stridsåtgärder när så krävs? Eller kommer Reinfeldt-regeringen att byta fot och lägga sig på arbetsgivarens linje som i praktiken skulle tillåta lönedumpning och gå på tvärs mot utstationeringsdirektivet, som stadgar att värdlandets villkor ska gälla? "Vi måste vinna den här striden", sade Stefan Löfven.

Ett annat exempel är den långvariga kampen om tjänstedirektivet. Där lyckades fackföreningsrörelsen - efter långvarigt lobbyarbete - i våren och försommaren 2006 få till stånd en kompromiss i EU-parlament, EU-kommission och ministerråd som bl a innebär att en tidigare bestämmelse i tjänstedirektivet om att ursprungslandets (de land som en utländsk firma med tillfällig arbetskraft kommer ifrån) princip ska gälla när olika jobb och projekt görs i ett annat EU-land. I det nya förslaget till tjänstedirektiv ska i stället värdlandets villkor - dvs t ex våra svenska kollektivavtal - gälla, inte ursprungslandets villkor.

Också här blir testfrågan nu i höst och vinter - inför det slutliga avgörandet om tjänstedirektivet - om Reinfeldt-regeringen håller fast vid den här kompromissen? Eller om man försöker ändra tillbaka, som flera av nuvarande statsråd i opposition då var förespråkare för? "Det skulle bli en riktig rysare om vi i stället för våra kollektivavtal skulle få 25 eller 27 olika regler på svensk arbetsmarknad", slog Stefan Löfven fast. Med det är däremot både bra och värdefullt med ett EU-regelverk på EU-nivån som stödjer den nationella nivån, ansåg han.

Oklarhet råder också i frågan om hur den nya svenska regeringen kommer att ställa sig i ministerrådet den 7 november, när frågan om EU:s arbetstidsdirektiv på 48 timmars arbetsvecka (inräknat jourtid) ska bli föremål för ett avgörande. "För vår del vill vi", precis som traditionen här i vår land bjuder, "implimentera (omsätta) det nya arbetstidsdirektivet via kollektivavtal", sade IF Metall-basen Stefan Löfven.

Särskilt EU-landet Storbritannien - men också en del andra - vill man behålla möjligen att fortsätta ha längre arbetsveckor än det i direktivförslaget stadgade 48 timmarna. Men som den i seminariepubliken närvarande Dagbladet-redaktören Svante Säwén konstaterade: vem kan egentligen förvånas när försämringar i arbetstiderna i exempelvis vården genomförs med direkt hänvisning till ett nytt EU-direktiv som i sig inte är dumt. Om nu landstingen i t ex Västernorrland väljer att inte plussa på med nya pengar för att se till att de anställda i akutvården inte får försämrade arbetstider, så ska ingen förvånas om personalen då vänder sin ilska mot EU-systemet.

Parentetiskt kan här nämnas att t ex de svenska moderaternas ledamöter i EU-parlamentet i en tidigare runda i europaparlamentet röstat mot EU-kommissionens förslag till nytt arbetstidsdirektiv. En fingervisning om hur t ex m-statsråd ser på frågan?

Stefan Löfven från IF Metall konstaterade också, apropå bl a det i valrörelsen så flitigt förekommande danska flexsecurity-exemplet, att när arbetsgivare och statsråd i nya alliansregeringen pratar om detta så är det mest bara flexibilitet för arbetskraften som berörs. Mera sällan att t ex danskarna har 90 procent av sitt inkomstbortfall i a-kasseersättning. Det skulle jag gärna också vilja ha i Sverige, noterade IF Metall-basen Stefan Löfven.

Men Löfven, lika lite som någon annan i EU-seminariet i Sundsvall, hade något riktigt bra svar på den andra övergripande seminariefrågan, nämligen den om hur misstron mot EU ska minska hos det ännu tämligen EU-skeptiska svenskarna.

Mera folkbildning, en bättre fungerande dialog mellan förtroendevalda och vanligt folk samt kvalitativt bättre rapportering i media om EU i stället för - som så ofta nu - det slumpartade och alltför myckna "spelet"-rapporterandet i media (professor Lars Nords forskariakttagelser) var dock några möjliga svar på den tuffa utmaningen.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Moderaterna och EU:s nya arbetstidsdirektiv

EU:s förslag till nytt arbetstidsdirektiv blir en intressant test på vad inte minst de "nya" moderaterna menar med sin i valrörelsen torgförda linje om arbetsrätten och relationerna till svensk fackföreningsrörelse.

Hur Sveriges nya regerings EU-politik ska se ut och vad detta med "en aktiv och pådrivande kraft" (regeringsdeklarationen) i praktiken innebär återstår att se. Här krockar nog på en del punkter bland annat EU-verkligheten med Fredrik Reinfeldts egen agenda om att behålla arbetsfreden om arbetsrätten med LO och övriga delar av fackföreningsrörelsen.

Debatten om så kallade arbetstidsdirektivet är i EU just nu lika hett som en finsk sauna. Britterna och Tony Blair vill - som hittills - förbehålla sig rätten till att löntagarna ska (ofta efter arbetstgivarpåtryckningar) kunna jobba längre än 48 timmar under en arbetsvecka.

Detta synnerligen arbetsgivarvänliga undantag "opt-out" har Sveriges tidigare regering och Europafacket EFS/ETUC länge velat skrota.

Fredrik Reinfeldt säger att hans alliansregeringen inte haft någon anledning att formulera ett ställningstagande i denna fråga, då den inte skulle avhandlas på Lahtis-toppmötet under det finska EU-ordförandeskapet.

Men vill man "vara en aktiv och pådrivande kraft" så är det hög tid att skaffa sig en officiell åsikt.

Moderaternas EU-parlamentariker skriver dock debattartiklar och torgför hur de i Europaparlamentet röstat emot förslaget till nytt arbetstidsdirektiv. Så där finns en klar position – mot fackföreningsrörelsens och socialdemokraternas linje.

De nya moderaterna borde, menar borgerliga ledarskribenter i Sverige, också ställa sig på britternas ”opt out”-linje. Detta med argumentet att när danska "flexicurity" blivit EU-mode så ska inte arbetsmarknaden göra mindre flexibel (läs arbetsgivarefientlig) av EU och dess nya förslag till arbetstidsdirektiv.

Det finns med andra ord goda skäl att den närmaste tiden hålla ögonen på vad moderata statsråd som Sven Otto Littorin, arbetsmarknadsminister, utrikesminister Carl Bildt (som inte precis varit oblyg med vad han tycker om arbetsrätten), centerns näringsminister Maud Olofsson (samma sak där) och andra säger och gör i olika EU-sammanhang.

Tänker de byta fot och ändra Sverige tidigare linje att agera för - inte emot - EU:s nya arbetsdirektiv om högst 48 timmars arbetsvecka som norm?
ROBERT BJÖRKENWALL

De nya moderaterna - ett nersolkat varumärke

De nya moderaterna är numera ett rätt nersolkat varumärke. Den senaste veckans skandaler i Reinfeldt-ministären har uppenbarligen fått en tydlig effekt. För att uttrycka det på det marknadsspråk som dessa, företrädelsevis nyliberala moderater själva föredrar att använda: De nya moderaternas varumärke har devalverats kraftigt.

Och den nersolkningen har gått överraskande fort.

Men därtill har också en annan effekt uppnåtts. Den politiska luften har också rensats och renats något av dessa skandaler. Det har blivit lättare för många fler att se och höra vad den moderatledda regeringen nu faktiskt säger och föreslår och vad den i grunden står för.

När finansminister Anders Borg(m) i TV-rutan - i samband med budgetpresentaionen - fick frågan om han kunde förstå att den höjda fackavgiften var mycket pengar för den som har en låg lön, så lät det inte trovärdigt när han sa att han kunde förstå det.

Än mer måste det för de flesta ha framstått som åtminstone på gränsen till hyckleri när han därefter lade till att han var och är för starka fackföreningar. Och att han rekommenderade folk att gå med i facket. Vad tror han?

Inbillar sig denne nye moderat att väljarna litar på en person som rekommenderar fackligt medlemskap och samtidigt kraftigt fördyrar samma medlemskap? Samtidigt som han - och än mera så andra m-statsråd - gärna utnyttjar billig svart arbetskraft? Med eller utan arbetstillstånd.

Börjar inte lite fler nu faktiskt förstå att deras "jobbskapande" m-politik är en politik för fler låglönejobb!?

Hur som helst har ändå något gott, trots allt, kommit ut av den senaste veckans skandaler. Sikten har blivit klarare och luften rensats från slagg som tidigare skymde och grumlade folks andningsorgan och syresättning av hjärnan.

Uppenbarligen är - framgår av medias fortsatta granskning - är dessa skandaler inte heller över. Ännu.

Varumärket "de nya moderaterna" redan haft sitt bäst före datum.

En annan sak är sedan: hur drar oppositionen - (s) och andra - nu nytta av detta? Och när förmår man samla ihop sig så att det märks? Möjligen först till senvåren 2007 ...eller?

Månne om det ändå inte krävs lite mer av kraftfull och trovärdig s-politik och en trovärdig arbetslinje-vision (saknades under s-regeringens två sista år) som verkligen bär. Inte den modesta, lite väl ängsliga "mittenanpassnings-linje" som vissa s-märkta debattörer på sina håll har förespråkat den senaste tiden. I olika tidningar och mejlinglistor.

Konsekvensen av en sådan ännu mera åt mitten s-linje skulle nog bara bli att sossarna i praktiken abdikerar och nöjer sig med att vara ett några och 30 procentsparti snarare än det 37-38 %-partis som det borde och rimligen också har utsikter att åter vara.

Förutsatt att man drar rätt slutsatser av det lika svåra som "onödiga" valnederlag som blev följden av väljarnas dom den 17 september.

Men efter den senaste tidens händelser - med en orutinerad Reinfeldt-regering som redan gått in i väggen - skulle jag inte bli förvånad om en och annan partibytare i grunden nu ångrar sitt val. Redan nu.

Gradvis kan desa bli ännu fler - om oppositionen nu bara sköter sina kort. Och visar upp ett trovärdigt och starkt alternativ.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Reinfeldt-regeringens alla vurpor och bortförklaringar - och ovilja att städa trappan uppifrån

Reinfeldt-regeringens alla vurpor och bortförklaringar bottnar i orutin och, framför allt, ovilja att städa trappan uppifrån.

Fredrik Reinfeldt säger nu - efter den orutinerade, nya regeringens svåra vurpa i diket - att han inte har letat efter ”snövita” medarbetare. Jo jo, nog har svenska folket förstått det. Två överklassbrudar och politiska m-noviser av nyliberalt snitt - Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò - avslöjades med köp av svartjobb (båda), rätt avancerat skattetrixande via brevlådor i utländska skatteparadis (Borelius) och systematiskt tevelicens-skolk (främst Stegö). De gjorde sedan rejäla praktvurpor i media redan efter några dagar och tvingades lämna in efter i vecka i jobbet.

Och på detta följde nya avslöjanden om Reinfeldts fuskministrar: efter Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò följde m-politikern Tobias Billström (också notorisk tevelicens-skolkare) och nu även självaste finansministern Anders Borg (m). Efter en dags betänketid minns också han plötsligt lite bättre - jo, jag har nog köpt svart arbetskraft i hemmet och inte ens haft arbetstillstånd för den jag anlitat. Och det har nog pågått lite längre och senare än jag först mindes, erindrar sig nu finansministern.

Sverige har således nu även fått en 38-årig finansminister som i åratal anlitat barnflickor och städerskor som han betalat svart. Han är visserligen inte ensam om att vara en del av den svarta ekonomin. Men den stora skillnaden är att Anders Borg är finansminister. Han ska föregå med gott exempel och ytterst ska se till att skatter och avgifter betalas in av svenska folket. Och då är det här precis ingen bra början för en finansminister.

Nu granskas även kommunminister Mats Odell, kd. Enligt public service-radiones ekoredaktion utreder finansdepartementet, efter att Ekot börjat ställa frågor, om Odell både kan vara minister och vara delägare i ett företag som säljer vårdtjänster. Tillsammans med sin fru äger han nämligen en tredjedel av aktierna i Bellstasund AB, en koncern i vårdbranschen som säljer sina tjänster till kommunerna. Här finns uppenbarligen stor risk för jäv och otillbörligt gynnande om han fortsätter med detta samtidigt som han är kommunminister.

Risk för jäv och otillbörligt gynnande finns också kring den ännu - märkligt nog - rätt ogranskade utrikesminister Carl Bildt och hans miljonstora innehav av aktier och optioner i Lundin Petroleum, ryska Nafta Vodstok och, via det senare, även optioner för fem miljoner i ryska gasjätten Gazproom - med stora intressen i en mycket omdiskuterad naturgasledning i Östersjön. Är det i ett sådant jävsriskläge så där alldeles säkert att utrikesminister Bildt verkligen fullt ut bara ser till Sveriges nationella intressen i sina relationer med Putins Ryssland?

Visst förstår man att statsminister Reinfeldt i sina möten med journalisternas frågor ser blek och tagen ut. Att han - trots hans orutinerade regerings många dikeskörningar - nu tycker att det får räcka med Borelius och Stegö Chilò. Den ur sjuksängen nyss uppstigne m-stämplade migrationsministern Billström (borde också gå) och finansminister Borg tillåts sitta kvar med argumentet att han inte letat efter "snövita medarbetare".

I stället väljer statsministern att slå tillbaka mot medierna och mot Radiotjänst, som polisanmält licensfusket. Märkligt. Ska inte Radiotjänsts ledning kunna polisanmäla ens ett systematiskt licensfusk - 16 år för Stegö Chilò och 10 år för Billström -, så när ska man då få göra det? Ska fubbande m-statsråd ha en egen gräddfil medan folk i stort ska förväntas följa gällande lagar och regler? Vad menar egentligen statsministern?

Plötsligt är det alltså journalisternas, de kritiska väljarnas och de lurade myndigheternas fel att vi fått en regering bestående av en rad fuskande, arroganta och maktfullkomliga ministrar, som gärna vill slå ner på andras fusk (med a-kassa etc) men finner alla möjliga ursäkter och försvar för eget fuskande.

Den orutinerade Reinfeldt-regeringen har uppenbarligen redan gått i väggen efter knappa två veckor vid makten. Det har onekligen drag av "surt sa räven" över att Reinfeldt själv - i insikt om att han själv och ingen annan valt ett antal fuskare till statsråd - nu försöker göra vad han kan för att skylla på media för sitt eget debacle.

I det här perspektivet är det inte fel att ställa hans egna ministrars fusk i relation till alliansens många och skoningslösa attack mot allt förekommande fusk inom socialförsäkringarna. Fuskjakten sägs ska kunna inbringa två miljarder kronor. Ingen obetydligt slant - visst. Och fusk ska hållas efter.

Men ställ detta i relation till det enorma skattefusket, som Skatteverket och andra studier beräknat till ska handla om 120 miljarder kronor årligen! Alltså 60 gånger större. Vad tänker den nya alliansregeringen åt det?

Jo, regeringschefen Reinfeldt försöker vända på steken, sanktionera fuskministrarnas beteende och uppenbarligen rent av göra det till en merit för ett statsrådsjobb. ”De har fuskat för att få livspusslet att gå ihop.” Ridå!

Det kan väl alla andra också säga som t ex skattefuskar i mer eller mindre stor omfattning - med det nya standardargumentet "för att får livspusslet att gå ihop"!?

Snacka om klent försvar för egna misslyckanden med att ha utsett ett antal fuskande statsråd, varav några sannolikt lär få sitta kvar.

Uppenbart är att Reinfeldt nu tycker att det räcker med att två nyliberala överklassbrudar och m-novispolitiker som Borelius och Stegö Chilò nu har fått gå. Fler offer vill han inte göra. Därav attacken häromdagen mot granskande journalister och Radiotjänst i Kiruna.

Men så länge Reinfeldt själv inte vill inse att det gäller att städa trappan - med eller utan skattesubvention - uppifrån blir inte heller hans och regeringens politik riktigt trovärdig. Ens i förhållande till vad alliansen själv tidigare har sagt - innan de blev valda.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Svartköp och svartjobb - fokusera på det viktiga och inte på "bruset"

Det är minst sagt illavarslande när somliga, också en del som borde veta bättre, nu - i spåren av publiciteten kring f d och nuvarande statsråd som anlitat svartarbetare - hävdar att svartarbete är sånt som "alla sysslar med". Eller ibland rent av hävdar att sånt är ett nödvändigt smörjmedel i ekonomin. Så är det definitivt inte. Ingenting blir bättre bara för att pizzerian har riggat kassaapparaten, krogen säljer svartsprit eller en oseriös firma ägnat sig åt illojal konkurrens med svart arbetskraft som konkurrensmedel och slår ut hederliga konkurrenter.

Det ogillar f. ö en överväldigande majoritet av svenska folket, studera innehållet i Skatteverkets rapport "Svartköp och svartjobb i Sverige", länken.
http://www.skatteverket.se/download/18.906b37c10bd295ff4880002720/rapport200604.pdf

Något förenklat kan innehållet i den rapporten sammanfattas så här: Svenska folket är väldigt upprört över privatpersoner som jobbar svart samtidigt som de har sin basförsörjning på a-kassa, sjukpenning/förtidspension etc.

Svenska folket är också upprört över hantverkare och andra yrkesutövare som - i egen eller andras firma - kör en del av jobbet svart "vid sidan om" utan kvitto. Svenska folket är däremot nästan inte alls upprört över situationer där privatpersoner gör småjobb på fritiden åt varandra. Är barnvakt några timmar, hjälper till att fälla ett träd, hjälper till att byta ett tändstift etc.

Som framgår av Skatteverkets rapport gäller det med andra ord att skilja på det sistnämnda som är bussig grannhjälp och så vid enstaka tillfällen och den grupp individer som är mer eller mindre notoriska svartjobbare och tämligen systematiska skattefuskare.

Det stora - vet vi genom olika skatterazzior etc i vissa branscher- är just detta systematiska fusk för åtskilliga tusentals miljoner kr. Detta systematiska skatteundandragande med hjälp av manipulerade taxametrar i taxibilar, riggade kassaapparater, dubbel bokföring, svart arbetskraft på byggen och restauranger, servering av svartsprit etc.

Ofta är detta därtill förenat med annan brottslighet, som t ex penningtvätt, häleri, prostitution, trafficing, varumärkesförfalskningar, bidragsfusk - och inte sällan även narkotikahandel.

Ofta inser inte ens köparen av sådana till synes "normala" servicetjänster att så är fallet. Eller så väljer man att bortse från just denna "otrevliga" baksida av en köpt tjänst. Ibland vet vi tyvärr inte heller om t ex den pizza eller den öl vi nyss betalade för verkligen kommer att föras in i bokföringen hos firman.

Ibland förekommer också den "lindrigare" varianten att en övervägande schyst verksamhet ändå har vissa fuskinslag på "övertid". Exempelvis när en bilmekaniker som jobbar åtta timmar vitt sedan då och då tar en bil "vid sidan om" på kvällen. Eller en frisör som klipper en kund utan att bonga in just den förtjänsten i sin kassa.

Sedan har vi också det fusk - oklart hur omfattande men sannolikt mest förekommande hos dem som har det gott ställt. Det som medierapporteringen om några nu avgångna statsråd handlat om. Detta med att under längre perioder i närmast "anställningslika förhållanden" tämligen systematiskt ha använt sig av svart hemhjälp (städhjälp, husa, barnflicka etc) under mer eller mindre lång varaktighet. Något som nu f d handelsminister Maria Borelius och f d kulturminister Cecilia Stegö Chilò har torskat på. Den senare dessutom i kombination med ett 16-årigt långt tevelicens-skolk.

Det här ska defintivt inte jämföras och ursäktas med "marginalbruset" - i form av pensionärer som bär iväg några flaskor för mycket från Finlands- eller Estlandsbåten, grannen som för någon hundring hjälper till att sjösätta båten eller grannflickan som ser till någon småtting ett par timmar en kväll mot en blygsam ersättning. Sånt får man rimligen acceptera om man inte vill ha en helt orimligt kontrollsamhälle.

Men det är knappast särskilt genomtänkt och klokt att försöka si på konststycket att föra in också sådant "smått" som ursäktande motiv för att "så gör ju alla"-försvaret för ett eget eller vännens mera systematiska skatteundandragande och/eller "anställningsliknande" anlitande av svartjobbare i t ex hemmet. Detta för att i grunden försöka smita undan sitt eget (eller täcka upp för vännens) omoraliska och lagtrotsiga beteende. Somliga av t ex Maria Borelius väninnor/vänner - en känd publicist av kvinnotidningar, Carl Bildt m fl - har försvarat henne med detta i grunden logiskt klena som substantiellt torftiga "beteende ursäktande" argument.

I mera svårartade fall - som t ex långvarigt tevelicensskolk - leder ett systematiskt "fubbande" och åsidosättande av lagar och regler till att man riskerar att bli föremål för polisutredningar och åtalsförelägganden. Precis som också annan brottslighet som t ex för skatter, systematiskt svartjobberi eller dupande av spelreglerna inom en bransch med hjälp av systematiskt fiffel.

Fuskare av detta slag är precis som ohyra i hemmet. Vi vet att det finns, men gillar det inte. Gör vad vi kan för att hålla det under kontroll. Och i svårartade fall ringer vi Anticimex och begär sanering.

Precis vad polis, åklagare, skattemyndigheter och lagstiftare i regering och riksdag också måste göra. Sätta in åtgärder mot det systematiska fubbandet och grova fuskandet. Det som är riktigt viktigt, tungt - och som kostar samhället och alla skattebetalare det stora bortfallet av skatteinkomster.

Av just den här anledningen kan och bör vi aldrig se mellan fingrarna och utse utse sådana som fuskar och fubbar till förtroendevalda. Vare sig i politiken eller i andra förtroendesammanhang. Ty de är och förblir dåliga föredömen. De snyltar dessutom på alla andra och lever inte själva efter de lagar och regler de själva är med om att stifta i våra beslutande församlingar.

Därför var det rätt att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò nu fick gå - och migrationsminister Tobias Billström (fuskat i tio år med tevelicensen) ävenledes borde göra detsamma.

Antingen av egen kraft och insikt. Eller alternativt genom att statsministern tar sitt ansvar och lyfter bort en sådan person. Statsråd och andra förtroendevalda ska föregå med gått exempel och följa de lagar och regler som gäller - och som de själva är med och stiftar.

Det borde vara självklart men är uppenbarligen inte det.

Robert Björkenwall

"Politisk sjukskrivning" - början till tredje m-ministerns avgång?

Nu har moderaten och migrationsministern Tobias Billström, den tredje tv-licensskolkaren, sjukskrivit sig. Snacka om missbruk av sjukskrivningar med rent politiska motiv! Undrar vad det är för virus som härjar bland bland somliga m-statsråd? Kan den smitta fler? Vad säger utbildningsminister Lars Leijonborg som tidigare velat inrätta en fuskminister om saken?

Rimligen är dock här det början till slutet - också för den tv-licensfubbande statsrådet Billström. Avgår han redan nu i morgon? Eller möjligen innan den här veckan är slut?
Robert Björkenwall

Nye finansministern mötte hård kritik redan i sin första budgetdebatt

Nye finansministern mötte hård kritik redan i sin första budgetdebatt i Sveriges riksdag.
I budgetdebatten i Sveriges riksdag den 16 oktober kallade finansminister Anders Borg (m) budgeten en milstolpe och sade att regeringens politik kommer att ge fler människor arbete.

Den tidigare finansministern Pär Nuder (s) var dock mycket kritisk.- Varför ska skattesänkningarna betalas av arbetslösa och sjuka? frågade han. Till den del fick han också indirekt medhåll från privatekonomer som analyserat budgeten. "Sämst villkor blir det för de som står utanför arbetsmarknaden", det vill säga studenter, pensionärer och arbetslösa, säger t ex Skandiabankens privatekonom Annika Creutzer.

Finansminister Anders Borg konstaterade i sin presentation av budgetpropositionen för Riksdagen. - Det här är en milstolpe som innebär slutet för epoken Persson och början för epoken Reinfeldt. Det viktigaste för regerigen är kampen mot massarbetslösheten, vilket vi gick till val på.

I dag står över en miljon människor utanför arbetsmarknaden, och det måste vi göra något åt, sade Anders Borg. Han tillade att det kommer att ta tid.- Det kommer att ta tid, och det kommer att fordras en del tuffa förslag och tuffa beslut. Men grundtanken är att det måste löna sig att arbeta. Vi vill återinföra arbetslinjen, sade han.

Inkomstskatterna och förmögenhetsskatten sänks som utlovats vid årsskiftet. En hel del annat dröjer däremot.De borgerliga vann valet på att öka sysselsättningen. Ändå ökar den öppna arbetslösheten år 2007 enligt budgetens prognoser. Regeringen räknar med en tillväxt på 4,0 procent i år och 3,3 procent nästa år. Den öppna arbetslösheten däremot ökar från 5,6 procent i år till 5,8 procent nästa år i, enligt budgetpropositionens finansplan.

Hur det går ihop försökte men lyckades inte finansminister Anders Borg fullt ut svara på i riksdagens budgetdebatt den 16 oktober. Lika lite som att klargöra var regeringens rivstart tog vägen. Förklaringen till att arbetslösheten beräknas bli högre nästa år är att den nya regeringen drar ner kraftigt på olika arbetsmarknadsprogram.

Sammantaget dras den nya alliansregeringen ner de arbetsmarknadspolitiska programmen nästa år med 52 000 personer jämfört med år 2006. I stället hoppas den borgerliga alliansen att långtidsarbetslösa ska få jobb genom kraftiga subventioner till de arbetsgivare som anställer dem.

Men om inte detta sker, lever regeringen Reinfeldt farligt. Då stiger arbetslösheten kraftigt, trots att de goda tiderna beräknas hålla i sig.

Skattesänkning redan nu men finansieringens genomförande mera oklart
När planeringen för den borgerliga alliansen lades fast var det uttalade syftet att gå till val på ett gemensamt valmanifest som gick att genomföra omedelbart efter en valseger. Nu kan man dock konstatera att det misslyckades. Det kommer att dröja innan flera av åtgärderna som ska ge fler jobb kan genomföras.

Skattereduktionen för hushållsnära tjänster kommer tidigast 1 juli nästa år.Detsamma gäller sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. De sänkta arbetsgivaravgifterna som utlovats för delar av tjänstesektorn kan i bästa fall vara avklarade för att sjösättas till andra halvåret 2008.

Däremot sänkts inkomstskatten redan från årsskiftet, men regeringen svävar på målet och är långt mera osäker på när finansieringen kan genomföras.I praktiken blir det dryga 40 miljarder kr stora skattesänkningarna åtminstone delvis ofinansierade från start. Av finansplanen framgår inte när intäkterna från arbetslöshetsersättningen ska försämras eller från när den kraftiga höjningen av egenavgiften ska/kan börja gälla.

Att sänka skatten, utan att ta ut betalningen från samma tidpunkt innebär en återgå i gamla borgerliga regeringsförsyndelser och är riskfullt med tanke på vilka budgetunderskott som uppstått när de borgerliga tidigare fått chansen i regeringsställning.

Också på denna punkt möttes den nye finansministern, moderaten Anders Borg av hårt kritik från sin företrädare, socialdemokraten Pär Nuder.

Finansminister Borg försvarade försämringarna för de arbetslösa med att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring.- Därför kommer ersättingsnivåerna att bli något lägre. Vi tror att vår politik med avskaffande av skatter i kombination med andra åtgärder kommer att göra att fler vill arbeta och fler vill anställa.

På detta replikerade f.d finansminister Pär Nuder. "Varför ge sig på de svagaste i samhället?"- Välkommen Anders Borg och välkommen till politikens vardag.

Välkommen att möta de kroniskt sjuka och arbetslösa fattiga som kommer att få det ännu sämre tack vare din politik omsatt i praktiken, inledde Nuder och fortsatte kritiken:- Varför ska svångremmen dras för de svagaste i samhället? Varför ska skattesänkningarna för de som redan har finansiera med försämringar i a-kassan? Den här politiken kommer att göra de redan fattiga fattigare och de redan rika rikare, sade Nuder.

Därmed är skiljelinjerna mellan den nya alliansregeringen under Fredrik Reinfeldts ledning och den socialdemokratiska oppositionens alternativ tydligt utmejslade redan i denna första budgetdebatt i Sveriges riksdag.

En skiljelinje som kommer att bestå också i kommande partiledar och budgetdebatten under 2007 och fram till nästa riksdagsval år 2 010. Utsikterna till samförstånd över blockgränserna är med den här budgeten ytterst små de närmast kommande åren i Sverige.

Nära nog allt talar däremot för att motsättningarna kommer att bli hårda och debattklimatet mycket tufft fram till nästa riksdagsval.

Det hade dock inte varit direkt fel om Pär Nuder visat lite mer av det bett i retoriken i valrörelsen som nu framkom i budgetedebatten med Anders Borg. Nu fanns lite mer av den tydlighet som saknades i den alltför "bekväma" och förvaltarmässiga uppläggningen av den socialdemokratiska förlustvalrörelsen.

Mera sånt och svenska folket får uppleva lite mer av tydlighet, ideologisk nerv och skiljelinjer som den lama valrörelsen aldrig riktigt förmådde att ge väljarna. Kanske hade valutgången kunnat bli en annan om detta kommit fram lite mer i god tid före valdagen den 17 september.

ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)

Först gick handelsministern och nu också kulturministern - väntat och rimligt

Lördagen den 14 oktober fick handelsminister Maria Borelius gå efter sitt dribblande med svarta barnflickor, skattetrixande och obetald tv-licens. Några dagar senare - måndagen den 16 oktober - samm dag som den nya Reinfeldt-regeringen ska lämna sin första budget, lämnar nästa "fuskminister", kulturminister Cecilia Stegö Chilò, den knappt veckogamla, nya regeringen. Inte med bästa vilja i världen kan någon påstå att Fredrik Reinfeldt fått en bra start i regeringsarbetet.

Pressen på också Cecilia Stegö Chilò blev för stark. Efter avslöjandena om svarta löner till barnflickor och obetalda TV-avgifter under 16 år fanns ingen möjlighet för henne att göra sitt jobb på ett rimligt bra sätt. Det medgav den nyliberala Stegö Chilò (f d VD i Timbros högertankesmedja) själv i ett pressmeddelande. Hon skulle i praktiken inte ha kunnat fungera som högsta ansvarig för kulturpolitiken. Varken väljare eller de övriga borgerliga partierna i alliansen har givit moderaterna ett mandat att genomföra ett nyliberalt systemskifte i mediepolitiken. I grunden är det därför Stegö Chilò nu tvingas avgå.

Nu ligger bollen i statsminister Fredrik Reinfeldts händer. Genom valet av efterträdare till nylberaler som handelsminister Borelius och Stegö Chilò visar Reinfeldt i praktiken om de "nya" moderaterna är mer än bara ett PR- och kampanjtrick - med syfte att locka väljare i valet. Lena Adelsohn Liljeroth, m-riksdagsledamot i riksdagens kulturutskott, är en tänkbar efterträdare som ny kulturminister.

För en del av moderaternas nya väljare i valet 2006 är dock frågan: hur många har redan ångrat sig val den 17 september?
ROBERT BJÖRKENWALL

Herrskap och tjänstefolk i repris

Herrskap och tjänstefolk i repris vore inte fel nu. Efter den första veckans Borelius- och Stegö-såpa i Reinfeldt-alliansens regering är det väl läge för public service-SvT att köra den gamla engelska klassikern "herrskap och tjänstefolk" i repris?. Eller alternativet att t ex låta Peter Birro eller någon annan dramatiker skriva och spela in en ny, moderniserad variant att visas på bästa prime time-sändningstid i SvT kanal 1 eller 2?

Det kommande skatteavdraget för hushållsnära tjänster borde väl döpas om till Borelius-avdraget när alliansen nu inför det under 2007.
Robert Björkenwall

Reinfeldt kan nu får svårt att sudda bort överklasstämplen på sitt alliansbygge

Häromdagen satt handelsministern och Carl Bildt-skyddslingen Maria Borelius i en tv-soffa och svarade karskt "nej" på frågan om det fanns fler tvivelaktigheter i den personliga ekonomin än de svarta barnflickorna.

Därefter har Maria Borelius blivit polisanmäld för sitt tv-licensskolk, en barnflicka har berättat att ministerns företag betalade hennes taxiresor hem. Det har också visat sig att hon brutit mot finansinspektionens regler vid insiderhandel med aktier och hotas av 15 000 kronor i förseningsavgift och som grädde på moset har hennes sommarfastighet i Falsterbo - värd kanske tio miljoner - skrivits på ett företag i skatteparadiset Jersey för att undvika förmögenhetsbeskattning. Och nu avslöjas att paret Borelius-Larsson också äger en fastighet i franska Cannes genom samma brevlådeföretag, Full Moon Lt, i Jersey.

Uppenbart är att Borelius "jag hade inte råd"-argument med annat än svart barnflicka var en ren bluff. Uppenbart är också att hennes nej i TV:s morgonsoffa häromdagen inte ska tolkas på annat sätt än att numera betyder ett "nej" oftast raka motsatsen.

Den första regeringsveckan för Reinfeldts alliansregering har onekligen gett intressanta inblickar i överklassens sätt att leva och tänka.

Nyliberala borgerliga anarkister som sätter sig över lagar och regler, sätter licenssmitande i system, betalar barnflickor svart, hämtar hit hjälp i hemmet-personer från Filippinerna och Lettland på svarta villkor, ägnar sig åt avancerad skatteplanering och lyxliv med uttänkta skatteundantagande-motiv.

Den nyvalda borgerliga alliansregeringen under statsminister Fredrik Reinfeldts m-ledning har onekligen fått sämsta möjliga start. Knappast någon bryr sig om vad som står i regeringsdeklarationen eller vad partiledarna och de nya statsråden hade att säga häromdagen i riksdagens partiledardebatt om den nya regeringens politik för de kommande åren. All uppmärksamhet och allt medialjus är i stället nu - och har så varit en vecka nu - riktat på moralbristerna hos ett antal politiska nybörjare som blivit statsråd och redan hunnit göra bort sig rejält.

Säkerligen ångrar Fredrik Reinfeldt nu att han tog in tre så oprövade "wild cards"som kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström i sin nya regering. Det har nu alla tre - med sina svarta affärer, tv-licensskolk och lögnaktiga undanflykter - på överraskande kort tid lyckats rasera det Fredrik Reinfeldt och hans "nya" moderater byggt upp före och under valrörelsen.

Det nya arbetarpartiet har snabbt blivit överklassens gamla högerparti igen på nolltid Det "nya" arbetarpartiet har åter - med dessa skatte- och licensfuskande unga m-statsråd medvetna "misstag" - fått tillbaka den gamla överklasstämpeln är tillbaka. Det mödosamma arbetet med att göra moderaterna till ett parti för vanligt folk har rasat ihop.

Tycker man lagarna är fel så behöver man inte följa dem, har kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström, uppenbarligen ansett i sina tidigare liv. Den rätten har de bättre bemedlade tagit sig i alla tider, kontrade oppositionen omedelbart.

Visserligen visste Reinfeldt om att kultur- och handelsministrarna anlitat svart arbetskraft redan innan de utnämndes. Men undanflykterna och ursäkterna från de skattefuskande, färska statsråden om att dessa välavlönade före detta journalister och konsulter om att de "inte hade råd" att göra annat imponerade inte ens på statsministern. Än mindre så på frågande journalister och en undrande allmänhet.

Kulturminister Stegö Chilò - och för den delen också handelsminister Borelius - skulle kunna göra det enkelt för statsministern genom att självmant avgå. Alla trogna licensbetalare skulle nog tycka det vore bra.

Utrikesminister Carl Bildt, som kallar sig själv "moderat classic light", har också lagt sig i och skyller den svarta hemhjälpen hos Stegö Chiló och Borelius på "de höga skatterna".

Underförstått att det är tidigare socialdemokratiska regeringars fel. Den förre moderatledarens von oben-attityd stärker dock bara intrycket av överklassens Rosenbad som regerar Sverige - och att vi nu har två statsministrar. En som har den titeln och en annan som överprövar och mästrar när det passar.

Det är nästan så att man i nuläget tycker lite synd om statsminister Fredrik Reinfeldt. Han skulle nog helst vilja sparka dessa "fubbande" och ljugande statsråd direkt men anser sig inte kunna göra det - just nu.

Nu har dock dessa skandaliserade statsråd fått, som statsministern själv säger, "en andra chans" att om möjligt revanschera sig. Men anlitandet av en advokat som ska gå igenom Borelius ekonomi visar ändå att i åtminstone hennes fall kan denna andra chans bli synnerligen kort. Handelsminister Borelius lär - trots Carl Bildts försvar - inte bli långlivad i regeringen.

Men även i fallet med nyliberala kulturministern Cecilia Stegö Chilós uppenbarligen medvetna licensskolk, anlitande av svarta barnflickor och oärliga ursäkter är det nog mer än tveksamt om hon lär få sitta kvar hela mandatperioden för regeringen Reinfeldt.

I den här regeringssåpan finns alla nödvändiga ingridienser för en TV-dramadokumentär som skulle kunnna locka miljonpublik till public service-tv, därest någon flyhänt dramatiker skulle vilja ta chansen att "sno ihop" ett bra manus för SvT-Drama. Brittiska BBC hade nog redan legat i startgroparna om motsvarande hänt en ny brittisk regering under dess första vecka vid makten.
ROBERT BJÖRKENWALL

Handelsminister Borelius havererade projekt

Notan för nytillträdande handelsminister Maria Borelius (m) häromåret havererade tv- och mediaprojekt slutade på över 700 miljoner kr. När hennes med partners misslyckade IT-bolag K-world - digital tv och utbildning - gick i putten förlorade wallenbergarnas Investor och familjen Rausing 700 mille i riskkapital, som gick upp i rök i kraschen. Det var ett av IT-hypens många offer. Några reella affärer hann det liksom aldrig bli för K-World innan kraschen.
Maria Borelius sitter - men har väl avgått nu? - i styrelsen för flera börsbolag och driver även två (vilande under ministertiden?) egna mediebolag - Maria Borelius Aktiebolag ("medieproduktion och författarverksamhet" står det i bolagsregistret) och Mammut Television Aktiebolag. Båda bolagen har gjort förluster på sammanlagt 132 942 kr. Hur mycket Borelius plockat ut i inkomster är lite oklart eftersom hon varit skriven i Storbritannien och hennes deklaration hos Skatteverket inte är klar ännu.
Hennes Mammut Television har, enligt uppgift, inte skött sina skattebetalningar och fick år 2003 två betalningsanmärkningar för obetalda skatter. Kronofogden har utan framgång försökt driva in dessa. Om detta är utklarat sedan dess har inte riktigt gått att få fram.
I Maria Borelius bolag Mammut Televisions styrelse ingår också hennes bror Henrik Borelius, VD för vårdföretaget Attendo Care AB.
Och nu är hon alltså nyvald riksdagsledamot för m och ny handelsminister, men redan svårt skadeskjuten av sitt "dribblande" med icke hållbara förklaringar till tidigare svartbetalda barnflickor i hemmet på 90-talet och en obetald tv-licens. De tre m-statsråd som fubbat med tv-licensen är nu polisanmälda av Radiotjänst i Kiruna.
Frågan många ställer sig nu är: hur länge överlever hon på sin post? Och hur länge överlever den kanske ännu mera skadeskjutna kulturministern Cecilia Stegö Chiló på sin post?

Robert Björkenwall

Tyska korrar om svenska valrörelsen

Var på kvällen den 12.10 med om ett samtal med två tyska korrar i Sverige, Reiner Gatermann från tidningen Die Welt och Gunnar Herrman från Züddeutsche Zeitung, båda korrar i Stockholm
Så här var deras intryck i korthet om svenska valet och hur de valde att rapportera hem i sina respektive tidningar:
1) Man var förvånad i Tyskland över att Sverige med så god ekonomi valde en ny regering. 2) Samtidigt var intrycket att svenska folket tyckte det vara dags att byta och pröva något nytt. 3) Göran Persson var denna gång inte lika drivande och aktiv som i tidigare val och missbedömde dessutom sysselsättningsfrågan. Reinfeldt och alliansen förmådde i sin tur utnyttja detta till sin fördel. 4) Det var i viss mening ett ideologiskt val - moderaterna hade gått och mitten och gjort sig mera "valbara". 5) Svenskarna vill inte byta system utan gillar sitt välfärdssystem men ville ändå pröva något nytt. (Alliansens valseger var inget mandat för något systemskiftet.) 6) I Tyskland är Sverige viktigt i välfärdsdebatten (ex.vis föräldraledigheten, pensionssystemet etc). 7) I Tyskland fanns och finns intresse för vad som skulle hända med de stora statliga företagen vid ett maktskifte - vilka skulle säljas ut och i vilken takt. (Vattenfall är t ex en stor arbetsgivare i särskilt östra Tyskland.)
Kring dessa och andra punkter utspann sig sedan en diskussion och jämförelser gjordes med tyska valrörelser och tyska socialdemokratin, SPD...och CDU. Även tysk fackföreningsrörelse kom med på ett hörn.
De tyska korrarna var förvånade över att EU spelade praktiskt taget ingen roll i svenska valrörelsen. Inget block ville ha frågan med i valet, var deras bestämda intryck. Men också detta speglar väl vad svenska väljare tycker. Samtidigt som Tyskland gärna ser att Sverige blir aktivare i EU - och därmed stärker den nordliga axeln inom EU.
Robert Björkenwall

Reinfeldts alliansregering i Sverige kunde knappast ha fått en sämre start

Den nyvalda borgerliga alliansregeringen under statsminister Fredrik Reinfeldts m-ledning har fått sämsta möjliga start. Knappast någon bryr sig om vad som står i regeringsdeklarationen eller vad partiledarna och de nya statsråden hade att säga häromdagen i riksdagsdebatten om den nya regeringens politik för de kommande åren.
All uppmärksamhet och allt medialjus är i stället riktat på moralbristerna hos ett antal politiska nybörjare som blivit statsråd och redan hunnit göra bort sig rejält. Hade den just nu tämligen stukade och slitna statsministern Reinfeldt haft Sveriges meste och längste statsministers sinne för humor hade han i nuläget kunnat citera ett Erlander-humoristiskt uttalande från strax efter valet 1948.
Så här sade Tage Erlander då: ”Valrörelser är nog bra bara man slapp att regera efteråt:”
Säkerligen ångrar Fredrik Reinfeldt nu att han tog in tre så populitiskt oprövade "wild card"-kort som kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström i sin nya regering.
Det har nu alla tre - med sina svarta affärer, tv-lincensskolk och lögnaktiga undanflykter - på överraskande kort tid lyckats rasera det Fredrik Reinfeldt och hans "nya" moderater byggt upp före och under valrörelsen. Det "nya" arbetarpartiet har åter - med dessa skatte- och licensfuskande unga m-statsråd medvetna "misstag" - fått tillbaka den gamla överklasstämpeln är tillbaka. Det mödosamma arbetet med att göra moderaterna till ett parti för vanligt folk har rasat ihop. Och det inser säkert statsminister Reinfeldt nu själv och förstår att uppförsbacken nu kommer att bli mycket tung för den nya regeringen.
Tycker man lagarna är fel så behöver man inte följa dem, har kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström, uppenbarligen ansett i sina tidigare liv. Den rätten har de bättre bemedlade tagit sig i alla tider, kontrade omedelbart oppositionen i går. Visserligen visste Reinfeldt om att kultur- och handelsministrarna anlitat svart arbetskraft redan innan de utnämndes.
Men undanflykterna och ursäkterna från de skattefuskande, färska statsråden om att dessa välavlönade f d journalister och konsulter om att de "inte hade råd" att göra annat imponerade inte ens på statsministern. Än mindre så på frågande journalister och en undrande allmänhet. Men ännu värre var att statsministern blev förd helt bakom ljuset av Cecilia Stegö Chilòs och - visar det sig nu också - migrationsminister Tobias Billströms 16- respektive 10-åriga bojkott av tv-licensen. Uppenbarligen så också av politiska skäl, detta eftersom dessa två nyliberala allt annat än "nya" moderater i grunden inte gillar public service-radio och tv. Och det av högsta hönset och den nu poltiskt ansvarige för public service-bolagen SvT (televisionen) och SR (public service-radion), nämligen kulturminister Cecilia Stegö Chilò.
Denna kalldursch för uppenbarligen också statsminister Reinfeldt personligen gör att han nu inför frågande journalister rakt ur säger att han "är arg och besviken". Han låter också förstår att han gärna velat veta om den innan regeringen slutgiltigt sattes samman. Sannolikt hade de nu fuskande ministrarna aldrig kommit med om han vetat innan vad han nu vet.

"Snyltar på andra"
Kulturministern har också fått be om ursäkt för att hon inte berättat hela sanningen. Och inför en lite parodisk pressträff upprepade gånger hasplat ur sig att för hennes 16-åriga, medvetna skolk från att betala tv-licensen "finns ingen förklaring". Trots att många vet att hon i andra sammanhang tidigare skrytit med sitt medvetna och politiskt motiverade "skubbande" från att betala licensen. Radiotjänsts verkställande direktör, Lars Lindberg - där tv-licensen inbetalas - skräder inte orden när han kommenterar det faktum att nyblivna kulturministern, Cecilia Stegö Chilò, inte betalat tv-licens på 16 år: "Hon är en snyltare som låter andra stå för kostnaderna."
Ett uttalande som väl spelar det riktigt problematiska med de fuskande ministrarnas beteende. Å ena sida vill de gäran ha topposter i samhället men å andra sidan förbehåller de sig själva rätten att stå över lagar och regler - och själva slippa vara med och finansiera kostnaden för det gemensamma. Men de vill gärna ha poster som ger dem makt att styra och ställa över verksamheterna. Det är just detta hyckleri och demonstrerade dubbelmoral som upprör mest och där den nya Reinfeldt-ledda, färska regeringen nu på mycket kort tid förlorat mycket eller det mesta av det man tidigare byggt upp.
Saken blir inte bättre av att "fuskministrar" (allmän beteckning i media) som Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius - så före detta journalister de är - trasslar in sig i alla möjliga krystade förklaringar till sitt beteende och bristande moral. Handelsminister Maria Borelius fick backa från att hon "inte hade råd" med vit barnpassning. Inkomstuppgifterna visade vid kontroll vara av det slaget att det blev uppenbart att hon ljög. Och kulturminister Stegö Chilò skyllde först på utlandsvistelse. Men hon betalade inte tv-licens vare sig före eller efter flytten.
Och häromdagen kom ännu en ny variant, "det finns ingen bra förklaring", innan hon flydde undan journalisterna.
Ändå vet många att det gör det visst. I Cecilia Stegö Chilòs tidigare, välkända nyliberala liv var det bekant i rätt vida kretsar att det här handlade om ett medvetet val att inte betala tv-licens. Något som hennes ideologiska frände i regeringen, migrationsminister Tobias Billström, också erkände den 12 oktober.
Till pjäsen hör dock att en kulturminister med ansvar för radio och tv aldrig kan säga något sådant offentligt. Då är man "rökt" bara därför i jobbet. Alltså drar hon till med lögnen "ingen bra förklaring" Men visst är det ironiskt att två tidigare journalister - som borde veta bättre om vad proffsig krishantering kräver - har dragit till med så uppenbart obegripliga och lögnaktiga undanflykter. Och med dessa sedan trasslat in sig och gjort sin sak ytterligare några grader värre. De om några borde veta att det är bäst att säga som det är direkt så är det gamla journalister.

Överklassens Rosenbad styr nu Sverige
Kulturminister Stegö Chilò - och för den delen också handelsminister Borelius - skulle kunna göra det enkelt för statsministern genom att självmant avgå. Alla trogna licensbetalare skulle nog tycka det vore bra. Utrikesminister Carl Bildt, som kallar sig själv ”moderat classic light”, har också lagt sig i och skyller den svarta hemhjälpen hos Stegö Chilò och Borelius på ”de höga skatterna”. Underförstått att det är tidigare socialdemokratiska regeringars fel. Den förre moderatledarens von oben-attityd stärker dock bara intrycket av överklassens Rosenbad som regerar Sverige – och att vi nu har två statsministrar. En som har den titeln och en annan som överprövar och mästrar när det passar.
Det är nästan så att man i nuläget tycker lite synd om statsminister Fredrik Reinfeldt. Han skulle nog helst vilja sparka dessa "fubbande" och ljugande statsråd direkt men anser sig inte kunna göra det - just nu.
Säkerligen har han - i sammanhanget orutinerad som han är - dock redan insett att utnämningarna av Stegö Chilò, Borelius och Billström (som dock svarat ärligare om sitt licensfusk) nog inte precis tillhör hans mest lyckade statsrådsutnämningar. Det är och förblir riskfyllt att utse ministrar utan eller med ytterst begränsad partipolitisk erfarenhet. Nu har dock dessa skandaliserade statsråd fått, som statsministern själv säger, "en andra chans" att om möjligt revanschera sig.
Men nog skulle det förvåna om dessa blir kvar hela mandatperioden för regeringen Reinfeldt.
I sin kammare kan väl Reinfeldt som nu fått en så usel start med sin nya regering fundera lite på om inte humoristen och självkritikern Tage Erlander ändå hade rätt: "”Valrörelser är nog bra bara man slapp att regera efteråt:”
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)

Valrörelser bra - bara man slapp regera efteråt

Efter den första veckans minst sagt usla start för Reinfeldt och hans alliansregering, kan han måhända ha skäl att erindra sig ett gammalt citat från Sveriges "meste statsminister Tage Erlander från valet 1948.
Så här sade humoristen och den ständigt självprövande Erlander då: ”Valrörelser är nog bra bara man slapp att regera efteråt:”
ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com)

Den hårda hemläxan för arbetarrörelsen - jobben och lyhördheten

Arbetslösheten blev 2006 en avgörande, stor valfråga, som vägde över till högeralliansens fördel. Inte för att högeralliansen hade något bättre recept på att öka sysselsättningen än regeringen, utan för att många väljare uppfattade att alliansen hade ett recept, där regeringen tycktes sakna recept. Regeringen och socialdemokraterna uppfattades ha abdikerat och bara satt och väntade att jobben skulle komma av sig själv. Samtidigt som de nödvändiga krafttagen hade uteblivit sedan ett par år tillbaka. Varför var de så få som agerande blåslampa och slog larm i tid om detta faktum?
Och då ska man komma ihåg att t ex på den senaste LO-kongressen i juni 2004 antogs ett uttalande riktat till den socialdemokratiska regeringen med en rad krav. I uttalandet stod det bland annat: ”Den öppna arbetslösheten är i genomsnitt hela 5,5 procent, men bland LO-förbundens medlemmar är den betydligt högre. Nu måste regeringen ta krafttag mot den höga arbetslösheten.”
Hur gick det då med krafttagen? Ja, inte hände något som påverkade arbetslösheten på ”hela 5,5” procent av vända nedåt. Visserligen sjönk den några tiondelar hösten 2004 men steg sedan åter 2005 och var dessutom omkring en procent högre ett år efter det att LO hade krävt krafttag. Först i maj i år syntes en klar förbättring jämfört med läget för två år sedan, men det var så dags då.
Göran Persson och hans regering har gjorde misstaget att för "bekvämt" litat på att den urstarka svenska ekonomin både skulle lyfta sysselsättningen och samtidigt vara ett tillräckligt tungt argument för att vinna väljare i valrörelsen 2006. Men det höll inte streck. En svår valförlust med blott 35 % i väljarstöd och förlorad regeringsmakt kom som ett brev på posten.
Det märkliga i sammanhanget var att så få ifrågasatte detta, att till exempel inte ens LO-ledningen med sitt kongressuttalande i bagaget från juni 2004 inte drev på hårdare. Samma sak kan sägas om den socialdemokratiska rörelsens många företrädare ute i landet som borde sett och förstått. Ja, Göran Johansson i Göteborg och några till gjorde det. Men långtifrån tillräckligt många och tillräckligt tunga företrädare.
Sammantaget blev det här ett misstag som starkt bidrog till den stora valförlusten för s-regeringen den 17 september 2006. Den förlusten borde ingen valanalys kunna dribbla bort men däremot kunna/borda ge en fördjupad förklaring till. Tids nog. Och senast på kongressen i mars 2007.
Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen kan inte nu göra något åt de misstag som begåtts ogjorda.
Däremot kan man lära sig av dem. Den avgörande viktiga lärdomen av den senaste mandatperioden är att både LO och socialdemokraterna mycket mer aktivt måste arbeta för att bekämpa arbetslösheten. Det duger inte att sitta och vänta på att konjunkturen ska lösa problemen av sig själva. Varken för de arbetslösas del eller när det gäller att utsikterna att vinna nya, framtida val.
Ingen vinner val på gamla, aldrig så fina meriter. Det är den hårda men nödvändiga hemläxa som socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen nu måste göra inför framtiden.
Robert Björkenwall
(skrivet den 9 oktober 2006)

Tuff EU-debut för Reinfeldt om arbetstidsdirektivet

Tuff EU-debut för Reinfeldt om arbetstidsdirektivet i Lahtis
Sveriges nye statsminister Fredrik Reinfeldt får en tuff debut vid EU:s toppmöte i Lahtis 20 oktober. Förutom känsliga frågor om det rättsliga samarbetet, kan även den hårda striden om arbetstidsdirektivet komma att avgöras vid mötet.
Det finska EU-ordförandeskapet arbetar hårt för att finna en kompromiss i den segdragna frågan om en revidering av EU:s arbetstidsdirektiv under hösten. Högst 48 timmar/vecka Bakgrunden är domar i EG-domstolen, som slår fast att all jourtid också ska räknas som arbetstid. Dessutom kritiken mot möjligheten att ställa sig utanför grundregeln om högst 48-timmars arbetsvecka. Den brittiska regeringen har slagits hårt för rätten till detta sitt tidigare beviljade undantag ("opt-out") från EU:s arbetstidsdirektiv. Men bland annat maktskiftet i Italien tidigare i år har gjort att marken nu börjat gunga under britterna.
Enligt Europafackets, EFS/ETUC:s, generalsekreterare John Monks, tidigare brittisk fackbas i TUC, visar den brittiska regeringen tecken på desperation. Han har tagit till de stora bokstäverna och kallat premiärminister Tony Blairs kampanj för att behålla undantaget för "det största brittiska diplomatiska initiativet i fredstid".
Möte i finska Lahtis Flera förslag till en uppgörelse cirkulerar nu i Bryssels korridorer inför EU-toppmötet i finska vintersportorten Lahtis. Försök har gjorts att skilja de båda frågorna åt, det vill säga lösa frågan om jourtider och lämna kvar undantaget till senare lösning. Den tanken har dock flera EU-länder avfärdat, bland andra den tidigare svenska socialdemokratiska regeringen.
Men vad säger moderate Fredrik Reinfeldt och hans arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)? Och vad säger nya EU-ministern Cecilia Malmström (fp)? Vill de byta fot eller hålla fast vid den tidigare Persson-regeringens linje?
Andra uppslag är att ge generösare bestämmelser till länder som inte använder sig av undantaget från grundregeln. Bland annat ska de få beräkna den genomsnittliga arbetstiden över en längre period, vilket ökar flexibiliteten.
Läget har varit låst under flera EU-ordförandeskap. De båda sidorna har blockerat varandra. Därför är det viktigt även hur små och medelstora länder som Sverige ställer sig när frågan nu närmar sig ett avgörande. Lösas på regeringschefsnivå Ett extra ministerrådsmöte är utlyst till i början av november. Men det mesta talar för att frågan bara kan lösas på högsta nivå, det vill säga regeringschefsnivå (i europeiska rådet). Det första mötet i den kretsen mellan stats- och regeringscheferna äger rum den 20 oktober i Lahtis. Det toppmötet blir också statsminister Fredrik Reinfeldts debut i EU-sammanhang.
Robert Björkenwall
(skrivet den 7 oktober 2006)

Moderaterna lade beslag på de tunga posterna

Från talarstolen i riksdagen presenterade Sveriges nye statsminister Fredrik Reinfeldt, m, fredagen den 6 oktober sin nya ministär. Moderate före detta statsministern Carl Bildt blir utrikesminister. En stor överraskning enligt många bedömare, också med tanke på att den tidigare men nu sannolikt utklarade konflikterna mellan före detta ungdomsförbundaren Reinfeldt och den tidigare moderate partiledaren Carl Bildt. Hur länge dröjer det innan den gamle statsministern börjar uttala sig på tvärs mot regeringens officiella linje enligt regeringsdeklarationens policydokument? Sannolikt inte så länge.
Vice statsminister och näringsminister är Maud Olofsson, c, justitieminister Beatrice Ask, m, försvarsminister Mikael Odenberg, m, socialminister Göran Hägglund, kd, utbildningsminister Lars Leijonborg, fp, skolminister den hårdföre majoren Jan Björklund, fp. Alla väntade utnämningar, utom försvarsminister Odenberg, som nog själv gärna hellre velat bli finansminister. Den posten går nu till moderaternas chefsekonom och politiska strategen Anders E Borg, Reinfeldts nära förtrogna.
Borg kommer att få en mycket tuff uppgift att hålla statsfinanserna i fortsatt strama tyglar och försöka sätta p för allehanda löften som de olika allianspartierna annars gärna vill ha genomförda så snart som möjligt inför sina egna väljare och partiaktivister. Av tradition har just detta varit något av en akilleshäl i tidigare borgerliga koalitionsregeringar. Om så blir fallet också nu, ja det avgör – jämte sysselsättningspolitiken – i mångt och mycket utsikterna för Reinfeldt-regeringen att bli omvald i 2010 års riksdagsval.
Så finansminister Borg – ekonom utan större politiska meriter – måste lyckas, om alliansregeringen ska kunna sitta kvar mer än en mandatperiod.
En annan tung regeringspost som moderaterna också lägger beslag på är arbetsmarknadsministerposten, som går till moderaternas tidigare partisekreterare Sven Otto Littorin. Också han måste lyckas bra med att förverkliga åtminstone en del av de i valrörelsen väl yviga vallöftena om jobben, för att regeringens mandattid ska bli mer än fyra år.
I regeringsdeklarationen har stats-minister Fredrik Reinfeldt redan utlovat att arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, ska göras om i grunden. Vad det konkret innebär återstår att se. Men ostridigt är att S.O Littorin – precis som Anders Borg – kommer att få en av regeringens tuffare uppgifter. Här prövas hållfastheten i den Reinfeldt-ledda alliansens vallöften mot verkligheten.
Den nya näringsministern Maud Olofsson får också hon tämligen snart prövas mot verkligheten. Undrar vad till exempel en nybliven centerpartistisk riksdagsman som Per Åsling från Trångsund i Jämtland säger till sin partikamrat Maud Olofsson, när hon och alliansregeringen nu vill ta bort skattesubventionen för köp av hemdator redan i sin första budget och till exempel gör 40 personer arbetslösa på it-företaget Sykes i Sveg i Härjedalen?
Totalt handlar det, enligt it-företagens studie, om 3 000 it-jobb som försvinner. Detta för att Maud Olofsson och alliansen i stället ska ha råd att satsa på vallöftet att införa ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster i hemmet (städjobb etcetera) som främst väntas bli anlitade av välbeställda hushåll och moderatväljare. Blir detta verklighet, så byts hyfsat välbetalda och framtidsinriktade it-jobb mot lågbetalda städjobb i hemmet. Knappast något som är i linje med vad som sägs i regeringens egen regeringsförklaring om satsningar på kompetens, tillväxt och förbättrad konkurrenskraft i en allt mera globaliserad värld.
Undrar vad Beatrice Ask på justitiedepartementet säger till sina gamla skolkamrater och mamma damfrissan hemma i Sveg apropå de 40 it-jobben på Sykes som nu är hotade? Valet av näringslivslobbyisten (chef för tankesmedjan Timbro) och före detta journalisten Cecilia Stegö-Chilo, m som ny kulturminister känns som en av regeringen Reinfeldts verkliga chansningar. Frågan är vad som händer med public service-radion och -tv:n, nu är det många som säkert undrar. Och går hon verkligen hem bland kulturarbetarna på landets museer och teatrar?
Folkpartisten Nyamko Sabuni är en mycket kontroversiell chansning som jämställdhets- och integrationsminister. Hur gångbar är hennes mycket hård-föra linje i de sedan länge så infekterade integrationsfrågorna? Betydligt säkrare kort är då den rutinerade Eskil Erlandsson, c, som ny jordbruksminister, biståndsminister Gunilla Carlsson, m, infrastruktur- minister Åsa Torstensson på näringsdepartementet, den för det EU-skeptiska svenska folket väl EU-entusiastiska EU-ministern Cecilia Malmström, folkhälsominister Maria Larsson, kd, och socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson, m, samt den allmänpolitiskt kunnige före detta centerpolitikern och generaldirektören Andreas Carlgren som ny miljöminister.
Däremot kan man undra hur en i politiska sammanhang så färsk person som före detta journalisten Maria Borelius, m, kommer att klara jobbet som handelsminister. Den nye migrationsministern Tobias Billström, m, kan också få det svettigt på sitt jobb. Den ofta så pratige men rutinerade krist- demokratiske politikern Mats Odell måste hålla tungan rätt i mun, om han ska klara jobbet som ny finansmarknadsminister och privatiseringsminister för statliga företag någorlunda bra.
På ett antal punkter känns det med andra ord rätt ”skakigt”, men vi får väl se tiden an. Alla statsråd kommer nog inte att sitta mandatperioden ut.
En kärnfråga i sammanhanget är följande: Den avgående socialdemokratiska regeringen Perssons mål har varit att 80 procent av 5,8 miljoner av den vuxna befolkningen (20–64 år), ska vara sysselsatt.
Alliansregeringen bör rimligen också sätta upp ett mål för den här mandatperioden. Men något sådant fanns inte i Renfeldts regeringsförklaring. Men med tanke på den hårda profileringen i valrörelsen på jobbpolitiken är det rimligt att ställa frågan: Siktar Reinfeldt och hans alliansregering nu på ett ännu högre mål än 80 procent?
Och hur ska det i praktiken gå till att ge alla arbetslösa en "personlig coach" när AMS ska bantas och göras om i grunden?
Robert Björkenwall
(skrivet 6 oktober 2006)

Högsta hönset betalar ingen tv-licens och två förmögna ministrar har bara "råd" att anlita svart hjälp i hemmet

Ingen minister i den borgerliga Reinfeldt-ledda "nya moderaterna"-regeringen har en vanlig löntagarbakgrund. Ingen av dem tjänar mindre än en halv miljon kronor varje år. Hälften av ministrarna kommer från stockholmsområdet och då från regionens mer välbärgade villakommuner.
Enligt den nya justitieministern, Beatrice Ask, är just den sortens brottslighet folklig eller som hon uttrycker det i TV4:s morgonsoffa häromdagen: "Det här visar att vi är vanliga människor". När brottslighet är det enda sättet för den borgerliga regeringen att framstå som folklig är det inte svårt att förstå varför en justitieminister uttrycker sig så behagligt om sina kollegors tvivelaktiga förflutna.
Lustigt nog ursäktar sig dessa långtifrån några fattiglappar till ministrar sina handlingar med att de inte hade råd. Kunde inte dessa fusk-ministrar Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius komma på någon bättre ursäkt än så - nu när det faktiskt visar sig att de är rikast i regeringen jämte Carl Bildt. Bara utrikesminister Carl Bild med sina aktiemiljoner i två Lundin Oil-bolag med mera är förmögnare än dessa två nykomlingar.
Ändå har handelsminister Maria Borelius visat sig att under en följd av år ha anlitat svart arbetskraft. Det samma gjorde kulturminister Cecilia Stegö Chilò, som också dessutom lät bli att betala tv-licensen i 16 år (!). Och nu ska hon - av alla - vara ansvarig för bl a public service-radion och televisionen. Snacka om förtroendekris redan innan hon hunnit börja sitt nya jobb på allvar.
- Det är märkligt om hon får ha kvar ansvaret, säger Radiotjänsts vd Lars Lindberg.
Först fem dagar innan Stegö Chilò tillträdde posten som kulturminister och högsta hönsen och ansvarig för Sveriges Television anmälde hennes man tv-innehav. Dessutom visade det sig den 11 oktober att även en annan moderat minister, migrationsminister Tobias Billström, även han under en följd av år låtit bli att betala sin tv-licens. Och först när detta uppdagas anmäler även handelsminister Borelius sitt tv-innehav och börjar betala tv-licens.
Till denna präktiga skandal och "sätta sig över lagen"-beteende ska så läggas att det nu visar sig att den svart jobb-anlitande, "jag hade inte råd"-handelsminister Maria Borelius och hennes man tjänade 16,7 miljoner kronor under 1990-talet. Inte många vanliga väljare har de inkomsterna. Till detta kan konstateras att deras beskattningsbara förmögenhet 1996 var 3,2 miljoner och 4 miljoner år 1999. Ändå ska vanligt folk - enligt deras eget sätt att se - ha full förståelse för att parets ekonomiska situation var så bekymmersam att man inte ansåg sig ha råd att anställa barnflickor vitt. I synnerhet som minister Borelius förklarar det hela med att makarna hade separerad ekonomi. Tänk om Maria Borelius blivit jämställdhetsminister. Då hade hon väl möjligen kunnat övertyga sin man om att också han har ett lagstadgat ekonomiskt ansvar för barnen.
Dessa båda före detta styrelseproffsen och näringslivskvinnorna inte hade det direkt knapert Cecilia Stegö Chiló, kulturminister, och Maria Borelius, handelsminister, har nu - säkert efter råd på någon PR-nisse - försökt städa ur liken i garderoben och erkänt att de har köpt svart arbetskraft. Från borgerligt håll kom fram till den 11 oktober ändå nästan ingen eller bara överslätande kritik mot skatte- och tv-licensfusket. Fredrik Reinfeldt ifrågasatte inte utan slätade bara över deras handlingar - till strax innan partiledardebatten i riksdagen den 11 oktober.
Den svarta marknaden är och förblir olaglig. Det borde en nytillträdd statsminister också vara kristallklar om - och inte försöka släta över och ursäkta. Det har man rätt att förvänta sig av varje regering. Och det oavsett politisk färg.
ROBERT BJÖRKENWALL