Reinfeldt kan nu får svårt att sudda bort överklasstämplen på sitt alliansbygge
Häromdagen satt handelsministern och Carl Bildt-skyddslingen Maria Borelius i en tv-soffa och svarade karskt "nej" på frågan om det fanns fler tvivelaktigheter i den personliga ekonomin än de svarta barnflickorna.
Därefter har Maria Borelius blivit polisanmäld för sitt tv-licensskolk, en barnflicka har berättat att ministerns företag betalade hennes taxiresor hem. Det har också visat sig att hon brutit mot finansinspektionens regler vid insiderhandel med aktier och hotas av 15 000 kronor i förseningsavgift och som grädde på moset har hennes sommarfastighet i Falsterbo - värd kanske tio miljoner - skrivits på ett företag i skatteparadiset Jersey för att undvika förmögenhetsbeskattning. Och nu avslöjas att paret Borelius-Larsson också äger en fastighet i franska Cannes genom samma brevlådeföretag, Full Moon Lt, i Jersey.
Uppenbart är att Borelius "jag hade inte råd"-argument med annat än svart barnflicka var en ren bluff. Uppenbart är också att hennes nej i TV:s morgonsoffa häromdagen inte ska tolkas på annat sätt än att numera betyder ett "nej" oftast raka motsatsen.
Den första regeringsveckan för Reinfeldts alliansregering har onekligen gett intressanta inblickar i överklassens sätt att leva och tänka.
Nyliberala borgerliga anarkister som sätter sig över lagar och regler, sätter licenssmitande i system, betalar barnflickor svart, hämtar hit hjälp i hemmet-personer från Filippinerna och Lettland på svarta villkor, ägnar sig åt avancerad skatteplanering och lyxliv med uttänkta skatteundantagande-motiv.
Den nyvalda borgerliga alliansregeringen under statsminister Fredrik Reinfeldts m-ledning har onekligen fått sämsta möjliga start. Knappast någon bryr sig om vad som står i regeringsdeklarationen eller vad partiledarna och de nya statsråden hade att säga häromdagen i riksdagens partiledardebatt om den nya regeringens politik för de kommande åren. All uppmärksamhet och allt medialjus är i stället nu - och har så varit en vecka nu - riktat på moralbristerna hos ett antal politiska nybörjare som blivit statsråd och redan hunnit göra bort sig rejält.
Säkerligen ångrar Fredrik Reinfeldt nu att han tog in tre så oprövade "wild cards"som kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström i sin nya regering. Det har nu alla tre - med sina svarta affärer, tv-licensskolk och lögnaktiga undanflykter - på överraskande kort tid lyckats rasera det Fredrik Reinfeldt och hans "nya" moderater byggt upp före och under valrörelsen.
Det nya arbetarpartiet har snabbt blivit överklassens gamla högerparti igen på nolltid Det "nya" arbetarpartiet har åter - med dessa skatte- och licensfuskande unga m-statsråd medvetna "misstag" - fått tillbaka den gamla överklasstämpeln är tillbaka. Det mödosamma arbetet med att göra moderaterna till ett parti för vanligt folk har rasat ihop.
Tycker man lagarna är fel så behöver man inte följa dem, har kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström, uppenbarligen ansett i sina tidigare liv. Den rätten har de bättre bemedlade tagit sig i alla tider, kontrade oppositionen omedelbart.
Visserligen visste Reinfeldt om att kultur- och handelsministrarna anlitat svart arbetskraft redan innan de utnämndes. Men undanflykterna och ursäkterna från de skattefuskande, färska statsråden om att dessa välavlönade före detta journalister och konsulter om att de "inte hade råd" att göra annat imponerade inte ens på statsministern. Än mindre så på frågande journalister och en undrande allmänhet.
Kulturminister Stegö Chilò - och för den delen också handelsminister Borelius - skulle kunna göra det enkelt för statsministern genom att självmant avgå. Alla trogna licensbetalare skulle nog tycka det vore bra.
Utrikesminister Carl Bildt, som kallar sig själv "moderat classic light", har också lagt sig i och skyller den svarta hemhjälpen hos Stegö Chiló och Borelius på "de höga skatterna".
Underförstått att det är tidigare socialdemokratiska regeringars fel. Den förre moderatledarens von oben-attityd stärker dock bara intrycket av överklassens Rosenbad som regerar Sverige - och att vi nu har två statsministrar. En som har den titeln och en annan som överprövar och mästrar när det passar.
Det är nästan så att man i nuläget tycker lite synd om statsminister Fredrik Reinfeldt. Han skulle nog helst vilja sparka dessa "fubbande" och ljugande statsråd direkt men anser sig inte kunna göra det - just nu.
Nu har dock dessa skandaliserade statsråd fått, som statsministern själv säger, "en andra chans" att om möjligt revanschera sig. Men anlitandet av en advokat som ska gå igenom Borelius ekonomi visar ändå att i åtminstone hennes fall kan denna andra chans bli synnerligen kort. Handelsminister Borelius lär - trots Carl Bildts försvar - inte bli långlivad i regeringen.
Men även i fallet med nyliberala kulturministern Cecilia Stegö Chilós uppenbarligen medvetna licensskolk, anlitande av svarta barnflickor och oärliga ursäkter är det nog mer än tveksamt om hon lär få sitta kvar hela mandatperioden för regeringen Reinfeldt.
I den här regeringssåpan finns alla nödvändiga ingridienser för en TV-dramadokumentär som skulle kunnna locka miljonpublik till public service-tv, därest någon flyhänt dramatiker skulle vilja ta chansen att "sno ihop" ett bra manus för SvT-Drama. Brittiska BBC hade nog redan legat i startgroparna om motsvarande hänt en ny brittisk regering under dess första vecka vid makten.
ROBERT BJÖRKENWALL
Därefter har Maria Borelius blivit polisanmäld för sitt tv-licensskolk, en barnflicka har berättat att ministerns företag betalade hennes taxiresor hem. Det har också visat sig att hon brutit mot finansinspektionens regler vid insiderhandel med aktier och hotas av 15 000 kronor i förseningsavgift och som grädde på moset har hennes sommarfastighet i Falsterbo - värd kanske tio miljoner - skrivits på ett företag i skatteparadiset Jersey för att undvika förmögenhetsbeskattning. Och nu avslöjas att paret Borelius-Larsson också äger en fastighet i franska Cannes genom samma brevlådeföretag, Full Moon Lt, i Jersey.
Uppenbart är att Borelius "jag hade inte råd"-argument med annat än svart barnflicka var en ren bluff. Uppenbart är också att hennes nej i TV:s morgonsoffa häromdagen inte ska tolkas på annat sätt än att numera betyder ett "nej" oftast raka motsatsen.
Den första regeringsveckan för Reinfeldts alliansregering har onekligen gett intressanta inblickar i överklassens sätt att leva och tänka.
Nyliberala borgerliga anarkister som sätter sig över lagar och regler, sätter licenssmitande i system, betalar barnflickor svart, hämtar hit hjälp i hemmet-personer från Filippinerna och Lettland på svarta villkor, ägnar sig åt avancerad skatteplanering och lyxliv med uttänkta skatteundantagande-motiv.
Den nyvalda borgerliga alliansregeringen under statsminister Fredrik Reinfeldts m-ledning har onekligen fått sämsta möjliga start. Knappast någon bryr sig om vad som står i regeringsdeklarationen eller vad partiledarna och de nya statsråden hade att säga häromdagen i riksdagens partiledardebatt om den nya regeringens politik för de kommande åren. All uppmärksamhet och allt medialjus är i stället nu - och har så varit en vecka nu - riktat på moralbristerna hos ett antal politiska nybörjare som blivit statsråd och redan hunnit göra bort sig rejält.
Säkerligen ångrar Fredrik Reinfeldt nu att han tog in tre så oprövade "wild cards"som kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström i sin nya regering. Det har nu alla tre - med sina svarta affärer, tv-licensskolk och lögnaktiga undanflykter - på överraskande kort tid lyckats rasera det Fredrik Reinfeldt och hans "nya" moderater byggt upp före och under valrörelsen.
Det nya arbetarpartiet har snabbt blivit överklassens gamla högerparti igen på nolltid Det "nya" arbetarpartiet har åter - med dessa skatte- och licensfuskande unga m-statsråd medvetna "misstag" - fått tillbaka den gamla överklasstämpeln är tillbaka. Det mödosamma arbetet med att göra moderaterna till ett parti för vanligt folk har rasat ihop.
Tycker man lagarna är fel så behöver man inte följa dem, har kulturminister Cecilia Stegö Chilò, handelsminister Maria Borelius och migrationsminister Tobias Billström, uppenbarligen ansett i sina tidigare liv. Den rätten har de bättre bemedlade tagit sig i alla tider, kontrade oppositionen omedelbart.
Visserligen visste Reinfeldt om att kultur- och handelsministrarna anlitat svart arbetskraft redan innan de utnämndes. Men undanflykterna och ursäkterna från de skattefuskande, färska statsråden om att dessa välavlönade före detta journalister och konsulter om att de "inte hade råd" att göra annat imponerade inte ens på statsministern. Än mindre så på frågande journalister och en undrande allmänhet.
Kulturminister Stegö Chilò - och för den delen också handelsminister Borelius - skulle kunna göra det enkelt för statsministern genom att självmant avgå. Alla trogna licensbetalare skulle nog tycka det vore bra.
Utrikesminister Carl Bildt, som kallar sig själv "moderat classic light", har också lagt sig i och skyller den svarta hemhjälpen hos Stegö Chiló och Borelius på "de höga skatterna".
Underförstått att det är tidigare socialdemokratiska regeringars fel. Den förre moderatledarens von oben-attityd stärker dock bara intrycket av överklassens Rosenbad som regerar Sverige - och att vi nu har två statsministrar. En som har den titeln och en annan som överprövar och mästrar när det passar.
Det är nästan så att man i nuläget tycker lite synd om statsminister Fredrik Reinfeldt. Han skulle nog helst vilja sparka dessa "fubbande" och ljugande statsråd direkt men anser sig inte kunna göra det - just nu.
Nu har dock dessa skandaliserade statsråd fått, som statsministern själv säger, "en andra chans" att om möjligt revanschera sig. Men anlitandet av en advokat som ska gå igenom Borelius ekonomi visar ändå att i åtminstone hennes fall kan denna andra chans bli synnerligen kort. Handelsminister Borelius lär - trots Carl Bildts försvar - inte bli långlivad i regeringen.
Men även i fallet med nyliberala kulturministern Cecilia Stegö Chilós uppenbarligen medvetna licensskolk, anlitande av svarta barnflickor och oärliga ursäkter är det nog mer än tveksamt om hon lär få sitta kvar hela mandatperioden för regeringen Reinfeldt.
I den här regeringssåpan finns alla nödvändiga ingridienser för en TV-dramadokumentär som skulle kunnna locka miljonpublik till public service-tv, därest någon flyhänt dramatiker skulle vilja ta chansen att "sno ihop" ett bra manus för SvT-Drama. Brittiska BBC hade nog redan legat i startgroparna om motsvarande hänt en ny brittisk regering under dess första vecka vid makten.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 3:56 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home