Reinfeldt-regeringens alla vurpor och bortförklaringar - och ovilja att städa trappan uppifrån
Reinfeldt-regeringens alla vurpor och bortförklaringar bottnar i orutin och, framför allt, ovilja att städa trappan uppifrån.
Fredrik Reinfeldt säger nu - efter den orutinerade, nya regeringens svåra vurpa i diket - att han inte har letat efter ”snövita” medarbetare. Jo jo, nog har svenska folket förstått det. Två överklassbrudar och politiska m-noviser av nyliberalt snitt - Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò - avslöjades med köp av svartjobb (båda), rätt avancerat skattetrixande via brevlådor i utländska skatteparadis (Borelius) och systematiskt tevelicens-skolk (främst Stegö). De gjorde sedan rejäla praktvurpor i media redan efter några dagar och tvingades lämna in efter i vecka i jobbet.
Och på detta följde nya avslöjanden om Reinfeldts fuskministrar: efter Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò följde m-politikern Tobias Billström (också notorisk tevelicens-skolkare) och nu även självaste finansministern Anders Borg (m). Efter en dags betänketid minns också han plötsligt lite bättre - jo, jag har nog köpt svart arbetskraft i hemmet och inte ens haft arbetstillstånd för den jag anlitat. Och det har nog pågått lite längre och senare än jag först mindes, erindrar sig nu finansministern.
Sverige har således nu även fått en 38-årig finansminister som i åratal anlitat barnflickor och städerskor som han betalat svart. Han är visserligen inte ensam om att vara en del av den svarta ekonomin. Men den stora skillnaden är att Anders Borg är finansminister. Han ska föregå med gott exempel och ytterst ska se till att skatter och avgifter betalas in av svenska folket. Och då är det här precis ingen bra början för en finansminister.
Nu granskas även kommunminister Mats Odell, kd. Enligt public service-radiones ekoredaktion utreder finansdepartementet, efter att Ekot börjat ställa frågor, om Odell både kan vara minister och vara delägare i ett företag som säljer vårdtjänster. Tillsammans med sin fru äger han nämligen en tredjedel av aktierna i Bellstasund AB, en koncern i vårdbranschen som säljer sina tjänster till kommunerna. Här finns uppenbarligen stor risk för jäv och otillbörligt gynnande om han fortsätter med detta samtidigt som han är kommunminister.
Risk för jäv och otillbörligt gynnande finns också kring den ännu - märkligt nog - rätt ogranskade utrikesminister Carl Bildt och hans miljonstora innehav av aktier och optioner i Lundin Petroleum, ryska Nafta Vodstok och, via det senare, även optioner för fem miljoner i ryska gasjätten Gazproom - med stora intressen i en mycket omdiskuterad naturgasledning i Östersjön. Är det i ett sådant jävsriskläge så där alldeles säkert att utrikesminister Bildt verkligen fullt ut bara ser till Sveriges nationella intressen i sina relationer med Putins Ryssland?
Visst förstår man att statsminister Reinfeldt i sina möten med journalisternas frågor ser blek och tagen ut. Att han - trots hans orutinerade regerings många dikeskörningar - nu tycker att det får räcka med Borelius och Stegö Chilò. Den ur sjuksängen nyss uppstigne m-stämplade migrationsministern Billström (borde också gå) och finansminister Borg tillåts sitta kvar med argumentet att han inte letat efter "snövita medarbetare".
I stället väljer statsministern att slå tillbaka mot medierna och mot Radiotjänst, som polisanmält licensfusket. Märkligt. Ska inte Radiotjänsts ledning kunna polisanmäla ens ett systematiskt licensfusk - 16 år för Stegö Chilò och 10 år för Billström -, så när ska man då få göra det? Ska fubbande m-statsråd ha en egen gräddfil medan folk i stort ska förväntas följa gällande lagar och regler? Vad menar egentligen statsministern?
Plötsligt är det alltså journalisternas, de kritiska väljarnas och de lurade myndigheternas fel att vi fått en regering bestående av en rad fuskande, arroganta och maktfullkomliga ministrar, som gärna vill slå ner på andras fusk (med a-kassa etc) men finner alla möjliga ursäkter och försvar för eget fuskande.
Den orutinerade Reinfeldt-regeringen har uppenbarligen redan gått i väggen efter knappa två veckor vid makten. Det har onekligen drag av "surt sa räven" över att Reinfeldt själv - i insikt om att han själv och ingen annan valt ett antal fuskare till statsråd - nu försöker göra vad han kan för att skylla på media för sitt eget debacle.
I det här perspektivet är det inte fel att ställa hans egna ministrars fusk i relation till alliansens många och skoningslösa attack mot allt förekommande fusk inom socialförsäkringarna. Fuskjakten sägs ska kunna inbringa två miljarder kronor. Ingen obetydligt slant - visst. Och fusk ska hållas efter.
Men ställ detta i relation till det enorma skattefusket, som Skatteverket och andra studier beräknat till ska handla om 120 miljarder kronor årligen! Alltså 60 gånger större. Vad tänker den nya alliansregeringen åt det?
Jo, regeringschefen Reinfeldt försöker vända på steken, sanktionera fuskministrarnas beteende och uppenbarligen rent av göra det till en merit för ett statsrådsjobb. ”De har fuskat för att få livspusslet att gå ihop.” Ridå!
Det kan väl alla andra också säga som t ex skattefuskar i mer eller mindre stor omfattning - med det nya standardargumentet "för att får livspusslet att gå ihop"!?
Snacka om klent försvar för egna misslyckanden med att ha utsett ett antal fuskande statsråd, varav några sannolikt lär få sitta kvar.
Uppenbart är att Reinfeldt nu tycker att det räcker med att två nyliberala överklassbrudar och m-novispolitiker som Borelius och Stegö Chilò nu har fått gå. Fler offer vill han inte göra. Därav attacken häromdagen mot granskande journalister och Radiotjänst i Kiruna.
Men så länge Reinfeldt själv inte vill inse att det gäller att städa trappan - med eller utan skattesubvention - uppifrån blir inte heller hans och regeringens politik riktigt trovärdig. Ens i förhållande till vad alliansen själv tidigare har sagt - innan de blev valda.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Fredrik Reinfeldt säger nu - efter den orutinerade, nya regeringens svåra vurpa i diket - att han inte har letat efter ”snövita” medarbetare. Jo jo, nog har svenska folket förstått det. Två överklassbrudar och politiska m-noviser av nyliberalt snitt - Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò - avslöjades med köp av svartjobb (båda), rätt avancerat skattetrixande via brevlådor i utländska skatteparadis (Borelius) och systematiskt tevelicens-skolk (främst Stegö). De gjorde sedan rejäla praktvurpor i media redan efter några dagar och tvingades lämna in efter i vecka i jobbet.
Och på detta följde nya avslöjanden om Reinfeldts fuskministrar: efter Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò följde m-politikern Tobias Billström (också notorisk tevelicens-skolkare) och nu även självaste finansministern Anders Borg (m). Efter en dags betänketid minns också han plötsligt lite bättre - jo, jag har nog köpt svart arbetskraft i hemmet och inte ens haft arbetstillstånd för den jag anlitat. Och det har nog pågått lite längre och senare än jag först mindes, erindrar sig nu finansministern.
Sverige har således nu även fått en 38-årig finansminister som i åratal anlitat barnflickor och städerskor som han betalat svart. Han är visserligen inte ensam om att vara en del av den svarta ekonomin. Men den stora skillnaden är att Anders Borg är finansminister. Han ska föregå med gott exempel och ytterst ska se till att skatter och avgifter betalas in av svenska folket. Och då är det här precis ingen bra början för en finansminister.
Nu granskas även kommunminister Mats Odell, kd. Enligt public service-radiones ekoredaktion utreder finansdepartementet, efter att Ekot börjat ställa frågor, om Odell både kan vara minister och vara delägare i ett företag som säljer vårdtjänster. Tillsammans med sin fru äger han nämligen en tredjedel av aktierna i Bellstasund AB, en koncern i vårdbranschen som säljer sina tjänster till kommunerna. Här finns uppenbarligen stor risk för jäv och otillbörligt gynnande om han fortsätter med detta samtidigt som han är kommunminister.
Risk för jäv och otillbörligt gynnande finns också kring den ännu - märkligt nog - rätt ogranskade utrikesminister Carl Bildt och hans miljonstora innehav av aktier och optioner i Lundin Petroleum, ryska Nafta Vodstok och, via det senare, även optioner för fem miljoner i ryska gasjätten Gazproom - med stora intressen i en mycket omdiskuterad naturgasledning i Östersjön. Är det i ett sådant jävsriskläge så där alldeles säkert att utrikesminister Bildt verkligen fullt ut bara ser till Sveriges nationella intressen i sina relationer med Putins Ryssland?
Visst förstår man att statsminister Reinfeldt i sina möten med journalisternas frågor ser blek och tagen ut. Att han - trots hans orutinerade regerings många dikeskörningar - nu tycker att det får räcka med Borelius och Stegö Chilò. Den ur sjuksängen nyss uppstigne m-stämplade migrationsministern Billström (borde också gå) och finansminister Borg tillåts sitta kvar med argumentet att han inte letat efter "snövita medarbetare".
I stället väljer statsministern att slå tillbaka mot medierna och mot Radiotjänst, som polisanmält licensfusket. Märkligt. Ska inte Radiotjänsts ledning kunna polisanmäla ens ett systematiskt licensfusk - 16 år för Stegö Chilò och 10 år för Billström -, så när ska man då få göra det? Ska fubbande m-statsråd ha en egen gräddfil medan folk i stort ska förväntas följa gällande lagar och regler? Vad menar egentligen statsministern?
Plötsligt är det alltså journalisternas, de kritiska väljarnas och de lurade myndigheternas fel att vi fått en regering bestående av en rad fuskande, arroganta och maktfullkomliga ministrar, som gärna vill slå ner på andras fusk (med a-kassa etc) men finner alla möjliga ursäkter och försvar för eget fuskande.
Den orutinerade Reinfeldt-regeringen har uppenbarligen redan gått i väggen efter knappa två veckor vid makten. Det har onekligen drag av "surt sa räven" över att Reinfeldt själv - i insikt om att han själv och ingen annan valt ett antal fuskare till statsråd - nu försöker göra vad han kan för att skylla på media för sitt eget debacle.
I det här perspektivet är det inte fel att ställa hans egna ministrars fusk i relation till alliansens många och skoningslösa attack mot allt förekommande fusk inom socialförsäkringarna. Fuskjakten sägs ska kunna inbringa två miljarder kronor. Ingen obetydligt slant - visst. Och fusk ska hållas efter.
Men ställ detta i relation till det enorma skattefusket, som Skatteverket och andra studier beräknat till ska handla om 120 miljarder kronor årligen! Alltså 60 gånger större. Vad tänker den nya alliansregeringen åt det?
Jo, regeringschefen Reinfeldt försöker vända på steken, sanktionera fuskministrarnas beteende och uppenbarligen rent av göra det till en merit för ett statsrådsjobb. ”De har fuskat för att få livspusslet att gå ihop.” Ridå!
Det kan väl alla andra också säga som t ex skattefuskar i mer eller mindre stor omfattning - med det nya standardargumentet "för att får livspusslet att gå ihop"!?
Snacka om klent försvar för egna misslyckanden med att ha utsett ett antal fuskande statsråd, varav några sannolikt lär få sitta kvar.
Uppenbart är att Reinfeldt nu tycker att det räcker med att två nyliberala överklassbrudar och m-novispolitiker som Borelius och Stegö Chilò nu har fått gå. Fler offer vill han inte göra. Därav attacken häromdagen mot granskande journalister och Radiotjänst i Kiruna.
Men så länge Reinfeldt själv inte vill inse att det gäller att städa trappan - med eller utan skattesubvention - uppifrån blir inte heller hans och regeringens politik riktigt trovärdig. Ens i förhållande till vad alliansen själv tidigare har sagt - innan de blev valda.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 3:08 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home