Allt mera av speljournalistik och slump styr EU-rapporteringen i media
Allt mera av speljournalistik och slump styr EU-rapporteringen i media, anser professor Lars Nord från Mittuniversitetet i Sundsvall. En viktig förklaring till misstron mot EU - vid sidan av hur själva EU-inträdet en gång hanterades 1994-95 m m - hos ett EU-skeptiska svenskarna finns måhända också i medias sätt att fungera. Trots ett redan elva-årigt, svenskt medlemskap i EU.
På ett EU-seminarium i Sundsvall den 24 oktober 2006 så medverkade professor Lars Nord från Mittuniversitetet och dess Demokrati-institut med en intressant redovisning. I sin medieforskning - med jämförelser mellan svenska riksdagsval och EU-parlamentsval - har professor Nord serier av tydliga data som visar att svenska folket hämtar runt 80 procent av sin information från media. Medierapporteringen spelar med andra ord en långt större roll än politiska möten, seminarier och annat liknande när folk ska ta ställning. Även när vi någon gång talar om EU med varandra i vardagliga sammanhang baseras det i allt väsentligt på medierapporteringen.
Samtidigt är det onekligen lite dystert att det i media har blivit allt mer av så kallad speljournalistik. Antalet raka nyheter om EU har minskat klart vid en jämförelse mellan perioden 1995 och 2004. Det är särskilt tydligt i kvällstidningarnas allt mera kommersialiserade utbud. I gengäld har det blivit allt mera fokus på själva spelet.
En annan tendens är att det blivit allt mera slumpartat vilka som favoriseras i media, ofta med fokus på möjliga vinnare som t ex junilistan i senaste EU-parlamentsvalet 2004. Det rena nyhetsvärdet i rapporteringen är ofta också lågt, konstaterade Mittuniversitets forskare Lars Nord.
Samtidigt ska man komma ihåg att nordiska medier - Norge, Danmark, Sverige och Finland - ändå står i viss särklass. Också här finns en nordisk modell med t ex bra regionala tidningar som ändå känner ansvar och vill försöka rapportera bra. (Och ännu så länge finns ju t ex presstödet kvar - dock föremål för EU-granskning just nu, märkligt nog. Varför just nu - när vi haft det här systemet under många år och fick ett nytt blocköverskridande beslut så sent som i början av juni 2006?) Andra ytterligheten är den sydeuropeiska modell, som utmärks av bl a elittidningar som inte når vanligt folk. Mitt emellan den nordiska modellen och det elitära sydeuropeiska medielandskapet finns länder som Belgien, Nederländerna, Tyskland och Österrike.
Vi måste dock, noterade professor Lars Nord, ställa oss om inte också vi är på väg att mer och mer bli som övriga Europa på medieområdet. Det vill säga att det blir ett gradvis minskande tidningsläsande, att antalet tidningar blir allt färre och att public service-radio och -tv (Sveriges radio och tv) tappar allt mera mark till de kommersiella alternativen. Och med risk för ytterligare lite sämre folkbildande journalistisk rapportering.
Lars Nord avslutade sin genomgång med att lyfta fram några grundläggande problem i det svenska och europeiska medielandskapet visavi EU. 1) Det finns inga verkligt europeiska medier. Försök har gjorts men just inte mer. 2) Det finns ingen europeisk mediepolitik värd namnet. 3) Det finns ingen europeisk journalistik annat än i yttersta undantagsfall. 4) Vi saknar också en europeisk mediepublik. 5) Det finns ännu inte heller någon europeisk offentlighet (genomskinlighet och öppenhet när det gäller källor i offentliga beslutsrum).
Inte så underligt kanske att med denna bild av medielandskapet för ögonen inte heller professor Lars Nord har något bra svar på hur misstron mot EU ska kunna minska. Särskilt inte som EU inte ens är mätbar som en i väljarnas ögon viktig samhällsfråga. Och samtidigt som vi vet att ju mindre av egen erfarenhet och insikt vi har av en samhällsfråga, desto sannolikare är det att vi "köper" den version som media torgför. Oavsett hur den nu ser ut.
Valdeltagandet på runt 80 procent i svenska riksdagsval och t ex bara 38 procent i t ex senaste EU-parlamentsvalet 2004 är ett annat mått på och spegelbild av medielandskapets sätt att fungera - sett i ett EU-perspektiv.
Mera folkbildning, en bättre fungerande dialog mellan förtroendevalda och vanligt folk samt, inte minst, en kvalitativt bättre, löpande rapportering i media om EU i stället för - som så ofta nu - det slumpartade och alltför myckna "spelet"-rapporterandet i media är uppenbarligen några möjliga svar på den tuffa utmaningen att åtminstone något minska gapet mellan väljare och valda. Särskilt så i relation till EU och dess olika beslutande organ, och dess folkvalda europaparlamentet
ROBERT BJÖRKENWALL
På ett EU-seminarium i Sundsvall den 24 oktober 2006 så medverkade professor Lars Nord från Mittuniversitetet och dess Demokrati-institut med en intressant redovisning. I sin medieforskning - med jämförelser mellan svenska riksdagsval och EU-parlamentsval - har professor Nord serier av tydliga data som visar att svenska folket hämtar runt 80 procent av sin information från media. Medierapporteringen spelar med andra ord en långt större roll än politiska möten, seminarier och annat liknande när folk ska ta ställning. Även när vi någon gång talar om EU med varandra i vardagliga sammanhang baseras det i allt väsentligt på medierapporteringen.
Samtidigt är det onekligen lite dystert att det i media har blivit allt mer av så kallad speljournalistik. Antalet raka nyheter om EU har minskat klart vid en jämförelse mellan perioden 1995 och 2004. Det är särskilt tydligt i kvällstidningarnas allt mera kommersialiserade utbud. I gengäld har det blivit allt mera fokus på själva spelet.
En annan tendens är att det blivit allt mera slumpartat vilka som favoriseras i media, ofta med fokus på möjliga vinnare som t ex junilistan i senaste EU-parlamentsvalet 2004. Det rena nyhetsvärdet i rapporteringen är ofta också lågt, konstaterade Mittuniversitets forskare Lars Nord.
Samtidigt ska man komma ihåg att nordiska medier - Norge, Danmark, Sverige och Finland - ändå står i viss särklass. Också här finns en nordisk modell med t ex bra regionala tidningar som ändå känner ansvar och vill försöka rapportera bra. (Och ännu så länge finns ju t ex presstödet kvar - dock föremål för EU-granskning just nu, märkligt nog. Varför just nu - när vi haft det här systemet under många år och fick ett nytt blocköverskridande beslut så sent som i början av juni 2006?) Andra ytterligheten är den sydeuropeiska modell, som utmärks av bl a elittidningar som inte når vanligt folk. Mitt emellan den nordiska modellen och det elitära sydeuropeiska medielandskapet finns länder som Belgien, Nederländerna, Tyskland och Österrike.
Vi måste dock, noterade professor Lars Nord, ställa oss om inte också vi är på väg att mer och mer bli som övriga Europa på medieområdet. Det vill säga att det blir ett gradvis minskande tidningsläsande, att antalet tidningar blir allt färre och att public service-radio och -tv (Sveriges radio och tv) tappar allt mera mark till de kommersiella alternativen. Och med risk för ytterligare lite sämre folkbildande journalistisk rapportering.
Lars Nord avslutade sin genomgång med att lyfta fram några grundläggande problem i det svenska och europeiska medielandskapet visavi EU. 1) Det finns inga verkligt europeiska medier. Försök har gjorts men just inte mer. 2) Det finns ingen europeisk mediepolitik värd namnet. 3) Det finns ingen europeisk journalistik annat än i yttersta undantagsfall. 4) Vi saknar också en europeisk mediepublik. 5) Det finns ännu inte heller någon europeisk offentlighet (genomskinlighet och öppenhet när det gäller källor i offentliga beslutsrum).
Inte så underligt kanske att med denna bild av medielandskapet för ögonen inte heller professor Lars Nord har något bra svar på hur misstron mot EU ska kunna minska. Särskilt inte som EU inte ens är mätbar som en i väljarnas ögon viktig samhällsfråga. Och samtidigt som vi vet att ju mindre av egen erfarenhet och insikt vi har av en samhällsfråga, desto sannolikare är det att vi "köper" den version som media torgför. Oavsett hur den nu ser ut.
Valdeltagandet på runt 80 procent i svenska riksdagsval och t ex bara 38 procent i t ex senaste EU-parlamentsvalet 2004 är ett annat mått på och spegelbild av medielandskapets sätt att fungera - sett i ett EU-perspektiv.
Mera folkbildning, en bättre fungerande dialog mellan förtroendevalda och vanligt folk samt, inte minst, en kvalitativt bättre, löpande rapportering i media om EU i stället för - som så ofta nu - det slumpartade och alltför myckna "spelet"-rapporterandet i media är uppenbarligen några möjliga svar på den tuffa utmaningen att åtminstone något minska gapet mellan väljare och valda. Särskilt så i relation till EU och dess olika beslutande organ, och dess folkvalda europaparlamentet
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 6:58 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home