Ska vi bejaka eller avvisa globaliseringen eller inte?
Ska vi bejaka eller avvisa globaliseringen eller inte? Ska vi bejaka eller avvisa EU eller inte? Svaret på den övergripande frågeställningen på en EU-diskussion häromdagen med IF Metall-basen Stefan Löfven, s-riksdagsledamotet Agneta Lundberg från EU-nämnden och professor Lars Nord från Mittuniversitetet i Sundsvall var att vi får leva med både globaliseringen och EU. Vare sig vi nu gillar det hela eller ej.
IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven, bördig från "Foppa-land" i Örnsköldsvik, ansåg för sin del att svaret på den frågeställningen var given - om också inte problemfri. Han menade att vi inte kan neka kineser och andra att med globaliseringens hjälp öka sin levnadsstandard. Precis på samma sätt som vi svenskar - och svensk industri - gjort under stora delar av 1900-talet. Och fortsätter så att göra.
Men inte minst fackföreningsrörelsen - i sitt nationella, nordiska, EU-europeiska och internationella samarbete samt i FN-organet ILO:s olika konventioner - måste dra några absoluta gränser som inte får överskridas. "Det handlar om att vi måste säga nej till barnarbete, nej till slavarbete, nej till underbudskonkurrens och dumpning på oschysta villkor, nej till diskriminering vid visstidsarbete, på grund av kön och sexuell läggning med mera. Det faktum att vi också nu - 2006 - måste säga nej och göra vad vi kan för att stoppa sådant visar hur illa det är ställt på sina håll."
Stefan Löfven exemplifierade med Vaxholms-fallet - striden om de lettiska byggjobbarnas löne- och anställningsvillkor och rätten att hävda det svenska kollektivavtalets giltighet - som nu ligger i EG-domstolen för ett avgörande. På vilken sida kommer den nya alliansregeringen att ställa sig här, när det blir dags för muntliga förhandlingar i EG-domstolen i Luxemburg?
Kommer de att fullfölja tidigare svenska regeringslinje och stödja svensk fackföreningsrörelses rätt att hävda kollektivavtalet och vidta stridsåtgärder när så krävs? Eller kommer Reinfeldt-regeringen att byta fot och lägga sig på arbetsgivarens linje som i praktiken skulle tillåta lönedumpning och gå på tvärs mot utstationeringsdirektivet, som stadgar att värdlandets villkor ska gälla? "Vi måste vinna den här striden", sade Stefan Löfven.
Ett annat exempel är den långvariga kampen om tjänstedirektivet. Där lyckades fackföreningsrörelsen - efter långvarigt lobbyarbete - i våren och försommaren 2006 få till stånd en kompromiss i EU-parlament, EU-kommission och ministerråd som bl a innebär att en tidigare bestämmelse i tjänstedirektivet om att ursprungslandets (de land som en utländsk firma med tillfällig arbetskraft kommer ifrån) princip ska gälla när olika jobb och projekt görs i ett annat EU-land. I det nya förslaget till tjänstedirektiv ska i stället värdlandets villkor - dvs t ex våra svenska kollektivavtal - gälla, inte ursprungslandets villkor.
Också här blir testfrågan nu i höst och vinter - inför det slutliga avgörandet om tjänstedirektivet - om Reinfeldt-regeringen håller fast vid den här kompromissen? Eller om man försöker ändra tillbaka, som flera av nuvarande statsråd i opposition då var förespråkare för? "Det skulle bli en riktig rysare om vi i stället för våra kollektivavtal skulle få 25 eller 27 olika regler på svensk arbetsmarknad", slog Stefan Löfven fast. Med det är däremot både bra och värdefullt med ett EU-regelverk på EU-nivån som stödjer den nationella nivån, ansåg han.
Oklarhet råder också i frågan om hur den nya svenska regeringen kommer att ställa sig i ministerrådet den 7 november, när frågan om EU:s arbetstidsdirektiv på 48 timmars arbetsvecka (inräknat jourtid) ska bli föremål för ett avgörande. "För vår del vill vi", precis som traditionen här i vår land bjuder, "implimentera (omsätta) det nya arbetstidsdirektivet via kollektivavtal", sade IF Metall-basen Stefan Löfven.
Särskilt EU-landet Storbritannien - men också en del andra - vill man behålla möjligen att fortsätta ha längre arbetsveckor än det i direktivförslaget stadgade 48 timmarna. Men som den i seminariepubliken närvarande Dagbladet-redaktören Svante Säwén konstaterade: vem kan egentligen förvånas när försämringar i arbetstiderna i exempelvis vården genomförs med direkt hänvisning till ett nytt EU-direktiv som i sig inte är dumt. Om nu landstingen i t ex Västernorrland väljer att inte plussa på med nya pengar för att se till att de anställda i akutvården inte får försämrade arbetstider, så ska ingen förvånas om personalen då vänder sin ilska mot EU-systemet.
Parentetiskt kan här nämnas att t ex de svenska moderaternas ledamöter i EU-parlamentet i en tidigare runda i europaparlamentet röstat mot EU-kommissionens förslag till nytt arbetstidsdirektiv. En fingervisning om hur t ex m-statsråd ser på frågan?
Stefan Löfven från IF Metall konstaterade också, apropå bl a det i valrörelsen så flitigt förekommande danska flexsecurity-exemplet, att när arbetsgivare och statsråd i nya alliansregeringen pratar om detta så är det mest bara flexibilitet för arbetskraften som berörs. Mera sällan att t ex danskarna har 90 procent av sitt inkomstbortfall i a-kasseersättning. Det skulle jag gärna också vilja ha i Sverige, noterade IF Metall-basen Stefan Löfven.
Men Löfven, lika lite som någon annan i EU-seminariet i Sundsvall, hade något riktigt bra svar på den andra övergripande seminariefrågan, nämligen den om hur misstron mot EU ska minska hos det ännu tämligen EU-skeptiska svenskarna.
Mera folkbildning, en bättre fungerande dialog mellan förtroendevalda och vanligt folk samt kvalitativt bättre rapportering i media om EU i stället för - som så ofta nu - det slumpartade och alltför myckna "spelet"-rapporterandet i media (professor Lars Nords forskariakttagelser) var dock några möjliga svar på den tuffa utmaningen.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven, bördig från "Foppa-land" i Örnsköldsvik, ansåg för sin del att svaret på den frågeställningen var given - om också inte problemfri. Han menade att vi inte kan neka kineser och andra att med globaliseringens hjälp öka sin levnadsstandard. Precis på samma sätt som vi svenskar - och svensk industri - gjort under stora delar av 1900-talet. Och fortsätter så att göra.
Men inte minst fackföreningsrörelsen - i sitt nationella, nordiska, EU-europeiska och internationella samarbete samt i FN-organet ILO:s olika konventioner - måste dra några absoluta gränser som inte får överskridas. "Det handlar om att vi måste säga nej till barnarbete, nej till slavarbete, nej till underbudskonkurrens och dumpning på oschysta villkor, nej till diskriminering vid visstidsarbete, på grund av kön och sexuell läggning med mera. Det faktum att vi också nu - 2006 - måste säga nej och göra vad vi kan för att stoppa sådant visar hur illa det är ställt på sina håll."
Stefan Löfven exemplifierade med Vaxholms-fallet - striden om de lettiska byggjobbarnas löne- och anställningsvillkor och rätten att hävda det svenska kollektivavtalets giltighet - som nu ligger i EG-domstolen för ett avgörande. På vilken sida kommer den nya alliansregeringen att ställa sig här, när det blir dags för muntliga förhandlingar i EG-domstolen i Luxemburg?
Kommer de att fullfölja tidigare svenska regeringslinje och stödja svensk fackföreningsrörelses rätt att hävda kollektivavtalet och vidta stridsåtgärder när så krävs? Eller kommer Reinfeldt-regeringen att byta fot och lägga sig på arbetsgivarens linje som i praktiken skulle tillåta lönedumpning och gå på tvärs mot utstationeringsdirektivet, som stadgar att värdlandets villkor ska gälla? "Vi måste vinna den här striden", sade Stefan Löfven.
Ett annat exempel är den långvariga kampen om tjänstedirektivet. Där lyckades fackföreningsrörelsen - efter långvarigt lobbyarbete - i våren och försommaren 2006 få till stånd en kompromiss i EU-parlament, EU-kommission och ministerråd som bl a innebär att en tidigare bestämmelse i tjänstedirektivet om att ursprungslandets (de land som en utländsk firma med tillfällig arbetskraft kommer ifrån) princip ska gälla när olika jobb och projekt görs i ett annat EU-land. I det nya förslaget till tjänstedirektiv ska i stället värdlandets villkor - dvs t ex våra svenska kollektivavtal - gälla, inte ursprungslandets villkor.
Också här blir testfrågan nu i höst och vinter - inför det slutliga avgörandet om tjänstedirektivet - om Reinfeldt-regeringen håller fast vid den här kompromissen? Eller om man försöker ändra tillbaka, som flera av nuvarande statsråd i opposition då var förespråkare för? "Det skulle bli en riktig rysare om vi i stället för våra kollektivavtal skulle få 25 eller 27 olika regler på svensk arbetsmarknad", slog Stefan Löfven fast. Med det är däremot både bra och värdefullt med ett EU-regelverk på EU-nivån som stödjer den nationella nivån, ansåg han.
Oklarhet råder också i frågan om hur den nya svenska regeringen kommer att ställa sig i ministerrådet den 7 november, när frågan om EU:s arbetstidsdirektiv på 48 timmars arbetsvecka (inräknat jourtid) ska bli föremål för ett avgörande. "För vår del vill vi", precis som traditionen här i vår land bjuder, "implimentera (omsätta) det nya arbetstidsdirektivet via kollektivavtal", sade IF Metall-basen Stefan Löfven.
Särskilt EU-landet Storbritannien - men också en del andra - vill man behålla möjligen att fortsätta ha längre arbetsveckor än det i direktivförslaget stadgade 48 timmarna. Men som den i seminariepubliken närvarande Dagbladet-redaktören Svante Säwén konstaterade: vem kan egentligen förvånas när försämringar i arbetstiderna i exempelvis vården genomförs med direkt hänvisning till ett nytt EU-direktiv som i sig inte är dumt. Om nu landstingen i t ex Västernorrland väljer att inte plussa på med nya pengar för att se till att de anställda i akutvården inte får försämrade arbetstider, så ska ingen förvånas om personalen då vänder sin ilska mot EU-systemet.
Parentetiskt kan här nämnas att t ex de svenska moderaternas ledamöter i EU-parlamentet i en tidigare runda i europaparlamentet röstat mot EU-kommissionens förslag till nytt arbetstidsdirektiv. En fingervisning om hur t ex m-statsråd ser på frågan?
Stefan Löfven från IF Metall konstaterade också, apropå bl a det i valrörelsen så flitigt förekommande danska flexsecurity-exemplet, att när arbetsgivare och statsråd i nya alliansregeringen pratar om detta så är det mest bara flexibilitet för arbetskraften som berörs. Mera sällan att t ex danskarna har 90 procent av sitt inkomstbortfall i a-kasseersättning. Det skulle jag gärna också vilja ha i Sverige, noterade IF Metall-basen Stefan Löfven.
Men Löfven, lika lite som någon annan i EU-seminariet i Sundsvall, hade något riktigt bra svar på den andra övergripande seminariefrågan, nämligen den om hur misstron mot EU ska minska hos det ännu tämligen EU-skeptiska svenskarna.
Mera folkbildning, en bättre fungerande dialog mellan förtroendevalda och vanligt folk samt kvalitativt bättre rapportering i media om EU i stället för - som så ofta nu - det slumpartade och alltför myckna "spelet"-rapporterandet i media (professor Lars Nords forskariakttagelser) var dock några möjliga svar på den tuffa utmaningen.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 6:52 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home