Den hårda hemläxan för arbetarrörelsen - jobben och lyhördheten

Arbetslösheten blev 2006 en avgörande, stor valfråga, som vägde över till högeralliansens fördel. Inte för att högeralliansen hade något bättre recept på att öka sysselsättningen än regeringen, utan för att många väljare uppfattade att alliansen hade ett recept, där regeringen tycktes sakna recept. Regeringen och socialdemokraterna uppfattades ha abdikerat och bara satt och väntade att jobben skulle komma av sig själv. Samtidigt som de nödvändiga krafttagen hade uteblivit sedan ett par år tillbaka. Varför var de så få som agerande blåslampa och slog larm i tid om detta faktum?
Och då ska man komma ihåg att t ex på den senaste LO-kongressen i juni 2004 antogs ett uttalande riktat till den socialdemokratiska regeringen med en rad krav. I uttalandet stod det bland annat: ”Den öppna arbetslösheten är i genomsnitt hela 5,5 procent, men bland LO-förbundens medlemmar är den betydligt högre. Nu måste regeringen ta krafttag mot den höga arbetslösheten.”
Hur gick det då med krafttagen? Ja, inte hände något som påverkade arbetslösheten på ”hela 5,5” procent av vända nedåt. Visserligen sjönk den några tiondelar hösten 2004 men steg sedan åter 2005 och var dessutom omkring en procent högre ett år efter det att LO hade krävt krafttag. Först i maj i år syntes en klar förbättring jämfört med läget för två år sedan, men det var så dags då.
Göran Persson och hans regering har gjorde misstaget att för "bekvämt" litat på att den urstarka svenska ekonomin både skulle lyfta sysselsättningen och samtidigt vara ett tillräckligt tungt argument för att vinna väljare i valrörelsen 2006. Men det höll inte streck. En svår valförlust med blott 35 % i väljarstöd och förlorad regeringsmakt kom som ett brev på posten.
Det märkliga i sammanhanget var att så få ifrågasatte detta, att till exempel inte ens LO-ledningen med sitt kongressuttalande i bagaget från juni 2004 inte drev på hårdare. Samma sak kan sägas om den socialdemokratiska rörelsens många företrädare ute i landet som borde sett och förstått. Ja, Göran Johansson i Göteborg och några till gjorde det. Men långtifrån tillräckligt många och tillräckligt tunga företrädare.
Sammantaget blev det här ett misstag som starkt bidrog till den stora valförlusten för s-regeringen den 17 september 2006. Den förlusten borde ingen valanalys kunna dribbla bort men däremot kunna/borda ge en fördjupad förklaring till. Tids nog. Och senast på kongressen i mars 2007.
Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen kan inte nu göra något åt de misstag som begåtts ogjorda.
Däremot kan man lära sig av dem. Den avgörande viktiga lärdomen av den senaste mandatperioden är att både LO och socialdemokraterna mycket mer aktivt måste arbeta för att bekämpa arbetslösheten. Det duger inte att sitta och vänta på att konjunkturen ska lösa problemen av sig själva. Varken för de arbetslösas del eller när det gäller att utsikterna att vinna nya, framtida val.
Ingen vinner val på gamla, aldrig så fina meriter. Det är den hårda men nödvändiga hemläxa som socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen nu måste göra inför framtiden.
Robert Björkenwall
(skrivet den 9 oktober 2006)